Etikettarkiv | Forskningen

Ett kontor

Det är nog snart tio år sedan jag första gången sneglade på universitetets byggnader med hopp om att en gång få jobba där. Få ett eget kontor. Och med allt som har hänt på sistone så har jag ju knappt haft tid att berätta något om forskningen för barnen har tagit alla mina dagar och Gabriel specifikt mina nätter. Ni vet hur man säger att man fastnar i ekorrhjulet? Mer så här:

Kuvahaun tulos haulle hamster on a wheel gif

Anyways.

Anas har nu gått på pappaledighet med Gabriel och jag har börjat jobba. Jag har nämligen fått tillräckligt med pengar för att kunna kasta mig in i nästa forskningsprojekt, vilket kommer att handla om rättskultur i det medeltida Sverige. Och Helsingfors universitet har, för första gången på alla de år jag har varit där, faktiskt givit mig ett kontor. Det är förvisso ett delat kontor med tämligen begränsad mysighetsfaktor men härrimingud så jag är nöjd. Den där innergården jag suktat efter. Den där tunga dörren som har tyckts stängd. Jag är på insidan.

Mest är jag extatisk. Att få nycklarna och slå mig ner för första gången var det närmaste en religiös upplevelse man kan komma utan att ha änglar som blåser fanfarer. Jag fick till och med en dator, en extern skärm, tangentbord, mus, tillgång till helpdesk (som jag givetvis tvingades ringa till för att få igång datorn…) och rader av bokhyllor att fylla med böcker. Men en liten, liten del av mig är heligt förbannad över att det tagit universitetet så här länge att ge mig den här arbetsmöjligheten. Att jag har suttit själv, hemma, med ett tangentbord köpt på loppis och skrivit min doktorsavhandling – som ju trots allt drog in en rejäl slant till universitetet när jag blev färdig. Med sådana här förutsättningar hade mycket tandagnisslan kunnat undvikas.

MEN SKIT I DET FÖR JAG ÄR INNE OCH NU KÖR VI!

img_6414

Hur ”logik” fungerar i forskning och varför att tänka logiskt inte är samma sak som att ha rätt

Nu när barnen är i Sverige roar vi oss med att renovera från morgon till kväll och hinner inte riktigt blogga. Så snart jag kan ska jag bjuda er på bilder, men först skulle jag vilja skriva lite mer om logik för det gnager på mig och jag målar för hårt. Twitterdiskussionen om logik har fortsatt långt bortom hur länge det hade varit logiskt att fortsätta den, och har resulterat inte bara i min huvudvärk utan också i Aktivarums bloggpost. Jag tänkte inte gå närmare in på själva den bloggposten, men jag ser det uppenbara behovet av ett förtydande kring forskning och logik.

Avstamp tar jag i någonting fantastiskt smart som Severi, en av de smartaste typerna jag känner, skrev på sin blogg angående argumentationsfelen i fallet Immonen. Severi konstaterade (min översättning):

”Kom ihåg att en människa inte har fel för att hen har kommit till ett felslut; det betyder bara att hen argumenterar dåligt. Fel har hen, när hen har fel.”

Man kan alltså ha hur logiska resonemang som helst men fortfarande komma fram till någonting som inte är rätt. Möjligheten att komma fram till en slutsats som stämmer avgörs inte av logik utan av huruvida premisserna som logiken utgår ifrån är korrekta. Som min bror brukar säga; med felaktiga premisser kan man bevisa vad som helst.

Som en inledande jämförelse kan vi ta antivaccinationsrörelsen. Maken till påläst, driven och välartikulerad argumentation får man leta efter. De flesta antivaccare jag haft den tvivelaktiga förmånen att diskutera med har varit otroligt logiska i sina resonemang. Problemet är bara att de utgår från två bevisligen felaktiga huvudpremisser: 1) läkemedelsföretagen och läkarkåren vill skada människor istället för att hjälpa och 2) även de mest säkra vaccin har så stor osäkerhet kring dem att det inte är värt risken att ta dem. Utgår man från de här premisserna är den enda logiska slutsatsen att inte vaccinera. Allt annat vore ologiskt. Men bara för att tanken är logisk är den inte rätt för den bygger inte på fakta.

Och som någon sa; du har rätt till dina egna åsikter men du har inte rätt till den egen fakta. Viktigt att tillägga är också att rätten till sin åsikt inte är att betrakta som rätten att ha världen arrangerad utifrån dessa åsikter.

Aktivarum konstaterar att människan av naturen är logisk. Jag håller med om man tänker sig att människor i allmänhet brukar vara väldigt bra på att medelst logiska resonemang berättiga saker för sig själva och motivera varför saker händer. Det ingår i människans natur att söka system och begrunda hur det kommer sig att något följer ett annat. Men det betyder inte att det finns en naturlig logik som riktigt logiska fria människor kan nå fram till och som existerar oberoende av människorna. Eller alltså, när det gäller t.ex. geologi så finns det ju massor av saker som forskningen kan komma fram till och som förmodligen liksom sedan bara är. Men även bland de saker som människan inte kan påverka utan bara undersöka kommer det konstant nya fakta som förändrar premisserna och förändrar logiken man måste följa för att ha rätt. När jag var liten fick vi till exempel i skolan lära oss att jorden är rund och att den snurrar runt solen. Ungefär så här:

The Earth rotating around the Sun on its tilted axis

Men egentligen ser det ut så här:

Jorden är dessutom inte rund, den är elliptisk. Och Pluto är inte en planet.

Men hur som helst, jag ville ge ett exempel från min egen forskning. I Magnus Erikssons Landslag som utkom kring 1350 står det att en man ska vara sin hustrus målsman så snart de är gifta. Av det har tidigare forskning dragit den synnerligen logiska slutsatsen att kvinnan under medeltiden var omyndig och att mannen skulle vara ansvarig för henne. När man sedan (för kanske 10 år sedan) började undersöka vad kvinnor faktiskt gjorde på medeltiden så visade det sig att de både dök upp på tinget, stod anklagade på rättegångar och handlade med jord. Den logiska slutsatsen då var att när mannen inte var tillgänglig så kunde kvinnan sköta vissa saker.

Helt logiskt, allt detta. Vilken slutsats man kommer fram till beror på var forskningen befinner sig – vilken fakta som finns tillgänglig.

Nu, när jag har gått igenom många tusen dokument, kan jag visa att kvinnor var delaktiga i så stor utsträckning att det är dags att omvärdera vår förståelse av det medeltida målsmanssystemet. En målsman då hade inte samma implikationer som en målsman i dag. Flera saker som jag har kommit fram till är dessutom, baserat på vad vi trodde oss veta, helt ologiska. Till exempel har vi trott oss veta att kvinnorna flyttade till männen (så kallad patrilokalitet), men jag hittar inte ett enda exempel på att så skulle ha skett i praktiken. Däremot hittar jag mängder med exempel på när maken har affärer tillsammans med hennes familj. Det betyder inte att patrilokaliteten inte existerade, bara att den inte syns och att den var betydligt mer komplex än vad man skulle kunna tänka sig.

Och ingenstans i min avhandling skriver jag att något är logiskt. Varför? För att logik är kontextuellt – beroende av premisserna – och inte en sanning. Jag skriver att det är ”sannolikt att”, eller ”verkar som”, eller ”finns övertygande belägg för”. Men aldrig att det skulle vara logiskt. Jag måste hela tiden redogöra för vilka premisser jag baserar mina slutsatser på.

Så, betyder det här att logik inte hör hemma i vetenskap? Förstås inte. Argumentationen måste vara logisk för att man ska kunna följa den. Men det är en argumentationsteknisk sak, inte en fråga om ifall resultatet är rätt eller fel.

Jag skulle också vilja ta tillfället i akt att bemöta ett påstående från Aktivarum, angående uppfinningar och ny forskning.

Det här är helt enkelt inte sant. Renässansens Italien var till exempel ett samhälle där dissidenter riskerade dödsstraff, men likväl en tid då massor med uppfinningar gjordes. Varför? Därför att vissa utvalda fick resurserna att bara ägna sig åt uppfinningar. Jag säger inte att det inte krävdes (och krävs) ett mått av logik för att få uppfinningarna rätt, men processen är likväl en process, med hypoteser, försök och slutsatser. Man sitter inte och funderar över vad som kan tänkas funka, utan provar och samlar fakta att basera sitt nästa test på. Till detta krävs inte ett fritt samhälle runt omkring, utan resurser. Se på Romarrikets vattensystem, eller de gotiska katedralerna (som alltså är arkitektoniska underverk), pyramiderna i Egypten eller alla de uppfinningar som gjordes i kejsarens stängda Kina. Re-sur-ser. Förövrigt är detta en av de viktigaste sakerna i den svenska vetenskapsdebatten just nu: den fria grundforskning. Vi måste få bedriva forskning som inte direkt genererar pengar för att kunna göra nya upptäckter. Att man får tänka fritt i Sverige är piss värt om det inte avsätts resurser för forskningen att också komma fram till saker som inte skapar pengar.

Ja, och när Columbus seglade mot Indien tyckte de flesta att det var ologiskt och idiotiskt för att det bara fanns hav och faror åt det hållet. INGEN tyckte att det var logiskt att de skulle finnas en hel jädra kontinent mellan Europa och Indien åt det hållet. Ingen. Inte ens Columbus, som tyckte att det var Västindien han kommit till. Men att det för den tidens människor inte var logiskt har ingen betydelse för Amerikas existens. Européerna kunde hitta till Amerika för att Columbus tjatade till sig resurser, inte för att Portugal var ett land där man tilläts vara fri och logisk i tanke. Det var tur (beroende på från vilken vinkel man ser det). Inte logik.

Så när Aktivarum, och andra som intresserar sig för att göra (ideo)logiska slutledningar från forskning, hävdar att något måste vara sant för att det är så logiskt så blir jag väldigt trött. Forskare har minst fyra års universitetsutbildning med sannolik specialisering och därutöver en minst fyra år lång forskarutbildning. Det är alltså totalt allra minst åtta års utbildning för att kunna avgöra vilka premisser det är värt att gå vidare med samt vad som är logiska slutsatser att dra av ett material. Det betyder inte att de alltid har rätt, förstås, men det betyder att sannolikheten för att de ska ha rätt är satans mycket högre än för någon som skaffat sig sina kunskaper via Google och Wikipedia. Ganska logiskt, om man tänker efter.

Snart klart. Nästan.

Att fixa det där avslutande finliret – slutliga korrläsningen, sista noterna – på en artikel är ungefär som att städa ur det sista lilla ur skåpen vid en flytt. Man tar det ganska lugnt för det ”är ju inte så mycket kvar” och man har gott om tid för ”det är nästan färdigt” och ”hur lång tid kan det ta egentligen?”.

Det tar väldigt lång tid.

Varje gång.

Ett par saker till om kvinnor i historien och deras representation i historieböckerna

Om vi bortser från den trots allt ganska lilla (men högljudda) falang som menar att kvinnor inte finns med i historieböckerna för att kvinnor inte har varit viktiga för de senaste tusen årens utveckling och koncentrerar oss på några andra saker.

För det första skulle jag vilja visa hur det rent praktiskt kan se ut när jag i min forskning letar reda på och identifierar kvinnor i de medeltida källorna. Jag börjar med att läsa regesten – sammanfattningen – av vad ett visst dokument handlar om i SDHK. För nr 13042 ser posten ut så här:

sdhk klipp

Från den här posten får vi veta att riddaren Johan Molteke år 1386 sålde gården Bro till Bo Jonsson (Grip). Vi får också veta att originalet finns i LStB, vilket står för Linköpings Stiftsbibliotek. Den hängivna läsaren vet att jag för något år sedan var där och fotograferade original. Så här ser originalet ut:

13042

Det är ganska långt och tradigt, så jag ska spara er detaljerna så när som på en tämligen avgörande, nämligen den här:

moltke klipp

”wi joan moltike riddare oc kathrin glysingxdoter hans husfru

Det här dokumentet är alltså inte alls utfärdat av riddaren Johan Molteke utan av honom och hans hustru, Katarina Glysingsdotter. Varför hon är med? Jo, det är hon som äger gårdarna som säljs. Katarina är ägaren till Bro. Det handlar här alltså inte överhuvudtaget om att försöka skriva in kvinnor i historien, eller lyfta dem till platser eller maktpositioner de inte har haft utan om att beskriva historien lite mer så som den tedde sig. Hon var där. Hennes namn finns på dokumentet. Någonstans på vägen har dock Katarina Glysingsdotter, och hundratals andra kvinnor, tappats bort. Att skriva om dem är mitt bidrag till forskningen.

Det är svårt och tidsödande att identifiera kvinnor, men det går och väldigt mycket har redan blivit gjort på den fronten.

För det andra finns det många som menar att personer som varit relevanta, som har haft makt, och som går att identifiera med namn har varit män samt att förklaringen kan ligga i att skolböckerna beskriver den politiska historien. Att män har haft mer makt än kvinnor, rent generellt, finns det ingen som betvivlar, men samtidigt är det verkligen inte så enkelt ens inom den politiska historien – särskilt inte om vi rör oss några hundra år bakåt i tiden. Det går helt enkelt inte att beskriva t.ex. 1700-talets politik utan att se kvinnornas andel, som bland annat arrangörer av salonger. I 1700-talets salonger bedrevs toppolitik.

Politik då var inte vad vi tänker oss politik som nu. Politik var inte kostymnissar som träffades i en för politik avsedd byggnad och fattade Viktiga Beslut. Politik var fördelaktiga giftermål, rätt personer på bröllopet, gåvor (hustrun förväntades ge gåvor till vem-det-nu-vars hustru), sociala sammankomster och så vidare. Och kvinnor, med namn, var med som fullkomligt naturliga aktörer i den sortens politik. Tittar man bara på vilken kung som satt sitt namn på ett Viktigt Beslut så är det en mycket anakronistisk beskrivning av dåtida politik. Låt mig ta ett till exempel ur mitt material:

I Sturearkivet finns alla de dokument som rör de svenska regenterna sturarna (som egentligen inte var släkt, men låt gå). Däribland finns också sturarnas hustrurs brev, som mig veterligen aldrig hittills har varit föremål för politisk historia eftersom de är skrivna av kvinnor. Regenten Svante Nilsson gifte sig med änkan Märta Ivarsdotter Dure från Danmark. Stora delar av äktenskapet levde de på olika platser eftersom Kalmarunionen höll på att falla samman, ryssarna tänkte anfalla och Sverige var i politiskt kaos. År 1503 skriver Märta ett brev till Svante och meddelar att hon sände honom bland annat hans hatt, som han tydligen inte fått med sig. Därefter ber hon om att få komma till Stockholm för att det har ankommit ett skepp från Lübeck och hon skulle vilja samtala med de lübska sändebuden.

Märta rör sig hela tiden ledigt inom toppolitiken. Hennes äktenskap var ett politiskt arrangemang, hon blev styvmor åt Sveriges nästa regent, hon ordnade riksdag när maken var fast i belägringen i Kalmar, hon talar med sändebuden, öppnar brev, skriver rapporter och styr över slott och gårdar. Så såg den senmedeltida politiken ut. Den senmedeltida politiken innehöll mängder med namngivna kvinnor som på grund av en sentida syn på politikens natur har fallit i oförtjänt glömska.

Så när man talar om hur det kommer sig att det bara finns 13% kvinnor i skolans läroböcker i historia så beror den procenten på något helt annat än ett misogynt förflutet. Den förklaringen ska sökas i nuet.

Dessutom skulle jag vilja påpeka att jag inte ser något självändamål i att andelen namngivna kvinnor ska ligga på 50%. Det är inte vad det handlar om. Vad det handlar om är att 13% är en så pass låg siffra att det är skäl att misstänka att den historia som återges i böckerna inte tar fasta varken på de senaste decenniernas forskning eller på tanken om att eleverna ska ha förståelse för förflutna tiders samhällen snarare än förmågan att rabbla kungar och årtal.

Bättre start kunde jag inte få

Efter månader av vånda har jag fått de första kommentarerna till en artikel som varit ute på referee. ”Artikelns påståenden är välgrundade, källbasen är bra och referenserna noggranna”. Första och sannolikt sista gången jag inte tvingas rätta något.

Förhoppningsvis blir det bok av det!

Forskarpresentationen

Som den uppmärksamma läsaren redan vet är jag med i ett projekt som heter På jakt efter familjen. Det är ett familjehistoriskt projekt där jag och ett gäng kolossalt begåvade forskare undersöker familjens historia från medeltiden (jag har den äldsta tidsperioden) fram till nutiden. På projektets hemsida finns nu presentationen av min del i projektet uppe. Läs gärna här! Ja, och kan ni finska ska ni förstås passa på att läsa allt smart som mina kollegor bloggat om tidigare!

Reflektioner kring medeltida persongallerier och galenskaper

1: Alla hette Bengt. Bengt Bengtsson. Far till Bengt. Son till Bengt. Gift med Bengta Bengtsdotter.
2: Att med någon form av säkerhet avgöra vem som var vem är väldigt svårt. Förmodligen var det Bengt.
3: Förteckningar över medeltida personer utgår alltid från mannen. Kvinnan återfinns som ett bihang. Eller ett Bengthang.
4: En hustru kan till exempel stå med i förteckningen som Bengts hustru (men hon hette inte Bengt eller Bengta så vi skriver inte ut hennes namn).
5: Vidare anges i förteckningarna om paret hade barn. I praktiken är barn detsamma som söner.
6: Eller döttrar som gift sig med någon annan känd Bengt.
7: De släktnamn vi är vana vid att våra svenska ädlingar svängde sig med användes inte av Bengtarna själva. De använde sitt eget namn (Bengt) och patronymikon (Bengtsson).
8: De som inte var adliga skrev i stället vilken by de kom ifrån. Som Bengt från Bengtshult. Så att det inte ska finnas några tvivel kring vem det är man talar om.
9: Stavningen var inte normaliserad. Bengt kunde alltså lika gärna skriva sitt namn Benkt. Eller Benedict. Eller Benct. Eller valfria kombinationer av dessa.
10: Gissningsvis är Lars och Nils också egentligen bara alternativa stavningar av Bengt.