Etikettarkiv | Jobbajobbajobba

Ett kontor

Det är nog snart tio år sedan jag första gången sneglade på universitetets byggnader med hopp om att en gång få jobba där. Få ett eget kontor. Och med allt som har hänt på sistone så har jag ju knappt haft tid att berätta något om forskningen för barnen har tagit alla mina dagar och Gabriel specifikt mina nätter. Ni vet hur man säger att man fastnar i ekorrhjulet? Mer så här:

Kuvahaun tulos haulle hamster on a wheel gif

Anyways.

Anas har nu gått på pappaledighet med Gabriel och jag har börjat jobba. Jag har nämligen fått tillräckligt med pengar för att kunna kasta mig in i nästa forskningsprojekt, vilket kommer att handla om rättskultur i det medeltida Sverige. Och Helsingfors universitet har, för första gången på alla de år jag har varit där, faktiskt givit mig ett kontor. Det är förvisso ett delat kontor med tämligen begränsad mysighetsfaktor men härrimingud så jag är nöjd. Den där innergården jag suktat efter. Den där tunga dörren som har tyckts stängd. Jag är på insidan.

Mest är jag extatisk. Att få nycklarna och slå mig ner för första gången var det närmaste en religiös upplevelse man kan komma utan att ha änglar som blåser fanfarer. Jag fick till och med en dator, en extern skärm, tangentbord, mus, tillgång till helpdesk (som jag givetvis tvingades ringa till för att få igång datorn…) och rader av bokhyllor att fylla med böcker. Men en liten, liten del av mig är heligt förbannad över att det tagit universitetet så här länge att ge mig den här arbetsmöjligheten. Att jag har suttit själv, hemma, med ett tangentbord köpt på loppis och skrivit min doktorsavhandling – som ju trots allt drog in en rejäl slant till universitetet när jag blev färdig. Med sådana här förutsättningar hade mycket tandagnisslan kunnat undvikas.

MEN SKIT I DET FÖR JAG ÄR INNE OCH NU KÖR VI!

img_6414

Måste ha fler böcker

Det var det här med inledningen alltså. Fast att jag vet att jag har skrivit det i något skede så saknas det nu banne mig ett underkapitel om medeltidens Sverige och mina avgränsningar i forskningen. Förutom att jag är lite irriterad över att jag inte vet vart det har tagit vägen (eller var det kanske någonting jag bara skrev i min forskningsplan…?) så visar det sig nu när jag letar att jag bara har grymt specialiserad litteratur i bokhyllan. Jag har travar med böcker om kvinnors jordägande under 1500-talet, sexualitet och politik, äktenskap och kön, men inget översiktsverk över medeltidens Sverige.

Kuvahaun tulos haulle no books gif

Så där. Då kör vi!

I dag har jag varit och pratat med all världens handledare och professorer och fått klartecken att lämna in avhandlingen till förhandsgranskning – närmare bestämt den 29 maj. Det är absolut jättesista datumet om jag ska hinna disputera alls i år.

Så nu är det bara fullt ös medvetslös! På tal om: det ligger en hund totalt utslagen på mina fötter. Kanske bästa värmaren någonsin.

En dag

Går igenom hela den här listan ett par gånger i timmen. Klipper och klistrar diagram och satans fotnoter. Find & replace martial mot marital (martial rights). Hoppas innerligt att jag lyckats ta bort alla gånger jag skrivit typ ”blablabla” där jag tänkt fylla på med en slutsats i ett senare skede. Tröstäter, gråter, dricker kaffe.

Kuvahaun tulos haulle writing process meme

Sportreporter är inte min grej

Så. I helgen skulle min kärlek vara med i cykelloppet Tour de Östnyland som min arbetsplats arrangerade (och bara det var ett helt äventyr…). Min uppgift var att i egenskap av reporter bevaka andra halvan av racet. Särskilt skulle jag ta ansiktsbilder och dessutom göra någon intervju som vi kunde använda i radion sedan.

Det gick så där.

Först åkte jag ut till en korsning som cyklisterna borde passera. Det gjorde de inte. Istället fick jag ett meddelade från en av dem att de befann sig på en mack ca 1 timmes cykling längre fram.

Så jag blåste en genväg i Yles flashiga bil och hann fram till nästa korsning de torde passera en god stund innan de ens med positiv inställning till tidsanvändning skulle kunna vara där. Och där stod jag och väntade och väntade och väntade.

Ibland åkte cyklister förbi. Oftast inte.

En gång åkte två cyklister som talade svenska förbi och jag fotograferade dem lite snabbt med telefonen innan jag till min skam insåg att de bara var två och att jag borde ha en klunga på fyra.

Så jag väntade en stund till. Sedan åkte jag till nästa korsning.

I nästa korsning stod jag i 45 minuter och den enda cyklist som åkte förbi var en åttaårig tös på rosa cykel med korg. Jag vill ju inte vara fördomsfull eller så, men jag tror inte att hon deltog i loppet.

Efter ytterligare en god stunds orolig väntan svuschade två ganska svettiga cyklister förbi och jag knäppte återigen en bild med telefonen. De såg rätt bekanta ut. Skrämmande bekanta. Faktum är att det var samma två typer jag fotograferat vid förra korsningen. Och när de kom i mål 25 minuter senare och för första gången under det 12 timmar långa loppet på riktigt blev fotograferade och intervjuade (av min kollega…) berättade de att alla andra hade hoppat av längs vägen.

Såatteh.