Etikettarkiv | Asså man bah hallå

Ett kontor

Det är nog snart tio år sedan jag första gången sneglade på universitetets byggnader med hopp om att en gång få jobba där. Få ett eget kontor. Och med allt som har hänt på sistone så har jag ju knappt haft tid att berätta något om forskningen för barnen har tagit alla mina dagar och Gabriel specifikt mina nätter. Ni vet hur man säger att man fastnar i ekorrhjulet? Mer så här:

Kuvahaun tulos haulle hamster on a wheel gif

Anyways.

Anas har nu gått på pappaledighet med Gabriel och jag har börjat jobba. Jag har nämligen fått tillräckligt med pengar för att kunna kasta mig in i nästa forskningsprojekt, vilket kommer att handla om rättskultur i det medeltida Sverige. Och Helsingfors universitet har, för första gången på alla de år jag har varit där, faktiskt givit mig ett kontor. Det är förvisso ett delat kontor med tämligen begränsad mysighetsfaktor men härrimingud så jag är nöjd. Den där innergården jag suktat efter. Den där tunga dörren som har tyckts stängd. Jag är på insidan.

Mest är jag extatisk. Att få nycklarna och slå mig ner för första gången var det närmaste en religiös upplevelse man kan komma utan att ha änglar som blåser fanfarer. Jag fick till och med en dator, en extern skärm, tangentbord, mus, tillgång till helpdesk (som jag givetvis tvingades ringa till för att få igång datorn…) och rader av bokhyllor att fylla med böcker. Men en liten, liten del av mig är heligt förbannad över att det tagit universitetet så här länge att ge mig den här arbetsmöjligheten. Att jag har suttit själv, hemma, med ett tangentbord köpt på loppis och skrivit min doktorsavhandling – som ju trots allt drog in en rejäl slant till universitetet när jag blev färdig. Med sådana här förutsättningar hade mycket tandagnisslan kunnat undvikas.

MEN SKIT I DET FÖR JAG ÄR INNE OCH NU KÖR VI!

img_6414

Dear Dr. Cederbom

Nu vågar jag äntligen säga det, för nu har jag skrivit under kontraktet. Ett stort internationellt förlag planerar att publicera en rejält omarbetad version av min doktorsavhandling.

De skickade mig ett email som började ”Dear Dr. Cederbom, it is with pleasure that I send the contract to the above title.”

Nöjet är så jävla mycket på min sida.

Jag har också färgat håret blått för jag är vuxen och kan göra vad jag vill.

Att skaka hand eller inte, det är frågan

Miljöpartiets Yasri Khan hamnade på förstasidan när han vägrade ta en kvinnlig reporter i hand. Sedan i höstas har jag rätt nära umgåtts med muslimska män i olika konstellationer och av högst varierande grad av religiositet och deras syn på kvinnor har varit nära kopplad till synen på religion. Ju djupare religiositet desto större respekt för kvinnor. Khan vill inte skaka hand med reportern av respekt.

Det är någonting som vi måste förstå och ta till oss, att den respekten är uppriktig och välment.

Men allt man gör av respekt och i välmening är inte ok. Att vägra ta en kvinnlig reporter i hand till exempel. Khan har alldeles rätt i att det är den vars kropp berörs (pun intended) som ska vara den som avgör formen av beröring. Barn har ingen skyldighet att ställa upp på släktingars aldrig så kärleksfulla kramar till exempel. Inte heller har Khan eller andra muslimer eller whatnots skyldighet att ta i hand eller beröra någon eller något de inte vill beröra i ungefär alla andra sammanhang. Hade Khan tackat nej till en handskakning på krogen hade det varit helt fine. Hans kropp – hans beslut och så vidare.

Men vi ska inte måla upp en nyhetsreporters intervju med en politiker som vilken situationen som helst. Reportern var nämligen inte där som kvinna utan som just reporter – i en yrkesroll – och då ska hon behandlas utgående i från hennes yrkesroll och inte könstillhörighet. I vår kultur ingår att man skakar hand. Oavsett vad man tycker om det så är det sättet som man artigt hälsar på varandra under formella omständigheter. Khan kan argumentera för andra former av artighetshälsningar precis hur mycket han vill, men planerar han att vara en del av det politiska system som ska bygga vår kultur och vårt samhälle är det anpassning till åtminstone de mest grundläggande artighetsformlerna som gäller.

Inbyggt i den respekt Khan hänvisar till och som många av mina muslimska bekantskaper är uppfostrade med ingår könssegregering. Det är helt fundamentalt i samhället att man håller könen åtskilda – inte för att det ena är värt mer än det andra egentligen utan för att man ser dem som väsensskilda. Det är här det skiter sig med våra västerländska värderingar om jämställdhet. Det går nämligen inte att ha ett jämställt samhälle samtidigt som man ser män och kvinnor som motpoler. Inte ens om man respekterar motpolerna och tänker sig att de kompletterar varandra.

Varför inte?

Jo, därför att det finns en uppsjö positioner – roller – i samhället som måste förbli könsneutrala. Politiker är en sådan roll. Journalist är en annan. Personer som företräder en yrkesroll måste få utföra sitt yrke oberoende av kön. Det här är viktigt för alla, men jag skulle våga påstå att det är alldeles särskilt viktigt för politiker och journalister eftersom de förstnämnda har makten i samhället och de sistnämnda ska granska makten. Könar man de här rollerna könar man också makten – både tillgången till maktmedel och möjligheter till granskning. Och det är typ 50 shades of jävligt problematiskt.

Därför är det inte ok att en svensk politiker ser en reporter som representant för ett kön istället för en yrkesgrupp. Oavsett hur mycket sagda politiker därefter talar sig varm för öppenhet och normer och förståelse eller säger sig vara för mångfald.

Min man löser mysteriet med den försvunna hönan

För att till fullo förstå följande inlägg behövs två, till synes orelaterade, bitar information.

1: Min man kom i går hem efter två veckor på Bali.

2: I onsdags (alltså för en vecka sedan) försvann vår lilla höna Pipis.

Den uppmärksamma läsaren minns säkert min stora oro över Pipis försvinnande, och mitt accepterande av att något tagit henne. Allt jag hittade var en liten hög med fjädrar i backen ner mot fältet och många timmar av idogt letande resulterade aldrig i mer. Och jag var ute i säkert fyra timmar första dagen, ett par timmar andra dagen och sedan har jag tagit en vända nästan varje dag – tittat på den där fjäderhögen och funderat över hur det gick till. Det enda jag har kunnat komma på var att en duvhök måste ha tagit henne och flugit till skogs. Pipis var ju, precis som våra andra hönor, en dvärgkochin och de är mer i storlek med en duva än med än vanlig höna. Hade det varit en räv, tänkte jag, så hade jag kunnat hitta andra fjädrar någon annan stans. Någon annan sorts spår.

Eftersom det här givetvis har bekymrat mig och jag inte riktigt har kunnat diskutera försvinnandet med barnen bortom ett tyst konstaterande att borta är borta ville jag igår kväll lufta allt för maken. Så vi gick tillsammans för att titta på den fjäderhög jag tittat på i princip varje dag. Man ser högen bra, trots att det regnat på den och fjädrarna var våta när jag var där i måndags förmiddag, för Pipis var ljus och gräset är mörkt.

Jag pekar. Där. Där är högen. Och mitt på den hög jag gått förbi och begrundat så många gånger ligger en död höna. Pipis är inte längre försvunnen, men hon är avgjort väldigt död. Min man måste ha trott att jag var galen när jag stod med fingret anklagande sträckt mot hönan och skrek ”I swear there has been no hen attached to those feathers!”.

Man säger ju ibland att när man är med den man älskar så faller pusselbitarna på plats men seriöst asså. Det här är bara så sjukt.

 

Homoerotisk idrott

Det är ju jävligt bisarrt att Ryssland envisas med att manifesterad homosexualitet inte skulle höra hemma i idrottsvärlden. Särskilt när man sedan här i Finland stöter på statyer föreställande nakna män som hoppar bock över varandra, som en klassisk hyllning till sport. För det Ryssland ställer sig emot ju inte klassiska idrottsstatyer som från alla vinklar (särskilt snett underifrån) ser homoerotiska ut, utan själva känslan. Själva kärleken. Och världen behöver fler som manifesterar kärlek, så är det bara.

20140208-105516.jpg