Jag hade helt ärligt tänkt att vi skulle gå vidare till bilder på krispiga höstmorgnar och växande gravidmagar, men så dök Inte Alla Män upp så vi är tydligen inte färdiga med #metoo riktigt än.
Inte Alla Män vill, förutom att poängtera att inte alla män är skyldiga till sexuella trakasserier och övergrepp, påminna om att män också kan bli utsatta. Män kan också bli utsatta. Ingen har någonsin förnekat det. Men det är litegrann som när jag pratar med barnen och säger till den ena att den har gjort något bra, och den andra får ett totalt sammanbrott eftersom en komplimang till det ena barnet givetvis betyder att det andra barnet är värdelöst och aldrig gjort någonting bra i hela sitt liv. Av vuxna män tycker jag, spontant, att man kan förvänta sig en något mer begrundad reaktion än MEN JAG DÅ!?!
#metoo handlar om kvinnors utsatthet och mäns övergrepp och är inte rätt forum för att diskutera att män också kan vara utsatta. Ok?
Sedan kommer det fler och fler män som gärna vill diskutera hur svårt det är för män i den här situationen, eftersom de aldrig vet när de ska bli anklagade för något eftersom kvinnor är så jävla kluriga och kan hålla på och ändra sig eller hitta på saker och sånt. Ska man inte få ta kontakt med kvinnor alls eller?!?
Här kommer därför ett pro-tip: Om du, som man, befinner dig i en situation där du har svårt att läsa av om dina närmanden känns ok för kvinnan – gå därifrån.
Sedan kan man ju också, men det här är lite mer överkurs, faktiskt lyssna på vad kvinnan säger. Om hon till exempel säger att hon inte vill prata, eller vänder sig bort, eller försöker lämna platsen, så är det ganska tydliga tecken på att hon inte vill umgås. Jag har aldrig någonsin misstyckt när en man kommit fram till mig och sagt hej eller försökt bjuda på en drink. Övertrampen kommer om han samtidigt står lite för nära och/eller rör vid mig, och obehagligt blir det sedan när jag tackar nej och han anser mig vara skyldig honom en förklaring till varför jag inte vill så att han kan få argumentera emot.
Men det kanske allra viktigaste som Inte Alla Män fullkomligt missar är att det här inte handlar om dejting, om barer, om svårigheter med att tolka signaler mellan vuxna män och kvinnor. En kompis berättade för några dagar sedan att hennes sexåring också hade blivit utsatt för oönskade händer. En sexåring. Ett litet barn. Många, många av berättelserna i #metoo börjar när vi var barn. Jag var nio år. Vi fick höra att pojkar bara är sådana eller att pojkarna kanske är kära i oss. Jag lärde mig tidigt att stå så att jag kunde skydda brösten med armarna. Att alltid när det var möjligt hålla ryggen mot en vägg så ingen kunde komma bakifrån. Att se mig om över axeln, vara på min vakt och skydda mig själv för pojkar är pojkar och det kan vi inte göra något åt.
Jag har 24 års förstahandserfarenhet av pojkar och senare män som nyper, smeker, vidrör, flåsar, hetsar och tycker att det är deras rättighet.
Så när Inte Alla Män nu kommer och vill relativisera mina och miljontals andra kvinnors berättelser, diskutera vad som egentligen är sexuella trakasserier och vad kvinnor bara borde tåla, då blir jag jävligt förbannad. Min dotter är nu nio år och jag lovar att den som svarar henne med att det ”bara är ett litet nyp” eller ”inte så farligt” den dagen hon kommer och berättar, den kommer jag ge en highfive i ansiktet med min armbåge.
Hit och dit och tillbaka igen 
Alltså, jag är lite besviken över bristen på respons bland männen i mitt Facebookflöde, över den uteblivna bestörtningen. Över att det enda som dök upp dels var ett dåligt tajmat, dubbeltydigt skämt som kanske verkar som ett oskyldigt skämt men bland alla #metoo gav det mig bara associationer till övergrepp på fulla kvinnor (jag avföljde den humorsidan) och dels en artikel om att vägskyltar blir ”könsneutrala” (för figuren i klänning byts ut mot en i byxor genomgående) och en kommentar om hur löjligt sånt är. Snacka om att missa den verkliga snackisen liksom?
Suck.
Allra först förstod jag inte ens riktigt problemet eftersom männen i mitt flöde som hakade på var antingen transmän, icke-binära eller unga homosexuella killar, och alla incidenter de berättade om var det män som stod för. Det finns ingen självklart för transpersoner att berätta om tillfällen då de bemötts som fel kön, inte för homosexuella att öppet berätta om homosexualitetens baksidor heller, och det var fortfarande män som låg bakom alltihop. Jag tyckte det var fel och till och med kontraproduktivt att säga åt utsatta, ofta unga män att vara tysta om det de utsatts för bara för att de hade (inte ens alltid fötts med) penis. Men det var visst bara jag som hade valt mina facebookvänner väl. Jag såg ju sedan vad andra män skrev.
Och ja. Då är det väl för enkelhetens skull lättare att låta det handla bara om kvinnor. Då kanske jag också borde vara tyst.
Men jag tänkte också sedan på en annan sak som andra tog upp, ännu en som jag först hade missat själv. Vad som egentligen räknas. Jag tyckte inte att det var så svårt, men sedan när jag tänkte efter så har ju saker som Men jag då-männen pratar om hänt mig också. Nog har jag blivit kallad lilla gubben, och kvinnor som egentligen varit i min ålder men trott att jag var yngre har betett sig rätt osmakligt i jakten på lammkött. Det föll mig aldrig in att räkna sådant. Insåg att jag i stort sett utan att reflektera över det hade räknat (men inte lyckats, eftersom det är för många) de gånger jag varit tvungen att leta en väg ut. Inte så att jag alltid varit rädd, som vuxen är det till och med ganska ovanligt, men jag vet ju var de där vägarna finns nu. Jag vet när jag skall ignorera, när jag skall ifrågasätta med jävligt hög röst och när det är dags att slåss. Men när de ser en man behöver jag inte fundera på det.
Ändå skulle jag fortfarande vilja hitta ett sätt att inkludera just de där männen som faktiskt är drabbade av samma system som kvinnorna.
Det har blivit mycket debatt kring det här, bra sådan för det mesta.
Men klart att man kommit in på sidospår också som så ofta då ämnena är så pass heta som det här.
Bra inlägg!
Tack!