Etikettarkiv | Sexism

När man är sexistisk

I anslutning till den där debattartikeln om att kvinnor hotar yttrandefriheten vid universiteten höll Sveriges Radio en debatt med en genusvetare (Rebecca Selberg), en evolutionsbiolog (Jessica Abbott) och filosofen (Erik J Olsson) som var medförfattare till debattartikeln. För det första måste jag säga att det var oerhört tillfredsställande att höra en genusvetare som faktiskt kunde ge intelligent och vetenskapligt underbyggt svar på tal. För det andra var det också triumf när hon kallar filosofen för vad han är: sexistisk.

För Olsson tror att han lutar sig på vetenskap för att han hänvisar till feminina och maskulina kulturer enligt Hofstedes indelningar. Selberg slår ner på det genom att klargöra att de flesta forskare inte tar Hofstede på allvar, vilket är alldeles sant, men även om man skulle ta honom på allvar så gör Olsson ett allvarligt feltänk. Hofstede talar nämligen om manliga kulturer som sådana där man framhäver ambition, tuffhet, materiella värden samt inte minst starkt särskiljande av könsroller. Kvinnliga kulturer är däremot sådana som framhäver vårdande och jämställdhet och där både män och kvinnor förväntas vara ödmjuka och bry sig om livskvalitet. Men han talar inte om nummer.

Det här är alltså definitioner han själv har hittat på (och som vi talat om förr) och som absolut kan ifrågasättas, men de är beskrivningar av kulturer – inte av andelen män eller kvinnor i kulturen. När Olsson således sätter en kvinnlig kultur i samband med ett numerärt kvinnligt överläge använder han Hofstede till något Hofstede inte har sagt. Enligt Hofstedes egen indelning är det nämligen teoretiskt fullt möjligt att ha en manlig kultur med stor numerär övervikt av kvinnor. Hans teorier handlar inte om vad som händer om du har många kvinnor eller många män på ett och samma ställe.

Det Olsson gör är att koppla vad han anser vara manliga kvaliteter till universitetets kärna (meritokrati, objektivitet, vetenskaplig förmåga) och påstår sedan att dessa kvaliteter skulle vara biologiskt mer vanligt förekommande i män. Han menar sedan, i jämställdhetens namn, att också kvinnor fyller en funktion eftersom yin och yang och det behövs mjukhet också inom akademia.

Bildresultat för wtf gif

Så talar en sexist. En sexist sätter positiva egenskaper – de egenskaper som bygger upp akademia i det här fallet – som naturligt inneboende i män i motsats till kvinnor (som endast kan bidra med kompletterande egenskaper). Man måste inte säga att man tycker att kvinnor förtjänar att dö för att vara sexist. Man måste inte ens vara av åsikten att kvinnor gör sig bäst vid spisen. Det går riktigt bra att sitta i radio och påstå att kvinnor på grund av sina biologiska egenskaper är sämre lämpade för vetenskapligt arbete för att vara sexist.

Men Olsson slutar inte ens där. Nej då.

Sedan börjar han tala om det samhälleliga förfallet, med uppgifter som polisen inte klarar av att hantera, oförmåga att klara pisastudierna och problemen inom sjukvården unt so weiter, och påstår att det korrelerar med kvinnlig närvaro.

Är vi på ett sluttande plan? undrar programledaren och genusvetaren bah ”nog är det ett sluttande plan när vi måste påminna våra professorer på Lunds universitet om att samvariation inte är orsak”.

Det kan man ju lugnt påstå.

Ironin i att det sitter en man och feltolkar vetenskap på så många olika sätt och ändå liksom får det till att män är biologiskt mer lämpade att bedriva vetenskap. Alltså I don’t even.

Han sitter ju där tillsammans med två experter. Två kvinnliga forskare. Den ena inom arbetsplatskulturer, som med grund i sin egen forskning kan vederlägga tanken på manliga och kvinnliga kulturer. Hon ger exemplet att sjukhus nästan alltid har fler kvinnor, men att arbetskulturen kan variera stort mellan olika sjukhus, eller mellan olika avdelningar på samma sjukhus. Den andra inom evolutionsbiologi som är det ämne filosofen vill förankra sina idéer i. Och evolutionsbiologen fullkomligt sågar tanken om de biologiskt grundade könsskillnaderna som skulle göra män mer lämpade för vetenskap. ”Man måste alltid ta hänsyn till sociala faktorer”, menar hon, ”precis som man skulle göra med vilket annat socialt djur som helst”.

Vad forskar ens Olsson om? Det framgår inte. Han har skrivit en debattartikel.

Ok.

Miljontals röster och ni vill fortfarande inte lyssna

Jag hade helt ärligt tänkt att vi skulle gå vidare till bilder på krispiga höstmorgnar och växande gravidmagar, men så dök Inte Alla Män upp så vi är tydligen inte färdiga med #metoo riktigt än.

Inte Alla Män vill, förutom att poängtera att inte alla män är skyldiga till sexuella trakasserier och övergrepp, påminna om att män också kan bli utsatta. Män kan också bli utsatta. Ingen har någonsin förnekat det. Men det är litegrann som när jag pratar med barnen och säger till den ena att den har gjort något bra, och den andra får ett totalt sammanbrott eftersom en komplimang till det ena barnet givetvis betyder att det andra barnet är värdelöst och aldrig gjort någonting bra i hela sitt liv. Av vuxna män tycker jag, spontant, att man kan förvänta sig en något mer begrundad reaktion än MEN JAG DÅ!?!

#metoo handlar om kvinnors utsatthet och mäns övergrepp och är inte rätt forum för att diskutera att män också kan vara utsatta. Ok?

Kuvahaun tulos haulle got what i ordered gif

Sedan kommer det fler och fler män som gärna vill diskutera hur svårt det är för män i den här situationen, eftersom de aldrig vet när de ska bli anklagade för något eftersom kvinnor är så jävla kluriga och kan hålla på och ändra sig eller hitta på saker och sånt. Ska man inte få ta kontakt med kvinnor alls eller?!?

Här kommer därför ett pro-tip: Om du, som man, befinner dig i en situation där du har svårt att läsa av om dina närmanden känns ok för kvinnan – gå därifrån.

Sedan kan man ju också, men det här är lite mer överkurs, faktiskt lyssna på vad kvinnan säger. Om hon till exempel säger att hon inte vill prata, eller vänder sig bort, eller försöker lämna platsen, så är det ganska tydliga tecken på att hon inte vill umgås. Jag har aldrig någonsin misstyckt när en man kommit fram till mig och sagt hej eller försökt bjuda på en drink. Övertrampen kommer om han samtidigt står lite för nära och/eller rör vid mig, och obehagligt blir det sedan när jag tackar nej och han anser mig vara skyldig honom en förklaring till varför jag inte vill så att han kan få argumentera emot.

Men det kanske allra viktigaste som Inte Alla Män fullkomligt missar är att det här inte handlar om dejting, om barer, om svårigheter med att tolka signaler mellan vuxna män och kvinnor. En kompis berättade för några dagar sedan att hennes sexåring också hade blivit utsatt för oönskade händer. En sexåring. Ett litet barn. Många, många av berättelserna i #metoo börjar när vi var barn. Jag var nio år. Vi fick höra att pojkar bara är sådana eller att pojkarna kanske är kära i oss. Jag lärde mig tidigt att stå så att jag kunde skydda brösten med armarna. Att alltid när det var möjligt hålla ryggen mot en vägg så ingen kunde komma bakifrån. Att se mig om över axeln, vara på min vakt och skydda mig själv för pojkar är pojkar och det kan vi inte göra något åt.

Jag har 24 års förstahandserfarenhet av pojkar och senare män som nyper, smeker, vidrör, flåsar, hetsar och tycker att det är deras rättighet.

Så när Inte Alla Män nu kommer och vill relativisera mina och miljontals andra kvinnors berättelser, diskutera vad som egentligen är sexuella trakasserier och vad kvinnor bara borde tåla, då blir jag jävligt förbannad. Min dotter är nu nio år och jag lovar att den som svarar henne med att det ”bara är ett litet nyp” eller ”inte så farligt” den dagen hon kommer och berättar, den kommer jag ge en highfive i ansiktet med min armbåge.

Ett par saker om #metoo

Under gårdagen svämmades Facebook över av #metoo när kvinna efter kvinna bekräftade precis hur utbrett sexuella trakasserier mot kvinnor är. Jag tror att jag gick i trean första gången jag blev fasthållen av ett gäng jämnåriga killar som tyckte att det var helt i sin ordning att de skulle få känna på min kropp. Så sent som förra året hade jag en gubbes ovälkomna händer på min höfter när han skulle trycka sig förbi mig i ett utrymme som inte alls var så litet att liknande närgångenhet skulle behövas.

Reaktionerna på #metoo från mina kvinnliga vänner är sorg och frustration, men inte en enda av oss är förvånad. Hur många gånger har vi inte försökt säga det här redan, huh? Hur mycket statistik har inte redan visat hur groteskt utbredda trakasserierna är? Ingen kvinna är förvånad. Vi har vetat länge. Vi har anpassat våra kroppar, våra rörelsemönster, våra liv inför detta faktum sedan vi var unga.

Och allteftersom #metoo breder ut sig som en våt, kvävande yllefilt över vackra lunchbilder och söta kattvideor börjar man ju undra var de är, alla de där männen. Om nästan varenda kvinna står upp och säger att de också har blivit utsatta, var är männen som gjort det?

Det är hög tid att vi börjar inse att precis som att de kvinnor som blir utsatta finns överallt runt omkring, finns även männen som utsätter dem överallt omkring. Den där skillnaden mellan good guy och asshole som väldigt många män försöker påstå är i princip avgrundsdjup är i själva verket rätt blurrig. Jag har själv sett alltför många good guys dra ett par öl och boosta varandra till att bli riktiga assholes. Oftast står de inte för de grövre sakerna. Oftast är de inte han som håller fast en och tar på en, men gärna han som tjatar om sex och insisterar på att få berätta hur attraktiv man är. Han som berättar om hur deprimerande det är när schyssta killar inte kan få komma till bara för att vissa beter sig som svin. Han som läser #metoo och förfasar sig och önskar att det fanns något han kunde göra men när han inte är varken kvinna eller ett asshole så är han bara maktlös. Får man en puss för det eller?

Självrannsakan, people. Nu.

Och när män slår ut med armarna och vill att kvinnor för hundrafemtioelfte gången ska berätta för dem vad de ska göra så får jag precis samma sorts kruppanfall som när män alltid förväntar sig att kvinnor ska vara arbetsledare för allt som inte kan tänkas inbringa pengar. Hur gör man när man tvättar fönster? Hur tröstar man en baby? Hur viker man tvätt?

Kuvahaun tulos haulle for fucks sake gif

Så här:

  • Om du inte är en del av lösningen är du en del av problemet.
  • Om du känner dig osäker på hur du kan vara en del av lösningen kan du googla det eftersom kvinnor i årtionden redan har skrivit hyllmeter om ämnet.
  • Om du ändå måste fråga vad du ska göra är du en del av problemet.
  • Om du känner dig ens pikulite förfördelad eller arg å mäns vägnar av #metoo är du en del av problemet.
  • Om du känner dig nödd att påpeka att Inte Alla Män är skyldiga är du en del av problemet.
  • Om du tror att du kan göra något bättre genom att köpa blommor och choklad till en kvinna i din närhet är du en del av problemet (men lämna chokladen och blommorna på trappen för de har ju inte gjort något ont ändå härrigud).
  • Om du tycker att kvinnornas #metoo-kampanj är rätt forum att upplysa om att män också blir sexuellt trakasserade ibland är du en del av problemet.
  • Om du någon gång varit tyst när en snubbe har dragit roliga våldtäktsskämt eller kommenterat någon kvinnas bröst inför henne för att du inte vill dra ner stämningen eller bli obekväm är du en del av problemet.

Var inte en del av problemet.

Om kvinnliga artister på festivaler och om kvotering och män som tar plats

Just nu talas det mycket om kvinnliga artister på sommarens festivaler. Eller snarare, avsaknaden av kvinnliga artister på festivaler. På Weekend är det till exempel bara 8% kvinnliga artister. På Flow, en av de bästa ur den synvinkeln, kommer man upp i 31% kvinns. Zara Larsson har skapat fullständig shitstorm i Sverige genom att påpeka att hon, trots att hon är en av de populäraste artisterna på Bråvalla, fått både dålig speltid och ingen promoting. En snubbe som går under artistnamnet Günther, som startat vad han själv kallar en ”Günther trend” att sexualisera världen genom ”megahits” så som Teeny Weeny, Tutti Frutti och Ding dong song, förklarade för Zara att hon är en gnällig fjortis.

Och internet fylls av suckande män som inte bara heter Günther men som också ba ”mäh anledningen till att det är typ 90 % män är att det inte finns så många brudar som drar tillräcklig publik va ska man göra va typ kvotera in biatchas eller?”.

Så jag ska försöka vara väldigt, väldigt tydlig med vad problemet här är. Problemet är alltså inte att det måste vara 50/50 och att allt annat är förkastligt, utan att artistutbudet visar på den generella trenden i samhället att promota män och därmed inte promota kvinnor. Det här är så som världen ser ut och, som Björk (<– kvinnlig världsartist) sa måste man uppmärksamma problemet så att unga kvinnor i branschen inte tror att det är fel på dem och att de inbillar sig. För grejen är alltså att de inte inbillar sig. Hela musikbranschen är manligt kodad och dryper av sexism gentemot kvinnor (se t.ex. Marion Leonards avhandling Gender in the Music Industry, 2007). Det är effekterna av den sexismen som sedan återspeglas i könsfördelningen på festivaler. Det finns en förväntan om att män kan bättre, drar mer publik och förtjänar mer utrymme som blir en självuppfyllande profetia.

Jag hade kanske kunnat köpa argumenten som försvarar den här fördelningen om det inte hade varit för att män är överrepresenterade även i dataspel, tecknade TV-program, dataanimerade filmer och serietidningar. Även när det är någon som sitter och hittar på innehållet – som kommer på figurerna – och som kan lägga till drakar och enhörningar och trehövdade marsianer så finns det flest manliga typer. Hur många kvinnliga smurfar kommer du på? Hur många kvinnliga minions? Till och med i fucking Disneys prinsessfilmer har män många gånger mest utrymme.

Bild: Johan Ny, From Snow White to Frozen: An evaluation of popular gender representation indicators applied to Disney’s princess films

Jag tycker inte att halvdana kvinnliga artister ska få plats på scen bara för att de är kvinnor, men det tror jag inte heller att det är någon som förespråkar. Vad som behövs är att folk uppmärksammas på att snedfördelningen redan i nuläget är en form av kvotering, där män – på grund av att de är män – promotas och att världen är full av skitbra kvinnliga artister som förtjänar samma chanser som manliga diton. Varken mer eller mindre. Tanken på att män får allt som män får bara för att män är bättre på allt i hela världen (utom barnpassning) kan jag inte tåla.

PS: HBL har sammanställt en Spotify-lista där man kan lyssna på finländska kvinnliga musiker. Inte min smak, men smaken är som röven (klöven).

Humor, män och ett par bra förslag på firande

Det är verkligen inte första, och med stor sannolikhet inte sista, gången som Radio X3M – Svenskfinlands främsta ungdomsradiokanal – ber om ursäkt för sexism. Den här gången hade programledaren Janne Grönroos fått leva ut sin ”dröm om en födelsedag i en herrtidningsvärld”. Och nej, nej. Bilderna är inte pornografiska eller så, men de är lätt sexistiska och tydligt anspelande på en tid när kvinnors funktion mycket uttryckligen var att behaga männen.  Kanske skulle man kunna ifrågasätta om en framstående radiokanal är rätt forum att förverkliga sådana drömmar? Vad ger det för signaler om Grönroos – i egenskap av programledare och därmed också förebild för unga – menar att hans dröm är att kvinnor ska vara sexiga för honom?

Hade världen sett annorlunda ut, om det inte vore för att alltför många män redan agerar utgående från att kvinnors funktion är sexighet inför en manlig blick, hade det kanske varit en annan sak. Men nu ser världen ut som den gör. Nu är det här en komplicerad balansgång mellan tillåtande humor och sexistiskt skräp.

Var gränsen går är upp till oss alla att tillsammans definiera.

Därför får jag fullkomligt askrupp när beskedet att bilderna plockas bort och att YLE ber om ursäkt följs av kommentarer från män som tycker att det är överdrivet, hysteriskt kvinnfolk som sitter och hetsar upp sig för inget som reagerar. Att det huvudsakliga försvaret av bilderna är att ”boys will be boys” och att kvinnor bara helt enkelt måste lära sig att ta saker med lite humor. Typiskt kvinnor att inte förstå sig på hur män måste få göra som de vill, liksom. För jag kan förstå försvar av bilderna framförda med lite intellektuell finess. Framförda som en del av diskussionen om var vi drar gränser mellan humor och sexism, vad som är en kul grej och vad inte. Fokus hamnar dock alltför ofta på dem som har protesterat och deras bristande sinne för humor istället för på själva sakfrågan.

Och vet ni vad det blir av det? Ett klimat där man inte tar det som ses som viktigt för kvinnor på allvar. En värld där man automatiskt avfärdar frågor som lyfts av kvinnor – inte för att alla protester mot sexism de facto lyfts av kvinnor utan för att det finns en förutfattad mening om vilka det är som protesterar. Det finns ingen man skulle protestera mot att bli fotograferad tillsammans med sexiga flygvärdinnor så det måste vara rätt fula, förmodligen överviktiga och ensamma, kvinnor som gjort det.

Samtidigt finns det ingenting som räknas som typiskt kvinnligt och skojsigt och som skulle passera. Det finns inga skämt kvinnor drar sinsemellan som folk småskrattar åt och säger att det är självklart att kvinnor ska få ha kul. Tänk er om det varit Hannah Norrena som velat bli behandlad som egyptisk drottning och ligga på en divan och bli matad med vindruvor av halvnakna, inoljade män? Tänk om Peppe hade velat fira sin födelsedag som Elizabeth I och omge sig av uppvaktande män, med pärlörhängen, präktig codpiece och spetskragar, som lyder hennes minsta vink?

https://i2.wp.com/www.elizabethan-portraits.com/AnthonyMildmay.jpg

Tally-ho! Let me just slip into something more comfortable…

Det som stör mig betydligt mer än Janne Grönroos bilder är diskussionen efteråt. Försvarandet av att män är på ett visst sätt och aldrig kan ändra sig. Förringandet av (vad man tror är) kvinnors upplevelser. Hur humor likställs med vad män förväntas tycka är kul. Det stör mig massor.

VitaePro och sexismen

I Sverige har VitaePros reklam ”Det funkar för mig” blivit anmäld för att vara sexistisk. Finska Yle gjorde en artikel i vilken de konstaterade att den finska versionen inte blivit anmäld och ringde mig för att fråga vad jag tyckte om det hela. (Artikeln finns att läsa här) Nu tänkte jag ta mig friheten att kommentera det hela ytterligare för det finns egentligen väldigt mycket att säga om saken.

För det första vidhåller jag att jag tycker att man ska vara försiktig med sexismanklagelser för att inte göra ett i grunden mycket viktigt begrepp urvattnat och betydelselöst. Sexism är inte att framställa kvinnor som sexiga. Sexism har faktiskt inte med sex och sexighet att göra alls. Nej, sexism handlar om att det ena könet (oavsett vilket) behandlas nedlåtande i förhållande till det andra. Det betyder förstås att det kan vara riktigt knivigt att avgöra avgöra vad som är sexistiskt och inte.

För det andra tycker jag inte (men förstår om andra tycker annorlunda) att VitaePros reklam är sexistisk. Med det sagt tycker jag verkligen inte att den är ens i närheten av det fräscha, humoristiska och nytänkande som VitaePro hade satsat på heller. En framgångsrik gubbe (sorry, Nicke Lignell!), flankad av hotta, lättklädda kvinnor hälften så gamla som honom och med det enda syftet att styrka mannens roll som huvudperson är ju inte direkt ett nytt koncept. För att uttrycka det milt. Inte blir det ju bättre av att den enda skillnaden mellan den svenska och finska versionen är den manliga huvudrollen. Kvinnorna som flankar är de samma. Och visst kan jag som kvinnor bli lätt förbannad över att kvinnor framställs på det viset hela jävla tiden men i det här formatet tycker jag inte att det är sexistiskt. Ja, och pluspoäng för att det åtminstone finns någon slags etnisk diversitet bland de kvinnliga dansarna.

För det tredje vill jag lyfta fram den norska versionen med en kvinnlig huvudroll som jämförelse.

Man hade ju kunnat önska att en kvinnlig huvudroll skulle ge lite balans till hela konceptet, men ser ni vad som hände? Ser ni förändringen bland dansarna? Var i helvete är alla halvnakna män, va? Nej, med en kvinnlig huvudroll är de dansarna påklädda, äldre och uppblandade med kvinnliga dansare. Där ser man skillnaden, och det är i ljuset av sådana skillnader som även de manliga huvudrollerna bör förstås. Hade det varit större bredd på ålder och kön samt annan klädsel bland dansarna även kring de manliga huvudrollerna så hade det varit en helt annan sak.

För det fjärde kan man ju fundera på vad det är för fel på folk som kommenterar tidningsartiklar när man läser vad folk skriver under Yles artikel. Som signaturen ”Sommar och sol” som skriver

”Snälla snälla kan ni SLUTA med sånt härnt gnäll hela tiden! Reklamen är pigg och trevlig men om det nämns kvinnor så är det alltid nån forskare som klagar. Varför måste allt förstöras med feminism? Kan vi bara ta det lugnt och ha det bra, tack.
Det är helt sjukt att alltid alltid klagar nån feminist på vad som helst.”

Ja, och det är helt sjukt hur det alltid ska klagas på feminismen. Även i en artikel när feminism överhuvudtaget inte ens nämns. Nej, så fort någonting som skulle kunna inverka negativt på kvinnobilden lyfts fram måste det tvångsmässigt klappas på huvudet och manas till lugn och skyllas på feminismen. Dessutom så kom den obligatoriska kommentaren om hur min forskning inte är riktig forskning (trots att min forskning inte direkt är relevant för varken artikeln eller reklamen).

”Att undersöka kvinnans ställning i en viss tidsperiod uppfyller inte heller falsifierbarhetskriteriet, eftersom man är hänvisad till att hålla med eller ta avstånd utan hjälp av vetenskapliga metoder.”

Om jag fick en hundring för varje gång en man utan kännedom om mitt ämne förklarade för mig hur riktig vetenskap ser ut hade mina finansieringsbekymmer varit lösta.

Så där. Det var väl mest det jag tänkte på. Ja, och att jag tycker att det är bra att reklamen anmäldes i Sverige (inte minst för att detta om något borde falla under falsk marknadsföring) och att det är bra att man lyfter fram det även i Finland.

Att checka sitt privilegium och lära sig hålla käft

I mitt Twitterflöde finns en hel del personer som jag egentligen inte har en aning om vilka de är men som jag liksom har av pur nyfikenhet. Ibland betalar det sig. Som i dag, när Elizabeth DeLoria med all önskvärd tydlighet tillrättavisar folk som inte fattat sitt eget privilegium. Det hela började med att Rae Johnston tweetade en artikel om att Call of Duty nu introducerar en kvinnlig spelkaraktär för första gången, och hur det drar fram allsköns internetkräk som bara måste påpekar hur kvinnor hör hemma i köket och (min personliga favorit) jublande fundera över om det går att spela den kvinnliga karaktären naken (GET A GIRLFRIEND!).

Och jag lovar att om ens hälften av dessa unga, vita, proaktiva, diskussionslystna män lade sin tid på att motarbeta att kvinnor blir behandlade som skit istället för att klappa kvinnorna på huvudet, be dem lugna ner sig och ”ta ett skämt” för att sedan med sällan skådad entusiasm ta sig an projektet Försvara-mäns-rätt-att-säga-vad-de-vill så skulle världen se väldigt annorlunda ut. Det här att vara så otroligt blind för sitt eget privilegium att man inte ens ser att man sårar andra, att man exkluderar, och att försvara någons rätt att uttrycka sig hotfullt för att det liksom skulle vara ett skämt för ingen menar ju det de säger på Internet. Så när kvinnliga spelare (som då tidigare spelat manliga karaktärer) får höra att de ska bli våldtagna är det ju bara trams om de tror att alla de som säger det skulle mena det. Så är det ju inte. Det är ju ett skämt bara. Men det blotta faktum ATT man kan tolka det som ett skämt och borsta av sig är ett privilegium. Det betyder att man med största sannolikhet inte är en av de där miljontals kvinnorna som på riktigt blivit våldtagna eller ens en av alla de kvinnor som får liknande fantastiskt roliga våldtäktsskämt efter sig på en regelbunden basis. Det betyder att man är en i gänget, en av dem med rätten att säga vad man vill om alla andra och sedan kalla det skämt och känna sig missförstådd när någon blir arg. En av dem som inte fått vänta i åratal på att få en karaktär med samma kön som en själv.

Sedan kommer det traditionella försvarstalet om att kvinnor minsann är lika illa. Faktiskt. Så det så. Som den här snubben som menar att 90% av alla kvinnliga COD-spelare också säger våldtäkt (exempelvis när de vunnit över någon – I totally raped you). När DeLoria undrar var de siffrorna kommer ifrån menar han att han minsann känner typ minst 10-15 kvinnliga COD-spelare och typ minst alla säger det. Förutom att det är skrattretande att han tror att de 10-15 kvinnliga spelare han känner utgör 90% av kvinnorna som spelar COD visar det på två grundläggande feltänk. 1: Det blir inte mer ok att göra något bara för att kvinnor också gör det. Sexistiska kvinnor berättigar inte sexism. 2: Det är en stor skillnad på vem som säger vad. Till exempel skulle jag inte åka till Harlem och försöka highfiva folk och bah’ ”yo, nigga wazz up”.

Men att man ibland bara borde sit the fuck down verkar inte gå hem hos dessa män (och jo, jag säger män för det är enligt min egen erfarenhet just män som gör detta). Det finns saker kvinnor har mer rätt att uttala sig om än vad män har. Hur det är att vara kvinna och bli våldtäktshotad i gamervärlden är en de sakerna. Antingen kan män då lyssna och ta till sig, checka sitt eget privilegium och tänka ett steg längre nästa gång, eller så kan de sit the fuck down. Att som Powerrhouse gång på gång på gång försvara användandet är att bekräfta våldtäktskulturen och sin egen överhöghet, för det här handlar om maktstrukturer – om vem som har tillräckligt mycket makt för att känna sig bekväm med att framhäva sig själv på andras bekostnad. Och att tro att våldtäktkskultur egentligen är ett problem baserat på att kvinnor är humorbefriade. Alltså WTF.