Etikettarkiv | Det var inte jag det var patriarkatet

Att hålla sig varm

Det finns många sätt att hålla sig varm när det är kallt inne. Till exempel kan man satsa på att trumfa sin lillebror med rännskita genom att få spysjuka. Och när man börjar må lite bättre kan man bädda ner sig i sin mors säng, tillsammans med två katter som också insett att det är det varmaste stället i huset, framför en sprakande brasa i kakelugnen.

Själv inser jag hur många platser uppåt på prioritetslistan ”fixa andra skorstenen” hoppat av de senaste dygnens erfarenheter. För tillfället får jag använda två eldstäder, men med den andra skorstenen i skick skulle jag kunna använda ytterligare tre och då skulle slut på olja inte behöva vara ett problem alls. Imorgon ska jag ringa sotaren som får komma och titta på skorstenen, vilket han inte kunde göra förra gången han var här eftersom det inte fanns en trygg väg för honom att ta sig dit (och en sådan fick jag installerad för ett par dagar sedan). Olja har jag redan beställt, och till mitt försvar hade vi hunnit få den i tid om det inte varit för att julhelgen drog ut på leveransen..

Foglossningen från helvetet

Den veckan som just nu avslutas har varit väldigt stressig. Jag antar att veckorna just innan disputationen brukar vara sådana, och lägger man till advent och konserter och fan och hans moster så blir det liksom inte bättre. Lördag kväll hade vi dessutom fest tillsammans med A:s vänner, och eftersom kvaliteten på en hustru är direkt relaterad hur mycket mat hon klarar av att laga så kan jag ha gått lite bat shit crazy och lagat mat i tre dagar. Inte för att det är en tävling eller så men. Ja, ni fattar.

Till saken hör också att jag varit rätt irriterad på A den här veckan eftersom jag har haft så kolossalt mycket att göra och jag inte tycker att han hjälpt till riktigt tillräckligt (vilket eventuellt rent statistiskt inte är sant eftersom vi egentligen delar rätt lika på sysslorna och han faktiskt sa att jag inte behöver laga något särskilt till festen). Och när jag blir lite grinig på A så blir han fem år gammal och reagerar med att bli lite mer grinig på mig och så håller vi på tills mina överkänsliga graviditetshormoner gör att jag börjar lipa och vi båda skärper oss. Jag har redan i ett par månader haft foglossning. Mest på vänster sida och oftast inte mer än att jag klarar av det genom att röra mig lite lugnt, motionera lagom och inte göra en massa sneda lyft.

Så alltså.

På fredagkvällen stod jag själv hemma och slet eftersom A stuckit iväg (för sakens skull bör väl nämnas att han åkt för att hälsa på sin pappa i grannstaden för några timmar, men just då kan det ha känts lite mer dramatiskt). Och jag tänkte att ”fuck this shit att jag tänker ge upp, här ska bli jul så satans” och så lagade jag mer mat än någon skulle klara av att äta, bar fram julstjärnor och adventsstakar och planterade julgrupper, fixade kalendrar och pratade med hunden medan vi gick på promenad – och fick bara mer och mer ont.

IMG_3503

”Jahaja, då var allting färdigt på Tildas rum men hon är ju inte hemma för hon är hos exet. Det här måste vara det värsta hittills. Att julpynta barnens rum utan att de får se det. Fy faen vad det är synd om mig.”

IMG_3501

”Jahadu, Blossa. Här går vi alldeles själva. Tänk vad trevligt det vore om A var med och kunde se det här, han som tycker om snö. Men han har väl bättre saker för sig kan man tänka.”

IMG_3496

”Jajemän! Präktiga planteringar blev det! Och nu måste jag väl städa, för alldeles ensam är jag ju så det lär väl ingen annan ordna.”

Jag kände hur det blev värre i ryggen och höften. Jag har haft foglossning med båda tidigare barnen. Jag vet hur det är. Men kan jag vara lite vuxen om det, eller? Näe. På lördag eftermiddag kunde jag inte gå längre och fortfarande i dag känns det som om någon har krossat min svanskota. Ibland kan jag gå små långsamma steg. Ibland kan jag inte lyfta fötterna. Hela tiden gör det minst jätteont och emellanåt så ont att benen viker sig, de svekfulla jävlarna, och sänker mig i en gurglande hög på golvet. En hög jag förövrigt inte kan ta mig upp ur utan hjälp eller minst 10 minuters kravlande. Det där fallet som kommer efter högmod kan vara rätt brutalt.

Vecka 26. I bakgrunden håller hunden och katten på med vad hundar och katter gör mest.

Patriarkatet sköter inte sig självt

En mycket uppskattad och älskad vän till mig taggade mig i går på följande vis.

klaga hogberg

Och jag känner henne tillräckligt bra för att veta att hon bara menar väl, men jag känner tyvärr inte personen som har skrivit inlägget tillräckligt bra för att ha rättighet att kommentera under det så här sitter jag och dricker kaffe och hyperventilerar.

Kuvahaun tulos haulle never in the history of calming down has anyone ever calmed down by being told to calm down

Grejen är att jag förstår skribentens poäng – och jag medger glatt att hon har en poäng – men jag tycker att premisserna för hennes resonemang är felaktiga. Jag ska inte utge mig för att ha läst ens i närheten av allt som har skrivits inom genusvetenskap, eller ens inom mitt eget ämne genushistoria, men jag har ändå varit i forskarvärlden och följt med i diskussionerna tillräckligt länge för att våga påstå att åtminstone genushistoriker inte betraktar patriarkatet som en organism. Patriarkatet som en organism förhindrar analyser av patriarkatet – även om det kanske är lättare att prata om det så – eftersom patriarkatet de facto inte är en organism. Det är en struktur och alla som agerar inom en struktur är med och omformar den, hela tiden.

Patriarkatet är inte i sig självt skyldigt till någonting för det kan inte agera oberoende och kan således inte ha en agenda. I ett patriarkat skapas dock i allmänhet vissa grundförutsättningar för agerande, men dessa kan lika gärna ge upphov till agerande som går tvärtemot vad strukturen skulle låta påskina vore det normala. Att strukturen är patriarkal förutspår inte enskilda individers handlande, eftersom dessa två aspekter fungerar på olika nivåer.

Ett patriarkat är en struktur i vilken (äldre) män har den juridiska, ekonomiska och politiska makten. Varken mer eller mindre. Hur detta sedan i praktiken tar sig uttryck varierar på ungefär en miljard olika vis. Vad det däremot aldrig hittills i världshistorien har inneburit är att alla män är överordnade alla kvinnor alltid. Det har alltid funnits kvinnor med mer makt än de flesta män, även i de mest patriarkala av samhällen.

Skribenten menar också att patriarkatet som en organism ger oss möjligheter att tala om vem som tjänar på vad. Jag håller inte med, eftersom jag tycker att patriarkat vid dess rätta definition lika bra fyller den funktionen. Dessutom blir det på så vis uppenbart att en kvinna som Elisabet Höglund på alla vis har möjligheter att tjäna på patriarkala strukturer. Att call her out på det som är kobajs är inte att låta patriarkatet vinna bara för att en kvinna kritiserar en annan kvinna, utan att uppmärksamma att betydligt fler faktorer än kön är relevanta när vi talar om makt, om utsatthet och om enskilda kvinnors möjligheter att freda sig själva mot sexuella övegrepp.

Skribenten skriver att

”Vår energi och tid går åt till detta och inte till att klaga på normbärare som utnyttjar sin makt.”

Höglund ÄR en normbärare (den enda hon, mig veterligen, inte uppfyller är att hon inte är man) som utnyttjar sin makt. Hon utnyttjar sin makt för att förringa andra kvinnors upplevelser av sexuella trakassarier. Varför skulle vi inte kritisera det, bara för att det är en kvinna som gör det?

Sedan är det ytterligare en sak som skaver som satan, nämligen det där med ”vi som förstått hur patriarkatet fungerar”. Jag har ju trots allt under ganska många år undersökt kvinnors möjligheter i ett patriarkat (låt vara att det är medeltidens Sverige) och läst tusentals sidor om begreppet ur en forskares synvinkel. Jag har också levt i ett äktenskap där jag först rent metaforiskt förlorade mig själv och sedan skilsmässan sitter fast i en rättstvist kring min giftorätt. Jag har sett de mörkare sidorna av att vara född till kvinna, om vi säger så. Jag vet hur ett patriarkat fungerar.

Och ni som hängt här i några år vet ju det här redan, men jag håller inte med om att vi i Sverige i dag har ett patriarkat. Nota bene, det betyder inte att dagens Sverige inte dras med patriarkala rester, eller att det skulle vara helt jämställt. Våldtäktskulturen som lever och frodas även i Sverige är ett typexempel på det och #metoo drar fram det i ljuset. Men om man betraktar definitionen av ett patriarkat (alltså en struktur där (äldre) män har den juridiska, ekonomiska och politiska makten), höjer blicken och ser globalt, och dessutom även lägger till ett historiskt perspektiv så är dagens Sverige inte längre ett patriarkat. Representationen både politiskt och juridiskt är alltför jämnt fördelad, pengarna för lika distribuerade.

Det som historiskt varit grejen, att män inom samma sociala skikt är överordnade kvinnorna i samma skikt, har luckrats upp. Ålder, etnicitet och klass är många gånger mer avgörande än kön. Flera av de killar som gav mig mitt #metoo i min uppväxt kom aldrig längre än till hemstadens gränser, gick inte klart gymnasiet, började med droger och har väl kanske inga aspirationer att göra någonting annat med sina liv än vad de gör. Jag gjorde det på grund av de bättre förutsättningarna den familj jag föddes i gav mig. Att jag är kvinna vägdes upp av de andra privilegierna, om ni förstår hur jag menar.

Min poäng är egentligen ganska simpel. Vi löser ingenting genom att se dagens Sverige (eller Finland för den delen) som ett samhälle styrt av organismen patriarkat med en agenda – snarare tvärtom. Dessutom måste vi inte leva i ett patriarkat för att kunna se att #metoo är ett sanslöst utbrett, strukturellt samhällsproblem som påverkar alla kvinnor. Vi måste tala om #metoo i termer av makt och strukturer, men vi måste också kunna tala om makt och strukturer i andra termer än bara kön. Hur ska vi annars komma åt män som utnyttjar sin makt i form av ålder och klass för att trakassera kvinnor? Så jo, Höglund är definitivt värd min energi och kraft.

Hysteriskt på genusakademin

Nu var det ju länge sedan jag var tillräckligt aktiv inom genusdiskussionerna för att antigenusarna skulle finna det mödan värt att försöka rätt mig, men i går natt damp det här ner:

mansplain klipp

Jag blir nästan lite rörd över att någon har orkat ta sig tiden att kommentera ett inlägg de inte förstått på en blogg de uppenbarligen inte läst och bemödat sig om både citattecken och styckeindelning. På sitt sätt är det ganska fint.

Men min favorit är ändå att denna mansplainare försöker förklara för mig vad som är seriös ”akademia” eftersom att han tror att jag menar enbart genusakademin. Men njae, med akademia menar jag hela universitetsvärlden, med naturvetenskap och allt. Kvinnor blir mansplainade överallt.

WIN_20160513_100115

Ännu en hysterisk kvinna får lära sig sin plats av en kunnig och vältalig man.

PS: Jag kunde inte pricka ut Södertörn på en karta om så mitt liv hängde på det.

Ett nytt fenomen my ass

Jag hade egentligen tänkt att vi skulle gå över till lättare ämnen och typ prata om fluffiga katter eller biblioteket vi håller på att tapetsera, men ämnet ”tafsande män” kombinerat med ”män som skiter i kvinnors upplevelser” bara liksom fortsätter att växa.

Här i Finland har en biträdande polischef alltså gått ut och hävdat att de asylsökande för med sig ett nytt sexbrottsfenomen – att kvinnor blir antastade i parker. Och finska kvinnor drog genast i gång kampanjer för att visa hur sexuellt ofredande inte på något vis är att ett nytt fenomen utan vardag. Vice polischefen i Helsingfors står dock fast vid sin åsikt (som är mer värd än de kvinnor som kan vittna om hur kvinnor de facto har det).

Så jag tänkte vara lite hjälpsam och visa några tidningsklipp, eftersom det tydligen inte räcker med kvinnors vittnesmål.

Västra Nyland 1 feb 1894

Västra Nyland, 1 februari 1894

Åbo Underrättelser 8 nov 1879

Åbo Underrättelser 8 november 1879

Åland 10 maj 1893 1

Åland 10 maj 1893

Tidningen Åland 10 maj 1893

Och jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Tilläggas bör att ordet ”antasta” på den tiden hade en betydligt vidare innebörd och inte nödvändigtvis hade någonting med sexualitet att göra. Att antasta betydde snarare att man gett sig på. Kvinnor kunde också bli ofredade.

Östra Nyland 15 aug 1908

Östra Nyland 15 augusti 1908

Helsingfors Aftonblad 24 nov 1893

Helsingfors Aftonblad 24 november 1893

Antastade, ofredade och otrygga har kvinnor varit i alla tider. För 150 år sedan fanns det inte asylsökande, så man skyllde på zigenare, arbetare, soldater, sjömän, svenskar och fyllon. Grejen är att det inte är vanliga, schyssta snubbar då heller för per definition är det inte något som vanliga schyssta snubbar sysslar med. Schyssta snubbar skyller däremot ifrån sig och har gjort så åtminstone de senaste 150 åren.

Sedan kommer Helsingforspolisens chef och hävdar att han har hört om många fall av antastande och att han ”tippar på att en del av de här minderåriga kvinnorna agerar provocerande”. Man måste därför tala med föräldrarna om hur unga kvinnor uppför sig.

BRB. Ska bara gå och dunka huvudet i en vägg.

Om det hade varit upp till kvinnor att råda över sina kroppar hade vi inte haft det här problemet från början. Vi kvinnor gör redan allt vi kan för att skydda oss. Nu är det hög jävla tid att MÄN (yes, alla män) tar lite förbannat ansvar för vad som de facto är mäns beteende. Inte asylsökande, inte romers, inte svenskars, inte arbetares, inte sjömäns utan mäns beteende. Den gemensamma nämnaren är penis*. Sluta tänka med den.

Och fan ta den polis som vill ge min dotter uppföranderåd, samtidigt som han fullkomligt skiter i kvinnors vittnesmål. Det räcker nu. Män måste sluta berätta för kvinnor hur kvinnor har det.

*All män har dock inte penis, och alla med penis är inte män. Dock tyder det mesta på att alla de som sexuellt ofredat och antastat kvinnor i de här fallen har penis.

Dagarna man aldrig tror man ska få uppleva

Så har man då kommit till de där dagarna efter julen då det man resten av årets 360 dagar aldrig i sin vildaste fantasi skulle kunna föreställa sig helt plötsligt är verklighet.

Man ser en chokladbit, som barnen inte ens slickat på, och vill inte ha den.

Man vill ha sallad. Eller egentligen vad som helst som har en sockerhalt under 50 %. Och man känner inte igen sig själv. Börjar tvivla på sina ideal. Är fjärran från den där typen som för lite drygt en vecka sedan hittade en halväten klubba bakom blomkrukan i köket och utan minsta kval käkade upp resten av sagda klubba (efter att ha sköljt av det värsta – man är ju ingen barbar heller).

Svåra dagar, det här. Som en alternativ verklighet.

Det går över.

Kärnan i jämställdhetsproblemet

Enligt jämställdhetslagen måste minst 40% av ledamöterna i kommunala styrelser och nämnder vara av det kön som är i minoritet. Efter en granskning visade det sig att lagen i praktiken kringgås. I till exempel stadsstyrelsen i Jakobstad har man, för att på pappret uppfylla kvoten, satt en kvinna som ordinarie medlem och en man som ersättare men i praktiken är det han som går på mötena. Och när kvinnan blir tillfrågad säger hon så här:

”- Vi diskuterar inför varje möte om jag har möjlighet att delta. Ifall jag anser att det är för invecklade frågor där [han] har större kompetens önskar jag att han deltar, säger [hon].”

Det är som om hela vårt samhälles jämställdhetsproblem har fått en liten bubbla i vilken grunden till problemen kan betraktas i sin fulla glans: Hon tycker inte att hon är kompetent nog så hon lämnar över till honom och han tycker själv att han är den mest kompetenta och att han borde bestämma så tillsammans hjälps de åt att upprätthålla männens dominans.

Asså vafan.

Hur tror de att man skapar kompetens? Hur ska en kvinna någonsin kunna bli lika kompetent som en man om hon inte deltar och får erfarenhet? Tänk om han en dag skulle säga till henne att hon är kompetent nog att ordna det här själv, eller om hon skulle vakna upp och säga att hon kan göra ett lika bra jobb som en man. Eller, oh, I don’t know, de bara helt enkelt skulle vara sådana politiker som följer lagen.

Gör plats. Ta plats. Kräv att få delta i det som ger meriter, kompetens och erfarenhet.

Gör som alla de manliga politiker som huvudstupa kastar sig in i frågor de inte har en susning om.

Ärlighet varar inte längre än hyfs

Det talas just nu himla mycket om kränkthet och vad man får säga och inte och yttrandefrihet och triggerwarnings och whatnots. Det är bra. Vi behöver tala om sånna här grejer.

Men jag funderar över om det är något med den nya (ur historisk synvinkel) individualismen som spökar här. Vi är så upptagna av att vara indiviiiider att vi slutar fundera över vårt sammanhang – hur vi hänger ihop med folk runtomkring oss. Alltför många vill högljutt säga det ingen annan vågar säga men som måste förkunnas fullkomligt oberoende av om det sårar.

För jag tror att på den tiden då vi tänkte lite mer på kollektivet så fanns inte det här problemet alls på samma sätt. Och jag menar inte att vi tänkte mer på kollektivet för att vi var mer omtänksamma eller så utan för att man var tvungen. Den som på 1600-talet hade kallat Britta för feministhora hade blivit lynchad. Den som förtalade någon annan blev utstött ur samhället och riskerade hårda straff. Den som bara hjälpte sig själv fick falla fritt när det sket sig, för alla sociala skyddsnät baserades på ömsesidigt ansvarstagande. När alla kände alla och var beroende av varandra fanns det förvisso inte utrymme för självförverkligande individualism heller, men man kunde åtminstone glädja sig över att den sortens självgoda sanningssägare som förpestar tillvaron för dem som har förstånd att hålla käft hade satts i stupstocken tills de lärt sig veta hut.

Det tröstar lite.

Man ska inte romantisera förfluten tid, det ska man inte, men det vore fint om folk kunde börja uppskatta lite vanlig, jävla hyfs igen.

Om triggerwarnings i akademia

För ett par veckor sedan skrev fyra studenter vid Columbia University en artikel om hur de vill att lärare vid universiteten tillhandahåller triggerwarnings. En av studenterna, som tidigare varit utsatt för sexuellt våld, hade nämligen tagit illa vid sig av våldtäktsscenerna i Ovidius Metamorfoser – ett standardverk inom klassisk litteratur. Studenterna skriver:

”These texts, wrought with histories and narratives of exclusion and oppression, can be difficult to read and discuss as a survivor, a person of color, or a student from a low-income background.”

De har startat ett forum för att ge

”students, professors, and faculty a space to hold a safe and open dialogue about experiences in the classroom that all too often traumatize and silence students.”

I vissa fall kan jag tycka att triggerwarning (TW) är helt på sin plats och i andra har jag inga problem med att tolerera dem om de gör något gott för andra. Till exempel är jag med i flera olika Facebook-grupper som har TWs och det tycker jag är helt ok. Det är frivilligt att vara med och grupperna är till för att alla dess medlemmar ska känna sig nöjda och tillfreds med vad som förekommer i gruppen. Det är forum där man ska få välja vad man vill se.

Ett universitet är dock inte ett sådant ställe. Ett universitets funktion är inte att ha studenter som är nöjda och tillfreds med allt innehåll. Ok, det låter hårt, men låt mig förklara.

Studenterna vid Columbia University som kräver TWs på undervisningsmaterialet talar bland annat om att det ska finnas mekanismer som stöttar studenter som har identitetsbaserade meningsskiljaktigheter med lärarna för att studenternas identiteter är viktiga i klassrummet. På ett filosofiskt plan låter det kanske helt rimligt, men vad betyder det i praktiken? Vad betyder det i praktiken att den förstaårsstudent som har meningsskiljaktigheter med sin professor angående till exempel tolkningen av Metamorfoser, eller Förintelsen eller vad som helst ska ha rätt till stöd för sin identitet i sin tolkning? Om vi hårdrar det; skulle en student som identifierar sig som nazist ha rätt till stöd för en identitetsbaserad tolkning som förnekar Förintelsen? Och om hen inte skulle ha det, var drar vi gränsen för vems identitet som är viktig och vems som inte är det?

Jag har undervisat i flera kurser på universitetet, bland annat i Genushistoria. Genushistoria som ämne innehåller en mängd olika aspekter som kan vara triggande för somliga men som man helt enkelt inte kommer ifrån. Vi kan till exempel inte förstå dagens våldtäktskultur om vi inte förstår hur våldtäkt som fenomen har utvecklats. Från att vara bortförande (raptus) till att ha sexuella inslag, från att vara ett brott mot flickans familj till att vara ett brott mot henne, från att vara något som begicks enkom mot unga, ogifta kvinnor till att inkludera kvinnor och män oavsett civilstatus. Det finns mängder med saker som är tunga att läsa om eller att prata om men som verkligen förtjänar att vi likväl gör det – att vi fortsätter att forska i mekanismerna bakom. På Internetforum kan man få en TW och välja att läsa något annat i stället, men på universitetet ska studenterna bearbeta även tungt material. På universitetet är det vår skyldighet att bearbeta även tungt material.

Studenterna säger sig inte vilja inkräkta på lärarnas akademiska frihet beträffande undervisningsmaterial men, i ärlighetens namn, är det inte vad som framkommer av deras protest. De talar bland annat om att studenter som tagit kurser i västerländsk civilisation upplever att undervisningen inte ger utrymme ”for their experiences in the Western world”. Här någonstans ringer det en varningsklocka för mig. Undervisningen ska nämligen inte handla om studenternas upplevelser utan om vad forskningen har kommit fram till – även om det är två helt skilda saker. Det är lite som när man talar om mäns våld mot kvinnor och någon random dude kommer och säger att han aldrig skulle slå en kvinna så statistiken kan inte stämma. Om jag föreläser om gifta kvinnors juridiska ställning i början av 1800-talet utgår jag ifrån sådant som gjorde att kvinnor inte klassades som fullvärdiga medborgare. Jag kanske nämner att det säkert var jobbigt för män att ha försörjningsansvar också, men det kommer inte att vara i fokus. Sitter det då någon typ av den sorten som brukar diskutera här på bloggen och som hävdar att kvinnor glider runt på en räkmacka och bara vill ha feta plånböcker bland studenterna förbehåller jag mig rätten att inte ta upp hens synpunkter som valida invändningar.

Och jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här utan att framstå som en förmäten besserwisser, men vi som undervisar är ju ändå på plats för att vi är experter i ett visst ämne och studenterna är på plats för att de ännu inte är experter på det ämnet. Jag älskar förvisso studenter som utmanar och ifrågasätter, men det ska vara på basis av bildning – inte identitet. Det ska vara ”jag har läst” och inte ”jag tycker”.

Samtidigt är det förstås viktigt att studenterna känner att lärarna lyssnar på dem. Jag skulle personligen känna mig som ett misslyckande om en student kände sig tystad eller rent av otrygg under mina timmar och jag skulle självklart ta den student som bad mig om TWs på allvar. Men det är en himmelsvid skillnad att gå ifrån att lyssna på de studenter jag har framför mig och att respektera dem, till att hela tiden behöva vara på min vakt inför om något av det material jag presenterar skulle kunna trigga någon. Genom att, som studenterna vid Columbia vill göra, lägga över ansvaret för TWs på läraren öppnar man Pandoras ask för det finns så otroligt många saker som folk ser som triggande. Studenterna vid Columbia räknar upp historia som utesluter någon eller handlar om förtryck vilket kan vara svårt för någon som överlevt, någon med annan hudfärg eller någon från en arbetarfamilj. Det finns inte en enda av mina föreläsningar som inte skulle behöva en TW i så fall. Inte en enda. Om man triggas av berättelser om sexuellt våld, sociala orättvisor och rasism ska man kanske överväga att inte läsa historia alls för det är, sorgligt men sant, historiska konstanter. Och på universitetet förväntar jag mig att mina studenter klarar av att intellektuellt hantera berättelser om sexuellt våld, sociala orättvisor och rasism för det är bara genom att studera de här sakerna som vi kan förstå mekanismerna bakom dem. Det är dit vi ska. Det är förståelse för mekanismer vi söker. Och vi kan bara komma dit genom att ta itu med svåra och tunga frågor.

Ett exempel: En kollega, den briljanta Mona Rautelin, skrev sin doktorsavhandling om barnamord i 1700-talets Finland. Hon gick igenom ett sanslöst tungt material som bestod av beskrivningar av hur unga mödrar gjort sig av med sina barn. Hon skriver om desperation, om social kontroll, om ett samhälle som inte ger utrymme för andra val men som likväl straffar och hon visar hur det, då som nu, är fullt möjligt att en kvinna är gravid utan att veta om det. Det är forskning som Rautelins som sedan ger oss perspektiv på de systematiska barnamord som fortfarande förekommer i t.ex. Indien och som ger oss kontext till de barnamord som än i dag sker varje år här i Norden. Det är otroligt viktig men också svår forskning som triggar varje normalt funtad människa. Är man nöjd och tillfreds? Sannolikt inte. Hade man på ett internetforum hellre sett en video med kattungar? Troligtvis. Men efter att man gråtit sig till sömns i några veckor når man en ny dimension av förståelse och på universitetet är det målet.

Om jag ska försöka sammanfatta lite så är jag av åsikten att det vore ett nederlag för den akademiska friheten och det intellektuella samtalet om de som undervisade skulle tvingas triggervarna. Undervisningens innehåll måste utgå ifrån forskningen – inte från studenternas identitet. Samtidigt ska den som undervisar givetvis respektera studenterna och i mån av möjlighet ta i beaktande den som ber om det, men det handlar snarare om att visa medmänsklighet och förståelse än om att triggervarna.