Tag Archive | Det var inte jag det var patriarkatet

Foglossningen från helvetet

Den veckan som just nu avslutas har varit väldigt stressig. Jag antar att veckorna just innan disputationen brukar vara sådana, och lägger man till advent och konserter och fan och hans moster så blir det liksom inte bättre. Lördag kväll hade vi dessutom fest tillsammans med A:s vänner, och eftersom kvaliteten på en hustru är direkt relaterad hur mycket mat hon klarar av att laga så kan jag ha gått lite bat shit crazy och lagat mat i tre dagar. Inte för att det är en tävling eller så men. Ja, ni fattar.

Till saken hör också att jag varit rätt irriterad på A den här veckan eftersom jag har haft så kolossalt mycket att göra och jag inte tycker att han hjälpt till riktigt tillräckligt (vilket eventuellt rent statistiskt inte är sant eftersom vi egentligen delar rätt lika på sysslorna och han faktiskt sa att jag inte behöver laga något särskilt till festen). Och när jag blir lite grinig på A så blir han fem år gammal och reagerar med att bli lite mer grinig på mig och så håller vi på tills mina överkänsliga graviditetshormoner gör att jag börjar lipa och vi båda skärper oss. Jag har redan i ett par månader haft foglossning. Mest på vänster sida och oftast inte mer än att jag klarar av det genom att röra mig lite lugnt, motionera lagom och inte göra en massa sneda lyft.

Så alltså.

På fredagkvällen stod jag själv hemma och slet eftersom A stuckit iväg (för sakens skull bör väl nämnas att han åkt för att hälsa på sin pappa i grannstaden för några timmar, men just då kan det ha känts lite mer dramatiskt). Och jag tänkte att ”fuck this shit att jag tänker ge upp, här ska bli jul så satans” och så lagade jag mer mat än någon skulle klara av att äta, bar fram julstjärnor och adventsstakar och planterade julgrupper, fixade kalendrar och pratade med hunden medan vi gick på promenad – och fick bara mer och mer ont.

IMG_3503

”Jahaja, då var allting färdigt på Tildas rum men hon är ju inte hemma för hon är hos exet. Det här måste vara det värsta hittills. Att julpynta barnens rum utan att de får se det. Fy faen vad det är synd om mig.”

IMG_3501

”Jahadu, Blossa. Här går vi alldeles själva. Tänk vad trevligt det vore om A var med och kunde se det här, han som tycker om snö. Men han har väl bättre saker för sig kan man tänka.”

IMG_3496

”Jajemän! Präktiga planteringar blev det! Och nu måste jag väl städa, för alldeles ensam är jag ju så det lär väl ingen annan ordna.”

Jag kände hur det blev värre i ryggen och höften. Jag har haft foglossning med båda tidigare barnen. Jag vet hur det är. Men kan jag vara lite vuxen om det, eller? Näe. På lördag eftermiddag kunde jag inte gå längre och fortfarande i dag känns det som om någon har krossat min svanskota. Ibland kan jag gå små långsamma steg. Ibland kan jag inte lyfta fötterna. Hela tiden gör det minst jätteont och emellanåt så ont att benen viker sig, de svekfulla jävlarna, och sänker mig i en gurglande hög på golvet. En hög jag förövrigt inte kan ta mig upp ur utan hjälp eller minst 10 minuters kravlande. Det där fallet som kommer efter högmod kan vara rätt brutalt.

Vecka 26. I bakgrunden håller hunden och katten på med vad hundar och katter gör mest.

Patriarkatet sköter inte sig självt

En mycket uppskattad och älskad vän till mig taggade mig i går på följande vis.

klaga hogberg

Och jag känner henne tillräckligt bra för att veta att hon bara menar väl, men jag känner tyvärr inte personen som har skrivit inlägget tillräckligt bra för att ha rättighet att kommentera under det så här sitter jag och dricker kaffe och hyperventilerar.

Kuvahaun tulos haulle never in the history of calming down has anyone ever calmed down by being told to calm down

Grejen är att jag förstår skribentens poäng – och jag medger glatt att hon har en poäng – men jag tycker att premisserna för hennes resonemang är felaktiga. Jag ska inte utge mig för att ha läst ens i närheten av allt som har skrivits inom genusvetenskap, eller ens inom mitt eget ämne genushistoria, men jag har ändå varit i forskarvärlden och följt med i diskussionerna tillräckligt länge för att våga påstå att åtminstone genushistoriker inte betraktar patriarkatet som en organism. Patriarkatet som en organism förhindrar analyser av patriarkatet – även om det kanske är lättare att prata om det så – eftersom patriarkatet de facto inte är en organism. Det är en struktur och alla som agerar inom en struktur är med och omformar den, hela tiden.

Patriarkatet är inte i sig självt skyldigt till någonting för det kan inte agera oberoende och kan således inte ha en agenda. I ett patriarkat skapas dock i allmänhet vissa grundförutsättningar för agerande, men dessa kan lika gärna ge upphov till agerande som går tvärtemot vad strukturen skulle låta påskina vore det normala. Att strukturen är patriarkal förutspår inte enskilda individers handlande, eftersom dessa två aspekter fungerar på olika nivåer.

Ett patriarkat är en struktur i vilken (äldre) män har den juridiska, ekonomiska och politiska makten. Varken mer eller mindre. Hur detta sedan i praktiken tar sig uttryck varierar på ungefär en miljard olika vis. Vad det däremot aldrig hittills i världshistorien har inneburit är att alla män är överordnade alla kvinnor alltid. Det har alltid funnits kvinnor med mer makt än de flesta män, även i de mest patriarkala av samhällen.

Skribenten menar också att patriarkatet som en organism ger oss möjligheter att tala om vem som tjänar på vad. Jag håller inte med, eftersom jag tycker att patriarkat vid dess rätta definition lika bra fyller den funktionen. Dessutom blir det på så vis uppenbart att en kvinna som Elisabet Höglund på alla vis har möjligheter att tjäna på patriarkala strukturer. Att call her out på det som är kobajs är inte att låta patriarkatet vinna bara för att en kvinna kritiserar en annan kvinna, utan att uppmärksamma att betydligt fler faktorer än kön är relevanta när vi talar om makt, om utsatthet och om enskilda kvinnors möjligheter att freda sig själva mot sexuella övegrepp.

Skribenten skriver att

”Vår energi och tid går åt till detta och inte till att klaga på normbärare som utnyttjar sin makt.”

Höglund ÄR en normbärare (den enda hon, mig veterligen, inte uppfyller är att hon inte är man) som utnyttjar sin makt. Hon utnyttjar sin makt för att förringa andra kvinnors upplevelser av sexuella trakassarier. Varför skulle vi inte kritisera det, bara för att det är en kvinna som gör det?

Sedan är det ytterligare en sak som skaver som satan, nämligen det där med ”vi som förstått hur patriarkatet fungerar”. Jag har ju trots allt under ganska många år undersökt kvinnors möjligheter i ett patriarkat (låt vara att det är medeltidens Sverige) och läst tusentals sidor om begreppet ur en forskares synvinkel. Jag har också levt i ett äktenskap där jag först rent metaforiskt förlorade mig själv och sedan skilsmässan sitter fast i en rättstvist kring min giftorätt. Jag har sett de mörkare sidorna av att vara född till kvinna, om vi säger så. Jag vet hur ett patriarkat fungerar.

Och ni som hängt här i några år vet ju det här redan, men jag håller inte med om att vi i Sverige i dag har ett patriarkat. Nota bene, det betyder inte att dagens Sverige inte dras med patriarkala rester, eller att det skulle vara helt jämställt. Våldtäktskulturen som lever och frodas även i Sverige är ett typexempel på det och #metoo drar fram det i ljuset. Men om man betraktar definitionen av ett patriarkat (alltså en struktur där (äldre) män har den juridiska, ekonomiska och politiska makten), höjer blicken och ser globalt, och dessutom även lägger till ett historiskt perspektiv så är dagens Sverige inte längre ett patriarkat. Representationen både politiskt och juridiskt är alltför jämnt fördelad, pengarna för lika distribuerade.

Det som historiskt varit grejen, att män inom samma sociala skikt är överordnade kvinnorna i samma skikt, har luckrats upp. Ålder, etnicitet och klass är många gånger mer avgörande än kön. Flera av de killar som gav mig mitt #metoo i min uppväxt kom aldrig längre än till hemstadens gränser, gick inte klart gymnasiet, började med droger och har väl kanske inga aspirationer att göra någonting annat med sina liv än vad de gör. Jag gjorde det på grund av de bättre förutsättningarna den familj jag föddes i gav mig. Att jag är kvinna vägdes upp av de andra privilegierna, om ni förstår hur jag menar.

Min poäng är egentligen ganska simpel. Vi löser ingenting genom att se dagens Sverige (eller Finland för den delen) som ett samhälle styrt av organismen patriarkat med en agenda – snarare tvärtom. Dessutom måste vi inte leva i ett patriarkat för att kunna se att #metoo är ett sanslöst utbrett, strukturellt samhällsproblem som påverkar alla kvinnor. Vi måste tala om #metoo i termer av makt och strukturer, men vi måste också kunna tala om makt och strukturer i andra termer än bara kön. Hur ska vi annars komma åt män som utnyttjar sin makt i form av ålder och klass för att trakassera kvinnor? Så jo, Höglund är definitivt värd min energi och kraft.

Hysteriskt på genusakademin

Nu var det ju länge sedan jag var tillräckligt aktiv inom genusdiskussionerna för att antigenusarna skulle finna det mödan värt att försöka rätt mig, men i går natt damp det här ner:

mansplain klipp

Jag blir nästan lite rörd över att någon har orkat ta sig tiden att kommentera ett inlägg de inte förstått på en blogg de uppenbarligen inte läst och bemödat sig om både citattecken och styckeindelning. På sitt sätt är det ganska fint.

Men min favorit är ändå att denna mansplainare försöker förklara för mig vad som är seriös ”akademia” eftersom att han tror att jag menar enbart genusakademin. Men njae, med akademia menar jag hela universitetsvärlden, med naturvetenskap och allt. Kvinnor blir mansplainade överallt.

WIN_20160513_100115

Ännu en hysterisk kvinna får lära sig sin plats av en kunnig och vältalig man.

PS: Jag kunde inte pricka ut Södertörn på en karta om så mitt liv hängde på det.

Ett nytt fenomen my ass

Jag hade egentligen tänkt att vi skulle gå över till lättare ämnen och typ prata om fluffiga katter eller biblioteket vi håller på att tapetsera, men ämnet ”tafsande män” kombinerat med ”män som skiter i kvinnors upplevelser” bara liksom fortsätter att växa.

Här i Finland har en biträdande polischef alltså gått ut och hävdat att de asylsökande för med sig ett nytt sexbrottsfenomen – att kvinnor blir antastade i parker. Och finska kvinnor drog genast i gång kampanjer för att visa hur sexuellt ofredande inte på något vis är att ett nytt fenomen utan vardag. Vice polischefen i Helsingfors står dock fast vid sin åsikt (som är mer värd än de kvinnor som kan vittna om hur kvinnor de facto har det).

Så jag tänkte vara lite hjälpsam och visa några tidningsklipp, eftersom det tydligen inte räcker med kvinnors vittnesmål.

Västra Nyland 1 feb 1894

Västra Nyland, 1 februari 1894

Åbo Underrättelser 8 nov 1879

Åbo Underrättelser 8 november 1879

Åland 10 maj 1893 1

Åland 10 maj 1893

Tidningen Åland 10 maj 1893

Och jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Tilläggas bör att ordet ”antasta” på den tiden hade en betydligt vidare innebörd och inte nödvändigtvis hade någonting med sexualitet att göra. Att antasta betydde snarare att man gett sig på. Kvinnor kunde också bli ofredade.

Östra Nyland 15 aug 1908

Östra Nyland 15 augusti 1908

Helsingfors Aftonblad 24 nov 1893

Helsingfors Aftonblad 24 november 1893

Antastade, ofredade och otrygga har kvinnor varit i alla tider. För 150 år sedan fanns det inte asylsökande, så man skyllde på zigenare, arbetare, soldater, sjömän, svenskar och fyllon. Grejen är att det inte är vanliga, schyssta snubbar då heller för per definition är det inte något som vanliga schyssta snubbar sysslar med. Schyssta snubbar skyller däremot ifrån sig och har gjort så åtminstone de senaste 150 åren.

Sedan kommer Helsingforspolisens chef och hävdar att han har hört om många fall av antastande och att han ”tippar på att en del av de här minderåriga kvinnorna agerar provocerande”. Man måste därför tala med föräldrarna om hur unga kvinnor uppför sig.

BRB. Ska bara gå och dunka huvudet i en vägg.

Om det hade varit upp till kvinnor att råda över sina kroppar hade vi inte haft det här problemet från början. Vi kvinnor gör redan allt vi kan för att skydda oss. Nu är det hög jävla tid att MÄN (yes, alla män) tar lite förbannat ansvar för vad som de facto är mäns beteende. Inte asylsökande, inte romers, inte svenskars, inte arbetares, inte sjömäns utan mäns beteende. Den gemensamma nämnaren är penis*. Sluta tänka med den.

Och fan ta den polis som vill ge min dotter uppföranderåd, samtidigt som han fullkomligt skiter i kvinnors vittnesmål. Det räcker nu. Män måste sluta berätta för kvinnor hur kvinnor har det.

*All män har dock inte penis, och alla med penis är inte män. Dock tyder det mesta på att alla de som sexuellt ofredat och antastat kvinnor i de här fallen har penis.

Dagarna man aldrig tror man ska få uppleva

Så har man då kommit till de där dagarna efter julen då det man resten av årets 360 dagar aldrig i sin vildaste fantasi skulle kunna föreställa sig helt plötsligt är verklighet.

Man ser en chokladbit, som barnen inte ens slickat på, och vill inte ha den.

Man vill ha sallad. Eller egentligen vad som helst som har en sockerhalt under 50 %. Och man känner inte igen sig själv. Börjar tvivla på sina ideal. Är fjärran från den där typen som för lite drygt en vecka sedan hittade en halväten klubba bakom blomkrukan i köket och utan minsta kval käkade upp resten av sagda klubba (efter att ha sköljt av det värsta – man är ju ingen barbar heller).

Svåra dagar, det här. Som en alternativ verklighet.

Det går över.

Kärnan i jämställdhetsproblemet

Enligt jämställdhetslagen måste minst 40% av ledamöterna i kommunala styrelser och nämnder vara av det kön som är i minoritet. Efter en granskning visade det sig att lagen i praktiken kringgås. I till exempel stadsstyrelsen i Jakobstad har man, för att på pappret uppfylla kvoten, satt en kvinna som ordinarie medlem och en man som ersättare men i praktiken är det han som går på mötena. Och när kvinnan blir tillfrågad säger hon så här:

”- Vi diskuterar inför varje möte om jag har möjlighet att delta. Ifall jag anser att det är för invecklade frågor där [han] har större kompetens önskar jag att han deltar, säger [hon].”

Det är som om hela vårt samhälles jämställdhetsproblem har fått en liten bubbla i vilken grunden till problemen kan betraktas i sin fulla glans: Hon tycker inte att hon är kompetent nog så hon lämnar över till honom och han tycker själv att han är den mest kompetenta och att han borde bestämma så tillsammans hjälps de åt att upprätthålla männens dominans.

Asså vafan.

Hur tror de att man skapar kompetens? Hur ska en kvinna någonsin kunna bli lika kompetent som en man om hon inte deltar och får erfarenhet? Tänk om han en dag skulle säga till henne att hon är kompetent nog att ordna det här själv, eller om hon skulle vakna upp och säga att hon kan göra ett lika bra jobb som en man. Eller, oh, I don’t know, de bara helt enkelt skulle vara sådana politiker som följer lagen.

Gör plats. Ta plats. Kräv att få delta i det som ger meriter, kompetens och erfarenhet.

Gör som alla de manliga politiker som huvudstupa kastar sig in i frågor de inte har en susning om.