Jag behöver inga rasister som skyddar mig

Här kommer nu äntligen det väldigt arga inlägg som har legat och grott ett tag. Den som känner att det blir för mycket kan titta på bilder av kaninungarna här istället.

För i och med att hela Finland gick fullkomligt bananas över att en asylsökande anklagats för våldtäkt blir ämnet högaktuellt.

För att bekämpa rasism måste vi kvinnor ställa oss upp och ännu starkare kräva självständighet och rätten till våra kroppar. Vår sexualitet används som ett argument mot invandrare i stil med att ”de” kommer för att ta ”våra kvinnor” eller ”vi” måste skydda ”våra döttrar” mot våldtäkt genom att stänga gränserna.

Jag behöver inte någon svettig, patriarkal rasist som försvarar min dygd. Jag är inte någons att skydda. Jag skyddas av rättsstaten som betraktar mig som en fullvärdig individ och av samhället som säger att varje kvinna bestämmer sin egen kropp.

Eller alltså. Om man ska tro vad alla förnärmade Riktiga Finska Män säger nu så är det i alla fall så. Sällan har Män lika unisont hyllat kvinnornas rättigheter som nu när de upplever att det är någon annan snarare än de själva som har att anpassa sig till dem.

Och visst, när jag kliver in på det flyktingcenter med flera hundra män jag ibland voluntärar på märker jag ju att det liksom rör på sig. Det viskas. Det kommenteras (på arabiska, bara en sån sak). Det stirras. Och det känns givetvis inte alls som om jag välkomnas som en jämställd typ, utan som en kvinna – objektifierad. Men det är samma känsla jag får om jag går in på en bar som den första kvinnan att sätta sin fot där under kvällen. Samma känsla som när jag går förbi en grupp purfinska män vid busshållplatsen.

En viss ilska och en sjuhelvetes beslutsamhet. Ingen man ska komma och säga till mig var mina gränser går.

Det är ju jävligt enkelt att komma och skylla på invandrarna för att inte visa respekt för kvinnor men let’s be helt ärliga här: för kvinnor är det ingen skillnad. För kvinnor är det skit sak samma vilken hudfärg mannen har eller vilket språk det viskas på. Objektifiering känner inte etnicitet.

Männen på centret är ensamma, uttråkade och vet inte hur de ska ta kontakt med kvinnor på ett socialt accepterat sätt. De är ofta vana vid att de i egenskap av man uppvaktar kvinnan, bjuder ut henne, charmar henne och behandlar henne som en prinsessa. Här, i vårt kalla land, har de ingenting. De har ingen bas för att visa sin manliga status – ingen grund för att kunna behandla någon som en prinsessa. Jag förstår förvirringen och frustrationen.

Jag förstår, och det är en av många anledningar till varför jag voluntärar. Jag vill att de lär sig att behandla kvinnor som jämbördiga, att de ser att de är välkomna, att de får vägar till kontakt som är socialt accepterade. De kan bara lära sig det genom att vi som bor i landet tar dem med i vår verklighet.

Men så sitter självgoda vita män och tycker att vi kvinnor ska försvaras och beskyddas vilket i praktiken är det samma som att stängas in, begränsas och ägas. Som om dessa män själva skulle vara så jävla mycket bättre.

Hell, i Sverige hade vi för inte länge sedan en typ som på fullaste allvar ägnade sitt medieutrymme åt att oja sig över att han inte visste hur han skulle kunna kommentera kvinnors utseende utan att kvinnor skulle bli arga. Han vet således att kvinnor inte vill höra, men han anser likväl hans rätt att kommentera trumfa kvinnors rättigheter.

Och för några år sedan hade vi en annan typ som menade att kvinnor skulle sluta vara sjuka i ätstörningar eftersom att män vill ha lite rundare kvinnor, som om ätstörningar var beroende av att kvinnor bara inte fattat vad män ville ha.

Sedan är det alla dessa män som vill ge sig in i feministiska forum för att diskutera feminism med det uttryckliga syftet att förklara för kvinnor hur den feministiska agendan ska se ut. Som kommer till kvinnor för att ”hjälpa” kvinnor men som fucking vägrar att lyssna på vad kvinnor säger.

Listan på män som mer eller mindre offentligt gör sitt yttersta för att kringgå kvinnors önskemål för att få sin egen vilja igenom kan göras oändlig. Män som utstuderat underminerar kvinnors självständighet.

Det här är sätt att upprätthålla en våldtäktskultur. En samhällsnorm som utgår ifrån att kvinnor inte är lika mycket värda och att kvinnors kroppar inte finns till för kvinnorna själva utan för männen i deras närhet. En våldtäktskultur som inte kom hit med några invandrare och som inte upprätthålls av primärt invandrare. Se för fan bara på Kringlan Svensson och alla hans nervöst skrattande kamrater.

Men om vi återgår till att tala lite mer om detta bottenskrap som nu härjar om hur vi kvinnor måste skyddas mot alla utom dem själva. Det är nämligen ungefär samma typer som sedan ger sig på Röda korsets frivilligarbetare av vilka säkert 95% är kvinnor. Som hotar kvinnor som ”gillar invandrare” och kallar kvinnor som dejtar invandrare för horor. Som gör att vi som försöker göra en insats för att integrationen ska fungera måste hålla vår verksamhet hemlig för att det ofelbart kommer hot annars. Dessa män begränsar oss och de utgör, rent statistiskt, ett betydligt större hot mot oss än vad typerna på flyktingcentren gör.

Att bevara vår självständighet och våra rättigheter är nämligen inte så viktigt egentligen. De vill bara bevara sina egna privilegier och använder kvinnor och kvinnors kroppar för sina egna syften.

Ingen nytt under solen egentligen.

Men goddamnit om rasisterna ska få använda min kropp i propagandasyfte.

Nej.

NEJ.

FAN HELLER ATT NI FÅR.

Så jag tänker inte särskilt uppmärksamma våldtäktsfallet i Kempele. Jag tänker vänta på att polisen får göra sitt arbete och på att processen i rättssamhället framskrider. Och jag hoppas att den jäveln som gett sig på en ung kvinna sätts dit så det ryker om det, att han döms och att han straffas. Och jag hoppas att varken den här kvinnan eller något annat våldtäktsoffer tvingas förklara sin egen inblandning i brottet. Behöver redogöra för sina kläder, sitt alkoholintag, sina syften med att vistas ute.

I Finland vill man börja informera alla asylsökande om hur man ska bemöta kvinnor. Som att ett nej betyder ett nej, att man inte får kommentera kvinnors kroppar och att utmanande kläder inte är en inbjudan. Det är bra, men eftersom de asylsökande bara utgör någon promille av den manliga befolkningen lär det knappast lösa några problem.

För problemet är inte asylsökande. Problemet är män i allmänhet. Män som tar sig friheter. Män som inte säger ifrån när andra män tar sig friheter. Och framförallt män som aktivt pysslar med att hota och trakassera kvinnor.

Tusentals kvinnor våldtas varje år. Det är flera kvinnor per dag.

Om rättsstaten fungerade som den borde och betraktade kvinnor som fullvärdiga och om kvinnor på riktigt fick bestämma över sina egna kroppar skulle jag också riva ner himlarna över våldtäkten i Kempele som någonting utöver det vanliga. Men nu?

Jag vill riva ner himlarna över alla tusentals våldtäkter årligen, över de kvinnor som mördas av sina män, över de kvinnor som flyr från slag och psykisk misshandel och över alla de kvinnor som ofredas dagligen. Få folk att se att det är ett system, ett mönster, ett samhällsproblem här och nu – och att det inte är ett invandrarfenomen.

Och jag tänker aldrig, aldrig låta min kropp bli ett redskap för rasisterna. Den är min och jag bestämmer.