Tag Archive | Rasism

Bitchen

Förra året gjorde jag som Peppe och lovade mig själv att bli mer obekväm för dem som slentrianmässigt häver ur sig rasistisk och sexistisk skit. Jag fortsätter med det även det här året. Jag är den där Facebookvännen som bråkar hela tiden, party poopern, bitchen som bara måste lägga sig.

framtid

För seriöst alltså, den här bilden delades av en person jag egentligen tycker väldigt mycket om. Han är godhjärtad och en av de på riktigt schyssta typerna. Men att dela rasistiskt material från en nationalistisk grupp är ändå inte ok. Det ger stöd till de där som inte har ett gott hjärta att fortsätta vara rövhattar och då tänker jag glatt vara den som gör situationen obekväm.

Vi ska tala om för män att de ska sluta våldta. Men män måste för i helvete sluta skylla på andra hela tiden. Vad svenska män skulle kunna börja med att göra är att gå in och läsa kommentarsfält hos a) feministiska bloggar, b) dagstidningar som skrivit någonting om feminister och/eller invandrare samt c) ungefär vilken kvinna som helst som försöker förklara begreppet våldtäktskultur.

Det är bra arenor att lära sig om hur en kultur med skev kvinnosyn kan ta sig uttryck på nätet och om vad nordiska kvinnor får utstå från nordiska män. Nej, inte från alla män – men typ alla kvinnor och hela jävla tiden. Sedan kan man ju också låta bli att dela med sig av nationalistisk propaganda och rasism. Det är en bra tumregel.

För den där våldtäktskulturen i vilken män tar sig friheter med kvinnors kroppar, den lever och frodas i den västerländska kulturen också. Män här har förstått att de ska säga att våldtäkt är fel, så alla är officiellt emot våldtäkt. Likväl går diskussionen så här:

 

Det här är våldtäktskultur. Tänk hur det skulle se ut om var och en av de här schyssta snubbarna fick mothugg av en killkompis som gjorde sig obekväm, som sa ”dude, det där är fortfarande våldtäkt” och ”really, visa lite respekt för kvinnors rätt till sin egen sexualitet”.

Så gör det. Bli en bitch.

Om Köln och alla män

Som de flesta av er säkert redan vet var nyårsnatten i Köln allt annat än lugn och trevlig. Mängder med kvinnor (uppemot 100) har antastats och rånats av män som i stora grupper omringat dem. Män, som tros vara från Nordafrika och Mellanöstern.

Och hela ze Interwebz fullkomligt flippar.

Jag är den första att erkänna att så fort minsta lilla problem dyker upp och så kallade ”invandrare” verkar inblandade så är min första reaktion att försöka förklara och försvara. Jag vill så vansinnigt gärna att det inte ska vara sant, att de människor i nöd som behöver vår hjälp ska kunna få det och att de rasistiska, hatiska rösterna inte ska få någonting att ta fasta på. Det är och förblir ett statistiskt faktum att de allra, allra flesta som kommer nu är bra typer som är helt oskyldiga till händelser som de i Köln. Men det är aldrig ok med sexuella övergrepp. Det är aldrig ok.

Vi vet en hel del om hur sexuella trakasserier kan se ut. Den största slutsatsen som kan dras är att de allra flesta kvinnor i något skede råkar ut för att män utan tillåtelse rör vid dem. Jag har själv råkat ut för det fler gånger än vad jag kan komma ihåg. De första gångerna gick jag i fyran och en pursvensk liten jävla skitunge tyckte att han hade rätt att ta på mig.

Vi vet också att förövare kommer i alla färger och att en betydligt viktigare faktor än etnicitet är socioekonomisk ställning. Ju lägre socioekonomisk ställning, desto större sannolikhet att man begår brott. Eller. Desto större sannolikhet att man åker fast för brott man begått. Fulla medelklassfinländare på krogen stoppar gärna en hand under kjolen på förbipasserande kvinnor men som kvinna orkar man liksom inte anmäla allt sånt. Att anmäla känns så stort och ovälkomna händer är så vanligt.

Visst kan händelserna i Köln ha någonting med kulturella skillnader att göra, men betydligt mer sannolikt är att det har att göra med socioekonomisk ställning. Klass, om man så vill. Utanförskap. 1000 socialt utsatta blonda killar från Sverige hade säkerligen inte varit ett dugg bättre. Åk färja, får ni se. Eller försök föra en normal konversation med en kompis när en hockeyarena töms på fans.

Så.

Även om omfattning på de sexuella övergreppen i Köln är helt off the charts så är det exakt samma objektifierande strukturer som möjliggör ovälkomna händer från finländare, svenskar, tyskar och typer från Nordafrika eller Mellanöstern. Oavsett socioekonomisk ställning så är det samma syn på sitt eget privilegium gentemot kvinnor – mäns rättigheter på bekostnad av kvinnors – som skapar detta. Det måste vi till alla pris bekämpa.

För i ärlighetens namn liknar den diskussionen som förs av många män just nu snarare vad man förväntar sig höra i en sandlåda när någon har snott din spade. De försvarar inte kvinnors rättigheter till sina egna kroppar utan sina rättigheter till sina kvinnors kroppar. Det finns någonting jävligt skevt i det. Män – jo, alla män – måste börja med att se sin egen del i strukturerna.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; nu är det hög tid för alla dessa superschyssta mysmän som aldrig skulle antasta en kvinna att visa vad de går för. De måste ta ställning, men inte mot invandrare utan för kvinnors lika rättigheter. Vi behöver inte fler blekfeta haters som patrullerar gatorna och tycker att kvinnor ska hålla sig vid spisen. Och vi behöver definitivt inte flera oinbjudna manliga händer. Inte till någonting. De ska straffas, oavsett färg.

Men jag fixar inte en enda snubbe till som spänner med hängslena och säger att det är ett invandrarproblem att kvinnor bli antastade, bara för att han själv inte ska behöva se sin del i strukturerna.

Jag behöver inga rasister som skyddar mig

Här kommer nu äntligen det väldigt arga inlägg som har legat och grott ett tag. Den som känner att det blir för mycket kan titta på bilder av kaninungarna här istället.

För i och med att hela Finland gick fullkomligt bananas över att en asylsökande anklagats för våldtäkt blir ämnet högaktuellt.

För att bekämpa rasism måste vi kvinnor ställa oss upp och ännu starkare kräva självständighet och rätten till våra kroppar. Vår sexualitet används som ett argument mot invandrare i stil med att ”de” kommer för att ta ”våra kvinnor” eller ”vi” måste skydda ”våra döttrar” mot våldtäkt genom att stänga gränserna.

Jag behöver inte någon svettig, patriarkal rasist som försvarar min dygd. Jag är inte någons att skydda. Jag skyddas av rättsstaten som betraktar mig som en fullvärdig individ och av samhället som säger att varje kvinna bestämmer sin egen kropp.

Eller alltså. Om man ska tro vad alla förnärmade Riktiga Finska Män säger nu så är det i alla fall så. Sällan har Män lika unisont hyllat kvinnornas rättigheter som nu när de upplever att det är någon annan snarare än de själva som har att anpassa sig till dem.

Och visst, när jag kliver in på det flyktingcenter med flera hundra män jag ibland voluntärar på märker jag ju att det liksom rör på sig. Det viskas. Det kommenteras (på arabiska, bara en sån sak). Det stirras. Och det känns givetvis inte alls som om jag välkomnas som en jämställd typ, utan som en kvinna – objektifierad. Men det är samma känsla jag får om jag går in på en bar som den första kvinnan att sätta sin fot där under kvällen. Samma känsla som när jag går förbi en grupp purfinska män vid busshållplatsen.

En viss ilska och en sjuhelvetes beslutsamhet. Ingen man ska komma och säga till mig var mina gränser går.

Det är ju jävligt enkelt att komma och skylla på invandrarna för att inte visa respekt för kvinnor men let’s be helt ärliga här: för kvinnor är det ingen skillnad. För kvinnor är det skit sak samma vilken hudfärg mannen har eller vilket språk det viskas på. Objektifiering känner inte etnicitet.

Männen på centret är ensamma, uttråkade och vet inte hur de ska ta kontakt med kvinnor på ett socialt accepterat sätt. De är ofta vana vid att de i egenskap av man uppvaktar kvinnan, bjuder ut henne, charmar henne och behandlar henne som en prinsessa. Här, i vårt kalla land, har de ingenting. De har ingen bas för att visa sin manliga status – ingen grund för att kunna behandla någon som en prinsessa. Jag förstår förvirringen och frustrationen.

Jag förstår, och det är en av många anledningar till varför jag voluntärar. Jag vill att de lär sig att behandla kvinnor som jämbördiga, att de ser att de är välkomna, att de får vägar till kontakt som är socialt accepterade. De kan bara lära sig det genom att vi som bor i landet tar dem med i vår verklighet.

Men så sitter självgoda vita män och tycker att vi kvinnor ska försvaras och beskyddas vilket i praktiken är det samma som att stängas in, begränsas och ägas. Som om dessa män själva skulle vara så jävla mycket bättre.

Hell, i Sverige hade vi för inte länge sedan en typ som på fullaste allvar ägnade sitt medieutrymme åt att oja sig över att han inte visste hur han skulle kunna kommentera kvinnors utseende utan att kvinnor skulle bli arga. Han vet således att kvinnor inte vill höra, men han anser likväl hans rätt att kommentera trumfa kvinnors rättigheter.

Och för några år sedan hade vi en annan typ som menade att kvinnor skulle sluta vara sjuka i ätstörningar eftersom att män vill ha lite rundare kvinnor, som om ätstörningar var beroende av att kvinnor bara inte fattat vad män ville ha.

Sedan är det alla dessa män som vill ge sig in i feministiska forum för att diskutera feminism med det uttryckliga syftet att förklara för kvinnor hur den feministiska agendan ska se ut. Som kommer till kvinnor för att ”hjälpa” kvinnor men som fucking vägrar att lyssna på vad kvinnor säger.

schhh

Listan på män som mer eller mindre offentligt gör sitt yttersta för att kringgå kvinnors önskemål för att få sin egen vilja igenom kan göras oändlig. Män som utstuderat underminerar kvinnors självständighet.

Det här är sätt att upprätthålla en våldtäktskultur. En samhällsnorm som utgår ifrån att kvinnor inte är lika mycket värda och att kvinnors kroppar inte finns till för kvinnorna själva utan för männen i deras närhet. En våldtäktskultur som inte kom hit med några invandrare och som inte upprätthålls av primärt invandrare. Se för fan bara på Kringlan Svensson och alla hans nervöst skrattande kamrater.

Men om vi återgår till att tala lite mer om detta bottenskrap som nu härjar om hur vi kvinnor måste skyddas mot alla utom dem själva. Det är nämligen ungefär samma typer som sedan ger sig på Röda korsets frivilligarbetare av vilka säkert 95% är kvinnor. Som hotar kvinnor som ”gillar invandrare” och kallar kvinnor som dejtar invandrare för horor. Som gör att vi som försöker göra en insats för att integrationen ska fungera måste hålla vår verksamhet hemlig för att det ofelbart kommer hot annars. Dessa män begränsar oss och de utgör, rent statistiskt, ett betydligt större hot mot oss än vad typerna på flyktingcentren gör.

Att bevara vår självständighet och våra rättigheter är nämligen inte så viktigt egentligen. De vill bara bevara sina egna privilegier och använder kvinnor och kvinnors kroppar för sina egna syften.

Ingen nytt under solen egentligen.

Men goddamnit om rasisterna ska få använda min kropp i propagandasyfte.

Nej.

NEJ.

FAN HELLER ATT NI FÅR.

Så jag tänker inte särskilt uppmärksamma våldtäktsfallet i Kempele. Jag tänker vänta på att polisen får göra sitt arbete och på att processen i rättssamhället framskrider. Och jag hoppas att den jäveln som gett sig på en ung kvinna sätts dit så det ryker om det, att han döms och att han straffas. Och jag hoppas att varken den här kvinnan eller något annat våldtäktsoffer tvingas förklara sin egen inblandning i brottet. Behöver redogöra för sina kläder, sitt alkoholintag, sina syften med att vistas ute.

I Finland vill man börja informera alla asylsökande om hur man ska bemöta kvinnor. Som att ett nej betyder ett nej, att man inte får kommentera kvinnors kroppar och att utmanande kläder inte är en inbjudan. Det är bra, men eftersom de asylsökande bara utgör någon promille av den manliga befolkningen lär det knappast lösa några problem.

För problemet är inte asylsökande. Problemet är män i allmänhet. Män som tar sig friheter. Män som inte säger ifrån när andra män tar sig friheter. Och framförallt män som aktivt pysslar med att hota och trakassera kvinnor.

Tusentals kvinnor våldtas varje år. Det är flera kvinnor per dag.

Om rättsstaten fungerade som den borde och betraktade kvinnor som fullvärdiga och om kvinnor på riktigt fick bestämma över sina egna kroppar skulle jag också riva ner himlarna över våldtäkten i Kempele som någonting utöver det vanliga. Men nu?

Jag vill riva ner himlarna över alla tusentals våldtäkter årligen, över de kvinnor som mördas av sina män, över de kvinnor som flyr från slag och psykisk misshandel och över alla de kvinnor som ofredas dagligen. Få folk att se att det är ett system, ett mönster, ett samhällsproblem här och nu – och att det inte är ett invandrarfenomen.

Och jag tänker aldrig, aldrig låta min kropp bli ett redskap för rasisterna. Den är min och jag bestämmer.

 

 

Vi måste tala om demokrati

Jag tror att vi måste sluta kalla rasismen och det rasistiska våldet för högerextremism. Dels förstås för att varje gång någon säger att högerextremisterna har begått något våldsbrott så kommer det någon smart typ som kopplar ”högerextremism” till Hitlertyskland och som lyckats lära sig att det även pågick folkmord i det socialistiska Sovjet och som därmed tror att det skulle finnas två ungefär jämbördiga sidor – vänster och höger. Ja, och de som väl lyckats komma så långt i sitt historiekunnande verkar tyvärr ha missat både all sorts kontextualisering av nazism, fascism och socialism (för då skulle det vara direkt uppenbart att de inte på något vis är jämförbara) och inte minst den politiska utvecklingen längre tillbaka, från säg 1700-talet och fram till nu. Då skulle de nämligen kunna se hur vi är på väg mot en tillbakagång i demokratins utveckling.

Men mest för att vi genom att kalla rasismen och det rasistiska våldet för högerextremism placerar in det på den politiska skalan – gör det till en naturlig del av den politiska, demokratiska kartan. Vi säger liksom att det hör till, därute i periferin förvisso, men det hör till en demokrati. Mina liberala vänner som politiskt sett befinner sig långt ut på högerkanten, som vill ha marknadsekonomi och som inte gillar fackrörelsen eller socialism, kan vara där ute på kanten utan att ens vara nära att vara rasistiska. Faktum är att de som är längst ut bland mina vänner är så mycket för individens frihet att de förespråkar fri invandring. Rörelsefrihet och fri invandring är nämligen en av de där sakerna man hittar ute på högerkanten. Det går att vara helt sjukt mycket höger utan att vara rasist, precis som det går att vara inbiten sosse och främlingsfientlig.

Och nej, jag vill på intet vis säga att rasisterna skulle vara jämt fördelade över den politiska skalan på något vis – även om jag vidhåller att de förekommer överallt. Rasisterna har samlats i SD. De bryr sig inte om politik egentligen. De bryr sig inte om budgeten eller kommunerna eller landstinget så länge det inte handlar om invandrare. De talar inte om marknadsekonomi versus planekonomi utan om åldringsvård versus invandrare, skolan versus invandrare, arbetsmarknad versus invandrare. Rasismen genomstrålar allt de gör. Därför går det heller inte att placera in SD på den politiska, demokratiska skalan. De befinner sig utanför. De är inte intresserade av demokratiska värden. Och det är just det här jag menar; det är inte högerextremism. Det är rasism.

Det våld som förekommer nu är inte ett politiskt ställningstagande. Det är inte en effekt av högerpolitik, det är inte ett uttryck för en vilja till mer liberalism eller för individens frihet. Det är rasism.

Rasism och rasistiskt våld är oförenliga med ett demokratiskt samhälle. Rasism skiljer på olika sorters människor på ett sätt som det inte finns några vetenskapliga belägg för och ger vissa grupper av människor fördelar bara på grund av hudfärg. Med en sådan inställning faller hela den demokratiska tanken. Så vi måste sluta tala vänster eller höger och tala demokrati. Nu.

Alternativa fakta och mediaplats

Ibland läser man artiklar som är ett enda hopkok av halvsanningar och hela lögner. I söndagens HBL, till exempel, stod det följande att läsa på ett av tidningens främsta uppslag. Ämnet är Sannfinländarnas partimöte och jag har tagit mig friheten att ringa in några viktiga punkter.

sannfinJournalisten (namnet har jag valt att dölja) har intervjuat sannfinländaren Tapani Pollari som sedan fritt får flera, förvisso korta, spalter att propagera för sin syn på partiet och världen. Pollari menar att han inte är varken rasist eller invandringsfientlig. Han hävdar också att Immonens upprop om kamp mot fienden mångkultur är så som folk pratar och att han är glad över att Jussi Halla-Aho, Immonen och de andra är med i partiet eftersom de ger information om invandringen som annars inte skulle komma fram. Han avslutar med att säga att de tusentals som drunknar på Medelhavet i princip får skylla sig själva eftersom tre fjärdedelar av dem är lögnare med förfalskade papper.

Visst, jag tror säkert att folk ”ute på fältet” talar som Immonen och värre. Jag tror inte heller att det hade blivit rabalder om Immonen hade hållit sig inne i bastun med sina kompisar och sagt vad han sagt. Nej, fallet Immonen handlar istället om vad för sorts människosyn vi kan tillåta att regeringsmedlemmar ger uttryck för i det offentliga. Men det var inte Immonen jag egentligen ville tala om, utan om journalistik.

Pollari får nämligen stå helt oemotsagd i sitt uttalande om att Halla-Aho bidrar med information om invandringen. Halla-Aho, som är dömd för hets mot folkgrupp, som sagt att det inte går att integrera afrikaner och muslimer i det västerländska samhället, som har kallat islam för en ”dödens kult” och som rör sig i en förening som förnekar Förintelsen. Den ”information” Halla-Aho bidrar med är helt och hållet färgad av vad som måste benämnas rasism – där raser och kulturer ska hållas rena. De förkastar forskning och officiell statistik, samtidigt som de misstror medias rapportering. Det är inte information de sprider, utan propaganda.

Och nu sällar sig HBL av någon outgrundlig anledning till skaran. I samma veva som Pollari talar om information om invandring får han nämligen chans att hävda att tre fjärdedelar av flyktingarna på Medelhavet ljuger om sin flyktingstatus och har falska papper. Resultatet är förstås att det framstår som just information, publicerat på paradplats i Finlands största svenskspråkiga dagstidning, helt oemotsagt.

Den sanslöst sorgliga människosyn Pollari spyr ur sig försvarar han med att människorna på Medelhavet ljuger, och säkert är det många som nickar instämmande. Finland hjälper ärliga människor. Den som är reilu. Men det finns ingen som helst faktagrund till Pollaris uttalande om de människorna som hellre möter döden i Medelhavets vågor för en chans till ett liv än som stannar och förlorar allt hopp. Fakta är att 34% av dem som kommer är från Syrien, där inbördeskriget gör att så gott som alla syrier automatiskt klassas som flyktingar i behov av asyl. Det samma gäller Eritrea och Afghanistan med vardera 12%. 58% av dem som kommer är således människor som flyr undan krig och som inte har någon möjlighet till trygghet i sitt eget land och som man med säkerhet vet varifrån de kommer. Redan de siffrorna visar tydligt att Pollari har fel när han säger att 75 % ljuger om sin flyktingstatus. Det är inte säkert att de har alla papper i ordning eftersom de kommer från länder där officiella papper inte kan utfärdas men flyktingar som inte har alla rätt papper är ändå flyktingar! En syrier behöver inte ett dokument som visar att hen är flykting.

Fakta är också att 8% av dem som kommer via Medelhavet till Europa är ensamma barn, som kommit bort från sina föräldrar och inte har någon kvar. 8%. Sannolikt har de inte alla sina papper i ordning. Kanske har de aldrig haft några papper? Kanske ljuger de rent av för att få komma vidare? Förtjänar dessa barn att drunkna då?

Fakta är att sedan år 2000 beräknas drygt 22.000 människor ha drunknat i försök att nå tryggheten i Europa. Fakta är att redan i år har över 2.000 drunknat. Fakta är att om de kvotflyktingplatser som EU tänker erbjuda fylls bara av syriska flyktingar kommer det att ge plats till 0,2% av de syriska flyktingarna.

Pollari menar också att om vi bara gör klart för världens flyktingar att gränserna är stängda och ingen kommer att få komma in så skulle folk inte behöva drunkna på Medelhavet. Det får utgöra slutklämmen på hans berättelse. Det får vara den där karamellen läsaren får suga på medan man betänker den andra informationen vi fått i artikeln.

Ingen vill kalla sig för rasist nu för tiden. Inte ens Pollari eller Immonen. Och vi behöver kanske inte heller låsa oss i diskussionen kring vilka epitet som hör hemma på vem.

För när en tidning som Hufvudstadsbladet publicerar liknande uttalanden utan att ifrågasätta riktigheten i dem har vi ett sjuhelvetes mycket större problem än att två rasister vill kalla sig något annat. Journalister ska inte låta sina egna åsikter lysa igenom i artiklarna och det är en del av det journalistiska uppdraget att låta människor av olika åsikter komma till tals. Men det är fullkomligt förödande för fri media och för journalistiken om folk får häva ur sig vad fan som helst för åsikter paketerade som fakta och inte bli ifrågasatta utan bara citerade.

Plåster, hud och färg.

I Sverige skapar en diskussion om så kallade hudfärgade plåster för tillfället besynnerligt stora vågor på Internet. Steffi Aluoch påpekade att Apoteket säljer plåster som kallas hudfärgade, trots att de bara kommer i en viss beigevit nyans – en viss huds färg. Plåsterproducenten medger att det är en brist och att de i framtiden planerar att åtgärda det.

Och hela himlen rasar ner.

De som tycker att hela grejen är världens töntigaste och inte borde uppmärksammas alls skriker i kapp med rasister som menar att någon har kallat någon annan rasist och den poäng som från början var både tydlig och relevant överröstas av att alla vill debattera icke-frågor istället för att diskutera.

Så vad handlar det här om egentligen? Först och främst handlar det om en kundgrupp som önskar något som producenten hittills inte har haft i sitt utbud men gärna lägger till. Att folk lägger så mycket energi på att beklaga sig över denna synnerligen stillsamma utveckling är för mig obegripligt.

Sedan handlar det också om att Aluoch mycket riktigt påpekar att det inte finns en tradition av hudfärgade produkter för icke-vita. Det gäller inte bara plåster utan även till exempel underkläder eller hudkrämer. Det handlar inte om att en del vita inte heller matchar Apotekets hudfärgade plåster utan om vad som kallas hudfärg. Tänk tillbaka till när du som liten satt och ritade. När du ville ha hudfärg, vilken färg tog du då? Vad vi alla vita skulle kunna ta till oss av den informationen är att vår omedelbara koppling mellan ”hudfärg” och ”blekbeige” är en solklar förenkling av verkligheten och avspeglar vår syn på hur hud ska se ut men inte hur hud de facto ser ut.

Egentligen behöver det inte vara svårare än så. Att utmana sitt eget sätt att tänka med lite större ramar.

Vill man sedan få ännu större ramar kan man med fördel fundera över hur vår (automatiska) syn på hud och färg påverkar alla dem som inte är vita, och vad det säger om rasistiska strukturer i samhället. Är man rasist för att man av gammal vana gör den automatiska kopplingen till hudfärg? Förstås inte. Det är inte ens rasistiskt att tycka att det är onödigt att ta upp hudfärgsfrågan, men det är jävligt trångsynt samtidigt som det bidrar till att upprätthålla den rasistiska struktur som gör det möjligt att rycka på axlarna och tycka att man ändå inte ”ser färg”.

Kuriosa: Vi har för tillfället bara blå plåster med djurmotiv.