Etikettarkiv | Våldtäktskultur

Det är inte mörka farliga platser som är hotet mot kvinnor

Vi måste ta ytterligare en vända till om det där med våldtäktskultur, för det är tydligen ett koncept som går långt bortom vad många klarar av. En våldtäktskultur innebär inte att man har en kultur där det är normalt att våldta, eller ens att det finns utbredd acceptans av våldtäkt. Nej, det innebär att det finns en kultur (en diskurs, en samhällsnorm, det där som folk automatiskt liksom lite börjar nicka när man berättar om) som lägger ansvaret för våldtäkt på offren. En våldtäktskultur lägger ett konstant filter av skuld på utsatta kvinnor och i förlängningen framställs alla kvinnor som potentiella offer. Kvinnor får lära sig att vara på sin vakt, samtidigt som populärkultur (typ filmer, böcker, zee internetz) beskriver det som något positivt att en kvinna lyckas få en man galen av begär – det är ”kärlek” och romantiskt. Män behöver inte ta ansvar för sin sexualitet, men ska ta desto större ansvar för att kontrollera kvinnans dito.

Det är en våldtäktskultur, och vårt västerländska samhälle präglas av den.

Så när jag läser i HBL (2 december) om vad Päivi Nerg, kanslichef på inrikesministeriet, har att säga om våldtäkt så får jag krupp. Hon hoppas att ”folk tänker efter var de rör sig och vilken tid på dygnet” samt att det är ”upp till var och en att vara på sin vakt”. Det anmäls nämligen ungefär 1000 våldtäkter per år i Finland och ”[f]ör att få den siffran att minska måste hela samhället göra något”.

Kanske jag missuppfattar henne. Kanske hon menar att den man som känner att han har svårt att förstå ett nej borde hålla sig till välupplysta platser med mycket folk, eller att killars polare borde ta ett större ansvar för att berätta för sina vänner att de beter sig som rövhattar när de tar sig friheter med kvinnors kroppar. Det kan ju vara det hon menar och i så fall ber jag om ursäkt för det följande.

Men vad i helvete ska det här betyda:

”[G]enom en viss försiktighet är det möjligt att förhindra en del av de här fallen.”

Va?

VA?

Det finns alltså ingenting som helst som kvinnor kan göra för att minska antalet våldtäkter.* Ingenting. De 1000 anmälda våldtäkterna utgör nämligen bara upp till kanske 10% av de verkliga antalet där de allra, allra flesta sker i hemmet, av en förövare som känner offret. Vilka tider ska man undvika sitt hem? Vad ska man tänka på när man rör sig där?

Det är inte ens så att alkohol eller sena nätter i en park korrelerar med risken för våldtäkt i så stor utsträckning att det skulle göra någon större statistisk skillnad ifall man kunde ta bort de fall då kvinnan går onykter ute en sen kväll. Nej, ska man som kvinna undvika våldtäkt är det, som med så mycket annat, bäst att födas vit och minst medelklass. Social status och etnicitet påverkar nämligen betydligt mer än urringning och sprit. Kvinnor med afrikansk bakgrund löper till exempel en sju gånger högre risk att bli våldtagna än vita finländska kvinnor.

Men även om överfallsvåldtäkterna bara utgör en bråkdel av det totala antalet finns det inte en kvinna som inte någon gång gått hem i mörkret med hjärtat i halsgropen. Vi anpassar oss redan till hotet. Vi har alltid anpassat oss till hotet. För om vi inte gör det är det vårt fel.

Självförsvar för kvinnor från år 1947.

Problemet är ju bara att det inte hjälper ett skit att kvinnor konstant anpassar sig efter hotbilden från män som är så mentalt efterblivna att de blir förbannade när kvinnor inte är tacksamma för att få en hand under kjolen. Så länge vi har den här våldtäktskulturen som ursäktar män kommer vi inte att kunna dra ner på antalet våldtäkter.

Och visst, Päivi Nerg menar att hennes varningar inte alls är att skuldbelägga offret men let’s be helt realistiska här och säga att det visst är att skuldbelägga. Det är att skuldbelägga och inte minst att upprätthålla den våldtäktskultur som redan begränsar kvinnors utrymme. Att varna kvinnor har motsatt effekt eftersom det lägger ansvaret på kvinnor.

Så sluta med det.

Bara lägg av.

Det är hög tid att vi börjar lägga ansvaret för att minska antalet våldtäkter på männen. En grymt bra start är att titta på den här filmen om hur det hänger ihop, om hur förlupna ord rättfärdigar den där mannen som till slut blir den som begår brottet – och om hur det kan motarbetas.

 

* Utom i de fall kvinnorna är förövare. Det är helt på kvinnors ansvar att se till att sådana våldtäkter inte händer. Åren 2006-2014 stod totalt 48 kvinnor misstänkta för våldtäkt (utan hänsyn till offrets kön) i hela Finland.

Jag behöver inga rasister som skyddar mig

Här kommer nu äntligen det väldigt arga inlägg som har legat och grott ett tag. Den som känner att det blir för mycket kan titta på bilder av kaninungarna här istället.

För i och med att hela Finland gick fullkomligt bananas över att en asylsökande anklagats för våldtäkt blir ämnet högaktuellt.

För att bekämpa rasism måste vi kvinnor ställa oss upp och ännu starkare kräva självständighet och rätten till våra kroppar. Vår sexualitet används som ett argument mot invandrare i stil med att ”de” kommer för att ta ”våra kvinnor” eller ”vi” måste skydda ”våra döttrar” mot våldtäkt genom att stänga gränserna.

Jag behöver inte någon svettig, patriarkal rasist som försvarar min dygd. Jag är inte någons att skydda. Jag skyddas av rättsstaten som betraktar mig som en fullvärdig individ och av samhället som säger att varje kvinna bestämmer sin egen kropp.

Eller alltså. Om man ska tro vad alla förnärmade Riktiga Finska Män säger nu så är det i alla fall så. Sällan har Män lika unisont hyllat kvinnornas rättigheter som nu när de upplever att det är någon annan snarare än de själva som har att anpassa sig till dem.

Och visst, när jag kliver in på det flyktingcenter med flera hundra män jag ibland voluntärar på märker jag ju att det liksom rör på sig. Det viskas. Det kommenteras (på arabiska, bara en sån sak). Det stirras. Och det känns givetvis inte alls som om jag välkomnas som en jämställd typ, utan som en kvinna – objektifierad. Men det är samma känsla jag får om jag går in på en bar som den första kvinnan att sätta sin fot där under kvällen. Samma känsla som när jag går förbi en grupp purfinska män vid busshållplatsen.

En viss ilska och en sjuhelvetes beslutsamhet. Ingen man ska komma och säga till mig var mina gränser går.

Det är ju jävligt enkelt att komma och skylla på invandrarna för att inte visa respekt för kvinnor men let’s be helt ärliga här: för kvinnor är det ingen skillnad. För kvinnor är det skit sak samma vilken hudfärg mannen har eller vilket språk det viskas på. Objektifiering känner inte etnicitet.

Männen på centret är ensamma, uttråkade och vet inte hur de ska ta kontakt med kvinnor på ett socialt accepterat sätt. De är ofta vana vid att de i egenskap av man uppvaktar kvinnan, bjuder ut henne, charmar henne och behandlar henne som en prinsessa. Här, i vårt kalla land, har de ingenting. De har ingen bas för att visa sin manliga status – ingen grund för att kunna behandla någon som en prinsessa. Jag förstår förvirringen och frustrationen.

Jag förstår, och det är en av många anledningar till varför jag voluntärar. Jag vill att de lär sig att behandla kvinnor som jämbördiga, att de ser att de är välkomna, att de får vägar till kontakt som är socialt accepterade. De kan bara lära sig det genom att vi som bor i landet tar dem med i vår verklighet.

Men så sitter självgoda vita män och tycker att vi kvinnor ska försvaras och beskyddas vilket i praktiken är det samma som att stängas in, begränsas och ägas. Som om dessa män själva skulle vara så jävla mycket bättre.

Hell, i Sverige hade vi för inte länge sedan en typ som på fullaste allvar ägnade sitt medieutrymme åt att oja sig över att han inte visste hur han skulle kunna kommentera kvinnors utseende utan att kvinnor skulle bli arga. Han vet således att kvinnor inte vill höra, men han anser likväl hans rätt att kommentera trumfa kvinnors rättigheter.

Och för några år sedan hade vi en annan typ som menade att kvinnor skulle sluta vara sjuka i ätstörningar eftersom att män vill ha lite rundare kvinnor, som om ätstörningar var beroende av att kvinnor bara inte fattat vad män ville ha.

Sedan är det alla dessa män som vill ge sig in i feministiska forum för att diskutera feminism med det uttryckliga syftet att förklara för kvinnor hur den feministiska agendan ska se ut. Som kommer till kvinnor för att ”hjälpa” kvinnor men som fucking vägrar att lyssna på vad kvinnor säger.

schhh

Listan på män som mer eller mindre offentligt gör sitt yttersta för att kringgå kvinnors önskemål för att få sin egen vilja igenom kan göras oändlig. Män som utstuderat underminerar kvinnors självständighet.

Det här är sätt att upprätthålla en våldtäktskultur. En samhällsnorm som utgår ifrån att kvinnor inte är lika mycket värda och att kvinnors kroppar inte finns till för kvinnorna själva utan för männen i deras närhet. En våldtäktskultur som inte kom hit med några invandrare och som inte upprätthålls av primärt invandrare. Se för fan bara på Kringlan Svensson och alla hans nervöst skrattande kamrater.

Men om vi återgår till att tala lite mer om detta bottenskrap som nu härjar om hur vi kvinnor måste skyddas mot alla utom dem själva. Det är nämligen ungefär samma typer som sedan ger sig på Röda korsets frivilligarbetare av vilka säkert 95% är kvinnor. Som hotar kvinnor som ”gillar invandrare” och kallar kvinnor som dejtar invandrare för horor. Som gör att vi som försöker göra en insats för att integrationen ska fungera måste hålla vår verksamhet hemlig för att det ofelbart kommer hot annars. Dessa män begränsar oss och de utgör, rent statistiskt, ett betydligt större hot mot oss än vad typerna på flyktingcentren gör.

Att bevara vår självständighet och våra rättigheter är nämligen inte så viktigt egentligen. De vill bara bevara sina egna privilegier och använder kvinnor och kvinnors kroppar för sina egna syften.

Ingen nytt under solen egentligen.

Men goddamnit om rasisterna ska få använda min kropp i propagandasyfte.

Nej.

NEJ.

FAN HELLER ATT NI FÅR.

Så jag tänker inte särskilt uppmärksamma våldtäktsfallet i Kempele. Jag tänker vänta på att polisen får göra sitt arbete och på att processen i rättssamhället framskrider. Och jag hoppas att den jäveln som gett sig på en ung kvinna sätts dit så det ryker om det, att han döms och att han straffas. Och jag hoppas att varken den här kvinnan eller något annat våldtäktsoffer tvingas förklara sin egen inblandning i brottet. Behöver redogöra för sina kläder, sitt alkoholintag, sina syften med att vistas ute.

I Finland vill man börja informera alla asylsökande om hur man ska bemöta kvinnor. Som att ett nej betyder ett nej, att man inte får kommentera kvinnors kroppar och att utmanande kläder inte är en inbjudan. Det är bra, men eftersom de asylsökande bara utgör någon promille av den manliga befolkningen lär det knappast lösa några problem.

För problemet är inte asylsökande. Problemet är män i allmänhet. Män som tar sig friheter. Män som inte säger ifrån när andra män tar sig friheter. Och framförallt män som aktivt pysslar med att hota och trakassera kvinnor.

Tusentals kvinnor våldtas varje år. Det är flera kvinnor per dag.

Om rättsstaten fungerade som den borde och betraktade kvinnor som fullvärdiga och om kvinnor på riktigt fick bestämma över sina egna kroppar skulle jag också riva ner himlarna över våldtäkten i Kempele som någonting utöver det vanliga. Men nu?

Jag vill riva ner himlarna över alla tusentals våldtäkter årligen, över de kvinnor som mördas av sina män, över de kvinnor som flyr från slag och psykisk misshandel och över alla de kvinnor som ofredas dagligen. Få folk att se att det är ett system, ett mönster, ett samhällsproblem här och nu – och att det inte är ett invandrarfenomen.

Och jag tänker aldrig, aldrig låta min kropp bli ett redskap för rasisterna. Den är min och jag bestämmer.

 

 

När alla män är potentiella våldtäktsmän

Efter att Peppe skrev på sin blogg att hon var trött på kvinnoföraktet blev det viss diskussion – särskilt mellan hennes man Magnus (härefter Mang1) och en annan Magnus (härefter Mang2). Mang1 skrev sedan ett inlägg på sin Facebook, riktat till Mang2, om hur det är slitigt att alltid behöva gå tillbaka till ruta ett i alla diskussioner om feminism och kvinnors rättigheter. Han lyfter också fram det irriterande i när män känner sig förfördelade varje gång de inte är inbjudna eller de få gånger deras åsikter inte tillåts diktera diskussionerna.

Ett praktexempel på detta, förresten, är nu när kränkta vita män (och jag använder det inte ens raljerande, det är just kränkta vita män som det handlar om) tänker bojkotta den nya Star Wars-filmen. Detta vill de göra för att den manliga huvudrollen är svart och därmed uppmuntrar multikulturalism och rasism mot vita. Jag kan egentligen inte säga mycket mer om det utspelet än att jag hoppas för allas vår skull att det är ett jävligt dåligt skämt.

force

The kränkt is strong with this one.

Hur som helst. På Peppes inlägg och under Mang1s inlägg så dyker det av någon anledning upp kommentarer om att det är fullt jämförbart att säga att alla män är potentiella våldtäktsmän och att alla muslimer är potentiella jihadister. En typ konstaterade följande:

”Alla muslimer är potentiella jihadistterrorister”. Det här är ingen åsiktsfråga, det är ett overdersägligt faktum. Frågor på det?

Nej, jag har ingen fråga och jag kan erkänna att den här källkritiksturnén jag för tillfället befinner mig på månne gör mig extra pigg på att påtala skillnaden mellan fakta och åsikt men det där är alltså inte på något vis ett ovedersägligt faktum. Eller, om vi vill tala i sådana abstraktioner att vi vill acceptera ”alla muslimer är potentiella jihadistterrorister” som ett ovedersägligt faktum måste vi också acceptera till exempel ”alla kristna är potentiella Ku Klux Klanare”. Statistiskt sett finns det säkert dessutom ungefär lika många jihadister som Ku Klux Klanare i Finland.

Vill vi dock inte svänga oss med parallella-världs-abstraktioner in absurdum där alla är potentiella whatevers finns det en himmelsvid skillnad på uttalandena.

När man säger att alla män är potentiella våldtäktsmän talar man nämligen inte statistik eller sannolikhetslära utan ger uttryck för en viss kultur – en våldtäktskultur. I den våldtäktskulturen lägger man fokus på att försöka upplysa kvinnor om hur de ska kunna undvika att bli våldtagna och talar med sina döttrar om hur de ska vara försiktiga i närheten av män istället för att upplysa män om hur man känner igen samtyckessex (vilket är ganska lätt – det finns ett tydligt uttryckt samtycke) och tala med våra söner om att låta kvinnor vara ifred. Genom att lägga över ansvaret för att undvika våldtäkt på kvinnorna framställer man alla män som potentiella våldtäktsmän.

Syftet med diskussionen är alltså inte att fortsätta varna kvinnor och att understryka mäns potential för sexualbrott utan att lägga uppmärksamheten på vem det är som hålls ansvarig för de sexualbrott män (som begår sexualbrott) utsätter kvinnor (som blir utsatta för sexualbrott) för. Det är således inte rabiata feminazister från the dark side som hävdar att alla män är potentiella våldtäktsmän utan helt tvärtom – det är den skadliga våldtäktskulturen som de flesta feminister försöker bekämpa som utmålar män som våldtäktsmän. Ibland kanske det inte låter så, men det är för att många av oss har fört den här diskussionen i flera år redan och det här är så självklart för oss att vi möjligen blir lite slarviga i formuleringarna och definitivt trötta på att börja om från början med förklaringarna. All den här informationen finns nämligen bara en googling bort. Känner man att man inte riktigt förstår vad diskussionen om kan man med fördel googla eller åtminstone artigt fråga istället för att bara ifrågasätta.

Ja, och anledningen till att våldtäktskulturen måste bekämpas är att den begränsar kvinnors handlingsutrymme genom att försätta oss i ett konstant tillstånd av rädsla för våldtäkt. Intellektuellt förstår jag också, och säkert de flesta andra kvinnor, att långt ifrån alla män är potentiella våldtäktsmän men jag är också smärtsamt medveten om att jag kommer att få höra att jag har mig själv att skylla om någonting händer om jag inte utgår ifrån och agerar efter att vilken man som helst kan ge sig på mig.

Något sånt här finns inte med jihadister. Det finns inte en jihadistkultur i Finland och även om det finns alltför många rädslor och fördomar gentemot muslimer så begränsar de inte icke-muslimska finländare. Icke-muslimska finländare undviker inte mörka parker av rädsla för jihadister och ingen icke-muslimsk finländare som blivit attackerad en muslim behöver förklara vad hen hade för kläder eller bevisa att hen inte ville bli attackerad. Icke-muslimska finländare låter inte sitt utrymme begränsas av att hijabbärande kvinnor rör sig i ett visst område, de får inte hjärtat i halsgropen av rädsla när de möter en grupp tonårsflickor i slöja på vägen hem från en fest för att någon av dem kanske är jihadist.

Frågor på det?

Stoppa våldtäkter

Inför Bråvallafestivalen delade Ung Vänster ut flygblad för att stoppa våldtäkter. Grejen var bara att flygbladet var riktat till killar, istället för till tjejer. 8 tips till killar om hur de ska undvika att våldta med allt från att minnas att ”all ovälkommen beröring är att betrakta som övergrepp” och att tänka på att ”det är en våldtäkt även om hon sover” – liknande listor har cirkulerat på Internet redan länge.

Och så är det mängder med killar som får fullkomligt spel över det här flygbladet. ”Fy fan nu har feministerna gått för långt!” ”Typiskt feminister att lägga all skuld på män alltid!” ”Feminister är typ som nazister och snart vill de väl kastrera alla män också!”

Alltså verkligen, killar. Really?

Jag tror att jag knappt var fyllda 12 första gången jag blev uppmanad till försiktighet när jag rörde mig ute, så att jag inte skulle bli våldtagen. I tonåren fick jag höra det hela tiden. Var försiktig! Ställ aldrig i från dig drinken! Lita inte på någon! Gå aldrig med någon hem! Jag har tappat räkningen på förmaningarna men vi kan ju säga som så, att det var jävligt många fler än några ”8 tips”. Inte hjälpte de heller nämnvärt för jag har också tappat räkningen på antalet obedda händer under kjol och i urringning. Antalet halvt uttalade hot om att ”ställa upp” och ”du vet väl vad som kan hända en tjej som dig”. Och vet ni vad som har gått för långt? Killar som tar sig rätten till flickors kroppar. Att lägga skulden på män för något som män gör är så jävla långt overdue. Det är inte alla killars fel och män bär inte någon kollektiv skuld men alla de där förmaningarna om förutseende försiktighet bör inte riktas mot unga kvinnor för det är inte kvinnornas fel. Inte ens det minsta lilla.

För det har ingen som helst betydelse hur försiktiga kvinnor är. Våldtagen kan man bli ändå. Men om alla följde de åtta tips som delades ut skulle våldtäkterna kunna undvikas.

Att bli utnyttjad

Genusfotografen har intervjuat en tjej som kallas Frida och som arbetat på American Apparel. Ni får själva läsa resultatet här, för det är helt enkelt för sjukt för att återberätta. Vad jag skulle vilja skriva om är istället det här med att vara/bli utnyttjad. Frida menar nämligen att när hon gick med på sena, alkoholkantade sexmöten på ett hotellrum, där hon fotograferades för American Apparels klädreklam, blev hon utnyttjad. I kommentarsfältet är det just det här som folk verkar hänga upp sig på och många tycker att det viktigaste är att utreda huruvida Frida de facto blev utnyttjad istället för att ifrågasätta det rimliga i att ett klädföretag aktivt söker sådana bilder till sina reklamkampanjer.

Först av allt: Frida påstår inte att ett brott har begåtts mot henne. Hon menar alltså inte att hon blivit sexuellt utnyttjad i brottslig bemärkelse. Därför känns det kanske inte helt relevant att diskutera exakt vad lagen säger. Utnyttjande kan nämligen vara mycket mer än ett lagbrott. Det viktigaste i sammanhanget är förstås att Frida upplever att hon blev utnyttjad. Hade hon inte haft den upplevelse hade det inte funnits något att diskutera alls.

Sedan förstår jag bara inte vad det är för fel på folk som verkar fullkomligt gå i baklås så fort en tjej säger att hon blivit utnyttjad och bara på pin tji måste misstro precis varenda detalj. Istället för att lyssna och försöka förstå så ska man analysera och plocka i bitar. ”Häpp, hon följde med frivilligt så hon blev inte utnyttjad!” Stolpe ut.

Så jag plockar ner det i bitar: Hon var 16 år. De var i 30-årsåldern. Hon var ensam. De var två. Hon hade knappast mycket mer än börjat gymnasiet. De hade prestigefulla jobb. I dessa enkla fakta finns tvivelsutan en mycket förskjuten maktbalans.

Visst hade hon kunnat säga nej. Visst hade hon kunnat gå därifrån eller åtminstone inte komma tillbaka. Det är faktorer som inte gör det brottsligt. Men föreställ er en ensam 16-årig tjej som lockas med modelljobb av två dubbelt så gamla världsvana typer med pengar och makt. Föreställ er ett kontrakt där 16-åringen (som förresten inte är gammal nog att skriva på kontrakt utan målsman) ger bort rättigheten till alla bilder som tas på henne, och att bilderna tas på någon annans hotellrum när 16-åringen i fråga är full och halvnaken. Det är utnyttjande. De har utnyttjat sin maktposition och de har utnyttjat henne.

Och sedan kan man ju diskutera i all oändlighet om det inte var ganska oansvarigt av Frida att gå med upp på hotellrummet, att supa och att klä av sig, men Fridas medgörlighet försvarar inte de två andras handlingar. Istället för att ifrågasätta om Frida verkligen blev utnyttjad borde man ifrågasätta att två 30-åriga typer i maktposition vill ha sex med en full 16-åring. Och man bör verkligen ifrågasätta om bilderna som är resultatet är lämpliga att sätta upp på reklampelare – om sådana bilder borde vara trendsättande för andra ungas syn på vad som är snyggt och coolt.

Med sunt förnuft

Sedan personaldirektören på Tallink Silja påpekat att kvinnor måste tänka på hur mycket alkohol de dricker eftersom de vet vad som kan hända (alltså våldtäkt) har det blivit en hel del diskussion. Många (alla jag har sett har varit män) menar att det ligger en hel del i vad han säger. Det är ”sunt förnuft” att inte dricka för mycket och att vara försiktig och även kvinnor borde uppvisa sunt förnuft.

Och jag kan förstås se hur de kommer fram till det och det är på sitt sätt helt fine, men grejen är att flickor och kvinnor fucking konstant blir uppmanade att rätta sina liv efter en verklighet de inte kan påverka. Kvinnor ska rätta sin klädstil, sina dryckesvanor, sitt umgänge, vart de rör sig om kvällarna, hur de rör sig om kvällarna. Kvinnor ska se sig över axeln, ha pepparsprej i handväskan, lära sig självförsvar, känna hjärtat bulta i halsgropen. Kvinnor ska lära sig att vara rädda och kvinnor som inte förstår att de har anledning att rätta sig efter rädslan har inte sunt förnuft och får skylla sig själva.

Samtidigt som kvinnor lär sig att vara rädda och anpassa sig så frodas våldtäktskulturen – den kultur som inte bara säger att alla män är potentiella förövare utan också att alla kvinnor är potentiella offer. Vi är offer och vi måste lära oss att leva med det. Och vi gör det. Vi undviker vissa rutter på kvällen, vissa barer, grupper med män, att ta emot drinkar man inte sett hällas upp, gå in i okända bilar, andras hytter. Vi internaliserar rädslan. Vi låter den redan beskära vårt utrymme. Låter den krympa oss.

Och om något händer kontrolleras det att vi har förstått vårt ansvar. Vad hade du på dig? Hur mycket hade du druckit? Hur mycket kämpade du emot? Varför skrek du inte högre? Kände du dig rädd när han höll en pistol mot ditt huvud?

Därför blir många av oss heligt förbannade när det kommer gubbar som Tallink Siljas personaldirektör och säger att den rädsla vi bär med oss, som vi blivit uppfostrade med och som vägleder oss, inte är nog. Vi får inte slappna av. Inte dricka alkohol. Vi vet vad som kan hända. Den bistra verkligheten är inte vår att förändra, utan att anpassa oss efter.

Det är just där problemet ligger. Män löper faktiskt större risk att bli utsatta för våld en sen kväll än vad kvinnor löper risk att bli våldtagna. Men män uppmanas inte konstant att anpassa sig inför detta faktum. De får inte frågan om de kommer att undvika fotbollsmatcher nu när någon blev ihjälslagen. De får inte tillsägelser om att tänka på hur mycket de dricker, vad de har för kläder, dem de pratar med, hur de sitter, rör sig, är. De ska inte behöva anpassa sina liv efter vad några få våldsverkare gör. Varför ska då vi kvinnor det?

Hej du talesperson på Tallink Silja!

Jag tycker att det är jättefint att du vill att tjejer inte ska bli våldtagna. Toppen, alltså! Ditt tips, att tjejer inte borde dricka så mycket eftersom de ”vet hur det kan gå” är ju klassiskt vid det här laget. Faktum är att det är så klassiskt att tjejer fått höra det ungefär alltid. Tjejer ska vara på sin vakt och inte supa så jävligt. Det vet ju alla liksom. Ändå verkar det inte som om det funkar. Även spiknyktra tjejer blir ju våldtagna ibland och även tjejer som är så satans fulla att de är medvetslösa blir våldtagna ibland. Då är det svårt att veta hur mycket alkohol som skulle vara ok att dricka om man är tjej och inte vill bli våldtagen – våldtagen kan man ju tydligen bli i princip oberoende av om man druckit alkohol eller inte.

Så om ditt synnerligen väl beprövade tips inte funkar, vad skulle man göra då? Skulle man kanske eventuellt kunna tänka sig att vi hade kommit så långt i tanken på kvinnor som lika mycket värda som män att det där med att våldta kvinnor är ett problem som män kunde få lösa, sinsemellan? Kanske det är männen som borde dricka lite mindre om man inte är säker på att man kan låta bli att våldta? Eller är det bäst att tjejer håller sig undan från era båtar helt och hållet om de vet med sig att de kommer vara nyktra, lite fulla eller sketfulla – alla stadierna som kan trigga våldtäkt?

Kramisar
Charlotte

Våldtagna kvinnor som ljuger och lyckliga horor

Michaela på Hej Blekk! skrev ett otroligt uppmärksammat inlägg om ett löp som tidningen Metro hade. Löpet handlar om en 16-årig tjej som hittat på att hon blivit våldtagen. Mikaela pekade på det olämpliga i att lyfta fram det som förstasidestoff.

”Det får falska anklagelser att verka frekventa i relation till antalet faktiska våldtäkter som sker, och det normaliserar den allmänna uppfattningen i samhället om våldtäkter.”

Inte alldeles oväntat blev det något av en shitstorm, och om inte typ 90% av alla cyberspaces tyckare är kvinnor med manliga nicks var det främst män som inte höll med. Och problemet var väl heller inte bara att de inte höll med i sak, utan att de inte höll med om Michaelas rätt att uttala sig, feministers rätt att existera och att det existerar ett problem med sexuellt våld mot kvinnor.

Allt det här handlar om proportioner. Det finns kvinnor som ljuger om våldtäkter, precis som det finns ”lyckliga horor” – kvinnor som är ok med att arbeta som prostituerade. Grejen är bara att dessa kvinnor är försvinnande få i jämförelse med dem som på riktigt blir våldtagna, offer för trafficking, som tvingas till liv i bordeller och gathörn. Varje fall av kvinna som ljugit om våldtäkt eller prostituerad som är ok med sin situation som lyfts upp som förstasidestoff (alltså huvudnyhet) bidrar till synnerligen problematiska strukturer. Det är dessa strukturer som sedan berättigar att riktiga våldtäktsoffer inte tas på allvar och att prostitution fortfarande har en dimension av ”fritt val” – trots att det stora flertalet prostituerade lever under slavliknande förhållanden och de flesta andra inte har något realistiskt val. På UNICEF räknar man till exempel med att 1 miljon barn (främst flickor) per år hamnar i prostitution. Amnesty menar att 150 miljoner flickor under 18 år har blivit utsatta för sexuellt våld. I Sverige inkommer det knappt 100 tveksamma våldtäktsanklagelser per år.

Det är för alla de här unga utsatta flickorna, och även lite äldre utsatta kvinnornas skull, som det inte ska basuneras ut att en tjej ljög om att hon blev våldtagen. I Sverige är det ungefär 2% av alla våldtäktsanmälningar som är falska. I högre siffror ingår fall där det helt enkelt inte finns bevis för våldtäkt. Det betyder alltså inte att man kan bevisa att anmälan var falsk, men inte heller påvisa att ett brott begåtts, eller att fallet helt enkelt inte sorterar under våldtäkt. I en stor forskningsrapport angående hur våldtäktsfall tas emot av rättsväsendet framgick det att siffran aldrig är högre än 9% i något av de 11 länder som ingick och att det finns starka bevis för att förekomsten av falska anklagelser är betydligt överskattad av dem som arbetar inom rättsväsendet vilket leder till överdriven skepsis mot dem som blivit våldtagna. Endast 10% av de äkta våldtäktsanklagelserna leder till en fällande dom i Sverige. (Läs hela rapporten här!)

Skulle man kunna argumentera för att en falsk våldtäktsanklagelse har nyhetsvärde just för att den är ovanlig? Visst. Men man ska vara medveten om att det spär på strukturerna som gör att våldtäktsoffer möts med misstro. Så ska man då inte få rapportera om falska anklagelser alls i helvetes PK-Sverige eller va? Jo. Det är klart att man får. De män (och kvinnor) som falskeligen anklagats har förstås rätt till upprättelse, och dessutom är det viktigt att de som kan tänkas se en våldtäktsanklagelse som en lämplig hämnd för någon oförrätt förstår att det är ett brott att lämna falskt vittnesmål och att det kan förstöra någons liv.

Nej, problemet är att de få falska anklagelserna får berättiga en våldtäktskultur där offer misstros. Precis som den enda lyckliga horan berättigar de hundratals miljoner kvinnor och barn som fortsätter leva i ett nät av sexuell exploatering som de själva inte kan komma loss från.

 

Om upplysta platser

Med anledning av bilden föreställande en parkeringsskylt med en mammafigur på som jag publicerade dök det upp kommentarer om att det finns fördelar med kvinnoparkeringar. Och inte alltså sådana som är extra breda och till för dem som är och handlar tillsammans med barnen – de borde otvivelaktigt vara för föräldrar, inte kvinnor – utan sådan parkeringsplatser som är nära utgången, och extra väl upplysta. Jag förstår tanken med det, och självklart är det en trygghet (eller åtminstone en känsla av trygghet) som kan utöka det ofta alltför begränsade utrymme där kvinnor känner sig bekväma. Det är inte kul att gå själv genom en mörk parkeringshall med nycklarna redo som vapen i en darrande hand och hjärtat bankande onormalt hårt någonstans i halsen.

Samtidigt undrar jag om det här verkligen är ett kvinnoproblem. Jo, kvinnor känner sig mest begränsade av otrygghet, så på så vis är det förstås ett kvinnoproblem. Men risken att råka ut för brott en mörk kväll är faktiskt större om man är man än om man är kvinna. Fler upplysta platser för kvinnor skulle alltså förmodligen inte leda till färre brott, men möjligen en känsla av större trygghet. Kanske det räcker, jag vet inte, men det där som kvinnor ofta får höra att de måste akta sig för, att de måste skydda sig mot – det där som kan hända om man ger sig ut på platser som inte är ordentligt upplysta och anpassade – är sexualbrott. Och jag har lite svårt att komma ifrån den obehagliga känslan av att kvinnoparkeringar bekräftar att det värsta som en kvinna kan utsättas för är sexualbrott för att kvinnor inte borde ha sex. Nej, nej, jag menar inte alls att förringa sexualbrott. Det är fruktansvärda brott med verkliga och djupgående konsekvenser för offret, men det är ett brott mot offrets integritet inte mot sedligheten, om ni förstår hur jag menar. Det är som när man inte tror på våldtäktsoffer som inte är helt utom sig av det hemska de har varit med om eller våldtäktsoffer som fortfarande kan vara intresserade av killar. Man accepterar inte att våldtäktsoffer reagerar och känner på olika sätt, precis som andra brottsoffer, utan verkar snarare tro att alla ska funka likadant för det är inte ett brott mot offrets integritet och person utan mot en samhällelig sedlighet. På samma sätt som en våldtäktskultur framhåller alla män som potentiella förövare blir alla kvinnor potentiella offer.

Jag tänker bara att det är problematiskt om man tycker att det är viktigare att skydda kvinnor mot våldtäkt än män mot misshandel, och att kvinnor därför behöver extra belysning och andra säkerhetsåtgärder för att våldtäkt är det värsta som kan hända. Om man jämför med andra tider och kulturer så är ju en våldtäkt i många kulturer dödsdom, utanförskap, livslångt lidande och så vidare eftersom kvinnans sexualitet måste kontrolleras och hennes renhet är det dyraste hon har, men så är det ju inte här. Så. Tja. Är det en rimlig satsning med upplysta platser om utgångspunkten är kvinnors behov? Och borde man i så fall utvärdera hur man ska minska risken för män att bli misshandlade? Eller kan de sakerna inte jämföras? Och i så fall varför?

Det nya året ska ge svar på tal

Efter mitt inlägg om en insändare i Husis, där en äldre dam menar att hemmamammor är lösningen på samhällets problem, var det ganska många som hörde av sig och tyckte att jag skulle skriva till tidningen i stället. Jag ville inte riktigt. Jag orkar liksom inte när det känns som om det man ska bemöta är världar ifrån vad som skulle vara en konstruktiv startpunkt i en debatt om jämställdhet. Ni vet, när man måste börja någonstans år 1921 för att förklara vad man menar.

Men så tänkte jag på något som en vän sa, att hennes nyårslöfte inför 2014 var att ge svar på tal, att öppet säga ifrån. Ibland är det väldigt enkelt. Ibland är man kanske lite lat. Som när man möter åsikter som är nedlåtande, rasistiska, sexistiska eller whatever men ändå liksom otroligt långt ifrån det man själv betraktar som verklighet. Då är det lätt att bara borsta av sig det. Fnysa och tycka att alla andra självklart också måste förstå att det är befängt. Det är så avigt att man inte orkar ta det på allvar, men ändå presenterat i tillräckligt fin förpackning för att man inte ska vilja bråka och påpeka  tankevurpor.

Men så här: Tystnad är medhåll.

I tystnaden berättigas åsikterna, stärks och växer. Till slut blir de handlingar. Det är på exakt samma sätt som en våldtäktskultur fungerar. Ett fullkomligt fiktivt exempel: 10 killar sitter på en pub, tar några öl, har en kul kväll. En kille säger att hans ex flickvän är en jävla otrogen hora som borde få sig en omgång. Två killar skrattar till lite. De vet känslan liksom. Fem andra killar tar några djupa klunkar öl för att dölja att de blev rätt illa till mods. En önskar innerligt att han kunde säga högt vad han tänker utan att förstöra den goda stämningen och vara den som inte förstår ett skämt. En börjar tala om gårdagens hockeymatch och så fortsätter kvällen.

Ingen håller egentligen med den första killen i vad han säger. Vad han säger bara måste vara ett skämt, det kan inte vara något annat, för ingen vill känna den killen som en sen kväll efter puben spöade upp och våldtog sitt ex. I själva verket har dock alla kompisarna hållit med honom, bekräftat honom, genom sin tystnad. Hade bara en enda av dem sagt något hade det kanske blivit helt annorlunda.

Så jag tänker börja säga ifrån mer. Det behöver ju inte vara stort; en insändare, ett steg upp barrikaderna eller ens en diskussion. Det kan räcka med att bara kort markera att man inte håller med. För det får inte vara så att den som påpekar rasism, sexism och andra nedlåtande handlingar och kommentarer är den som är obekväm och förstör det roliga. Då är det någonting med samtalsklimatet och toleransen för vad man får säga om andra som är väldigt fel. Nej, det är den som häver ur sig rasistiska och sexistiska grejer som är obekväm och som förstör stämningen och även de saker som är för bisarra för att tas på allvar ska markeras emot. Man får inte bli så förslappad att man låter det komma undan.

Så jag plitade ihop en liten insändare till Husis. jag med. För att visa jag inte håller med. Det ska bli ett sånt år.