Om varför det är svårt att skriva transpersoners historia.

Aleksa Lundberg skriver på Politism.se om avsaknaden av transpersoner i det historiska narrativet. Hon hänvisar till Jonna Ingvarsson intervju med en av tidskriften Historiskans grundare Eva Bonde där Bonde svarar på frågan om huruvida transpersoner kommer att inkluderas att

”Det är en utmaning att hitta material om transpersoners historia.”

Lundberg, och även Ingvarsson, vänder sig emot det uttalandet. I en krönika skriver Ingvarsson:

”Men argumentet att transpersoner inte får plats för att det är ´en utmaning´, det är precis samma argument som gör att historieboksförfattarna inte pallar skriva om kvinns. Det är klart det är svårt. Det är ju det som är grejen.”

Lundberg fyller på med följande:

”Jag blir också lite trött när jag läser den typ av kommentarer som Eva Bonde gör. För det första så är anledningen till att transpersoner saknas i historieböckerna den samma som att ciskvinnor gör det: patriarkatets könsmaktsordning. För det andra är det inte svårt att hitta transpersoners historier. Bara att öppna ögonen.”

Och nu tänkte jag ge mig ut på väldigt tunn is genom att säga att anledningen till att transpersoner saknas i historieböckerna inte alls är samma som för ciskvinnor. Svaret här är inte patriarkatets könsmaktsordning och Bonde har alldeles rätt när hon säger att det är en utmaning att hitta material. Först två korta, men viktiga, punkter.

* Att det är en utmaning betyder inte att det är omöjligt. Den lista på personer som Lundberg själv lyfter fram är ett bra exempel på det.

* Transpersoners historia är viktig. Att den kanske inte speglar det stora narrativet gör den inte på något vis mindre viktig.

Med det sagt vill jag förklara varför det är en utmaning att hitta material om transpersoners historia, förutom det uppenbara att den – liksom kvinnornas – traditionellt är dold. Det hör väldigt nära samma med att de personer som nämns på Lundbergs lista nästan uteslutande är från slutet av 1800-talet och 1900-talet. Innan dess har man nämligen inte sett på kön som binära, som motpoler, utan man har sett kön på en glidande skala. I forskningen talar man om en-könsmodellen, efter Thomas Laqueurs begrepp the one sex model. Inte ens inom medicin såg man alltså på kvinnor och män som väsensskilda utan som mer eller mindre män – mannen var det enda könet på skalan. Det här medför att när man talar om transpersoner som personer som rör sig från det ena till det andra, eller befinner sig mitt emellan, är det otroligt svårt att definiera.

På den glidande skalan mellan den fulländade mannen och den misslyckade mannen (kvinnan) fanns det nämligen väldigt, väldigt många personer. En man som blivit penetrerad kunde till exempel klassas som kvinna eftersom han tagit en kvinnlig position. Historikern Carol Clover har visat hur kvinnor i isländska sagor som tog manliga positioner (till exempel slog någon så att blodvite uppstod) benämndes med manliga pronomen. I dag skulle vi knappast anse att det räckte med att ge någon en ordentlig käftsmäll för att räknas som transperson men likväl fanns det personer på medeltidens Island som gick från kvinna till man på det viset.

I en del kulturer och tider har det varit betydligt lättare att byta kön än att byta genus. Droor Ze’evi har till exempel påpekat, angående det Osmanska riket, att det var möjligt att byta kön men inte genus (läs hans Producing Desire!). En person kunde födas kvinna och byta till man men då inte längre använda några kvinnliga attribut. Det fanns också eunucker vid hovet, som varken var män eller kvinnor utan något mitt emellan men som hade väldigt hög status. Vid hovet hade man också elitsoldater kallade janissaries, som var unga pojkar rekryterade bland huvudsakligen kristna undersåtar. De tilläts inte ha skägg och nekades också andra manliga attribut, samtidigt som de levde i homoerotiska förhållanden med andra män. Ja, och så länge (den unge) mannen ses som den perfekta och sex bara är kroppsligt är det knappast konstigt att män har sex med andra män. Så gjorde man i Sparta, så gjorde man i det Osmanska riket. De män som levde som ögongodis och älskare till andra män var dock inte klassade som riktiga män så länge de levde i den positionen. Men trans…? Njae.

Att man innan 1800-talet inte har sett på män och kvinnor som väsensskilda är den första förklaringen till varför transpersoners historia är svår. Den andra förklaringen är väldigt nära kopplad till den första, och handlar om risken att pådyvla historiska personer epitet som de inte hade känts vid. Kan man säga att en person var trans för att den skulle ha varit det enligt våra definitioner? Kan man tala om trans som fenomen innan det senaste århundradets förståelse av sexualitet och könstillhörighet?

Det finns en del personer under århundradenas lopp som av allt att döma varit trans. Ofta möter vi dem i rättsprotokoll efter att någon angivit dem och ofta döms de för att ha brutit mot ordningen – särskilt om de ingått äktenskap eftersom de då brutit mot Guds lag. På förekommen anledning definierade de sig sällan som trans, men de beskriver likväl känslan av att ha blivit tilldömda fel kön. Beträffande de här personerna är det massor med spännande forskning på gång (se exempelvis Jonas Liljequist och AnnaSara Hammar). Men så finns det personer som har valt att leva som något annat ett tag. Ofta är det kvinnor som lever som män och ofta handlar det om att komma åt alla de saker som var stängda för kvinnor snarare än om en identitetsbaserad känsla av att vara man. Och att klä sig som det andra könet, att ta ”fel” attribut, var väldigt allvarligt. I slutet av 1700-talet utgav sig Brita Hagberg för att vara Petter Hagberg för att få tjänstgöra i ryska kriget, men inte för att hon ville vara man utan för att hon ville kriga. Hade hon velat vara en del av transpersoners historia? ÄR hon en del av den? Är det respektfullt mot henne att kategorisera henne som trans om hon själv inte hade gjort det?

Liknande fall hittar man inom kultur och vetenskap. Mary Ann Evans skrev under pseudonymen George Eliot. Journalisten Dorothy Lawrence klädde ut sig till man för att rapportera från Första världskriget. Listan på exempel kan göras hur lång som helst. Men dessa personer, som av anledning eller annan, ”bytte kön” för ett tag skulle inte själva klassa sig som trans. De levde i en helt annan tid och måste tolkas utifrån den tiden. Vi måste ha respekt för att tidigare århundradens människor har haft helt andra diskurser att förhålla sig till, och vi måste vara mycket försiktiga med att belägga dem med epitet de inte själva använde. Angränsande till detta är nutidens enorma fascination för homosexualitet, där alla kvinnor som förblev ogifta och som betedde sig manligt stämplas som lesbiska – nu senast Drottning Kristina. Det är vanskliga grejer, det där.

Så, transpersoners historia är inte svår att skriva för att vi skulle sakna exempel från det senaste århundradet utan för att det är synnerligen problematiskt att definiera vad trans var under de många hundra åren innan 1800-talet. Jag säger inte att vi inte ska göra det (tvärtom har jag redan tidigare sagt att jag tycker att det är nästa viktiga steg att närmare utforska sexualitet i betydelsen kön) utan att vi, när vi gör det, ska göra det med respekt för historiska verkligheter och (trans)personerna som levde i dem. Vi kan inte utgå från dagens syn på vad trans är och applicera på historien utan vi måste lyfta fram dessa livsöden utgående från deras egen kontext.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s