Tack gode gud att jullovet snart är slut!

Jag älskar mina barn. Det gör jag. Men tack gode gud att jullovet snart är slut! Dagar av evigt tjat (”vi vill gå till vänner!”, ”vi vill inte gå ut!”, ”varför får vi inte gå ut?”, ”vad är det där för mat den tänker vi inte äta så det så!”) och bråk (”han tänkte slå mig i går så jag slog honom i dag”, ”hon säger att det finns ett språk som heter regnbågsspråket men det gör det inte så jag sparkade henne”, ”hon pratar fast jag smurfade henne säg till henne att hålla käft men säg inte hennes namn för då är hon osmurfad” ”DU SA HENNES NAMN”).

För att inte tala om påklädning inför kalla vinterdagar. Hur kan en till synes begåvad snart nioåring vara så totalt handikappad inför prospektet att klä sig efter väderlek? Följande diskussion har utspelat sig ett par gånger varje dag:

Jag: Glöm inte ta på dig vantarna!
Han: Jag vet inte var de är.
Jag *letar efter vantar i fem minuter*
Han *sitter på golvet och pillar hål på sina strumpor*
Jag *triumferande* Här är vantarna, älskling! Jag lägger dem här på dina skor!
Han *har tagit av sig strumporna igen för att bättre kunna pilla hål på dem*
Jag: Ok då? Visst? Jag går ut nu för jag är fullt påklädd och det börjar bli rätt varmt.
10 minuter senare
Jag *kommer in* Men du, klä på dig nu då!
Han: *sitter på golvet* Men jag hittar inte mina strumpor.
Jag *letar efter strumpor, utan hål, i fem minuter*
Han *tar på sig vantarna*
Jag *trött triumferande* : Här! Strumpor! Ta på dig dem nu och så rappar du på ut! Nu går jag!
10 minuter senare, ute
Han: Mamma, jag fryser!
Jag *förskräckt* Det är – 15! Var i hela världen är dina vantar?
Han: Jag hittade inga.

Jag är glad över att jag uppfostrat barn som är ifrågasättande, undrande, nyfikna och kontaktsökande. Men för i helvete att de aldrig kan låta mig vara!
”Mamma, kom och titta!”
”Oj vad fint!”

”Mamma, vad betyder fuck?”
”Vi kan fråga pappa.”

”Mamma, hur gör man dynamit?”
”Ursäkta vad?”

”Mamma, var är du?”
”På toa.”
”Öppna dörren!”
”Nej!”
”Mamma…”
”Ja.”
”Vad gör du där inne?”

”Mamma, var är du?”
”I duschen.”
”Vad gör du där?”

”Mamma, vad kallas guld i gasform?
”Eh…”

”Mamma, kom fort!”
”Ja?”
”Jag glömde vad det var.”

”Mamma?”
”Mamma är inte hemma.”

Min högt vördade älskade make, som har fått äran att gå till jobbet när barnen har jullov, räknade ut att barnen ropar på mig ungefär 200 gånger på ett dygn. Jag får absolut ingenting gjort. Jag har inte tänkt färdigt en hel tanke på två veckor. Det är hela tiden något som kräver min uppmärksamhet. Något som, för barn, är väldigt akut och måste åtgärdas omedelbart. Och jag vill ju att barnen ska prata med mig, egentligen. Jag vill lyssna på deras berättelser, höra deras funderingar, sitta vid bordet och diskutera med dem. Det är bara det att min förmåga att vara en bra mamma är helt beroende av att jag får vara något annat ibland.

Min hjärna smälter. Mitt inre förfaller. Mitt hela jag blir ett såsigt, världsfrånvänt, irriterat mamma-monster. Allt jag vill är att få gå tillbaka till jobbet. Helst nu.

I morgon 8.30 börjar skolan igen. Ingen kommer att vara gladare över det än jag.