Men det får man väl inte ens skriva på den här bloggen!

Ibland har jag väldigt svårt att skriva om saker här. Mycket svårare än vad det har varit förut. De stora barnen är i den åldern att de själva kan hitta till bloggen, och de förtjänar inte att ha fönster till sina liv här om de inte själva godkänner det. Förhållandet till exet är förvisso betydligt lugnare nu, men det mesta som jag skriver om genus/män och kvinnor/förhållanden i allmänhet tenderar att tolkas som något negativt om honom.

Bildresultat för motivational poster burn your exes house

Som den här. Jag tyckte att den var skitkul för att jag gärna äter en hel tårta, men någon trodde att jag försökte smyghota exet med att bränna ner hans hus när jag lade upp den här på bloggens FB-sida. Den bräckliga men likväl bra relationen mellan oss vill jag inte äventyra, men att försöka navigera i det träsk av saker som kan tolkas som negativa är sannerligen inte enkelt.

Och så var det förhållandet till A. Vi försöker träffas så mycket som möjligt, arbeta på vårt förhållande. Ibland går det väldigt bra. Ibland inte. Vi bor inte ihop men är ett par. Att säga att det är komplicerat är the understatement of the year. Jag kan helt uppenbart inte ens skriva om det utan att det blir korta, tämligen osammanhängande meningar – så komplicerat är det.

Sedan finns det saker som är så smärtsamma att skriva om att jag verkligen drar mig för att göra det. Som om hunden. En del av er har försynt frågat vad som hände med henne, och jag hade tänkt berätta redan för över ett år sedan, men jag har helt enkelt inte orkat.

Att adoptera Blossa var ett mycket noga övervägt beslut från min sida och hon var innerligt älskad av mig och barnen. Efter skilsmässan var hon en tröst och ett stöd. Ett sätt att få motion och att orka ta sig ur sängen alla dagar – även när barnen var hos sin pappa.

Skägghund. Bästa sortens.

Vi hade till och med samma frisyr.

Men A tyckte aldrig om hunden. Det är egentligen ett av våra första stora missförstånd. Han sa nämligen att han gärna ville ha en hund, sedan i framtiden, så jag tyckte inte att det var något problem att jag skaffade mig hunden direkt. Jag hade ju trots allt väntat i flera år på chansen redan och han ville ju ändå ha en i något skede. Men han hade inte fattat att hunden skulle bo inne i huset. Att han skulle behöva andas samma luft som hunden. Han försökte förvisso vara snäll mot henne, men oftast genom att ge henne saker att äta som hon egentligen inte borde ha. Vänlig och konsekvent disciplin gick inte.

Salama och Blossa var allra bästa vänner och växte upp tillsammans.

Varje morgon gick vi in och väckte Tilda. Hon älskade hunden och hunden älskade henne. Blossa tyckte annars inte särskilt mycket om barn, för de rörde sig lite för oberäkneligt, men Tildas alla upptåg accepterades villigt.

Till saken hör dessutom att Blossa var en ganska nervös hund. Undergiven och otroligt lyhörd för folks känslor. Hon plockade förstås givetvis upp att A inte tyckte om henne och förstod inte alls hur hon skulle förhålla sig till honom, vilket gjorde hennes nervositet värre. Jag fick slita som en dåre för att försöka hålla alla nöjda, men det lyckades liksom aldrig riktigt.

Någon hade gjort konfetti av pappersinsamlingen. Hunden på bilden kan ha haft med saken att göra. A blev arg på henne för att hon förstörde kartonger och liknande som lagts på insamling. Själv lämnade jag det så att hon kom åt dem, för om kartonger är det värsta ens valp förstör när man är borta så är det liksom inga problem.

Sedan föddes Gabriel. Jag hade förberett Blossa enligt konstens alla regler. Låtit henne träffa andra bebisar, snusa på bebissaker och så vidare. Och när hon kom hem från den kompis som vaktat henne när bebisen för första gången var i huset så höll A i bebisen och jag gav all uppmärksamhet till henne. Men hon kände direkt att det var något som inte var som det skulle i huset. Hon kröp ihop och gick sedan runt tills hon hittade källan och så ställde hon sig en bit bort och morrade. Att jag försökte prata lugnt och uppmuntrande till henne hjälpte bara lite. Hon lade sig, men fortsatte att morra, och sedan morrade hon och/eller skällde så fort minsta rörelse eller pip hördes från bebin, även om hon var i ett annat rum.

På kvällen vågade hon knappt gå ut för att kissa. Hon kröp nästan för att hon var så stressad. Inne kunde hon inte slappna av alls, och hon gick inte heller bort från det som var obehagligt (vilket hon brukade – hon hade ju sina egna trygga ställen som hon sökte upp när hon kände sig illa till mods). Istället så höll hon sig nära där bebin var och visade tänderna och morrade. Det var helt tydligt en situation hon inte alls kunde hantera, och eftersom jag var den enda som kunde ta hand om henne och dessutom den som behövde sitta med bebin (amning och så vidare) nästan hela tiden så gick det bara helt enkelt inte.

Blossa fick flytta till en familj i Helsingfors. En familj med en hundkompis och utan små barn. En familj med en stor lägenhet på bottenplan där en glasdörr med en mjuk matta innanför vetter mot promenadspåret som alla hundar och deras människor går längs. En familj där alla har förståelse för en känslig liten hunds själsliv. Jag är så oerhört tacksam över att hon fick flytta dit, och jag får uppdateringar om en väldigt glad hund i en lika glad familj. Det hade varit själviskt av mig att ta henne därifrån igen, när det lugnat sig med Gabriel. Det hade inte varit det bästa för henne. Men det gör ont att hon inte är kvar. Dels saknar jag henne för den hon var, dels skäms jag över att jag adopterade en hund jag inte klarade av att ha kvar. Det var ju jag som tog henne till landet. Jag som sa att hon ska få ett evigt hem hos mig. Och jag som sedan misslyckades.

Så. Nu vet ni. Av alla de saker som hänt de senaste åren är det här en av dem som smärtar allra mest.

Snö var en stor favorit.

4 tankar om “Men det får man väl inte ens skriva på den här bloggen!

  1. Ibland är saker komplicerade. Man gör så gott man kan. Du tog ditt matteansvar och hittade ett bättre hem åt Blossa. Ibland är det det bästa man kan göra och helt klart var det det bästa i det här fallet. Men jag förstår så bra att det är tomt efter henne, väldigt söt hund ❤

  2. Man måste inte bo ihop för att vara ett par, säger kvinnan som varit gift i tio år med en man som bor på Irland.

  3. Det är jättetufft det där med hund. Jag har en kompis som var tvungen att avliva sin älskling pga han ibland, helt utan förvarning, kunde få för sig att andra hundar var fienden och attackera (det var inte en kamphund, men en väldigt stor hund). Men både hundar och människor har vid några tillfällen kommit till skada pga det här. I övrigt var han hur gullig som helst. Men han hade redan fått en lite trasslig start i livet, så efter mycket övervägande blev det det beslutet.

    I övrigt förstår jag dina svårigheter att skriva om ditt liv, även om jag tycker att det är synd. Jag pratar fortfarande om ditt inlägg ”varför därför pjäxor skilsmässa” för folk, det var bra inlägg i min och min sambos diskussion kring vår relation. Nånstans kring när du postade det inlägget var det riktigt stormigt, pga ändrade livssituation (jag var nyexaminerade och började jobba skift) och personliga saker (hans pappa var dålig och gick bort ett år senare, och han vantrivdes på jobbet och kände sig låst i livet).

    För tre år sen flyttade vi isär, något av det bästa vi gjort. Ett och ett halvt år senare insåg jag vår relation plötsligt började kännas mer stabil igen (jag tänkte inte varje gång vi inte var överens att ”nej, det är väl lika bra att göra slut, det här kommer aldrig att gå ändå, lika bra att göra slut på lidandet”). För ett år sen började vi kolla lite på en gemensam lägenhet/hus och för en månad sen flyttade vi in i en superstor lägenhet. En viktig grej för oss var att ha varsitt rum. Så att han kan gå iväg och stänga in sig och inte bli störd när han behöver vara ifred och jag kan ha kaos och inte ha ångest över att jag borde plocka undan efter mig.

    Jag tycker att det är astufft att du har köpt ett hus och börjat renovera det. Att du vågade bryta upp en ”okej” relation för något annat (VAD jag och min sambo har diskuterat vår rädsla för att vi ”nöjer” oss med varandra, och vad vi kan göra för att det inte ska vara så). Att skaffa ett till barn. Och du doktorerar dessutom om ett så tufft ämne! (Jag har också pratat mycket om ditt inlägg kring hur man suddat ut kvinnor ur historia genom att bl a lite felaktigt återge vad som står i gamla historiska dokument i arkiv, men jag hittar inte det inlägget nu).

    Lång kommentar, men summa summarum: you go girl!

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s