Etikettarkiv | Will work for cake

Att inte orka

Krafterna tog slut. Inte lite, utan med besked. Det har varit ett minst sagt intensivt år, och jag avslutar det på soffan, fysiskt och psykiskt oförmögen att göra någonting vettigare. Vet ärligt talat inte ens om det finns något vettigare. A har hämtat pizza. Vi ska titta på film. Barnen är hos sin pappa och hunden i den sortens upprörda tillstånd att hon inte lämnar mina fötter, vilket på det hela taget är egoistiskt lugnt, varmt och skönt.

Nu ska jag vila. Vila, och förlåta mig själv för att jag inte orkar. Snart börjar ett nytt år, och en dag ska jag ta nya tag. Inte idag, och knappast imorgon. Men sedan.

Nu kan du som är kvinna äntligen få viga en hel dag åt högkvalitativ mansplaining!

Alltså det här.

women speakers

Ge mig ett ögonblick, jag ska bara…

 

Ok.

Så det är skitbra att män vill uppmärksamma kvinnor. Det räcker inte att kvinnor stöttar varandra så länge män inte flyttar på sig och ger lite plats. Men det finns bra sätt och det finns dåliga sätt.

Att hänvisa till att kvinnor som grupp, bara på grund av sitt kön, blir de bästa talarna och coacherna ”i världen” är ju sånt jäkla trams att I don’t even. Och när Mr. Man sedan säger sig kunna tillhandahålla ”strategier” till dessa kvinnor så blir det liksom ett skolboksexempel på mansplaining.

Så varför är kvinnor så otacksamma hela tiden? Här kommer ju en man som vill hjälpa?

Problemet är alltså att han som man tillskriver kvinnor som grupp egenskaper och sedan sätter sig själv som den främste profeten för hur dessa egenskaper i kvinnor ska förvaltas. Om kvinnor på riktigt är de främsta talarna och coacherna i världen, varför ska vi lyssna på honom då?

Från hans fanpage.

Män så fulla av privilegium att de inte själva ser det som ska inspirera andra känns jävligt tradigt.

Tack gode gud att jullovet snart är slut!

Jag älskar mina barn. Det gör jag. Men tack gode gud att jullovet snart är slut! Dagar av evigt tjat (”vi vill gå till vänner!”, ”vi vill inte gå ut!”, ”varför får vi inte gå ut?”, ”vad är det där för mat den tänker vi inte äta så det så!”) och bråk (”han tänkte slå mig i går så jag slog honom i dag”, ”hon säger att det finns ett språk som heter regnbågsspråket men det gör det inte så jag sparkade henne”, ”hon pratar fast jag smurfade henne säg till henne att hålla käft men säg inte hennes namn för då är hon osmurfad” ”DU SA HENNES NAMN”).

För att inte tala om påklädning inför kalla vinterdagar. Hur kan en till synes begåvad snart nioåring vara så totalt handikappad inför prospektet att klä sig efter väderlek? Följande diskussion har utspelat sig ett par gånger varje dag:

Jag: Glöm inte ta på dig vantarna!
Han: Jag vet inte var de är.
Jag *letar efter vantar i fem minuter*
Han *sitter på golvet och pillar hål på sina strumpor*
Jag *triumferande* Här är vantarna, älskling! Jag lägger dem här på dina skor!
Han *har tagit av sig strumporna igen för att bättre kunna pilla hål på dem*
Jag: Ok då? Visst? Jag går ut nu för jag är fullt påklädd och det börjar bli rätt varmt.
10 minuter senare
Jag *kommer in* Men du, klä på dig nu då!
Han*sitter på golvet* Men jag hittar inte mina strumpor.
Jag *letar efter strumpor, utan hål, i fem minuter*
Han *tar på sig vantarna*
Jag *trött triumferande* : Här! Strumpor! Ta på dig dem nu och så rappar du på ut! Nu går jag!
10 minuter senare, ute
Han: Mamma, jag fryser!
Jag *förskräckt* Det är – 15! Var i hela världen är dina vantar?
Han: Jag hittade inga.

Jag är glad över att jag uppfostrat barn som är ifrågasättande, undrande, nyfikna och kontaktsökande. Men för i helvete att de aldrig kan låta mig vara!
”Mamma, kom och titta!”
”Oj vad fint!”

”Mamma, vad betyder fuck?”
”Vi kan fråga pappa.”

”Mamma, hur gör man dynamit?”
”Ursäkta vad?”

”Mamma, var är du?”
”På toa.”
”Öppna dörren!”
”Nej!”
”Mamma…”
”Ja.”
”Vad gör du där inne?”

”Mamma, var är du?”
”I duschen.”
”Vad gör du där?”

”Mamma, vad kallas guld i gasform?
”Eh…”

”Mamma, kom fort!”
”Ja?”
”Jag glömde vad det var.”

”Mamma?”
”Mamma är inte hemma.”

Min högt vördade älskade make, som har fått äran att gå till jobbet när barnen har jullov, räknade ut att barnen ropar på mig ungefär 200 gånger på ett dygn. Jag får absolut ingenting gjort. Jag har inte tänkt färdigt en hel tanke på två veckor. Det är hela tiden något som kräver min uppmärksamhet. Något som, för barn, är väldigt akut och måste åtgärdas omedelbart. Och jag vill ju att barnen ska prata med mig, egentligen. Jag vill lyssna på deras berättelser, höra deras funderingar, sitta vid bordet och diskutera med dem. Det är bara det att min förmåga att vara en bra mamma är helt beroende av att jag får vara något annat ibland.

Min hjärna smälter. Mitt inre förfaller. Mitt hela jag blir ett såsigt, världsfrånvänt, irriterat mamma-monster. Allt jag vill är att få gå tillbaka till jobbet. Helst nu.

I morgon 8.30 börjar skolan igen. Ingen kommer att vara gladare över det än jag.

Hur man läser bloggar: en kort introduktion

En dag klickade jag mig vidare till en blogg som handlade om mat till barn. Det är ett ämne jag själv tycker är jätteviktigt. Tyvärr handlade bloggen mest om hur lurade vi blir av kemikalier och farligheter och om hur allt går åt helvete om man inte själv lagar all mat från grunden, har en kossa som heter Gullmaj på gården och lär barnen att lufttorkade rovor är lika festligt som lördagsgodis. Sånt orkar jag inte läsa.

Och vet ni vad jag gjorde då? Jag slutade läsa. Eftersom texterna dessutom var riktigt långt från min egen syn på världen lät jag också bli att kommentera. Och att komma ihåg vilken blogg det var.

För det finns en sån besinningslös mängd bloggar, bloggare, texter och åsikter att det där med att läsa en blogg som jag inte får ut annat än huvudvärk och magsår av, det låter jag bli. Själv tycker jag att det är ett vinnande koncept, det där med att låta bli att läsa bloggar som ligger långt ifrån min egen värld. Därför blir jag rätt trött när det kommer folk som härjar om att en viss skribent inte går att ta på allvar för att skribenten skriver om vad skribenten tycker är viktigt och inte just exakt den detaljen som just exakt den läsaren tycker är det absolut superduperviktigaste i hela världen.

Det var bara det jag ville säga. Att jag tycker om er som hänger här och tycker ungefär som jag, eller åtminstone tycker att det ok att jag ibland skriver om något som ni inte tycker är ett av de där världsomvälvande, rädda-kattungar-från-döden-inläggen. Och så hoppas jag att ni säger till om det är något särskilt ni vill att jag ska fördjupa, eller något som jag borde skriva om men inte fattat än.

Portsmouth check!

Då har jag fått stipendium för att åka till Portsmouth i slutet av sommaren och tala under rubriken ”For Better and For Worse – married women’s political participation in late medieval Sweden”. Det ska bli helt vansinnigt kul!

Och om ni också vill höra mig tala om spännande saker (för att bloggen liksom bara inte är nog) men nu av någon outgrundlig anledning inte har möjlighet att komma till Portsmouth för att göra det kan ni alltid höra av er med en inbjudan.