Tag Archive | Snälla mammor

Tack gode gud att jullovet snart är slut!

Jag älskar mina barn. Det gör jag. Men tack gode gud att jullovet snart är slut! Dagar av evigt tjat (”vi vill gå till vänner!”, ”vi vill inte gå ut!”, ”varför får vi inte gå ut?”, ”vad är det där för mat den tänker vi inte äta så det så!”) och bråk (”han tänkte slå mig i går så jag slog honom i dag”, ”hon säger att det finns ett språk som heter regnbågsspråket men det gör det inte så jag sparkade henne”, ”hon pratar fast jag smurfade henne säg till henne att hålla käft men säg inte hennes namn för då är hon osmurfad” ”DU SA HENNES NAMN”).

För att inte tala om påklädning inför kalla vinterdagar. Hur kan en till synes begåvad snart nioåring vara så totalt handikappad inför prospektet att klä sig efter väderlek? Följande diskussion har utspelat sig ett par gånger varje dag:

Jag: Glöm inte ta på dig vantarna!
Han: Jag vet inte var de är.
Jag *letar efter vantar i fem minuter*
Han *sitter på golvet och pillar hål på sina strumpor*
Jag *triumferande* Här är vantarna, älskling! Jag lägger dem här på dina skor!
Han *har tagit av sig strumporna igen för att bättre kunna pilla hål på dem*
Jag: Ok då? Visst? Jag går ut nu för jag är fullt påklädd och det börjar bli rätt varmt.
10 minuter senare
Jag *kommer in* Men du, klä på dig nu då!
Han*sitter på golvet* Men jag hittar inte mina strumpor.
Jag *letar efter strumpor, utan hål, i fem minuter*
Han *tar på sig vantarna*
Jag *trött triumferande* : Här! Strumpor! Ta på dig dem nu och så rappar du på ut! Nu går jag!
10 minuter senare, ute
Han: Mamma, jag fryser!
Jag *förskräckt* Det är – 15! Var i hela världen är dina vantar?
Han: Jag hittade inga.

Jag är glad över att jag uppfostrat barn som är ifrågasättande, undrande, nyfikna och kontaktsökande. Men för i helvete att de aldrig kan låta mig vara!
”Mamma, kom och titta!”
”Oj vad fint!”

”Mamma, vad betyder fuck?”
”Vi kan fråga pappa.”

”Mamma, hur gör man dynamit?”
”Ursäkta vad?”

”Mamma, var är du?”
”På toa.”
”Öppna dörren!”
”Nej!”
”Mamma…”
”Ja.”
”Vad gör du där inne?”

”Mamma, var är du?”
”I duschen.”
”Vad gör du där?”

”Mamma, vad kallas guld i gasform?
”Eh…”

”Mamma, kom fort!”
”Ja?”
”Jag glömde vad det var.”

”Mamma?”
”Mamma är inte hemma.”

Min högt vördade älskade make, som har fått äran att gå till jobbet när barnen har jullov, räknade ut att barnen ropar på mig ungefär 200 gånger på ett dygn. Jag får absolut ingenting gjort. Jag har inte tänkt färdigt en hel tanke på två veckor. Det är hela tiden något som kräver min uppmärksamhet. Något som, för barn, är väldigt akut och måste åtgärdas omedelbart. Och jag vill ju att barnen ska prata med mig, egentligen. Jag vill lyssna på deras berättelser, höra deras funderingar, sitta vid bordet och diskutera med dem. Det är bara det att min förmåga att vara en bra mamma är helt beroende av att jag får vara något annat ibland.

Min hjärna smälter. Mitt inre förfaller. Mitt hela jag blir ett såsigt, världsfrånvänt, irriterat mamma-monster. Allt jag vill är att få gå tillbaka till jobbet. Helst nu.

I morgon 8.30 börjar skolan igen. Ingen kommer att vara gladare över det än jag.

När var du snäll senast?

Hannah diskuterar ett inlägg av Genusfotografen med en massa gifar på hur bilder av kändisar retuscheras. Jag har sett de här bilderna förr, och reagerade på dem redan då. Vad gör det egentligen med oss när vi får alla de där retuscherade bilderna serverade istället för att få se världen som den ser ut utan Photoshop?

Jag är en av alla de där kvinnorna som är så medvetna om att alla kändiskroppar retuscheras, som aldrig köper modemagasin och som i ärlighetens namn inte skulle kunna namnge ens hälften av brudarna på de där bilderna och jag tror att vi är ganska många medvetna kvinnor som inte låter sig luras, som inte tänker ta åt sig. Men hur jag än på ett teoretiskt plan kan borsta av mig utseendehysterin och hetsen att förändra kroppen är det betydligt svårare att rent känslomässigt värja sig.

Det insåg jag en dag på väg hem från bussen. Jag såg nämligen en tjej som kom cyklande och hon hade förmodligen den snyggaste rumpa jag någonsin sett. Jag försökte prata med min man om det här när jag kom hem, men han slutade lyssna där när jag sa ”juicy ass” så jag misstänker att min poäng inte gick fram. Poängen är nämligen den att hennes rumpa förmodligen var större än min egen, men min omedelbara reaktion när jag såg henne trampa iväg på cykeln hade varit att jag borde försöka bli lite smalare så att jag också skulle kunna bli så där snygg. Och jag märker att det är min reaktion, innan jag hinner tänka efter, på nästan allt jag tycker är snyggt eller sexigt; om jag bara var lite smalare. Om jag var lite smalare skulle jeansen vara snyggare. Om jag var lite smalare skulle även trevliga killar och inte bara överförfriskade svin tycka att jag var sexig. Om jag var lite smalare skulle det gå snabbare att skriva avhandlingen. Och så vidare.

Det där är inte riktigt hälsosamt. Visst skulle jag säkert inte må dåligt av att gå ner 10 kilo (eller bli 10 cm längre, det verkar mer sannolikt att det skulle hända), men det kommer inte att lösa många av de problem jag genom min inre röst har lärt mig att associera med min vikt. För om vi snackar sexighet och snygghet tittar jag själv hellre på kvinnor i min egen storlek än på sådana som är 10 kilo lättare. Som tjejen på cykeln. Supersexig. Felet är att jag dömer mig själv mycket hårdare än vad jag någonsin dömer någon annan. Det är som om allt det jag tycker ser bra ut på andra tappar sin glans med mig.

Och jag försöker inte fiska komplimanger här. Jag är på det stora hela taget rätt nöjd med mig själv, och om all else fails så har jag åtminstone två skitbra ungar, liksom. Jag vill bara säga att vi måste bli lite snällare, inte bara mot andra utan mot oss själva också. Det var väl egentligen bara det.

https://i0.wp.com/www.genusfotografen.se/wp-content/uploads/2012/11/kellyclarkson.gif

Det här är inte jag. Det är en ung kändis som tydligen var för tjock.

Kuriosa: Egentligen har väl Eva den officiellt snyggaste rumpan?

Skillnaden på mig och min make

Jag kör Vilho till förskolan och kommer med in en stund för att hänga upp jackor och sånt. En av hans nya kompisar tittar nyfiket på mig.

Kompisen (till Vilho): Är det där din mamma?
Jag: Närå seru. Jag är hans pappa.
Kompisen (tittar lätt panikslaget på mig och sedan på Vilho): Näe.
Vilho (gör en förstaklassig facepalm): Mäh! Min pappa pratar ju finska ju!

Nästa gång jag ska låtsas att jag är min make ska jag komma ihåg att prata finska. Förutom den lilla detaljen så är vi tydligen förvillande lika.

Det här med snälla mammor och att natta trilskande ungar

Så, klockan närmar sig 22 och jag håller på att bryta ihop. Barnen har varit i säng i snart 40 minuter, och öppnat dörren med något nytt mer eller mindre akut att meddela minst lika många gånger.

Tilda vill ha vatten.

Vilho behöver nässpray.

Tilda måste kissa.

Vilho berättar att han får önska sig tio saker i födelsedagspresent. Jag undrar hur i hela friden han kommit fram till den siffran och får en imponerande välgenomtänkt utläggning om att eftersom vi är tre i familjen förutom honom och han får bjuda sju kompisar på kalas kan han förvänta sig tio paket (om alla ”gör som man borde”).

Tilda kommer tillbaka från toa och är ledsen över att jag lyssnar på Vilho och inte på henne. Jag önskar att båda kunde vara tysta.

Vilho filosoferar om allt han önskar sig numer eftersom han redan i julklapp fick ”det där legot som kostar lika mycket som en liten bil”.

Tilda kräver att jag lyssnar på vilka hon ska bjuda på sitt kalas och vägrar lyssna på att lugnande ord om att det är fyra månader dit och att inbjudningskorten säkert kan vänta tills imorgon. Tappert räknar hon på alla fingrarna – kompisarna (6 st) på ena handen och dagistanterna (3 st) på andra handen. Mot min vilja fascineras jag över att hon ärvt min räkneförmåga.

Ungefär sjuttiotolv pussar senare lämnar jag rummet och slår upp Magnus Erikssons Landslag för en trött doktorands ultimata fredagsnöje.

Ungefär tolv sekunder senare öppnas dörren.

Vilho måste bajsa.

Tilda måste bajsa.

Jag får krupp.

I en möjligen något opedagogisk ton och med ett fasansfullt viftande pekfinger förklarar jag att DU minsann har jag gjort en vana av att klättra ur sängen just när man sagt godnatt för att i 15 min kämpa dig till de fjuttiga ploppar som berättigade dig att komma ur sängen, och DU kommer med bara för att du inte vill vara ensam trots att du just var och kissade. NI går tillbaka till sängs. NU.

I hela 10 minuter låg de sedan kvar i sängarna. Och planerade hur de skulle avsätta den där diktatorn till mor som helt tydligt trodde att hon hade någon sorts bestämmanderätt.

Två mycket bestämda barn spatserade in på mitt arbetsrum, satte händerna i sidan, spände ögonen i mig och deklarerade med barsk ton att de minsann ville ha en snäll mamma. Inte en sån som jag. Jag kontrade med att jag ville ha snälla barn. Sånna som sov.

Efter att så snällt jag förmådde ha föst myteristerna tillbaka till sängs, pussat, stoppat om, tvingat fram ett leende, tassat ut, stängt dörren och just slagit upp Landslagen på nytt hör jag ett ilsket ”SÅ DÄR GÖR INTE SNÄLLA MAMMOR”, vilket tydligt bifölls av kumpanen. I tillägg fick jag veta att jag med största sannolikhet inte kommer att få några julklappar av tomten nästa år.

Ska vi säga som så, att det har aldrig varit mer frestande att avslöja tomtemyten och klargöra mot vem man ska vara snäll om det ska bli några julklappar.

Suck.