Etikettarkiv | Småbarnsföräldrar

Tyngden

Det har varit tungt nu ett tag igen. Gabriel har hostat och grejat om nätterna i över en vecka, och det har varit allt annat än friktionsfritt med A. Och jag orkar inte. Jag märker det på hur kroppen säger ifrån när hjärnan inte pallar mer. Förvirring och minnesförlust. Bedövande huvudvärk. Och en trötthet som går genom märg och ben.

Nu har Gabriels hosta blivit en fullfjädrad förkylning. Han ligger bredvid mig i sängen och rosslar. Febern dämpad med medicin. Ute är himlen nästan ljus av den annalkande stormen. Det klirrar i kakelugnarna och viner längs väggarna, och jag njuter på något vis av det. Storm känns passande när jag är så bedövad som jag blir av den här tröttheten. Som om något fortfarande har kvar sin kraft, sin obändiga styrka.

Och Gabriel hostar så att det stänker i mitt ansikte. Det finns många sätt att få veta att man lever.

Om att glorifiera den dåliga mamman

Ida Henriksson skrev en jätteintressant och på många vis vacker och smart krönika om moderskap, och frågar sig varför vi i Finland i dag glorifierar den dåliga mamman. Jag tycker verkligen att hon gör många bra poänger om hur barn är meningen med livet och hur skönt det kan vara att låta sig uppslukas av moderskapet.

När mitt första barn föddes kretsade hela mitt liv kring honom. Min viktigaste identitet var och förblev den som någons mamma och hans (och senare även hans syskons) välmående var och är i alla lägen min högsta prioritet. Jag kände heller aldrig att jag egentligen ville ha dessa faktum på något annat sätt. Mina barn är delar av mig, de är mitt universums centrum och ska så förbli.

Det som skaver i mig är att Henriksson menar att vi i dag glorifierar de mammor som talar om hur tungt föräldraskapet är, hur fast man blir. Utmattad. Jag håller inte på något vis med henne om att vi i dag hyllar motsträviga mammor. Jag ser istället den här nya diskursen som att kvinnokampen har kommit så långt att vi vågar lyfta ut det allra mest förbjudna ur tystnadens mörker. För jag ser det som ett oerhört mycket större problem att många mammor går runt och mår fruktansvärt dåligt men inte vågar säga det, än att de mammor som känner att moderskapet är det bästa som hänt dem får lite dåligt samvete när de pratar om hur härligt det är.

Att bli mamma har visat mig den allra största av kärlekar. Den ovillkorliga kärlek man känner till sitt barn och som inte kan mätas med någon annan kärlek. Men att bli mamma har också medfört den allra mest intensiva skräck, en bottenlös känsla av maktlöshet och ibland en frustration så stor att det känns som om jag ska gå sönder. Alla de känslorna är också helt normala när man är mamma och jag vägrar att tänka mig att man är en dålig mamma för att man erkänner att man har dem.

När första barnet föddes för ganska exakt 14 år sedan var sådana känslor nämligen ingalunda något man talade om. Eller. Kanske gjorde man det? Kanske gjorde man det med sin egen mamma? Sina kompisar? Sin partner? Jag vet inte, för jag pratade i alla fall inte med någon. Jag var så rädd för att uppdraget att ta hand om det lilla liv som anförtrotts mig skulle vara mig övermäktigt att jag inte ens för mig själv kunde säga de där sakerna och jag hade ingen annan att prata med. Det var jag och den där lille bebisen och allt i mitt väsen skrek ”vad du än gör får han inte känna något annat än din kärlek!”.

När andra barnet föddes drygt två år senare fick jag en förlossningsdepression. Jag förstod det inte då för jag vågade fortfarande inte berätta för någon vad som rörde sig i mitt inre men det var ett mörker som hotade att äta upp både mig och barnen. Hur jag höll det borta vet jag inte. Sakta men säkert blev det ljusare, men jag har i efterhand förstått att det nog faktiskt kunde ha gått ganska illa. Hade jag haft någon att prata med eller bara en av de hundratals ärliga mammabloggar som nu finns att läsa. Jag tror att jag hade mått mycket bättre mycket snabbare då. Inte nog med att jag var tvungen att slåss mot det där mörkret, jag var övertygad om att det var något fel på mig som kände så där. Att jag var den enda i hela världen. Att bara jag var en dålig mamma.

För mig har insikten att jag inte var ensam förändrat hela min inställning till mig själv och mitt eget moderskap. Fått mig att känna att jag duger. Hjälpt mig att kunna hantera känslor av vanmakt och förlåta mig själv för att jag inte är perfekt.

Henriksson skriver att det

”pågår ett slags offentligt glorifierande av den “dåliga” mamman, hon som inte orkar längre. Det finns en ökande trend av berättelser om att göra sej fri från föräldraskapet och bryta sej loss från dess förtryckande, långtråkiga och kreativitetsdödande ramar. Man vill ha egen tid ifrån sina barn, som långt porträtteras som en börda.”

Jag skulle vilja påstå att det nu finns en förståelse för att man kan vara en bra mamma trots att man inte orkar hela tiden. Men ännu viktigare skulle jag vilja påstå att det finns ett skyddsnät för dem som faktiskt på riktigt inte orkar – inte de där som slänger sig i soffan utan att ta hand om disken på kvällen när ungarna somnat, käkar chips, bingetittar Netflix och tänker ”fuck this shit jag orkar inte ens”, utan de där som rör sig i mörkret där även jag har varit. Det är inte glorifierande, men kan vara livsuppehållande.

Och det där med egentid är så jävla relativt. För även om jag vill att barnen ska stå i centrum av mitt universum så får de inte vara det enda som existerar där. När första barnet var litet var jag i början av 20-årsåldern och jag hade inga vänner. Det fanns inga tjejkvällar för mig att hänga på, inga kompisar att dra på en shoppingtur med. Inte ens en gammal vän att titta över till, bara för att få en timme utan att tänka på barnet. Första gången jag gick ut utan bebisen var han nästan ett år gammal. Även efter att lillasyster föddes och barnen hade kommit upp dagisåldern var jag nästan alltid ensam. Jag jobbade hemifrån för det fanns inte rum på universitetet och jag hade fortfarande inga vänner jag umgicks med oftare än kanske varannan månad. I flera år kunde det gå många dagar utan att jag pratade med en annan vuxen förutom dagispersonalen.

När vi flyttade till byn när äldsta barnet var sju år fick jag för första gången under min tid i Finland vänner som bodde så nära att de kunde vara en del av min vardag. Vänner jag kunde ringa till om något sket sig. Vänner som inte krävde en månads förvarning om man skulle ta en kopp te en kväll. För mig har det aldrig handlat om att jag behöver egentid för att jag vill göra mig fri från föräldraskapets förtryckande långtråkighet utan om att jag måste få andas för att kunna vara den bra mamma barnen förtjänar. Att mitt universum måste vara större än barnen för att jag ska må bra. Det gör inte mig till en dålig mamma.

Tvärtom. Den insikten, och den möjligheten, gör mig till en bättre mamma.

Henrikssons text handlar också om att ta till sig moderskapet (som ett könsneutralt verb – att vara den mest närstående vuxna i ett barns liv) och göra det till sitt eget, men även att låta moderskapet vara en del av ens identitet. Jag håller helt med henne om vikten av detta, och kan också se hur det mycket väl skulle kunna vara en viktig feministisk fråga – trots att moderskapet i Henrikssons tolkning är könsneutralt är det ju flest kvinnor som är den mest närstående vuxna i ett barns liv. Men när Henriksson påtalar hur viktig barndomen är för barnets fortsatta utveckling och chanser i livet och framhåller det som ett argument för betydelsen av moderskapet så får jag krypningar.

Det finns så många mammor som aldrig får en chans och det är synnerligen privilegierat att tala om moderskap på det här viset. För många mammor blir det ju bara ytterligare en börda. Inte nog med att de inte riktigt fixar vardagen, de borde bejaka moderskapets glädje också. Om vi ska kunna nå det som Henriksson eftersöker, att ”moderskapets glädje kunde vara en inkluderande, eftertraktad, upplyst känsla – tillgänglig för alla”, måste vi nog först skapa betydligt bättre grundförutsättningar för mödrar. Ett moderskap som handlar om överlevnad för både vuxen och barn har små förutsättningar att kännas särdeles upplyst och eftertraktat.

Jag märker det själv i den himmelsvida skillnaden som finns i mina förutsättningar att ta hand om Gabriel, tolv år efter att jag blev mamma för första gången. Min ekonomi som ensamförsörjare är förstås sämre, men jag har ett socialt sammanhang, ett lite större skyddsnät, och en hel massa erfarenheter som skapar en möjlighet att känna en annan sorts glädje i moderskapet. Hur jobbigt det var när de äldre barnen var små påminns jag om i ångestattacker när någonting triggar minnet. Kärleken är lika stark, men förutsättningarna att njuta av den känslan är helt andra.

img_1479

Ens bebis som snusar tätt intill. Det finns inte mycket som slår den känslan!

Sorg, men inte ånger

Ett nytt år har just börjat, och jag antar att jag borde göra någon sorts summering av 2019.

Men jag tror inte att jag riktigt kan. Den allra största grejen är förstås att jag köpt ett hus, men jag kommer liksom knappt ihåg tiden innan det. Hur det var när jag inte hade huset. Och det är nog det som bäst beskriver 2019; att jag inte riktigt kommer ihåg. Större delen av året är täckt i en utmattningens tragiska dimma, och det är en stor mängd saker jag inte är säker på har hänt det här året – eller ens har hänt överhuvudtaget – och många månader är bara en enda röra. Vi ska återkomma till det där, sedan. Tröttheten. Utmattningen. Minnesförlusten och överlevdnadsinstinkten.

Vi firade in nyåret tillsammans, jag och A. Gabriel hade förstås knoppat ett par timmar tidigare och när jag låg bredvid Gabriel och väntade på att han skulle somna så såg vi fyrverkerier över fälten utanför fönstren. Nästan magiskt. Jag och A tittade på film, käkade pizza och diskuterade framtiden, så där som man gör när man har kommit till en viss ålder och har småbarn i nyårsnatten, men samtidigt så var det ingen annastans jag hellre hade varit.

Det finns så många saker i vårt förhållande som är problematiska. Jääääättemånga. Men det finns inte heller en enda människa med vilken jag kan uppleva samma sorts… Tja, hur ska man beskriva det? Kosmiska kontakt? Stjärnor och planeter i perfekta konstellationer? Det är en känsla av så intensiv samhörighet att det inte går att klä den i ord utan att låta som en skyhög Snoop Dog som just funnit Jesus.

Om jag försöker se logiskt på situationen så skiter det sig. Det finns nämligen så mycket logiska resonemang att potentiellt föra. Han blev lämnad kvar att vårda de äldre och dö i kriget när hans familj flydde eftersom han var för sjuk för att ta med. Det är jävligt logiskt att han upplever viss separationsångest. Han är uppfostrad som den äldste sonen och därmed den som är ansvarig för hela familjen och halva släktens välbefinnande i ett samhälle där det saknas både vatten, mat och el. Det är jävligt logiskt att han har lite svårt att släppa på delar av ansvaret. Men känslorna det ger mig är kvävande (förvisso också logiskt), för jag är övertygad om att alla relationer (och särskilt parrelationer) måste vara byggda på tillit, och det är något man bara kan lära sig att känna när man är i trygghet. Tillit är ingenting man odlar när man hålls ansvarig för ohållbara situationer och lämnas när världen står i brand. När man får det inpräntat i sig att ens eget och andras liv hänger på att man inte litar på någon annan än sig själv.

Samtidigt ser jag ju hur tilliten långsamt, långsamt börjar växa och det är en berusande känsla. Så berusande, att ruset hotar att ta över vett och sans och göra att ens timmar, dagar, år inte rymmer annat än jakten på det. Och det är det här som jag måste jobba på. Att hålla en balans i att låta det var en del av mitt liv, men inte låta det ta över. Och gudarna ska veta att det inte är det lättaste, men om man kan säga att jag har en livsfilosofi så är det att jag ska kunna se tillbaka utan ånger. Jag hörde någon på radio (en författare tror jag) som fick intervjufrågan vad hon har ångrat i sitt liv. Hon svarade att hon inte ångrar någonting, men det finns många saker som hon sörjer, och så är det för mig också. Jag kan sörja beslut jag har fattat, för att de var hjärtekrossande, mörkertyngda, avgrunder – med fortfarande rätt beslut. Det är en helt annat sak att läka sorg än att försöka leva med ånger.

Därför är jag glad att jag får börja mitt nya år i mitt hus, tillsammans med A. Det finns ingen bättre start, och sedan skulle år 2020 gärna få vara lite mindre världsomvälvande. Men som en kär vän sa: att vara vuxen är att säga ”nästa vecka är det lite lugnare” tills man dör.

 

Porträtt

Ombads bifoga en bild på mig själv för marknadsföring till ett föredrag och tänker att det knappast kan vara ett problem för jag har tagit rätt många selfies på sistone. Inser dock snabbt att jag på alla de bilderna har en bebis på mig. Statistiskt är det ju en representativ bild men…

Delat ansvar

Redan de första gångerna som barn kom på tal så gjorde jag väldigt klart för A att min inställning till barnavård är att det på intet vis får vara bara mammans ansvar. Att han och jag ska sköta Gabriel tillsammans har därför varit självklart redan från början. Jag har också försökt vara noga till exempel med att all vårdpersonal vi träffar talar till oss som två föräldrar istället för en mamma med ett bihang – att även om det råkar vara saker som jag redan kan så får vi det förklarat för oss ändå eftersom vi börjar vid olika startpunkter (mitt tredje barn men hans första).

För det mesta har jag inga som helst problem med att låta honom sköta Gabriel på sitt sätt. Ibland upplever kanske A Finland som lite mer barnvänligt vädermässigt än vad det faktiskt är och jag får be honom sätta på ungen mer kläder, men det är det enda. Eller alltså. Ibland, om Gabriel är hungrig och/eller trött och ska få ny blöja så skriker han så att han nästan tappar andan och eftersom jag ligger i runda slängar 10.000 blöjbyten framför A i erfarenhet så är jag ungefär 10.000 gånger snabbare på den manövern. När Gabriel vrålskriker och A byter blöjan med den nyblivna förälderns försiktiga och långsamma precision brukar jag gå iväg en stund. Snabbheten kan ju bara övas upp genom just övning så ingen tjänar ju egentligen på att jag knuffar honom åt sidan och gör det själv, även om det är svårt att låta bli.

Jag väntar

Och en sak som har blivit mycket tydlig för mig med denna tredje baby är hur viktigt det delade ansvaret är. Det är i allmänhet inga större problem för mig att sköta barnen själv. Vilho och Tilda är ju så stora att de nästan sköter sig själva och Gabriel är åtminstone inte hittills världens mest komplicerade unge. Jag kan det här. Jag klarar mig.

Men när jag sköter barnen själv så slappnar jag aldrig av helt. Inte ens när Vilho och Tilda är i skolan och Gabriel sover (som nu). Jag sitter här vid datorn som en jädra scout, alltid redo. För när jag är själv med barnen är det jag som har ansvaret själv, och då måste man helt enkelt vara redo hela tiden. Det går inte att påbörja någonting som inte kan avbrytas med några sekunders varsel när någonting händer. Visst rusar jag inte ut och sliter upp Gabriel ur vagnen där han ligger och sover för minsta lilla pip (så som jag gjorde med Vilho…) och visst händer det att Gabriel kan få ligga och gny en liten stund medan jag avslutar vad jag håller på med för att ta upp honom. Men redo är jag. Skulle han till exempel skrika till ordentligt är jag redo att vara där omedelbart. Ringer något av de större barnen för att det hänt något är jag där direkt. Det finns en vakenhet i mig (och vakenhet är ju ett ganska starkt ord med tanke på hur lite sömn man får…) när jag har ansvaret för barnen, som finns med som en aura oavsett vad jag gör. Alltid lite på vakt. Aldrig helt avslappnad.

Och det är fullkomligt utmattande.

Det är där som det delade ansvaret kommer in. Jag kan släppa den där vakenheten när jag vet att A har tagit över, när det finns någon annan som är redo att rycka in. Någon måste vakta över barnen hela tiden, men det måste inte vara jag.

Här tror jag att många får problem (och jag ska inte gå in på detaljer, men been there, done that) av minst en av två orsaker:

* Mamman kan inte släppa ifrån sig ansvaret helt, utan fortsätter att vara på sin vakt trots att den andra föräldern har sagt sig ta över. Det kan till exempel vara när man ska gå och sova en stund medan pappan tar ut barnet på en promenad, och det inte har betydelse att man är dödstrött. Istället för att somna ligger man och undrar hur det går på promenaden. Ibland är problemet att man helt enkelt har personliga issues och inte kan släppa kontrollen. Andra gånger är problemet att man vet vad som händer när man släpper kontrollen.

Relaterad bild

 

* Pappan tror att hans uppgift är att dela ansvaret med mamman så att han finns tillgänglig för uppdrag mamman ger honom. Om vi leker med tanken att det finns 100 ansvarsenheter som mamman har större delen av dygnet och pappan sedan tar över 50 av dem när han är hemma så måste mamman fortfarande vara scout dygnet om. Den som hör att barnet gnyr är fortfarande mamman som sedan säger till pappan att gå och göra något. Pappan är nöjd och glad för han hjälper till. Mamman vill kväva pappan med en bajsblöja för att han inte själv kan höra att barnet behöver något.

Bildresultat för throwing gif

Att helt och hållet kunna lägga ansvaret på någon annan och på riktigt få slappna av med vissheten att allt är under (någon annans) kontroll tror jag är livsviktigt. Och även om det förstås är prima om en sådan person man kan lämna över till är en vän eller en släkting så är jag övertygad om att det vore viktigt för det enskilda förhållandet och i långa loppet för hela samhället att den personen är pappan i alla tillämpliga fall. Mammor och pappor måste dela ansvaret för barnen om vi någonsin ska ha en chans på jämställdhet. Och på lyckliga, lite mer utvilade mammor.

Städning

Barnen åker till Grekland dag 1:

”Härrigud vad skönt jag ska städa hela huset och sedan kommer det att vara skinande rent i nie dar tills barnen kommer hem igen tjoho.”

*knäpper på Netflix*

Barnen åker till Grekland dag 9:

”Holy shit nu måste jag verkligen få städningen gjord så barnen inte ser att jag bara ätit choklad, pizza och chips.”

*panikstädar de resterande 35 minuterna innan barnen anländer*

13457829_10153778423357865_1336657387_n

Vinterdag

Jag och kidsen spenderade en fantastisk dag ute i snön. Främst var tanken att vi skulle ut på fältet och åka snowracer ner till dalen.

Matpaus för en del.

På fältet låg det cirka 30 cm fullkomligt värdelös pudersnö som krävde att någon (jag) drog några andra (barnen) ett par gånger upp och ner för att göra spår. Sedan gick det i ett huj!

Ungefär så här kände jag mig också. Särskilt efter att jag stretat på med ungarna i ett snowracertåg bakom mig, blodsmak i munnen, pumpande hjärta och sånt där härligt grepp som gör att man glider ett halvt steg bakåt för varje steg framåt och barnen glatt hojtar ”titta mamma vad snygga spår det blir när man drar med fötterna bredvid snowracern”. Sedan fastnade jag och sonen i en lingvistisk filosofisk diskussion om huruvida att säga ”du styr som ett jävla as” är det samma som att säga att ens barn är ett jävla as.