Jag och Gabriel har varit på blomaffären. Den som påstår att man inte kan köpa sig lycka har säkert aldrig varit där. Nu ska jag göra julgrupper. Av alla julförberedelserna är det kanske ändå min favorit.
Blommor
Etikett: Julen
Lite gnälligt om julen och ambitionsnivåer
Det är kvällen innan julafton. Jag sitter i köket. Har just knäppt på diskmaskinen. Huset är städat (om än inte rent – med en snart treåring så är det två skilda saker), julklapparna ligger färdiga under granen. En lätt psykotisk katt jagar en julgransboll mellan hallen och salen. Det här är min första jul som singel.
Men det är verkligen inte första julen då ansvaret ligger helt på mig, och jag kan ända in i hjärteroten förstå de många, rätt förtvivlade kvinnor som jag de senaste dagarna har stött på och som upplever att de ensamma bär julen. Dels handlar det väldigt mycket om vem som faktiskt gör sakerna. Handlar och lagar maten. Handlar och packar in paketen. Städar och dekorerar huset. Men minst lika mycket är det en fråga om vem som är projektledare för Projekt Julen – en obetald position med dygnet-runt-ansvar från senast slutet av november. Och alla de där som säger att det ju bara är att sänka lite på ambitionsnivån och inte vara en sån perfektionist skulle jag vilja knäppa på näsan med en stol, för jag vet av bitter erfaranhet att man kan lägga ribban jävligt lågt och ändå sitta fast i samma smörja. Lite som om det fanns liksom en ambitionsnivå hos kvinnor och en betydligt lägre hos män och att de sänks proportionerligt. I slutändan blir det inget gjort alls om en inte gör det själv. Det går inte sänka sin egen ambitionsnivå så att den synkar med hans för det kommer alltid att vara en avgrund mellan dem.
Så nu när jag är singel och ska bära hela ansvaret är egentligen det enda som har fallit bort att jag inte också har en man att arbetsleda, uppmuntra och pyssla om i julstöket. Jag får själv ta ansvar för ambitionsnivån (som i år är väldigt basic) och för utförandet. Det är klart att man inte behöver julmat. Man behöver inte julgran, ljusstakar i fönstren eller julklappar heller. Inte egentligen. Större delen av världens befolkning klarar sig utan år efter år. Men åtminstone jag skulle tycka att det vore väldigt trist och jag vill ha de sakerna. Och lite till. Eller. Tja. Mycket till.
Jag har drivit Projekt Julen ensam i jag vet inte hur många år redan. Kanske det låter gnälligt och sniket, men jag njuter av att få sätta bara mitt namn på julklapparna jag ger bort i år. Njuter av att inte behöva tala i plural om vad ”vi” har gjort. Och jag njuter av att inte behöva ta några andra än barnen i beaktande. Nu ska jag gå och lägga mig. Imorgon kommer förvisso Tomten få cred för tidningen och den lilla påsen med godis i strumpan Gabriel hängde upp, men det kan jag bjussa på.
Extra allt jul
Vi har julpysslat. Tagit fram tomtar och änglar och julgardinerna och stjärnorna och allt. Allt. För det finns ingen som kan stoppa mig och försöka tala om rimligheter och annat trams som inte hör ihop med julen. Vi har bakat pepparkakor så hela bordet, halva mattan och alla strumpor är täckta med degbitar och mjöl, och vi har vaknat upp till riktig snö.
Gabriel kryper tätt tätt intill när han ska somna på kvällen. Lägger sitt lilla mjuka, varma ansikte hud mot hud med mitt. Slingrar sin knubbiga arm om min hals. Och innan jag hunnit värja mig slickar han mig ljudligt i näsan. Hans hemliga superkraft det där.
Slitet och pyntat
Det finns ju jämt avrundat nedåt ungefär en miljard saker jag älskar med mitt hus, men en av dem är den här kontrasten mellan saker som jag har hunnit göra iordning och saker som bär de senaste hundra årens användning fullt synligt. Nu när jag julpyntar (vilket jag gör för fulla muggar) blir det många vis extra tydligt.
Och jag förstår att det inte är allas kopp te, så att säga, men jag får en sån där svindlande känsla som man kan få när man tänker på hur stort universum är och det känns för en millisekund som om ens sinne kunde fånga storheten. Tiden suddas ut, mellan mig och dem som trampat de här golven tidigare. De har sett ut genom samma fönster (fast i bättre skick) och planerat jul, de också. Säkert oroat sig över drag. Kylan. Ved. Maten. Sådant som oroar mig också.
Fast inte så mycket. Mest njuter jag. Av dofterna av julen och värmen från spisen. Av förväntan och hopp.
Köksfönstret mot verandan.
Köksfönstret mot fältet. En halmbock från loppis. Fönsterlav som jag hoppas ska hjälpa mot kondensen.
Mitt sovrumsfönster. Det här är ett av fönstren som är i allra sämst skick. Det blåser som fasen i den där skarven under ljusstaken. Den måste tejpas snarast.
Att göra jul för nästan ingen alls
Förra året var barnen hos sin far över jul. Följaktligen är de med mig den här julen. Det är på alla vis något jag sett väldigt mycket fram emot. Grejen är bara att de då givetvis är hos sin far alla de där dagarna innan jul när man brukar pyssla och förbereda och allt är pirrigt och härligt. I deras rum hänger kalendrarna med mängder av dagar oöppnade. Ingen har förtjust hittat tomtarna som dykt upp runt om i huset. Ingen har tjatat varje dag om att få demolera pepparkakshuset. Ingen har sprungit till postlådan för att kolla efter julkort.
Och jag har inte ens orkat baka saffransskorpor, kola, lussekatter, fudge och allt annat jag älskar att baka vid jul. Limpistolen, silkespapper och klistermärken ligger oanvänt. Ensam har jag packat in paket som ingen hittills har gått och stirrat menande på. Jag älskar julen. Jag älskar julförberedelser. Men att inte få ha barnen tar liksom död på glädjen i det. Och A är förvisso förtjust i julen, men han är ju muslim så det är inte viktigt för honom på samma sätt som det är viktigt för mig. Han vill gärna äta pepparkakshuset, men han blir inte euforisk av doften av pepparkakshus blandad med doften av hyacinter och snökyla.
Så var det problemet med granen. Jag älskar julgranar. Älskar att välja, älskar att bära in, älskar att dekorera, älskar fast den är sned och sliten och barrar på tok för tidigt. Vi kommer att fira julen i Sverige, och även om det kunde vara kul för hundvakten att ha en julgran här så kändes det liksom… inte riktigt värt det. Det är ju en kostnad. Det är ett stök och det är barr i varenda vrå fram till augusti. Och det är inga barn här som kan vakna upp till julgranen, som kan hjälpa till att dekorera den, som kan slåss om var räven ska hänga. Vad är meningen då? Arga Bibliotekstanten kom med ett synnerligen lockande alternativ.
Jag hade dessutom samlat på mig tillräckligt med tvätt för att få en prima hög nästan upp till taket.
Så bestämde jag mig för att för första gången i livet köpa en plastgran. Det bar emot, särskilt eftersom de kostar som synden, men jag orkar inte dammsuga barr och jag kan inte leva utan ljuset. Tillsammans med A gav vi oss av i jakt på plastgranen framom andra plastgranar.
Vi kan väl säga att det gick halvbra. Bra så till vida att vi hittade plastgranar, och inte så bra så till vida att jag på något vis köpte en riktig gran i alla fall. En riktig gran, som doftar jul ikapp med pepparkakshuset och hyacinterna, och som gör att jag nästan kan gå förbi barnens tomma rum och fulla kalendrar utan att gråta i uppgiven saknad. Att vara ifrån barnen är och förblir det tyngsta med skilsmässan. Medan A utan handskar bar granen ut till vår lilla miniatyrbil muttrade han något om att jag inte är riktigt klok och att den här granen kommer att vara död innan vi är tillbaka från Sverige i alla fall. Jag säger inte att han har fel i dessa två iakttaganden, men jul utan sina barn handlar väldigt mycket om överlevnad. Om att göra vad man kan för att dämpa sorgen. Och jag tror att man får göra vad som helst som man känner att man behöver göra då, och låta bli allt annat.
Jag köpte saffran också. Imorgon blir det lussebullar tametusan. Och jag tänker äta betydligt fler än vad min barnmorska skulle rekommendera. Sedan kommer barnen hem och ordningen är återställd i mitt universum.
Nu är glada julen väldigt slut
Om ni någon gång har funderat på hur mycket barr det finns på en julgran kan jag meddela att det i alla fall är mer än de sju liter jag skottade upp från golvet i går.
Ett synnerligen lyckat julbord
Nu har festen festats! Jag lagade mat i flera dagar och det blev ugnsbakad lax, Janssons, köttbullar (på nötfärs), sill, potatis, rödbetssallad, havrefrallor, julvört, morotslåda, kallskuret, ostar och gravad lax. Därefter förstås jultårtor, lussekatter (detta ord jobbade vi länge med), chokladbollar (because varför inte), kanderade mandlar och pepparkakor. Jag tror inte att det var någon som gick därifrån hungrig.
Och sånna här festligheter gör mig glad hela vägen in i själen. Dels förstås för att det är viktigt att de som nu kommer till det här landet känner sig välkomna och förstår att det här är ett bra land som kan vara vårat tillsammans. Men framförallt för att det går bortom statistisk och rakt in i det mänskliga. Vid bordet satt lilla sexåriga Zena, som kom till Finland som resultatet av en lyckad familjeåterförening sedan hennes pappa för över ett år sedan fått uppehållstillstånd. Ni skulle ha sett hennes min när Tilda sträckte henne handen och de gick för att ta fram drösvis med ponnysar och dekorera pepparkakor. Vad har inte det här lilla barnet sett? Nu bor hon i Finland tillsammans med sin mamma, pappa och moster i en etta (den som har lägenhetstips för den här familjen för gärna höra av sig).
Men med vid bordet satt också den man vars familj är fast vid syriska gränsen eftersom de inte får visum till Turkiet och därför inte kan ansöka vid Finlands ambassad i Ankara om den familjeåterförening de enligt lag är berättigade till. Han kramade Tilda så hårt att jag var osäker på vem av dem som skulle börja gråta först.
Dessutom ser jag förstås hur mycket det betyder för A att få prata på arabiska och få umgås med de sina. Och att få visa upp sin nya familj förstås. Det var kanske inte idel lyckotårar bland hans släktingar när hela klanens guldklimp kärade ner sig i en frånskild, lastgammal, svensk tvåbarnsmorsa istället för en ung mö ur hans egen folkgrupp. Men vägen till hjärtat går genom magen och allt det där, så det ska nog ordna sig… För om sanningen ska fram så älskar jag sånna här grejer! Storfamilj is da shit!
Sedan kunde jag förstås inte låta bli att analysera genusföreställningarna för det är så satans spännande. Under alla de timmar vi satt och åt reste sig inte kvinnorna från bordet i princip alls. Allt som skulle hämtas, bäras, serveras eller fixas sköttes av männen i ett huj. Det var liksom inte ens diskussion om saken, utan alla kvinnor satt vid bordet i lugn och ro som om det vore det mest självklara i världen. När jag reste mig för att duka av for varenda karl upp och skramlade ihop tallrikar och byttor och bar ut i köket innan någon hunnit säga flaskkork. Jämför det med vår nordiska jul där mamman har tur om hon hinner till bordet innan alla andra är färdiga och kvinnorna sedan dukar av tillsammans.
Först när allt var liksom färdigt vid matbordet reste sig kvinnorna och kom i en härlig samlad trupp, med uppkavlade ärmar och beslutsam min, ut i köket för att diska och storstäda allt. Det var tydligt att de hade väntat på den uppgiften som liksom var deras.
Världens bästa jul får man om man låter världen komma in
Julen är en högtid man traditionellt brukar vilja fira med sina nära och kära. Det är den tiden på året vi vill vara med vår familj. Just nu finns det många människor som kommer till Finland helt i avsaknad av nära och kära, som har sin familj för långt bort för att kunna vara med dem. Som inte har något familj längre.
Och eftersom vi har plats och mat bestämde vi oss för att bjuda in några av dem som har sina nära och kära för långt bort. Utan att veta mer än namnet på ett par av dem stämde vi träff på mottagningscentralen. Nervösa handskakningar. Ännu nervösare blickar när jag körde och körde tills det bara fanns skog runt omkring. En del tyckte jag var galen som bjöd in totala främlingar, utan en tanke på vilken chanstagning det var för våra gäster att följa med lika mycket totala främlingar hem. Ett hus i kaos, med renoveringar på hälft, men med ljus och mat och värme.
Fyra killar från Irak och tre från Afghanistan firade jul med oss. De visade oss hur liten världen är, hur lätt det är att mötas och att hitta nära och kära på de mest oväntade platser. De visade oss också hur stor världen är och gav en välbehövlig påminnelse om att asylsökande är en synnerligen heterogen grupp. Inte bara var de från olika länder, flera av dem hade inga gemensamma språk med varken oss eller varandra. Men framförallt visade de oss att allt är möjligt om man bara vill och vågar.
”Bästa julen nånsin!” suckade barnen glatt när de knoppade någon gång strax efter midnatt. ”När kommer de tillbaka?”
Snart. Hoppas jag.
Traditionellt sett är ju julen den högtid man slaktade julgrisen och sedan baserade ungefär alla rätter på vad man kunde få ur en gris. På så vis krävs det förstås vissa omställningar för att bjuda in muslimer, men det var ingenting som inte en groteskt stor kalkon kunde lösa.
Jultomten kom på besök, till allas stora förtjusning. Vi byggde ihop julklappar och spelade spel.
Hela anledningen till att vi skaffade ett stort hus
Älgstek på väg
Världens snyggaste mustasch
Vi har inget gemensamt talspråk
Men framförallt käkade vi god mat och snackade strunt, och tillät oss alla att glömma resten av världen en liten stund. Precis så som en riktigt bra jul ska vara.
Edit: När det uppdagades att en av typerna var fotograf i sitt hemland satte jag glatt min kamera i hans händer och lät honom göra vad han alldeles uppenbarligen är väldigt bra på. Photocredit alltså till honom. Och om någon har en kamera liggande som han kanske skulle kunna använda, eller om någon har behov av en bra fotograf så kan man ju höra av sig!
Tack gode gud att jullovet snart är slut!
Jag älskar mina barn. Det gör jag. Men tack gode gud att jullovet snart är slut! Dagar av evigt tjat (”vi vill gå till vänner!”, ”vi vill inte gå ut!”, ”varför får vi inte gå ut?”, ”vad är det där för mat den tänker vi inte äta så det så!”) och bråk (”han tänkte slå mig i går så jag slog honom i dag”, ”hon säger att det finns ett språk som heter regnbågsspråket men det gör det inte så jag sparkade henne”, ”hon pratar fast jag smurfade henne säg till henne att hålla käft men säg inte hennes namn för då är hon osmurfad” ”DU SA HENNES NAMN”).
För att inte tala om påklädning inför kalla vinterdagar. Hur kan en till synes begåvad snart nioåring vara så totalt handikappad inför prospektet att klä sig efter väderlek? Följande diskussion har utspelat sig ett par gånger varje dag:
Jag: Glöm inte ta på dig vantarna!
Han: Jag vet inte var de är.
Jag *letar efter vantar i fem minuter*
Han *sitter på golvet och pillar hål på sina strumpor*
Jag *triumferande* Här är vantarna, älskling! Jag lägger dem här på dina skor!
Han *har tagit av sig strumporna igen för att bättre kunna pilla hål på dem*
Jag: Ok då? Visst? Jag går ut nu för jag är fullt påklädd och det börjar bli rätt varmt.
10 minuter senare
Jag *kommer in* Men du, klä på dig nu då!
Han: *sitter på golvet* Men jag hittar inte mina strumpor.
Jag *letar efter strumpor, utan hål, i fem minuter*
Han *tar på sig vantarna*
Jag *trött triumferande* : Här! Strumpor! Ta på dig dem nu och så rappar du på ut! Nu går jag!
10 minuter senare, ute
Han: Mamma, jag fryser!
Jag *förskräckt* Det är – 15! Var i hela världen är dina vantar?
Han: Jag hittade inga.
Jag är glad över att jag uppfostrat barn som är ifrågasättande, undrande, nyfikna och kontaktsökande. Men för i helvete att de aldrig kan låta mig vara!
”Mamma, kom och titta!”
”Oj vad fint!”
”Mamma, vad betyder fuck?”
”Vi kan fråga pappa.”
”Mamma, hur gör man dynamit?”
”Ursäkta vad?”
”Mamma, var är du?”
”På toa.”
”Öppna dörren!”
”Nej!”
”Mamma…”
”Ja.”
”Vad gör du där inne?”
”Mamma, var är du?”
”I duschen.”
”Vad gör du där?”
”Mamma, vad kallas guld i gasform?
”Eh…”
”Mamma, kom fort!”
”Ja?”
”Jag glömde vad det var.”
”Mamma?”
”Mamma är inte hemma.”
Min högt vördade älskade make, som har fått äran att gå till jobbet när barnen har jullov, räknade ut att barnen ropar på mig ungefär 200 gånger på ett dygn. Jag får absolut ingenting gjort. Jag har inte tänkt färdigt en hel tanke på två veckor. Det är hela tiden något som kräver min uppmärksamhet. Något som, för barn, är väldigt akut och måste åtgärdas omedelbart. Och jag vill ju att barnen ska prata med mig, egentligen. Jag vill lyssna på deras berättelser, höra deras funderingar, sitta vid bordet och diskutera med dem. Det är bara det att min förmåga att vara en bra mamma är helt beroende av att jag får vara något annat ibland.
Min hjärna smälter. Mitt inre förfaller. Mitt hela jag blir ett såsigt, världsfrånvänt, irriterat mamma-monster. Allt jag vill är att få gå tillbaka till jobbet. Helst nu.
I morgon 8.30 börjar skolan igen. Ingen kommer att vara gladare över det än jag.
En god jul
Det tog förstås inte lång tid från det att jag suttit här och tyckt synd om mig själv för att maken var sjuk förrän jag själv blev sjuk. Så i natt var det dags för Vilho. Hela, långa natten höll han på, stackaren. På morgonen vaknade han likväl som en liten solstråle. Toppennöjd över att inte ha spytt på flera timmar vid det laget och över att det äntligen blivit julafton.
”Mamma, nu har vi allt!” konstaterade han där han låg på en provisorisk madrass mellan min säng och en hink. ”Vi har massor med julmat, julblommor i fönstren, sånna däringa stjärnor, världens vackraste julgran. Allt!”
Och det kan inte bli tydligare hur julen är en känsla, en stämning, mycket mer än det är något annat. Kanske är det därför som vi vuxna håller på att stressa livet ur oss inför julen, för att vi lever i villfarelsen att man kan pressa fram känslan. Jag ska inte komma och påstå att det på något vis är optimalt att fira jul med spysjuka, men det är i ärlighetens namn långt ifrån det värsta som kan hända. Det enda som den gör är att tvinga oss att ta det lugnt. Att slappna av. Att ta dagen som den kommer. Det är faktiskt riktigt bra förutsättningar för en schysst jul.
Och som maken sa, det enda som är riktigt synd är att vi inte kan ha våra vänner här för att dela den här julen med oss. För juligt, det är det.
Jag hoppas att ni, oavsett var ni är och vad ni gör, får en riktigt bra jul eller – om jul inte är er grej – en annars bara riktigt bra dag!
Hit och dit och tillbaka igen 