Det har väl knappast undgått någon att vi håller på och renoverar en massa. På många sätt är det riktigt kul, dels för att jag så där i princip tycker om att måla och bygga, dels för att det i ett 100 år gammalt hus är fullkomligt nödvändigt med uppiffning. Det är dock sällan som det blir riktigt lika uppenbart att man är det det svagare könet som när man håller på och renoverar.
Som när jag står redo med kofoten i högsta hugg och långt framskridna planer på att bända loss de järnpiggar som elkablarna satt fast med. Vis av erfarenheten hejdade jag kofotande i sista sekund och gick för att höra med byggaren att det var safe att kofota elkablar. Ingen ska komma och säga att jag inte lärt mig något om elektricitet sedan den gången jag pillade loss ett eluttag med en skruvmejsel. Sagt och gjort, byggaren kom och tittade på kabeln, järnpiggarna, mig och kofoten. Sedan tog han elkabeln mellan pekfingret och tummen och knyckte till så varenda järnpigg for ur väggen med ett lättat plopp.
Och det är inte så att jag inte är glad över att ha en stark karl i huset men det kändes så jäkla orättvist. Jag hade fått ut järnpiggarna – jag är asbra med en kofot – men det hade tagit grovt räknat 23 gånger så lång tid. Renoverandet får mig att tänka på hur mycket jag definierar mig själv – och för den delen hur mycket jag definieras av männen omkring mig – som det fysiskt svagare könet. Jag är ju svagare, så visst ligger det något i det, men det är ändå väldigt problematiskt om man tänker på det ur ett större perspektiv.
Jag kommer ofta på mig själv med att vänta med saker som kräver fysisk styrka tills dess att min man kommer hem och kan fixa dem – inte för att jag inte skulle kunna klara dem själv utan för att det tar honom betydligt kortare tid och mindre bekymmer att göra det. På så vis försätter jag mig själv i ett utstuderat beroendeförhållande till honom. Lever man i ett parförhållande ska man förvisso kunna hjälpas åt och komplettera varandra och sånt, men just det här med den fysiska styrkan blir till ett mönster. Män är fysiskt starkare. Det är ett välkänt faktum. Det leder till att många kvinnor (inklusive yours truly) undviker att göra fysiskt krävande saker trots att de egentligen skulle kunna klara av det vilket i sin tur leder till att kvinnor varken utvecklar sin fysiska styrka eller tror på sin egen förmåga.
Någonstans känns det väl också rätt onödigt att en fysiskt svagare ska lägga dubbla tiden (eller tjugotredubbla) på att göra något bara av principskäl. För att liksom bevisa att kvinnor kan. Samtidigt blir just den här svag-stark-dikotomin en självuppfyllande profetia och någonting som kvinnor anpassar sina liv efter. Låt mig ta ett till exempel. När första barnet var baby var jag oerhört noga med att ta med mig vagnen, fylla den med rätt grejer (inklusive bärsele för man vet ju aldrig), kontrollera att det skulle vara låggolvsbuss/tåg/whatever, exakt hur långt det var att gå, att det skulle finnas depåer att stanna vid och så vidare. Varje sak jag gjorde var planerad i detalj. Maken däremot, han tog bara babyn med sig och var nöjd med det. Allt han behövde kunde han bära på. Han behövde aldrig anpassa sig. Han behövde aldrig planera omsorgsfullt för att klara sig. Han lät sig inte hämmas av eller styras av omständigheterna. Han styrde dem.
När vi skulle ut tillsammans – han, jag och babyn – var det förstås alltid bråk eftersom han tog med typ ingenting och jag ungefär allt. (Och dessutom dubbelkollade att allt var med så att vi i allmänhet blev sena.) Han hade en nästan otillbörligt stor tilltro till sin inneboende förmåga att lösa vadhelst världen och/eller en trilskande unge skulle kunna skicka i form av utmaningar. Jag satte all min tilltro till hjälpmedel i form av leksaker, godsaker, vagnar, bärredskap och så vidare. Han blev starkare. Jag blev svagare och mer beroende. Han lärde sig att han kan klara vad som helst (men att det är bra att ta med extra blöjor). Jag lärde mig att kompensera för saker som jag strikt taget kanske inte ens hade behövt kompensera för.
Till viss del är det förstås något som jag (och andra kvinnor) själva drar på sig. Man låter den starkare ta över för att man är svagare fast att man egentligen kanske är stark nog. Genom att det är ”fakta” att män är starkare känns det som att det är berättigat att be om hjälp, men genom att be om hjälp ska man förstås också vara medveten om att man inte bara vid just det tillfället sätter sig själv i beroende utan också effektivt tränar sig själv i att be om hjälp – man tränar sig själv i beroende. Styrkehjälp är dessutom sådan hjälp man skulle kunna behöva hela tiden. Nästan allting är lättare om man är fysiskt starkare. Med reservation för att det kanske inte är särskilt kul att behöva ställa upp och öppna burkar och bära kassar stup i kvarten lär sig männen betydligt bättre saker. De lär sig att tro på sig själva och på att de är födda med medel att klara av saker. Men de lär sig också att kvinnor är i behov av hjälp, att kvinnor är beroende av dem. Det är i förlängningen klassisk underordning av kvinnor gentemot män.
Så nu ska jag ta spaden och gå ut och vända den där rabatten jag hade tänkt be min make att fixa. För att jag egentligen kan göra det själv, även om det kommer att ta mig en vecka. För att det är bra för min framtida styrka. För att det är bra för min känsla av värde. Och för att jag har köpt jättevackra ringblommor som borde planteras asap.
Dela med dig av det goda!
Gilla detta:
Gilla Laddar in …