Etikettarkiv | Nu måste min make komma och fixa allt

Just när man trodde att man hade den där julkortsgrejen fixad

Vid köksbordet.

Min högt vördade make: Oh shit! There’s one christmas card I forgot to send! (pekar på ett ensamt julkort på bordet)
Jag: Say what?
Han (med viss stolthet i rösten): I mailed the other ones.
Jag (känner ungefär jämt avrundat nedåt 1000 kg jultyngd lyft från axlarna): You did?
Han: Well, you said today was the last day to mail them so I took them with and made sure the got sent.
Jag: Wow! I can’t believe you fixed all the adresses!
Han: What adresses?

Så om inte brevbärarna är jävligt bra på att gissa var folk bor lär det inte bli så många som får julkort från oss i år.

Min man löser mysteriet med den försvunna hönan

För att till fullo förstå följande inlägg behövs två, till synes orelaterade, bitar information.

1: Min man kom i går hem efter två veckor på Bali.

2: I onsdags (alltså för en vecka sedan) försvann vår lilla höna Pipis.

Den uppmärksamma läsaren minns säkert min stora oro över Pipis försvinnande, och mitt accepterande av att något tagit henne. Allt jag hittade var en liten hög med fjädrar i backen ner mot fältet och många timmar av idogt letande resulterade aldrig i mer. Och jag var ute i säkert fyra timmar första dagen, ett par timmar andra dagen och sedan har jag tagit en vända nästan varje dag – tittat på den där fjäderhögen och funderat över hur det gick till. Det enda jag har kunnat komma på var att en duvhök måste ha tagit henne och flugit till skogs. Pipis var ju, precis som våra andra hönor, en dvärgkochin och de är mer i storlek med en duva än med än vanlig höna. Hade det varit en räv, tänkte jag, så hade jag kunnat hitta andra fjädrar någon annan stans. Någon annan sorts spår.

Eftersom det här givetvis har bekymrat mig och jag inte riktigt har kunnat diskutera försvinnandet med barnen bortom ett tyst konstaterande att borta är borta ville jag igår kväll lufta allt för maken. Så vi gick tillsammans för att titta på den fjäderhög jag tittat på i princip varje dag. Man ser högen bra, trots att det regnat på den och fjädrarna var våta när jag var där i måndags förmiddag, för Pipis var ljus och gräset är mörkt.

Jag pekar. Där. Där är högen. Och mitt på den hög jag gått förbi och begrundat så många gånger ligger en död höna. Pipis är inte längre försvunnen, men hon är avgjort väldigt död. Min man måste ha trott att jag var galen när jag stod med fingret anklagande sträckt mot hönan och skrek ”I swear there has been no hen attached to those feathers!”.

Man säger ju ibland att när man är med den man älskar så faller pusselbitarna på plats men seriöst asså. Det här är bara så sjukt.

 

Hemkommen man och vedspis och sånt

Så i dag kom min högt vördade make äntligen hem från sin nästan två veckor långa semester på goddamn Bali. Det första vi gjorde var förstås att ge oss på vedspisen. I går kväll var jag nämligen på besök hos grannarna, som inte bara är väldigt trevliga typer utan också har bott på den här gården. Där blev jag upplyst om att det ska sitta ett runt hål i väggen som jag säkert borde kontrollera, och det var på basis av det vi sedan gav oss i kast med spishelvetet.

I murstocken, längst ner vid golvet i hörnet bakom nuvarande flyttbara vinskåp och tidigare väggfasta köksskåp fanns det mycket riktigt ett litet runt hål i väggen. En sotningslucka. Med betydligt mer sot än lucka. Faktum är att det bara vällde ut sot. Det måste ha varit säkert 4 liter. Dessa fyra liter sot skulle mycket väl kunna förklara varför det har varit en smula begränsat drag och varför köket förvandlades till en finsk rökbastu när man tände vedspisen.

IMG_1826-20141111 IMG_1828-20141111 IMG_1830-20141111 IMG_1832-20141111Jag känner mig nu nödgad att tillägga att jag faktiskt hade hittat det där runda hålet i väggen i dag alldeles själv och att det bara var ett sammanträffande att det också råkade vara dagen då min älskade, efterlängtade make kom hem igen. Jag är bara inte helt övertygad om att han verkligen tror på det sammanträffandet.IMG_1833-20141111 IMG_1840-20141111Ja, och vedspisen fungerar ju förstås perfekt nu.

Askungen blir uppringd av patriarkatet

Det tog oroväckande kort tid från det att jag publicerat inlägget om problemen med vedspisen tills dess att min man ringde från sin semester på Bali.

Han: So… You’re using the wooden stove, huh?
Jag: Yes. Well. You know. Trying to.
Han: Maybe you shouldn’t.
Jag: Really?
Han: What if you like burn down the house?
Jag: Re-he-ally?
Han: If it’s that much smoke then it creates like poisonous gases and stuff and what if you like set fire to the whole thing.
Jag: Dude. Really.
Han: *tystnad som sannolikt inte bara berodde på avståndet*
Jag: Besides, it’s a lot better today than yesterday. And the smoke smell almost disappeared during the night (det här visade sig inte fungera riktigt lika bra nästa natt, men det visste jag ju inte då)
Han: Maybe you shouldn’t try more until I come home.
Jag: Well, maybe you shouldn’t go for two weeks to Bali.
Han: *tystnad*
Jag: So. We’re running out of firewood for heating the house. All the wood we have needs to be sawed. I figured it would be great to have the wooden stove going.
Han: I’m sure you did.
Jag: So what do you prefer; me trying to fix the wooden stove or me using the motor saw?
Han: *med praktiskt taget noll betänketid* Take the motor saw.

Nu är jag inte säker på om han har enorm tilltro till mina färdigheter med en motorsåg (om dessa vågar jag inte säga något för de är hittills inte beprövade) eller om han bara försöker hitta på saker som håller mig borta från vedspisen. Hur som helst. Som den goda fru jag är böjde jag mig för patriarkatets vilja när han ringde från Bali. Och jag hade använt motorsågen om jag förstod hur man fick i gång den. Det gjorde jag inte. Förmodligen var det tur eftersom jag heller inte vet hur man stänger av den.

Så jag gick in till vedspisen igen, men via Google. Google berättade att vedspisen måste sotas. Så det gjorde jag. Det gick så där. Att sota en vedspis är som en arkeologisk utgrävning. Jag är historiker, inte arkeolog.

IMG_1816-20141110 IMG_1817-20141110 IMG_1822-20141110

sot

Det tog en hel kväll av skrubbande, omväxlande med en tandborste och med en stålborste.  Men jestas vad fin och ren spisen blev (jag är fortfarande sotig)! Så dagen efter provade jag att tända lite papper i spisen, om det fanns ett luftlås i den kalla skorstenen – detta tips courtesy of Google. Och nu är ju inte jag någon expert på hur mycket papper man kan tänkas behöva elda, men en hel Husis tog det innan köket var så fyllt av rök att jag var den enda som klarade av att vara där inne. Såatteh.

Tur att min man kommer hem i morgon.

Standardföräldern

När jag åkte på konferens i tre dagar var folk i allmänhet mer oroade över vem som skulle sköta barnen än intresserade av själva konferensen. För en vecka sedan åkte min högt vördade, älskade make till Bali för att i två veckor semestra. Antalet personer som undrat vem som ska ta hand om ungarna?

Noll.

Eller alltså. Jag undrade ju i början.

Att vara med baby igen

När vår guddotters föräldrar fick chansen att åka iväg på tumis hamnade det arma flickebarnet, 11 månader gammal, hos oss ett par dagar. Hur någon vid sina sinnes fulla bruk kan lämna sin baby hos oss är för mig obegripligt. Jag kan ingenting om människobabysar. Ingenting. Det verkar dock som om hon fungerar ungefär som katterna. Hon äter rent av ur samma skål som dem om hon bara får chansen.

För det mesta är det en väldigt glad och trevlig liten baby, som – för att vara baby – är ovanligt lätt att ha att göra med. Att Vilho och Tilda är i den åldern då de kan hjälpa till att mata och passa babyn underlättar förstås också. När Tilda var baby och Vilho drygt 2 år kunde man inte gärna lämna honom att vakta henne ens för att få gå på toaletten. Nej, man gick och kissade med en baby i famnen och en tvååring runt benen. Nu kan man be barnen se efter babyn medan man går.

Hon somnade fint igår, babyn. Hon hade ju haft en lång dag då hon tittat i timtal på alla djuren (”vovvov” ”nej, kisse” ”vovvov” ”kissen säger mjau” ”vovvov”) och med perfekt teknik krupit runt efter Tilda och Vilho, tömt bokhyllor, lådor och skåp. Klockan 23, just när maken och jag skulle gå och sova, bestämde sig emellertid babyn för att det var  no more miss Nice Baby och skrek i en timme. Därefter vaknade hon ungefär en gång i timmen och gnällde lite, innan hon klockan 5.34 vaknade och tyckte att det var dags att gå upp.

Och så ligger man igen på golvet i barnrummet och försöker vara intresserad av att upprepa ”jo, strumpa” tvåhundraförtitolv gånger som svar på ett pekande fingers uppmaning. Man sover i skift, torkar gröt från golv, hår, kläder, skakande babyansikte. Säger ”ajaj” och ”nejnej” och möts av ett flin och en baby som gör tvärtemot. Analyserar färg på snor och bajs. Det var många år sedan senast och jag har verkligen inte saknat det. Allra minst har jag saknat den här dimman av trötthet, när allting kretsar kring när man ska få sova nästa gång, vem som har sovit tillräckligt för tillfället och vem som mest akut måste gå och lägga sig.

Vad som är skönt med en lånebaby är dock att det blir väldigt uppenbart att jag inte alls är naturligt bättre på att sköta babysar än vad min make är. Jag har inte försprång i skötandet för att jag spenderat mest tid med babyn och jag har sannerligen inga medfödda kvalitéer som gör mig mer lämpad. Jag är heller inte fullproppad med hormoner och crap och därför oregerlig vad gäller babyns minsta lilla pip. Det finns ingen misstro från min sida beträffande makens baby-skötar-kompetens och ingen överanalyserande stress att allt måste vara på ett visst sätt. Det går som det går, liksom. Vi ska bara försöka få både oss och babyn att klara sig till i morgon när hennes föräldrar kommer hem igen.

Att ha en baby i huset igen några dagar är helt ok. Just nu tjuter hon av glädje över att en av vovvovarna (läs: katterna) kom in. Men att gå igenom hela den här babygrejen på riktigt igen, och veta att den där ”övergående fasen” man tröstar sig med är åratal snarare än dagar? Aldrig.

IMG_1107-20140705

Söt som socker är hon, babyn.IMG_1100-20140705

Babyn kastade gröt i Tildas ansikte. Det tyckte alla barnen var roligt. Mest för att det ju inte direkt var de som torkade upp gröten sedan. IMG_1088-20140705En trygg famn.

 

Att vara det svagare könet

Det har väl knappast undgått någon att vi håller på och renoverar en massa. På många sätt är det riktigt kul, dels för att jag så där i princip tycker om att måla och bygga, dels för att det i ett 100 år gammalt hus är fullkomligt nödvändigt med uppiffning. Det är dock sällan som det blir riktigt lika uppenbart att man är det det svagare könet som när man håller på och renoverar.

Som när jag står redo med kofoten i högsta hugg och långt framskridna planer på att bända loss de järnpiggar som elkablarna satt fast med. Vis av erfarenheten hejdade jag kofotande i sista sekund och gick för att höra med byggaren att det var safe att kofota elkablar. Ingen ska komma och säga att jag inte lärt mig något om elektricitet sedan den gången jag pillade loss ett eluttag med en skruvmejsel. Sagt och gjort, byggaren kom och tittade på kabeln, järnpiggarna, mig och kofoten. Sedan tog han elkabeln mellan pekfingret och tummen och knyckte till så varenda järnpigg for ur väggen med ett lättat plopp.

Och det är inte så att jag inte är glad över att ha en stark karl i huset men det kändes så jäkla orättvist. Jag hade fått ut järnpiggarna – jag är asbra med en kofot – men det hade tagit grovt räknat 23 gånger så lång tid. Renoverandet får mig att tänka på hur mycket jag definierar mig själv – och för den delen hur mycket jag definieras av männen omkring mig – som det fysiskt svagare könet. Jag är ju svagare, så visst ligger det något i det, men det är ändå väldigt problematiskt om man tänker på det ur ett större perspektiv.

Jag kommer ofta på mig själv med att vänta med saker som kräver fysisk styrka tills dess att min man kommer hem och kan fixa dem – inte för att jag inte skulle kunna klara dem själv utan för att det tar honom betydligt kortare tid och mindre bekymmer att göra det. På så vis försätter jag mig själv i ett utstuderat beroendeförhållande till honom. Lever man i ett parförhållande ska man förvisso kunna hjälpas åt och komplettera varandra och sånt, men just det här med den fysiska styrkan blir till ett mönster. Män är fysiskt starkare. Det är ett välkänt faktum. Det leder till att många kvinnor (inklusive yours truly) undviker att göra fysiskt krävande saker trots att de egentligen skulle kunna klara av det vilket i sin tur leder till att kvinnor varken utvecklar sin fysiska styrka eller tror på sin egen förmåga.

Någonstans känns det väl också rätt onödigt att en fysiskt svagare ska lägga dubbla tiden (eller tjugotredubbla) på att göra något bara av principskäl. För att liksom bevisa att kvinnor kan. Samtidigt blir just den här svag-stark-dikotomin en självuppfyllande profetia och någonting som kvinnor anpassar sina liv efter. Låt mig ta ett till exempel. När första barnet var baby var jag oerhört noga med att ta med mig vagnen, fylla den med rätt grejer (inklusive bärsele för man vet ju aldrig), kontrollera att det skulle vara låggolvsbuss/tåg/whatever, exakt hur långt det var att gå, att det skulle finnas depåer att stanna vid och så vidare. Varje sak jag gjorde var planerad i detalj. Maken däremot, han tog bara babyn med sig och var nöjd med det. Allt han behövde kunde han bära på. Han behövde aldrig anpassa sig. Han behövde aldrig planera omsorgsfullt för att klara sig. Han lät sig inte hämmas av eller styras av omständigheterna. Han styrde dem.

När vi skulle ut tillsammans – han, jag och babyn – var det förstås alltid bråk eftersom han tog med typ ingenting och jag ungefär allt. (Och dessutom dubbelkollade att allt var med så att vi i allmänhet blev sena.) Han hade en nästan otillbörligt stor tilltro till sin inneboende förmåga att lösa vadhelst världen och/eller en trilskande unge skulle kunna skicka i form av utmaningar. Jag satte all min tilltro till hjälpmedel i form av leksaker, godsaker, vagnar, bärredskap och så vidare. Han blev starkare. Jag blev svagare och mer beroende. Han lärde sig att han kan klara vad som helst (men att det är bra att ta med extra blöjor). Jag lärde mig att kompensera för saker som jag strikt taget kanske inte ens hade behövt kompensera för.

Till viss del är det förstås något som jag (och andra kvinnor) själva drar på sig. Man låter den starkare ta över för att man är svagare fast att man egentligen kanske är stark nog. Genom att det är ”fakta” att män är starkare känns det som att det är berättigat att be om hjälp, men genom att be om hjälp ska man förstås också vara medveten om att man inte bara vid just det tillfället sätter sig själv i beroende utan också effektivt tränar sig själv i att be om hjälp – man tränar sig själv i beroende. Styrkehjälp är dessutom sådan hjälp man skulle kunna behöva hela tiden. Nästan allting är lättare om man är fysiskt starkare. Med reservation för att det kanske inte är särskilt kul att behöva ställa upp och öppna burkar och bära kassar stup i kvarten lär sig männen betydligt bättre saker. De lär sig att tro på sig själva och på att de är födda med medel att klara av saker. Men de lär sig också att kvinnor är i behov av hjälp, att kvinnor är beroende av dem. Det är i förlängningen klassisk underordning av kvinnor gentemot män.

Så nu ska jag ta spaden och gå ut och vända den där rabatten jag hade tänkt be min make att fixa. För att jag egentligen kan göra det själv, även om det kommer att ta mig en vecka. För att det är bra för min framtida styrka. För att det är bra för min känsla av värde. Och för att jag har köpt jättevackra ringblommor som borde planteras asap.

Hemkomst

Ikväll kommer maken hem från en veckas vistelse i Tyskland. Vi klarar oss rätt bra ensamma, jag och kidsen. Allt rullar på, även om jag i ärlighetens namn inte har särskilt mycket energi kvar i slutet av dagen när jag ensam ska sköta jobb, barn, djur och ett stort hus. Det går, men det är inte lika kul som när han är hemma.

Jag började räkna ner tiden till hans hemkomst betydligt för mycket i förväg för att vara riktigt hälsosamt för sinnesfriden. Nu borde det inte vara många minutrar kvar och här sitter jag som ett barn som väntar på godis. Eller. Ja. Ni vet.

Snart.

Skåpet är färdigt!

Det där skåpet som min högt vördade älskade make höll på och fixade med, som en gång i tiden var helt träfärgat (i gulnad furu) och som senast ni såg det hade kommit till det här stadiet…IMG_9803-20140218
… är nu färdigt. Den bakre väggen har gammal tapet, köpt på loppis för 50 cent. Knopparna införskaffades på en liten butik i Nickby och kostade ett par euro styck.
IMG_9964-20140304 IMG_9965-20140304 IMG_9967-20140304 IMG_9970-20140304