Veterinärtrauman

Jag hann inte mycket mer än in på veterinärkliniken förrän ångesten började rinna över i form av tårar. Det beslutades att Maggie skulle sövas så att veterinären kunde undersöka hennes mun ordentligt. Det visade sig att hon hade en liten inflammation i munnen där de dragit ut tanden för tre veckor sedan. I övrigt hittade de inget fel förutom att hon är supermager och har dålig mage.

Så satt jag där i korridoren med lilla Maggie inlindad i en mjuk filt och väntade på att hon skulle vakna. Jag har suttit med filtinsvept kanin i ett hörn på en veterinärklinik förr. Första gången var jag kanske 13. I min famn låg min allra bästa vän Mio. Jag hade hela tiden naivt trott att han skulle bli bättre, men när veterinären lade Mio i min famn var det inte för att vänta på att han skulle vakna. Det var för att sitta med honom medan livet sakta lämnade honom. Jag minns så tydligt när veterinären kom och lyssnade på hans hjärta och sa att det var över medan jag var säker på att jag fortfarande kände pulsen i hans öron.

Det var vad jag tänkte på i dag när jag fick Maggie i famnen och sakta smekte hennes långa öron. Att när man får sådana här kaninpaket i famnen så är det slut.

Djurskötaren som gick förbi tittade medlidsamt på mig och undrade tyst om det blev sista resan ändå och jag hulkade något om ”barndomstrauman” och ”vaknar nog snart” och försökte undvika att blåsa snorbubblor. Nu ska Maggie intensivvårdas hemma. Specialmat, antibiotika, smärtstillande, tvätt, tarmvårdande droppar och så vidare. Vi ska klara det. Vi måste klara det.

Baby-Maggie ute på äventyr i våras.