Faran var inte över

Jag hade redan blåst faran över för Maggie. Hon åt bättre, verkade nöjd och glad och var på god väg tillbaka till sig själv. Men så kom hon liksom aldrig riktigt dit. För en vecka sedan märkte jag att hon blivit väldigt smal. Förutom en liten dubbelhaka var hon smal redan innan, men liksom på något vis ännu smalare. På läkares ordination har hon inte fått annat att äta än hö, kvistar och löv och kanske en matsked pellets om dagen.

På helgen blev hon klart sämre och magrade massor. Nu är hon bara skinn och ben och jag har blandat mer av den där grötsörjan och matat henne med, gett henne färska maskrosblad som hon äter, jag har klappat henne försiktigt och talat milt till henne. Om några timmar ska vi till veterinären. Ångesten just nu är enorm.