Etikettarkiv | Jag gråter inte jag är faktiskt allergisk!

Trygg famn

En del dagar händer det att många små bitar, som var för sig inte är några större problem, tillsammans gör att det känns som att jag fullkomligt tappar fotfästet. I dag:

  • Jag hittar en gammal bild på sonen och minns hur det var att sätta honom i dagvård. Jag minns min ensamhet, hur han vantrivdes, hur jag upplevde att jag hade noll stöd från pappan och jag blir arg och ledsen och kvävd av minnena.
  • Den kör jag sjunger i tar på nytt upp Aftonens sång, en fantastiskt vacker visa om avsked. Senast vi sjöng den var när sonen var sjuk och jag inte visste om han skulle överleva.
  • Det visar sig att det finns gelatin i min favoritglass. Vem i helvete kommer på tanken att lägga döda grisar i glass?!?
  • Exet meddelar att jag bara får hem ett barn istället för två imorgon, som jag hade trott. Sonen vill stanna en dag extra hos honom.

Här faller jag. Djupt och snabbt. Famlar efter fotfäste, någonting att hålla i så att jag ska komma ihåg vartåt jag är på väg. Då hjälper det att ha en stark, trygg famn att landa i. Älskade, välsignade A! Som vanligt släpper han allt han har för händer och hjälper mig att samla ihop mina trasiga bitar.

img_9377-2

 

Jag har träffat en syrisk smugglare

I dag har jag varit och sett på en dokumentärfilm som visade det riktiga Syrien. Den handlade om en smugglare som utnyttjar det finska pass han fått för att regelbundet återvända till Syrien, och visade bland annat en massa män som står och skriker Allahakbar.

Smugglaren, ja han reser varannan månad från Finland till Syrien med så mycket leksaker en ensam man kan bära på vandringar genom olagliga tunnlar och över bergskedjor, beskjuten av prickskyttar och bombad av Assads armé. Smuggla måste han göra trots att han har syriskt pass eftersom Turkiet har förbjudit alla resor in och ut ur Syrien. Barnen är Syriens framtiden, hävdar han, och om vi ger barnen hopp genom att ge dem leksaker så ger vi också Syrien hopp om en framtid.

Allahakbar (Gud är stor) skrek alla när man efter en plågsam evighet drog fram en flicka i Tildas ålder ur ruinerna av det hus som ryssarna just bombat medan folk satt sig ner för att äta.

Så är verkligheten i Syrien.

Filmen heter ”På väg till Aleppo” (Matkalla Aleppoon) och var en av flera kortfilmer i projektet ”Jag och flyktingen”, producerat av Zen Media.

 

Veterinärtrauman

Jag hann inte mycket mer än in på veterinärkliniken förrän ångesten började rinna över i form av tårar. Det beslutades att Maggie skulle sövas så att veterinären kunde undersöka hennes mun ordentligt. Det visade sig att hon hade en liten inflammation i munnen där de dragit ut tanden för tre veckor sedan. I övrigt hittade de inget fel förutom att hon är supermager och har dålig mage.

Så satt jag där i korridoren med lilla Maggie inlindad i en mjuk filt och väntade på att hon skulle vakna. Jag har suttit med filtinsvept kanin i ett hörn på en veterinärklinik förr. Första gången var jag kanske 13. I min famn låg min allra bästa vän Mio. Jag hade hela tiden naivt trott att han skulle bli bättre, men när veterinären lade Mio i min famn var det inte för att vänta på att han skulle vakna. Det var för att sitta med honom medan livet sakta lämnade honom. Jag minns så tydligt när veterinären kom och lyssnade på hans hjärta och sa att det var över medan jag var säker på att jag fortfarande kände pulsen i hans öron.

Det var vad jag tänkte på i dag när jag fick Maggie i famnen och sakta smekte hennes långa öron. Att när man får sådana här kaninpaket i famnen så är det slut.

Djurskötaren som gick förbi tittade medlidsamt på mig och undrade tyst om det blev sista resan ändå och jag hulkade något om ”barndomstrauman” och ”vaknar nog snart” och försökte undvika att blåsa snorbubblor. Nu ska Maggie intensivvårdas hemma. Specialmat, antibiotika, smärtstillande, tvätt, tarmvårdande droppar och så vidare. Vi ska klara det. Vi måste klara det.

IMG_0455-20140420Baby-Maggie ute på äventyr i våras.

Ett gott nytt år

I helgen var det min födelsedag. Den firade vi med frukosttårta och sedan kalas hos vår guddotter. Och så fick jag presenter förstås, för jag har ju varit snäll gubevars.

IMG_1256-20140811 IMG_1263-20140811 IMG_1264-20140811 IMG_1277-20140811

Vilho: Mamma, vi vet att du inte på riktigt fyller 25 i år igen.
Jag: Jasså?
Vilho: Närå. På riktigt är du ju typ 22 eller nåt.

Vi säger så.

IMG_1266-20140811 IMG_1268-20140811 IMG_1270-20140811 IMG_1283-20140811Man kan ju vara hur mycket genusmedveten tant man vill. En pärlemorskimrande rosa hushållsassistent är ändå så jävla rätt.

 

Fördelarna i att vara gräsänka

Romantisk film. Utan att någon klagar över valet eller sedan sitter och tittar på hur jag reagerar på de mest softa och sliskiga bitarna eller tycker att jag är en sod som eventuellt kanske får tårar i ögonen över kattungar och lyckliga slut och sånt.

Colin Firth. Random italienare. John Cusack. Mer Colin Firth.

Trip down memory lane

Jag har inte berättat så mycket för er om hur det kom sig att jag flyttade till Finland, mer än den officiella förklaringen att jag ville lära mig finska. En dag kanske vi pratar mer om det här, men just nu räcker det med att säga att det där med att bryta upp från Sverige och från allt jag hade gick på ett par månader – en ganska kort tid om man betänker att det var hela mitt dåvarande liv (inklusive en säng, möbler och annat bråte jag inte fick plats med i bilen) som blev kvar när jag stack. De där grejerna har jag aldrig saknat, ibland blir det liksom så att man måste lämna allt och börja om ifall man ska komma vidare.

Men kvar blev också två av de finaste människorna jag någonsin haft lyckan att lära känna. Två vänner som jag har tänkt på nästan varje dag sedan dess. Två vänner som jag inte sett på snart sju år, totalt fem barn, ett husbygge och ett bröllop. Två vänner som jag inte träffat under hela mitt nya liv på andra sidan Östersjön. Egentligen vet jag inte riktigt varför vi inte har träffats. Det har bara inte blivit så. Det är långt. Det är svårt när man har barn och hus och en det där Riktiga Livet som tränger sig på. Och det är oerhört tungt att konfronteras med allt det där som en gång gjorde oss så tajta och som visade sig vara så skört att det slogs sönder när ett hav kom emellan oss. Så det var med mycket blandade känslor jag bokade min Stockholmsresa med en extra dag för att hinna ta tåget norrut och göra något jag borde gjort för länge sedan.

Tåget åkte förbi mitt gamla hus. Mitt hus som jag älskade med trädgården jag pysslade i och den där ljuvliga vita klätterrosen som slingrade sig hela vägen upp till balkongen och som katterna använde för att klättra upp på. Huset som en dag blev ett fängelse som höll på att kväva mig. Det lyste i fönstren på mitt hus. Där har livet fortsatt och någon annan har pysslat i trädgården och kanske klippt in rosor på sommaren. På tågstationen stod vännen V och väntade och det hade lika gärna kunnat vara då för sju år sedan som nu. Hon såg precis likadan ut och kastade sig om halsen på mig, just så där som jag har drömt om att det skulle vara när vi sågs igen. Och där stod vi på perrongen, numera två trötta småbarnsmammor, och höll om varandra så hårt som vi aldrig hann göra innan jag försvann. Det är inte konstigt, inte stelt och inte ovant. Men det är så fruktansvärt smärtsamt när man börjar knacka håll på muren man byggt runt saknaden.

Och sedan åkte vi hem till dem. Tre små ljuvliga ungar mötte oss i dörren. Barn som jag sett på bild men inte lärt känna. Barn som kunde ha varit, som borde ha varit, vänner till mina barn. Och där var hennes man M. M som kan äta mer mat än någon annan jag känner och sedan lite till utan att gå upp ett gram. M som ramlade ner från ringmuren i Visby när han skulle imponera på V. M som jag fick bensinstopp längs E4an tillsammans med för att han inte hade tankat och som sedan stod där längs vägen och stoppade bil efter bil och lyssnade på minst femton olika förare kliva ur och säga att nej inte har de en bensindunk med sig för nu lyser ju varningslampor när bensinen håller på att ta slut så nu får man ju aldrig soppatorsk längre. M som alltid tagit hand om mig och aldrig sagt ett ord om alla min misstag. Där står han plötsligt framför mig och han har inte åldrats en dag.

Vi lekte med barnen, promenerade den där vägen jag alltid gick på jobbet, gick förbi stället där V jobbade och dit jag stack när dagen var slut för att vi skulle kunna gå och äta glass tillsammans. V lagade mat och bakade chokladkaka precis som hon alltid gjort. Och vi pratade och pratade och pratade som om ingenting hade hänt. Som om inte snart sju år, totalt fem ungar, ett husbygge och ett bröllop funnits mellan då och nu. Som om tiden hade stått stilla och som om det där som gjorde oss tajta egentligen aldrig gått sönder för att styrkan i det inte påverkas av världsliga saker som avstånd och tid. Herregud som jag önskar att jag hade förstått det tidigare och inte varit så rädd i alla dessa år.

Och alltför snart skildes vi åt igen och det var tyngre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag måste med tåget till Stockholm och mot verkligheten. Konduktören tittar misstänksamt på mig när jag snörvlande mumlar något om pollen och allergiska reaktioner. Kvar på perrongen står M och genom fönstret ser han nästan så liten ut som jag känner mig. Det var väldigt länge sedan jag var så här sårbar. Så här hjärtskärande ledsen. Så här nära allt jag lämnat utan att någonsin se tillbaka. Men samtidigt är jag så lättad över hur enkelt det var att åka dit och hitta tillbaka.

Sju år. Ett helt liv. Så länge ska jag aldrig mer låta det gå igen.