Etikettarkiv | Måndag igen tjofknho

Så mycket måndag

Jag börjar min måndag med att läsa om BB-krisen i Sverige på Expressens sidor, och plågas av en liten video från Bokmässan. Videon handlar om huruvida ”instagram-feminismen” har gått för långt, och i något skede fastnar jag sedan i den.

Där får Fredrik Virtanen återigen breda ut sig om hur synd det var om honom när #metoo startade och vilket världsunikt rättshaveristiskt feminazifäste Sverige är. Ironin i att en man som blev anklagad får så många plattformar för att förklara hur ens karriär förstörs när man blir anklagad är slående.

Videon är 27 minuter och 33 sekunder lång. Det tar åtta minuter innan Martina Montelius får påpeka att #metoo inte handlar enbart om Cissi Wallin och Fredrik Virtanen, och att instagramfeminismen till största del består av helt vanliga människor. ”Den stora instagram-feminismen består av personer som ingen av oss överhuvudtaget känner till namnet på” och är en ”rörelse som kan mobilisera demonstrationer mot den dåliga förlossningsvården, som kan stödja varandra på olika sätt och bilda nätverk, som inte handlar om att lynchjustitia någon utan som handlar om att påverka politiken i Sverige”. Hennes taltur är knappt 2 minuter. Sedan får en annan kvinna, Ulrika Kärnborg, tala i knappa 2 minuter och därefter är det Virtanens tur igen.

Han vill fortsätta att tycka synd om sig själv. Martina hävdar att ”det är ju inte som att det har varit ett #metoo med ett brinnande centrum som består av Fredrik Virtanen och så har alla bara tänkt på det dygnet runt”. Ulrika vill att fokus ska ligga på de stora missförhållandena på arbetsplatserna, att vi nu har börjat jobba med det och att polariseringen är farlig. Fredrik håller med men tycker inte att något bra har hänt. Eller han tycker inte. Han vet.

Martina menar att skillnaden efter #metoo är enorm eftersom folk nu tänker till ett varv extra, vilket man ser direkt ”om man har arbetslivserfarenhet som kvinna”. Sedan vill intervjuaren dra tillbaka diskussionen till att handla om Cissi Wallin och påstår att är det inte ändå så att Cissi Wallin är den mest framgångsrika feministen på instagram just nu. Och det är klart att man kan se på saken så. Hon har knappt 100.000 följare. Det är ju fler än de flesta liksom.

Popstjärnan Zara Larsson, däremot, hon har gjort starka feministiska uttalanden och använder också sina plattformar för det och hon har 5,9 miljoner följare på Instagram. Det är 5 miljoner 800 000 fler följare än Cissi Wallin. Zara tar ställning för aborträtten och Women’s march, bland annat. Hon har till och med blivit tilldelad Fredrik Bremer-förbundets Bra-pris för sitt feministiska jämställdhetsarbete.

Menar man att Cissi Wallin är den mest inflytelserika instragramfeministen så har man nog gjort väldigt snäva avgräsningar eller så har man kanske eventuellt rent hypotetiskt någon sorts agenda med att vilja lyfta just hennes påverkan på feminismen.

Sedan säger Virtanen att #metoo-rörelsen är en ny konservatism. För att man inte får tafsa längre, undrar Martina. Nej, för att kvinnor sätter sig själva på en piedestal, säger Fredrik.

Här någonstans får jag spel.

Men Martina, som förövrigt är en betydligt intresserantare feminstisk förebild än Cissi Wallin och som jag inte kände till tidigare, levererar honom hans arsle. Då tycker hon som leder samtalet att det är dags att gå tillbaka till att beskriva Fredriks alla bedrifter och kvaliteter från tiden innan #metoo trashade honom.

Jag går och tar en kopp kaffe istället. Män som ges utrymme att berätta om hur de inte får komma till tals, så att de sedan kan förklara för kvinnor hur feminism och feministiska rörelser fungerar har jag lite svårt för.

Bildresultat för making coffee gif 50s

Mycket

Kämpar för att hålla huvudet över ytan just nu. Det är, som man säger på fackspråk, rätt jävla mycket just nu. Och så börjar semlesäsongen i Finland och mitt flöde fylls av SYLTFYLLDA HELVETES BULLAR. Det är droppen.

Återgår till att korrläsa.

Utebyxor

Där i slutet av oktober kollade jag igenom barnens vinterkläder och plockade fram vad som skulle behövas när det blev kallt. I månader har jag sedan snubblat över dessa kläder som oanvända trängts tillsammans med höstkläderna vars säsong aldrig liksom tog slut. Vinterklädernas fanns överallt. Hela tiden.

Och i dag när det är minus 15 och ungarna vill ut och leka finns det ganska exakt ett par utebyxor att tillgå. Ett par att dela på.

Superstressen

Det är mycket nu, som alltid i slutet av september. Och när det är väldigt mycket att göra kommer alltid den där krypande obehagskänslan av att man har glömt något viktigt. I morse kom jag till exempel på att kidsen har fotografering i skolan ungefär tio minuter innan skolan börjar och därmed ungefär exakt samma tid vi borde hoppa i bilen och susa i väg. Kalla det fåfänga, eller investering i framtida minnen eller vad som helst, men det var bara vända in och få på kidsen nånting prydligare än vad de själva hade valt (till något annat som vi alla var ok med). Borsta hår. Torka ansikten. Sånt där som jag ibland struntar i för att det helt enkelt inte hinns i morgonrumban.

Och så kom jag tillbaka framför datorn och såg några meddelanden om en konferens. Mindes att jag skickat in abstrakt. Mindes att jag blivit antagen. Mindes att jag inte har något färskt minne av att faktiskt ha närvarat på sagda konferens och får så där svårt att andas.

Anledningen till att jag inte mindes att jag varit på konferensen visade sig vara för att den hölls i mars. Och jag var där. Såatteh.

Tröjan som säger allt och lite till.

Något T-shirtföretag gör reklam för sina Finlandströjor i min Facebookfeed. De vill att man ska köpa en tröja med texten ”Jag behöver inte terapi, jag behöver bara åka till Finland” och en bild av Finlands fulla, psykotiska statslejon som hugger sig själv i huvudet med ett svärd, samtidigt som regeringen skär ner på den psykiatriska vården. Det här är så jävla meta att jag inte ens vet var jag ska börja. ”Den här tröjan säger allt” menar tillverkarna.

Jag är böjd att hålla med.

shirt

Att VABba när man inte kan vara ledig

Det bästa med mitt jobb är att jag sätter mina egna arbetstider. Det finns ingen som kontrollerar mina timmar och flåsar mig i nacken om jag går ut en stund i solen eller tar en sovmorgon. Jag älskar det så mycket att jag misstänker att jag aldrig kommer att kunna ha ett normalt jobb igen.

Men så blir ett barn sjukt och en make åker till Tyskland (dessa saker sammanträffar ofelbart) och jag har en deadline. Och det finns inte många saker som är värre än känslan av att inte räcka till någonstans. Inte vara tillräckligt närvarande för det feberdåsiga barnet som med lite febernedsättande i kroppen bubblar av tusentals frågor och en diskussionslusta jag inte riktigt delar. Inte få ihop tillräckligt mycket tid av skrivande för att vara på den säkra sidan av att bli färdig innan deadline. Definitivt inte få ihop varken tillräckligt mycket sömn eller tillräckligt med tid i solen. Hur jag än gör räcker jag inte till.

Tiden väntar liksom inte på någon.

Det är tveklöst det värsta med mitt jobb.

Läs inte det här om du är känslig. Ok? Ok.

Jag sitter här och filar på slutklämmen på en krönika jag borde lämna in snart. En krönika som borde bestå av färre än 1600 tecken och inga svordomar. Det är just nu rätt knepigt.

Jag skriver om ett av de ämnen som jag tycker ligger som smojs över hela vårt samhälle, nämligen tendensen att reducera kvinnors handlingar till obetydliga modenycker. Så förlåt mig om jag nu häver ur mig lite av den frustration och ilska som inte får komma på pränt i anständiga krönikor utan måste hållas på oanständiga bloggar men satan i helvete så jävla förbannad jag blir på alla dessa gubbar som klappar kvinnor på huvudet och bah ”höhöhö, lilla stumpan vad kul att du hittat dig en liten hobby” när kvinnor startar företag. Eller ännu värre; de jävlarna som anser att kvinnor inte ska få några statliga bidrag till sina verksamheter eftersom det kostar skattebetalarna pengar. JAMEN KVINNOR BETALAR FAKTISKT OCKSÅ SKATT!

Och så kommer nästa snubbe och beklagar sig över att kvinnors verksamhet inte är tillräckligt lönsam, tillräckligt innovativ, tillräckligt internationell, tillräckligt whatever jävla manligt kodat adjektiv som kvinnor aldrig kan uppnå eftersom kvinnors verksamhet redan från början döms ut som hobbybaserad modenyck och så börjar vi om.

Andas in. Jag har sooooolen i magen. Andas ut.

Phew.

Nu ska jag dricka en till kopp kaffe, skriva färdigt krönikan och sedan ta itu med några lagmansdomar från 1400-talet. Ha en fin start på veckan!