Etikettarkiv | Måndag igen tjofknho

Så mycket måndag

Jag börjar min måndag med att läsa om BB-krisen i Sverige på Expressens sidor, och plågas av en liten video från Bokmässan. Videon handlar om huruvida ”instagram-feminismen” har gått för långt, och i något skede fastnar jag sedan i den.

Där får Fredrik Virtanen återigen breda ut sig om hur synd det var om honom när #metoo startade och vilket världsunikt rättshaveristiskt feminazifäste Sverige är. Ironin i att en man som blev anklagad får så många plattformar för att förklara hur ens karriär förstörs när man blir anklagad är slående.

Videon är 27 minuter och 33 sekunder lång. Det tar åtta minuter innan Martina Montelius får påpeka att #metoo inte handlar enbart om Cissi Wallin och Fredrik Virtanen, och att instagramfeminismen till största del består av helt vanliga människor. ”Den stora instagram-feminismen består av personer som ingen av oss överhuvudtaget känner till namnet på” och är en ”rörelse som kan mobilisera demonstrationer mot den dåliga förlossningsvården, som kan stödja varandra på olika sätt och bilda nätverk, som inte handlar om att lynchjustitia någon utan som handlar om att påverka politiken i Sverige”. Hennes taltur är knappt 2 minuter. Sedan får en annan kvinna, Ulrika Kärnborg, tala i knappa 2 minuter och därefter är det Virtanens tur igen.

Han vill fortsätta att tycka synd om sig själv. Martina hävdar att ”det är ju inte som att det har varit ett #metoo med ett brinnande centrum som består av Fredrik Virtanen och så har alla bara tänkt på det dygnet runt”. Ulrika vill att fokus ska ligga på de stora missförhållandena på arbetsplatserna, att vi nu har börjat jobba med det och att polariseringen är farlig. Fredrik håller med men tycker inte att något bra har hänt. Eller han tycker inte. Han vet.

Martina menar att skillnaden efter #metoo är enorm eftersom folk nu tänker till ett varv extra, vilket man ser direkt ”om man har arbetslivserfarenhet som kvinna”. Sedan vill intervjuaren dra tillbaka diskussionen till att handla om Cissi Wallin och påstår att är det inte ändå så att Cissi Wallin är den mest framgångsrika feministen på instagram just nu. Och det är klart att man kan se på saken så. Hon har knappt 100.000 följare. Det är ju fler än de flesta liksom.

Popstjärnan Zara Larsson, däremot, hon har gjort starka feministiska uttalanden och använder också sina plattformar för det och hon har 5,9 miljoner följare på Instagram. Det är 5 miljoner 800 000 fler följare än Cissi Wallin. Zara tar ställning för aborträtten och Women’s march, bland annat. Hon har till och med blivit tilldelad Fredrik Bremer-förbundets Bra-pris för sitt feministiska jämställdhetsarbete.

Menar man att Cissi Wallin är den mest inflytelserika instragramfeministen så har man nog gjort väldigt snäva avgräsningar eller så har man kanske eventuellt rent hypotetiskt någon sorts agenda med att vilja lyfta just hennes påverkan på feminismen.

Sedan säger Virtanen att #metoo-rörelsen är en ny konservatism. För att man inte får tafsa längre, undrar Martina. Nej, för att kvinnor sätter sig själva på en piedestal, säger Fredrik.

Här någonstans får jag spel.

Men Martina, som förövrigt är en betydligt intresserantare feminstisk förebild än Cissi Wallin och som jag inte kände till tidigare, levererar honom hans arsle. Då tycker hon som leder samtalet att det är dags att gå tillbaka till att beskriva Fredriks alla bedrifter och kvaliteter från tiden innan #metoo trashade honom.

Jag går och tar en kopp kaffe istället. Män som ges utrymme att berätta om hur de inte får komma till tals, så att de sedan kan förklara för kvinnor hur feminism och feministiska rörelser fungerar har jag lite svårt för.

Bildresultat för making coffee gif 50s

Mycket

Kämpar för att hålla huvudet över ytan just nu. Det är, som man säger på fackspråk, rätt jävla mycket just nu. Och så börjar semlesäsongen i Finland och mitt flöde fylls av SYLTFYLLDA HELVETES BULLAR. Det är droppen.

Återgår till att korrläsa.

Utebyxor

Där i slutet av oktober kollade jag igenom barnens vinterkläder och plockade fram vad som skulle behövas när det blev kallt. I månader har jag sedan snubblat över dessa kläder som oanvända trängts tillsammans med höstkläderna vars säsong aldrig liksom tog slut. Vinterklädernas fanns överallt. Hela tiden.

Och i dag när det är minus 15 och ungarna vill ut och leka finns det ganska exakt ett par utebyxor att tillgå. Ett par att dela på.

Superstressen

Det är mycket nu, som alltid i slutet av september. Och när det är väldigt mycket att göra kommer alltid den där krypande obehagskänslan av att man har glömt något viktigt. I morse kom jag till exempel på att kidsen har fotografering i skolan ungefär tio minuter innan skolan börjar och därmed ungefär exakt samma tid vi borde hoppa i bilen och susa i väg. Kalla det fåfänga, eller investering i framtida minnen eller vad som helst, men det var bara vända in och få på kidsen nånting prydligare än vad de själva hade valt (till något annat som vi alla var ok med). Borsta hår. Torka ansikten. Sånt där som jag ibland struntar i för att det helt enkelt inte hinns i morgonrumban.

Och så kom jag tillbaka framför datorn och såg några meddelanden om en konferens. Mindes att jag skickat in abstrakt. Mindes att jag blivit antagen. Mindes att jag inte har något färskt minne av att faktiskt ha närvarat på sagda konferens och får så där svårt att andas.

Anledningen till att jag inte mindes att jag varit på konferensen visade sig vara för att den hölls i mars. Och jag var där. Såatteh.

Tröjan som säger allt och lite till.

Något T-shirtföretag gör reklam för sina Finlandströjor i min Facebookfeed. De vill att man ska köpa en tröja med texten ”Jag behöver inte terapi, jag behöver bara åka till Finland” och en bild av Finlands fulla, psykotiska statslejon som hugger sig själv i huvudet med ett svärd, samtidigt som regeringen skär ner på den psykiatriska vården. Det här är så jävla meta att jag inte ens vet var jag ska börja. ”Den här tröjan säger allt” menar tillverkarna.

Jag är böjd att hålla med.

shirt

Att VABba när man inte kan vara ledig

Det bästa med mitt jobb är att jag sätter mina egna arbetstider. Det finns ingen som kontrollerar mina timmar och flåsar mig i nacken om jag går ut en stund i solen eller tar en sovmorgon. Jag älskar det så mycket att jag misstänker att jag aldrig kommer att kunna ha ett normalt jobb igen.

Men så blir ett barn sjukt och en make åker till Tyskland (dessa saker sammanträffar ofelbart) och jag har en deadline. Och det finns inte många saker som är värre än känslan av att inte räcka till någonstans. Inte vara tillräckligt närvarande för det feberdåsiga barnet som med lite febernedsättande i kroppen bubblar av tusentals frågor och en diskussionslusta jag inte riktigt delar. Inte få ihop tillräckligt mycket tid av skrivande för att vara på den säkra sidan av att bli färdig innan deadline. Definitivt inte få ihop varken tillräckligt mycket sömn eller tillräckligt med tid i solen. Hur jag än gör räcker jag inte till.

Tiden väntar liksom inte på någon.

Det är tveklöst det värsta med mitt jobb.

Läs inte det här om du är känslig. Ok? Ok.

Jag sitter här och filar på slutklämmen på en krönika jag borde lämna in snart. En krönika som borde bestå av färre än 1600 tecken och inga svordomar. Det är just nu rätt knepigt.

Jag skriver om ett av de ämnen som jag tycker ligger som smojs över hela vårt samhälle, nämligen tendensen att reducera kvinnors handlingar till obetydliga modenycker. Så förlåt mig om jag nu häver ur mig lite av den frustration och ilska som inte får komma på pränt i anständiga krönikor utan måste hållas på oanständiga bloggar men satan i helvete så jävla förbannad jag blir på alla dessa gubbar som klappar kvinnor på huvudet och bah ”höhöhö, lilla stumpan vad kul att du hittat dig en liten hobby” när kvinnor startar företag. Eller ännu värre; de jävlarna som anser att kvinnor inte ska få några statliga bidrag till sina verksamheter eftersom det kostar skattebetalarna pengar. JAMEN KVINNOR BETALAR FAKTISKT OCKSÅ SKATT!

Och så kommer nästa snubbe och beklagar sig över att kvinnors verksamhet inte är tillräckligt lönsam, tillräckligt innovativ, tillräckligt internationell, tillräckligt whatever jävla manligt kodat adjektiv som kvinnor aldrig kan uppnå eftersom kvinnors verksamhet redan från början döms ut som hobbybaserad modenyck och så börjar vi om.

Andas in. Jag har sooooolen i magen. Andas ut.

Phew.

Nu ska jag dricka en till kopp kaffe, skriva färdigt krönikan och sedan ta itu med några lagmansdomar från 1400-talet. Ha en fin start på veckan!

Måndagsexemplar

I dag var jag på HBL för att leka måndagsexemplar i Studie HBL. Träffade för första gången Oscar Ohlis, som jag hoppas tar över världen en dag. Mer sympatisk kille får man leta efter. Vi talade bland annat om den fullkomligt vansinniga universitetsreformen som föreslås. Ministrar som får sitta i viktiga kommittéer borde tvångsinstalleras i de miljöer de ska bestämma över. Stubb skulle kunna prova att leva som stipendieforskare i historia i ett par år och så får vi se vad han därefter tycker om förslag som att forskare ska ta ett par år ledigt för att starta företag och sedan komma tillbaka till sin forskartjänst.

Fun fact 1: Forskare har i allmänhet ingen tjänst att komma tillbaka till.
Fun fact 2: Den forskare som inte håller sig ajour med sitt ämne kommer inte att ha något att tillföra i form av nytt kunnande.
Fun fact 3: Med Stubbs årslön skulle man kunna finansiera 6 doktorander.

Ni kan titta på hela programmet här. Jag pekar med hela handen. Borde säkert inte göra det hela tiden.

20150202-225915.jpgJanne ”Babyface” Strang, Oscar Ohlis och jag.

En bad boy blir inte en bra pojkvän

På Nyheter 24 skriver Gabriella Bark om 7 punkter som låter en jämföra om man dejtar en bad boy eller en nörd. Där finns bland annat rubriken ”Hand i hand på stan” där det konstateras att nörden ”[m]ed en blyg, väldigt rutinstyrd hand håller […] din hand som om det vore samma sak som att borsta tänderna. Någonting som man bara gör.” En bad boy å andra sidan ”[v]äxlar mellan att ha handen i din hand och på din rumpa.” När man ska ha myskväll är nörden förutsägbar och har inte lämnat något åt slumpen medan en bad boy inte frågar vad kvinnan vill se utan ”drar på serien han vill se”. Därefter ”lägger [han] armen  runt dig, knäpper en öl mot bordet” och bär in dig i sovrummet efter första sexscenen.

Här ställs den blyge, lite famlande killen, som gör allt för att vara till lags, mot killen som bara bryr sig om sig själv och saknar respekt för sin flickvän. Och problemet ligger inte i den dikotomin utan i att the bad boy likväl framställs som det bättre valet. Till exempel tränar nörden regelbundet men ”når inga storslagna resultat”. The bad boy ”[t]ränar ibland och då vansinnigt hårt” men har likväl perfekt kropp. ”Detta är ett fenomen hos många bad boys. Det är som att Gud ger dem försprång så de ska ha mer tid över till att vara bad”.

För grejen är att så länge det är ett relativt löst förhållande kanske det inte har någon betydelse att the bad boy tycker att en lyckad utlandssemester bara inkluderar honom och hans polare. Man kanske kan njuta av att han ”[f]år dig att känna dig maktlös, [k]allar dig snuskiga saker, [t]ar för sig” som om ”han är sänd till jorden för att göra just detta”. Men att känna sig maktlös är bara sexigt om man de facto inte är maktlös. Så kommer den där kvällen när man kryper i säng efter en lång arbetsvecka och helst bara vill sova. Han kallar dig hora och tar för sig. Så kommer dagen när han drar till London med sina polare för att supa och du står själv kvar på trappan med en baby på armen. Sedan kommer dagen när han får nog av ditt tjat om att vara hemma mer, att ta dig i beaktande, att respektera dig – och han går.

Att dejta en bad boy handlar om att få bli mittpunkten i en mans liv, att få honom in på den rätta vägen och ändra sig för att han älskar så djupt och inte kan leva utan. Och jag är ledsen att jag låter en smula cynisk här, men en bad boy blir inte en bra pojkvän. Kvinnor kan inte magiskt hela trasiga män och ska heller inte göra det till sin livsuppgift. Dessutom kan jag för mitt liv inte förstå hur kvinnor kan ge sig in i förhållanden med drömmen om att göra en bad boy till en bra man, men aldrig tänka tanken på att hjälpa nörden att hitta sin vildare sida.

Kanske jag bara är för gammal för sånt här trams. Kanske det finns en humor här som jag bara missar för att den fastnar i mitt tantfilter. Kanske är det bara måndag. Men jag blir så jävla lack. Varför ska man hylla den kvinnoföraktande, köttätande skitstöveln? Varför nedvärderas män som är omhändertagande och som bryr sig om vad flickvännen skulle vilja? En grundläggande respekt för kvinnors lika värde är en finfin utgångspunkt för relationer.

Förträngd trötthet

Jag väcktes klockan 4.05 av Tilda som inte kunde hitta sin morgonrock. Med så mycket vänlighet jag kunde uppbåda vid den tiden förklarade jag att hon inte behövde sin morgonrock utan endast behövde krypa tillbaka inunder det täcke från vilket hon kommit.

Klockan 5.14 vaknade jag att någon smällde i ytterdörren. Det var Vilho som väckt och därefter skickat ut sin syster för att leta efter den present tomtenissarna enligt kalendern lämnat åt dem. Tilda hade sannolikt fortfarande inte hittat sin morgonrock eftersom hon strök runt ute på trappan inrullad i sitt täcke. Det fanns i ärlighetens namn inte särskilt mycket mer vänlighet att uppbåda men barnen skickades tillbaka i säng med uppmaningen att höras av igen tidigast om två timmar.

Det fanns en tid då två episoder, och den första inte förrän vid klockan fyra, av vakande barn som somnar om av sig själva igen hade betraktats som en lyxig natt. En natt efter vilken man hade svarat ”riktigt bra” på frågan om hur man sovit. Den tiden är dock förbi. Här sitter jag som en zombie och försöker jobba och kan för mitt liv inte förstå hur man överlevde åren då två väckningar kändes som ”nu börjar det vända mot det bättre”. Jag är för gammal för sånt här.