För våra synders skull

Jag fick en fråga från Blixa. Den lyder som följer:

”Hej!

Har en historiefråga som jag vore extremt tacksam om du ville ta dig an. Skrev ett inlägg om hur kvinnors förlossningsskador osynliggörs eftersom det anses vara ”normala”. Många ffa män (BARA män hittills faktiskt) har kontaktat mig och vill diskutera detta ur ett evolutionärt och historiskt perspektiv. Många av dessa har en teori om att kvinnorna förr inte drabbades av förlossningsskador som framfall, rectocele, inkontinens osv eftersom de ”var byggda av ett tåligare material”. Man menar alltså att dagens välfärdskvinnor blivit svaga av våra stillasittande liv och att det är därför detta drabbar oss nu.

Finns det några uppgifter på hur kvinnor har drabbats genom tiderna och några belägg för att detta är ”välfärdsproblem”?”

Att vårt stillasittande liv och påföljande exempelvis dålig bäckenbottenmuskulator påverkar hur man återhämtar sig efter en förlossning råder det knappast något tvivel om. Det är med all rätt som kvinnor som just fött barn uppmanas att göra knipövningar till exempel. Men jag kan inte vara nog tydlig med det här: de förlossningsskador som drabbar kvinnor i dag är i allmänhet peanuts jämfört med hur kvinnor hade det innan den moderna läkarvården. Det finns inga som helst tecken på att kvinnor förr i tiden var byggda av något sorts tåligare material än dagens kvinnor och därför liksom var bättre på att föda barn.

Det här bottnar snarast i myterna kring barnafödande som fortfarande florerar. Om män tenderar till att anlägga ett evolutionär-historiskt-perspektiv så finns det många kvinnor som håller fast vid uppfattningen om den fantastiska kvinnokroppen på vad som ibland nästan liknar religiösa grunder. Visst, kvinnokroppen är fantastisk, men att föda barn är helt sjukt farligt och långt ifrån alla kvinnor är skapade för smidiga födslar. Näringsriktig mat, hälsa, andningsövningar och allt det där påverkar förstås, men bara till en viss gräns. Går man tillbaka lite i tiden, till den där tiden då kvinnorna var gjorda av det virke som födde barn utan smärtlindring, råder det inga tvivel om att gravida kvinnor förstod allvaret och det hot mot deras och barnets liv som födseln skulle innebära. Det finns otaliga böner och dagboksanteckningar och liknande där gravida kvinnor förbereder sig inför förlossningen som inför stundande död. Den här dikten skrev Anne Bradstreet (1612-1672) i slutet av en av sina graviditeter, som ett farväl till sin man:

”All things within this fading world hath end
Adversity doth still our joys attend;
No ties so strong, no friends so dear and sweet,
But with death’s parting blow is sure to meet.
The sentence past is most irrevocable,
A common thing, yet oh, inevitable.”

– efter Westerkramp 1999

Så om det är så att kvinnor förr i tiden hade det värre, är det då så att kvinnor i dag bara helt enkelt är av den sorten som klagar på krämpor? Nej. Dagens kvinnor vet att ställa krav på normalt välmående, krav som hade varit helt otänkbara innan kvinnoemancipationen. Tidigare århundradens kvinnor (och kvinnor i andra kulturer, även i dag) tar till vad som står dem till buds och det mesta handlar om folktro. Om man följer sjukvårdens utveckling i ett par hundra år står det klart att kunskap om kvinnor och kvinnors krämpor har varit ytterst bristfällig fram till ungefär nu. Fortfarande ligger det ett slags tabu över de skador som många kvinnor som fött barn dras med, och precis som Blixa skriver i sitt inlägg får de flesta av oss höra att skadorna är helt normala. Och jo. Klart att det är helt normalt att det blir skador när man föder barn för man klämmer ut en typ 3 kilos klump genom ett hål som avgjort inte alltid är tillräckligt stort. Det säger sig själv att det är lätt att det blir skador. Så har det ju alltid varit. Grejen är bara den att vi vet förhållandevis lite om hur skadorna uppstår och framförallt hur vi ska kunna undvika dem, eller åtgärda dem. Vi talar inte så mycket om det, och den forskning som bedrivs är ur ett längre tidsperspektiv relativt ny. Dessutom misstänker jag att det finns ett betydande glapp mellan forskning och det som kvinnor får höra. Att tillgängliggöra medicinsk forskning vore guld värt.

Någonstans måste man förstås fråga sig vad som är sådant man måste räkna med om man föder barn. När man opererar bort blindtarmen får man ett ärr. Kanske man måste räkna med ärr av att föda barn också? Själv har jag till exempel randig mage efter stretch marks, och det kommer med största sannolikhet aldrig att läka. Men det är skillnad på att ha ärr och att ha men. Skillnaden ligger i livskvalité, och man behöver inte tala med särskilt många kvinnor för att inse att många kvinnor som fött barn i dag upplever försämrad livskvalité på grund av skador från förlossningen – trots att dessa skador kanske klassas som normala av sjukvården. Så borde det inte vara. För medeltidens kvinnor rekommenderades böner till Gud. Som den här:

”How long shall my bowels thus sound like an harpe, my bones and sinews be racked asunder, and my inward parts be thus greevioulsie tormented for my sins? Consider, O Lord, how I am troubled, how my wombe is disquieted, and my hart wambleth within me for anguish.”

– efter Hellwarth 2002

När kvinnor i dag får höra att det är deras fel att de får problem av att föda barn för att de inte är av det rätta virket är det inte nytänkande evolutionära fakta, utan en modern version av den gudsfruktan och tuktan med vilken forna tiders kvinnor förväntades uthärda smärtor och skador. I dag borde vi ha kommit tillräckligt långt för att fysiskt välmående inte ska bottna i mysticism. Problemet är inte dagens kvinnor, utan att det fortfarande kan vara svårt att få adekvat eftervård.

18 thoughts on “För våra synders skull

  1. Yay TACK för ditt svar! Höll på att argumentera mig blå för att kvinnor genom historien dött som flugor under gravidtet, förlossning och i det efterföljande förloppet och att det fortfarande pågår i vissa delar av världen. Föder en barn under dessa premisser så är en nog bara oerhört tacksam varje gång en kommer undan med livet i behåll – lite urininkontinens, framfall och rectocele borde ha setts som ett ”rimligt pris” för sitt liv.

    Argumentationen gick mycket ut på att de här ”småkrämporna” som inkontinens och framfall helt enkelt inte existerade utan är helt nya fenomen vilket låter helt absurt i mina öron. Jag började också tänka på det här med människors kroppar och i vilken kondition de varit i genom tiderna. För även om både kvinnor och män var tvungna att utföra mycket tungt kroppsligt arbete så var det väl många av dem som tvingades arbeta så hårt att deras kroppar snarare blev utslitna än starkare? För även om vi idag dras med en hel del välfärdssjukdomar så borde en majoritet av oss idag vara i betydligt bättre fysisk kondition för att klara t ex en förlossning än de som som genom tiderna tvingats arbetade hårt fysiskt för att försörja sig – eller är jag helt ute och cyklar nu?

    (Har en känsla av att du som historiker blir helt klen när jag använder mig av diffusa uttryck som ”genom historien” och genom tiderna men jag hittar inget bättre uttryck).

    Återigen – tack för ditt svar!

    • Absolut! Man räknar med att dödligheten relaterad till barnafödande (och stora delar dog alltså i barnsäng, det vill säga i sviterna av förlossningen) har legat på närmare 20% innan moderna läkarvården. Hygien och näringsriktig mat är sådant som spelar in. Dessutom vet man att en jättestor orsak till ökad dödlighet är unga föderskor. I kulturer och under tider då kvinnorna fött sitt först barn som väldigt ung (det vill säga tidig tonår) är riskerna betydligt högre.

      Det är förstås inte så att förlossningsskador inte har funnits förr, eller inte skulle finnas i dag i länder utan välfärdsproblem, utan snarare så att kvinnor har uthärdat för att det inte funnits alternativ.

    • Och jag måste bara säga att det tamefan inte finns en käft som skulle kalla framfall för ”småkrämpa” om de själva upplevt det. Så de där du argumenterar med kan ju bara dra åt *censur* för *censur* alltså. Tycker jag.

    • Blixa, min gammelmoster som är nästan 93 och sjukskötare till utbildningen (hon har också varit yrkesverksam) hade aldrig hört talas om foglossning före min syster beklagade sig över sina smärtor i vintras. Min syster och jag har fascinerat pratat om det här många gånger sedan dess, för foglossning kan ju på inget vis vara en ny sak, men tydligen pratade man inte om det när hon var gravid för 65-70 år sedan eller gick sin sjukskötarutbildning för 70-75 år sedan. Alla kanske bara bet ihop och trodde att de var ensamma om det (och misslyckade som kvinnor för att graviditeten var jobbig)?

      • Det handlar säkert också rätt mycket om vad man kan göra åt saker. När 90% av befolkningen bor på landsbygden finns det inget som heter sjukskrivning. Man är död eller så arbetar man. 🙂 Har man en gård att sköta finns det liksom inget val. Däremot så finns det uppgifter om kvinnor som varit sängliggande (vilket var i princip den enda boten) nästan genom hela graviditeten för att de helt enkelt inte kunde annat. Illamående och foglossning är förstås inte nya fenomen. I dag blir de dock mycket tydligare eftersom man kan bli sjukskriven. Jag var sjukskriven för båda de grejerna… Spydde som en fontän i flera månader, och kunde sedan inte röra mig de sista månaderna.

      • Ja, eller såg det som en naturlig (obs, ej värderande ord) del av en graviditet, kanske särskilt när man fött flera barn förut. Kliniskt hälsotillstånd versus upplevd hälsa är någonting mycket intressant, och jag vet inte hur mycket som forskats på det. Och om det går att forska på det. Om ingen ansåg det märkvärdigt eller ovanligt kanske det inte finns dokumenterat heller? Charlotte, hur gör man?

  2. Det här är mycket intressant och beklämmande. Till att börja med skulle ju vårdapparaten kunna sluta att kalla saker och ting för ”normalt” eftersom de menar en annan sak än den patient som får höra det. Redan där går det alltså snett. Det ÄR normalt med sviter, precis som du säger. Men frågan är hur man då tacklar det. Vilka förändringar får man leva med och vilka är självklara att åtgärda i ett modernt och förhållandevis jämställt samhälle där även kvinnors kroppar och lidande tillmäts betydelse? Det är ju helt självklart att mångföderskor genom historien (ja, jag säger också så;-) har lidit nåt för jävligt, liksom alla som slitit med kroppsarbete. Men ”livskvalitet” har nog inte haft någon innebörd alls.

    Hur ska det här gå då? Det är klart att det kostar enormt mycket att lappa, laga och finlira med kvinnornas underliv – och ska man göra det först efter att barnafödandet är avklarat kanske? Ett ganska troligt scenario är att allt fler ber om/kräver kejsarsnitt för att åtminstone undvika söndertrasningsskador. (Bäckenbotten lider ändå, man bär inte barn ostraffat, oavsett hur de kommer ut.) Då får vi andra typer av komplikationer, mest troligt. Och kostnaden i förhållande till att laga fint efter vaginala förlossningar – hur är den?

    Det är strålande om det här kan komma upp till allvarlig diskussion.

  3. Det är klart att kvinnor förr i tiden jobbade mer med sina kroppar – och de satt sällan stilla – allting gjordes för hand, disk, tvätt, städning.. bakning.. allt detta gör att man behåller muskler och får en bra hållning – när vi inte gör något av detta idag så blir det klart svagare muskulatur i bål/bäckenbotten,rygg etc. – man satt på huk förr i tiden – vilket också gav bättre bäckenbottenmuskulatur – sen var man säkert inte överviktig då man var gravid, snarare undernärd..mindre foster.. mindre skador på perineum.

    • Fast förlossningsskador handlar inte bara om muskulatur, även om det (precis som du säger) är en viktig del av det. De fysiska fördelarna som hårt arbete förde med sig torde ha funkat bara upp till en viss ålder. På medeltiden tillhörde man den äldre delen av befolkningen när man var över 40 (medellivslängden låg däromkring).

  4. En annan källa till skräcken kvinnor kände inför både giftermål och graviditet är just gamla folksagor. Sagan om Blåskägg, till exempel, är en typisk sådan. Många män hann med mer än en fru för kvinnor dog i barnsäng ofta, och flickor som skulle gifta sig visste detta och fruktade delvis äktenskapet. Det är ytterligare ett bevis för att kvinnor i alla tider har utstått skador från förlossningar, det är verkligen inte ett nytt fenomen…

  5. åh vad bra att du skriver om sånt här! Jag själv hör till dom som med nöd och näppe överlevde förlossningen, trots modern sjukvård, och jag hade inte haft en chans att överleva om jag hade fött barn i tredje världen eller förr i tiden här i västvärlden! Det är lite västcentriskt det där att tänka att kvinnor bara skall stå ut och dom inte är av det rätta virket tycker jag – det finns ju hur mycket statistik som helst som visar på att kvinnor dör i barnsäng i tredje världen, fortfarande i denna dag. Dom är kanske inte heller av det rätta virket då, trots att dom fortfarande lever i såna förhållanden som våra förfäder här i Norden?

    Själv höll jag på att dö bara för att läkarna antog att jag var en typisk förstagångsfödande som klagade i onödan, för jag hörde inte till nån riskgrupp eller nåt. Hade jag bara lyssnat på dom så hade jag inte funnits här idag! Läkarvården har sin egen mysticism och religion ibland, i form av statistik och en övertro på piller och mediciner.

  6. Pingback: “För våra synders skull.” | Blixa bloggar

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s