Etikettarkiv | Frågestund

Ångrar du dig?

För ett bra tag sedan fick jag på bloggen en fråga som dyker upp i vanliga livet emellanåt också: Ångrar du dig?

Det korta svaret: Nej. Det gör jag inte.

Det längre svaret: Det finns dagar, som den här till exempel, då någonting kan få tvivlen att snurra. I dag tömde jag min gamla telefon på bilder. Förkrossande vackra bilder på mitt förra hem, en plats jag verkligen älskade och som inte kan mätas med någon annan.

IMG_7876.JPG

Ingen annanstans var solnedgångarna lika vackra som över vår gamla gård.

Där fanns bilder på mina älskade barn, lyckliga och trygga. Ovetandes om allt som  hände inom mig och mellan mig och deras far. De levde bara sina liv, sin barndom, och skulle inte få drabbas av det som kröp under min hud.

IMG_7347.JPG

När man själv kämpar och de måste få vara barn utan del i vuxnas trassel är det ibland extra svårt.

Och det fanns bilder från den allra första morgonen i det hus vi flyttade till när jag inte längre klarade av att tygla det krypande obehaget och var tvungen att komma bort. Jag ser dem och tänker på den sorg och förvirring som barnen måste ha känt. De här barnen har varit så jävla bra! De är så modiga och starka och fantastiska! Jag ser bilderna och tänker ”hur fan kan du göra det här mot dem, huh?”. ”Hur kan du vara så satans självisk?”

Men det är inte själviskhet, utan självbevarelsedrift.

IMG_8014.JPG

Tildas älskade räv fick sitta i fönstret och äta frukost, den första morgonen.

Jag tror att det värsta är känslan av att jag visste vartåt det barkade, att jag har sett det så länge och ändå inte kunnat hindra det. Att jag känner att jag i många år gjorde mitt yttersta för att hålla ihop det men inte lyckades. Men har man slitit så länge för att få någonting att hålla ihop samtidigt som man upplever att man egentligen är den enda som faktiskt på riktigt gör avkall, som offrar och som prioriterar för att det ska hålla så känns det i ärlighetens namn dödskönt att släppa taget och se det falla. Det är en befrielse att komma till punkten när det inte finns någon återvändo längre. För mig var det när jag förstod att jag kan klara mig utan vårt vackra hus. I många månader var det bara huset som höll mig kvar men till slut räckte inte ens det.

Vi brukade skoja om att vi köpt ett hus med en ”veranda of patriarchy”. Jag har alltid drömt om ett hus med glasveranda och jag fick liksom huset mot att jag accepterade patriarkatets spelregler – att han jobbade och att jag skötte allt annat. Huset var mitt sista försök, eftersom jag inte lyckades få honom att leva efter den jämställdhet jag behövde. Det var kanske naivt men jag trodde ett tag att jag skulle klara av att dämpa känslan av underlägsenhet och fångenskap med ett finare fängelse. Så att säga.

IMG_8147.JPG

Vi hade inte mycket egna möbler i början, jag och barnen, men vad gör det när man kan sitta på golvet och grilla korv?

Jag var väldigt öppen med hur jag kände, med vad jag behövde, vad jag saknade och vad jag fick. Från mitt perspektiv hade det alltså funnits hur många möjligheter som helst att det här skulle ha gått på något annat sätt, att saker som nu splittrade oss istället hade kunnat göra oss starkare. Akademikern i mig kan hitta och analysera sönder hur många som helst av dem, men det hjälper föga när jag fick så lite gehör för mig tankar. Tildas dramatiska förlossning till exempel, när jag nästan förblödde på grund av sprucken cervix. Det tog oss fram till förra sommaren att tala igenom den ordentligt. Förra sommaren var första gången jag fick höra att han också varit rädd – något jag hade behövt höra många år tidigare.

Möjligen är jag en smula partisk, eftersom jag är historiker, men jag tror att en av de sakerna som verkligen inte fungerade var att vi saknade en gemensam historia. Vi talade inte igenom saker som hänt oss båda och gjorde händelserna till våra. Istället levde vi parallella liv, även beträffande händelser vi båda varit med om. Kanske kan jag ångra att vi inte lyckades, men jag kan inte ångra var jag är nu.

För vad jag har just nu är alldeles fantastiskt. Den mannen som jag har träffat är en gudagåva. Han ger mig allt vad jag behöver. Ja alltså, man väljer ju inte en syrisk flykting för pengarna om vi säger så – det blir inga glasverandor. Men det blir inte heller ett kvävande patriarkat, inget uråldrigt system som sätter reglerna, inget ”jag önskar att jag kunde ändra det men det är bara så att mitt jobb är viktigast”. Barnen är ibland förvånade och beklagar sig över att ”han tycker bara hela tiden att du är så bra”. Den här uppskattningen som han visar mig är oroväckande ny för dem.

14877708_1230463610348598_1303060536_n.jpg

Här har ni honom. Den första riktiga bilden, med solen i ögonen i vackra Borgå.

Förutom att jag saknar barnen så att jag kan gå sönder, så har jag det verkligt bra. Enkelt är det förstås inte, men det är värt det. Han, min kärlek, är värd det. Och framförallt är jag värd det.

Det känns skönt att ha kommit till den insikten.

Enda gången jag egentligen har ångrat mitt val ens en smula var när jag köpte en Gott och Blandat-påse och var tvungen att äta upp sötlakritsen själv, men jag kommer att lära mig att leva med det också.

14914584_10154138476837865_963916785_n.jpg

Så här mår jag ungefär.

Hypotetisk fråga

Tänk er följande, givetvis strikt hypotetiska, scenario.

Ni har sovit över hos en kompis, men eftersom kompisen är på jobb ska ni äta frukost själv. Den största mugg ni hittar rymmer ungefär så mycket vätska ni skulle hälla till en ettåring som just lär sig att dricka ur mugg och ändå kommer att hälla ut det mesta på golvet. I skåpet finns också ett halvlitersmått. Det är av porslin (vilket är bra, för metall bränner) men har en hällpip (vilket möjligen inte är alldeles lyckat).

Ur vad dricker ni morgonte/kaffe?

En fråga om genusvetenskapens historia

Jag fick en fråga från Britt-Mari. Hon undrar när man började läsa/forska i genushistoria på universiteten i Sverige. Genushistoria började som kvinnohistoria på 60- och 70-talen. Kvinnohistoria föddes ur behovet av att skriva socialhistoria och hör nära samman med exempelvis arbetarhistoria. Tidigare historieskrivning hade varit inriktad på politisk historia i form av årtal, krig och kungar. Under första hälften av 1900-talet hände mycket med historieskrivningen och det föddes ett antal nya ”skolor” beträffande hur man skulle skriva historia, vad som var relevant och viktigt och vad som driver samhällen. Kvinnohistoria som ämne hörde förstås ihop den feministiska rörelsen, men den var också ett barn av sin tid i den bemärkelsen att historieämnet som sådant utvecklades enormt vid den tiden.

Ämnet växte fram med de kvinnor som studerade historia allteftersom dessa kvinnor klättrade uppåt i universitetshierarkin och fortsatte att ha kvinnors historia som objekt. Det var förstås inte alls populärt i början, men i takt med att fler och fler anslöt sig till de forskare som redan forskade i kvinnohistoria växte ämnet likväl. Det kvinnohistoriska seminariet i Göteborg var ett av de första, och det finns fortfarande kvar som ett betydande seminarium. Den första professorn i kvinnohistoria i Norden är Gunhild Kyle, som utnämndes 1984. Då fanns det alltså också ett uttalat kvinnohistoriskt seminarium – det vill säga en samling studenter som alla forskar i kvinnohistoria.

Riktigt när kvinnohistoria blev genushistoria är svårt att säga. En del anser fortfarande i dag att de sysslar med kvinnohistoria, många andra (jag, till exempel) tycker att  genus är ett betydligt bättre begrepp eftersom det visar att vi inte bara sysslar med kvinnornas historia utan med historia ur ett genusperspektiv. Begreppet genus lanserades i Sverige av Yvonne Hirdman (som numer är professor i historia i Stockholm), som också talar för att kvinnohistoria inte bara handlar om vad kvinnor gjorde utan ska problematisera kön. Det betyder att man inte bara ska beskriva vad kvinnor (eller män) gjorde utan göra det utifrån att de var just kvinnor (eller män).

Den som vill läsa mer om Gunhild Kyle och den tidiga kvinnohistorian kan göra det här!

För våra synders skull

Jag fick en fråga från Blixa. Den lyder som följer:

”Hej!

Har en historiefråga som jag vore extremt tacksam om du ville ta dig an. Skrev ett inlägg om hur kvinnors förlossningsskador osynliggörs eftersom det anses vara ”normala”. Många ffa män (BARA män hittills faktiskt) har kontaktat mig och vill diskutera detta ur ett evolutionärt och historiskt perspektiv. Många av dessa har en teori om att kvinnorna förr inte drabbades av förlossningsskador som framfall, rectocele, inkontinens osv eftersom de ”var byggda av ett tåligare material”. Man menar alltså att dagens välfärdskvinnor blivit svaga av våra stillasittande liv och att det är därför detta drabbar oss nu.

Finns det några uppgifter på hur kvinnor har drabbats genom tiderna och några belägg för att detta är ”välfärdsproblem”?”

Att vårt stillasittande liv och påföljande exempelvis dålig bäckenbottenmuskulator påverkar hur man återhämtar sig efter en förlossning råder det knappast något tvivel om. Det är med all rätt som kvinnor som just fött barn uppmanas att göra knipövningar till exempel. Men jag kan inte vara nog tydlig med det här: de förlossningsskador som drabbar kvinnor i dag är i allmänhet peanuts jämfört med hur kvinnor hade det innan den moderna läkarvården. Det finns inga som helst tecken på att kvinnor förr i tiden var byggda av något sorts tåligare material än dagens kvinnor och därför liksom var bättre på att föda barn.

Det här bottnar snarast i myterna kring barnafödande som fortfarande florerar. Om män tenderar till att anlägga ett evolutionär-historiskt-perspektiv så finns det många kvinnor som håller fast vid uppfattningen om den fantastiska kvinnokroppen på vad som ibland nästan liknar religiösa grunder. Visst, kvinnokroppen är fantastisk, men att föda barn är helt sjukt farligt och långt ifrån alla kvinnor är skapade för smidiga födslar. Näringsriktig mat, hälsa, andningsövningar och allt det där påverkar förstås, men bara till en viss gräns. Går man tillbaka lite i tiden, till den där tiden då kvinnorna var gjorda av det virke som födde barn utan smärtlindring, råder det inga tvivel om att gravida kvinnor förstod allvaret och det hot mot deras och barnets liv som födseln skulle innebära. Det finns otaliga böner och dagboksanteckningar och liknande där gravida kvinnor förbereder sig inför förlossningen som inför stundande död. Den här dikten skrev Anne Bradstreet (1612-1672) i slutet av en av sina graviditeter, som ett farväl till sin man:

”All things within this fading world hath end
Adversity doth still our joys attend;
No ties so strong, no friends so dear and sweet,
But with death’s parting blow is sure to meet.
The sentence past is most irrevocable,
A common thing, yet oh, inevitable.”

– efter Westerkramp 1999

Så om det är så att kvinnor förr i tiden hade det värre, är det då så att kvinnor i dag bara helt enkelt är av den sorten som klagar på krämpor? Nej. Dagens kvinnor vet att ställa krav på normalt välmående, krav som hade varit helt otänkbara innan kvinnoemancipationen. Tidigare århundradens kvinnor (och kvinnor i andra kulturer, även i dag) tar till vad som står dem till buds och det mesta handlar om folktro. Om man följer sjukvårdens utveckling i ett par hundra år står det klart att kunskap om kvinnor och kvinnors krämpor har varit ytterst bristfällig fram till ungefär nu. Fortfarande ligger det ett slags tabu över de skador som många kvinnor som fött barn dras med, och precis som Blixa skriver i sitt inlägg får de flesta av oss höra att skadorna är helt normala. Och jo. Klart att det är helt normalt att det blir skador när man föder barn för man klämmer ut en typ 3 kilos klump genom ett hål som avgjort inte alltid är tillräckligt stort. Det säger sig själv att det är lätt att det blir skador. Så har det ju alltid varit. Grejen är bara den att vi vet förhållandevis lite om hur skadorna uppstår och framförallt hur vi ska kunna undvika dem, eller åtgärda dem. Vi talar inte så mycket om det, och den forskning som bedrivs är ur ett längre tidsperspektiv relativt ny. Dessutom misstänker jag att det finns ett betydande glapp mellan forskning och det som kvinnor får höra. Att tillgängliggöra medicinsk forskning vore guld värt.

Någonstans måste man förstås fråga sig vad som är sådant man måste räkna med om man föder barn. När man opererar bort blindtarmen får man ett ärr. Kanske man måste räkna med ärr av att föda barn också? Själv har jag till exempel randig mage efter stretch marks, och det kommer med största sannolikhet aldrig att läka. Men det är skillnad på att ha ärr och att ha men. Skillnaden ligger i livskvalité, och man behöver inte tala med särskilt många kvinnor för att inse att många kvinnor som fött barn i dag upplever försämrad livskvalité på grund av skador från förlossningen – trots att dessa skador kanske klassas som normala av sjukvården. Så borde det inte vara. För medeltidens kvinnor rekommenderades böner till Gud. Som den här:

”How long shall my bowels thus sound like an harpe, my bones and sinews be racked asunder, and my inward parts be thus greevioulsie tormented for my sins? Consider, O Lord, how I am troubled, how my wombe is disquieted, and my hart wambleth within me for anguish.”

– efter Hellwarth 2002

När kvinnor i dag får höra att det är deras fel att de får problem av att föda barn för att de inte är av det rätta virket är det inte nytänkande evolutionära fakta, utan en modern version av den gudsfruktan och tuktan med vilken forna tiders kvinnor förväntades uthärda smärtor och skador. I dag borde vi ha kommit tillräckligt långt för att fysiskt välmående inte ska bottna i mysticism. Problemet är inte dagens kvinnor, utan att det fortfarande kan vara svårt att få adekvat eftervård.

Frågor och svar om medeltida kvinnor

Bakpappa, som den tappre människa han är, dök upp på mitt föredrag om kvinnors donationer till kloster och kyrkor i senmedeltidens Sverige i måndags. Nu ställer han en massa relevanta och intressanta frågor som jag tänkte svara på här:

”Som jag förstod det igår [måndag] så hade kvinnor i Sverige enligt din tes det bättre juridiskt sett än vad man tidigare tänkt sig? Då kunde man tycka de även i samhället hade haft det bättre än vad man tänkt sig? Dvs. att det skulle finnas någon form av avspegling eller koppling?”

Jag är helt övertygad om att det finns någon sorts avspeglig i samhället. En av de många aspekter som kommit fram när genus blev en faktor i historieskrivningen är just att kvinnor inte alls har haft det så illa som man skulle kunna tro om man bara läser källorna utifrån männens synpunkt. För ungefär 100 år sedan skrev en synnerligen berömd professor i rättshistoria att mannen på medeltiden kunde sälja sin hustru eller ta hennes liv. Det finns inte många som skulle skriva under på en sån tolkning av källorna i dag.

”Vet man varför kvinnan i de senare lagarna är myndig? Och en lag var kvinnan är myndig är väl mera jämlik än en var hon är omyndig? Det låter som en väldigt stor skillnad.”

Njae. Det är väl ingen som vet ännu, för det är liksom lite vad jag jobbar med och det finns många som inte skulle acceptera den tolkningen (fast jag tycker att den är klar som korvspad). Och en lag där kvinnan är myndig är förstås mera jämlik än en lag där hon inte var myndig, men den stora fråga gäller vad myndighet innebär. Vad betyder det att vara myndig? Kvinnan hade inte samma juridiska rättigheter, och framförallt inte samma juridiska skydd, som männen. Hennes status följde mannens och hon var beroende av honom. När hon gifte sig fick hennes jordegendomar samma status som mannens – gifte hon sig med en bonde blev hon skattskyldig (eller hushållet var skattskyldigt) även om hon var född adel. Hade hon gift sig med en adelsman och blev änka, fick hon bara behålla sin status så länge hon var ogift. Därefter följde hennes status den nye makens. Det var heller inte självklart att det var modern som blev förmyndare för barnen om maken dog (under senare århundraden var det inte så) och en make hade laglig rätt att prygla sin hustru. Bara för att kvinnan var myndig (vilket hon förövrigt blev när hon gifte sig = beroende av man) betydde det inte att hon var jämlik. Medeltida lagstiftning var inte jämlik och strävade inte heller efter det. Man skilde på bofasta män och lösdrivar, på rika och fattiga, på män och kvinnor, på getter och kossor (shit you not).

”Finns det någon jämförelse av hur många kvinnor och män som förekommer t.ex. som donatorer (?) till kloster? Man kunde ju anta en man med i genomsnitt mera/större egendom gör fler donationer än en kvinna med mindre egendom? Jämnar 1:2 förhållandet ut sig? Finns det t.ex. dokumenterat sigill och vad är könsfördelningen där?”

Nej, det finns inte någon sådan jämförelse än, för jag är inte färdig med den. Män gör tveklöst flest donationer, men riktigt hur många fler vet jag inte ännu. Till slutet av månaden borde jag ha färdigt siffrorna för Nådendal, för det ska bli en artikel med deadline ungefär då. En hel del sigill finns kvar, men jag skulle inte våga gissa på hur många. Det är förkrossande många fler män än kvinnor som sigillerat. Även på ett dokument utfärdat av en kvinna var det flest män som sigillerade, eftersom bara män kunde ha förtroendeposter och att sigillera innebar att bevittna. När man bad någon sigillera bad man ofta någon på just en förtroendepost; häradshövdingen, en präst eller en riddare. Däremot hade många adelskvinnor egna sigill och det var faktiskt inte så ovanligt som man skulle kunna tro att även en del rika bönder hade sigill men det var inte kvinnor eller bönder man frågade när man ville ha trovärdiga vittnen.

En hypotetisk fråga

Tänk er att man har en katt. Till exempel en ganska liten katt. Ponera sedan, rent hypotetiskt, att man skulle vara lite stressad och disträ och eventuellt kanske råka sätta katten i en mugg med mjölk och att katten är laktosintolerant.

Borde man tvätta katten då, eller kan den slicka rent sig själv?

PS: Den hypotetiska katten är inte kvar i muggen.

Frågan om könsmaktsordningen

Jag fick en väldigt intressant fråga. Bashflak skrev så här:

”Då kanske man kan undra i vilken kultur och tidsålder könsmaktsordningen först kunde observeras? Eller finns den i alla kulturer? Jag frågar därför att jag är genuint nyfiken. Och skeptisk till hur den ska kunna bekämpas om svaret är det sistnämnda.”

Det allra första man måste ta ställning till är förstås exakt hur man definierar könsmaktsordningen. I ”Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning” (i Genus i historisk forskning från 1993) skriver Yvonne Hirdman att ”[g]enussystemet är således en ordningsstruktur av kön” där det finns två avgörande faktorer – dikotomi och hierarki (s 149). Med dikotomi menas ett isärhållande av vad som betraktas som manligt och vad som betraktas som kvinnligt.  I dagens samhälle är den dikotomin ganska långt uppluckrad i och med att man inte officiellt säger att bara det ena könet får göra vissa saker, men det finns fortfarande föreställningar om vad som är manligt och vad som är kvinnligt. Med hierarki menas att mannen är normen (vilket i enlighet med dikotomin gör kvinnan till det avvikande) och att det är mannen som bestämmer. Könsmaktsordningen är i princip synonym med ett sådant genussystem (vilket är ett begrepp jag själv är mer bekväm med), även om jag själv skulle vilja säga att ett genussystem inte kräver manlig hierarki. Om vi för sakens skull anser att både dikotomi och hierarki måste finnas för att det ska vara könsmaktsordning, och att genussystem syftar till ett bredare system av relationer mellan könen så vet vi vad vi pratar om just nu.

För att kunna observera denna dikotomi och hierarki krävs det källor, och möjligheterna till goda analyser av könsmaktsordningen är beroende av källmaterialet. Historiker kan alltså inte avgöra hur det såg ut på stenåldern, exempelvis. Jag vågar inte säga vilken kultur eller tidsålder som först uppvisade en könsmaktsordning, men att det under romartiden var allmängiltigt står helt klart. Det visas av sådana saker som att kvinnor inte var rättssubjekt (de hade ingen rättslig person) och att de stod under sin makes bestämmanderätt. Det här var inte något specifikt för de rikare klasserna och hade ingenting med alfahannar att göra (som en del verkar tro) utan gällde i alla samhällsskikt. Man hade också tydliga direktiv för vad män och kvinnor fick göra och ur de skulle bete sig, även om det är svårt att veta hur de stora massorna faktiskt efterlevde detta. Generellt kan man säga att genom historien är könsmaktsordningen starkare ju längre från en viss basal överlevnadsgräns man kommer. I ett fattigt hushåll måste man kanske överge dikotomin i vissa saker för att få vardagen att gå ihop. I mer välställda hushåll höll man kvinnorna avstängda från både omvärlden och manliga göromål i särskilda kvinnodomäner. I antika Grekland kallades dessa för gynaikonitis och i det ottomanska riket harem, och idén att hålla kvinnor mer eller mindre instängda i sina egna rum var vida känd. Visst kan man se det som att det säkert var skönt för kvinnorna att få slippa bekymra sig för omvärlden och kunna fokusera på sitt broderi, men i ljuset av könsmaktsordningen var det inte kvinnornas eget val att ha den indelningen – även om de bidrog till att upprätthålla den – och den som hade makten att välja var mannen.

Men könsmaktsordningen finns inte i alla kulturer, och även i de kulturer den finns har den varit långt ifrån statisk. Tvärtom är den i konstant förändring och relationerna mellan män och kvinnor omförhandlas. Så långt tillbaka vi kan med historiska källor spåra det västerländska samhället (om vi för enkelhetens skull säger att det började med grekerna ungefär) så har dock både dikotomin och hierarkin förblivit konstanter, även om detaljer förändrats. Däremot har exempelvis Christine Saidi visat att kvinnor i tidiga östra Central-Afrika levde långt ifrån i den sortens könsmaktsordning tidigare forskning visat. Det handlar till stora delar om att mycket av vad vi vet i dag grundar sig på forskning från början av 1800-talet, en tid då det västerländska samhället var i en synnerligen starkt inrutad könsmaktsordning, och därför har kvinnorna skjutits åt sidan. Ett exempel var när de första forskarna kom till Afrika för att studera ursprungsbefolkningen och gjorde det genom att tala med männen eftersom de förutsatte att makten låg hos dessa. Ju mer genushistoria som skrivs, desto mer nyanserad blir bilden av den historiska könsmaktsordningen, från det att den sågs som en gudagiven naturlig ordning, vidare till skapad av män för att hålla nere kvinnor till dagens: ett komplicerat nätverk av relationer och föreställning som måste studeras inom en viss kontext (det vill säga, 1700-talskontext ger inte en bild av könsmaktsordningen som kan appliceras på 1600-talet).

Och så slutligen några ord om hur man ska ”bekämpa” könsmaktsordningen. Jag tror på jämställdhet. Jag är övertygad om att ökad jämställdhet i betydelsen större frihet att inte anpassa sig efter könsmaktsordningen gynnar både män och kvinnor. På så vis borde den bekämpas här och nu. Men som historiker har jag förstås inga synpunkter kring hur man skulle bekämpa könsmaktsordningen, eftersom min uppgift är att beskriva vad jag ser – strategier, strukturer, möjligheter, förbud – i mitt källmaterial och det är aldrig så enkelt som att säga att kvinnorna alltid är förlorarna och männen vinnarna. Och det är just det här som gör att jag tycker att genus är så fantastiskt spännande. Människor är så finurliga på att anpassa sig, att sätta upp ramar för sin tillvaro, att strukturera sitt varande och i den bemärkelsen skapa sin egen tids man och kvinna.