Etikettarkiv | Förlossning

Knorren

Jag har länge haft ont i ländryggen. Ja, inte bara i ländryggen, utan liksom hela bäckenet, och alldeles särskilt i svanskotan. Jag har haft ont så länge att jag började tro att jag inbillade mig lite. Var gnällig och vek. Bara inte stretchat ordenligt. Har dåliga muskler. Fuskar med knipövningarna. Är för tjock.

Men eftersom jag faktiskt har så ont att jag inte kan sitta och det fungerar väldigt dåligt i kombination med att jag borde ha ett bokmanus färdigt det här året blev jag till slut tvungen att göra något åt det. Jag fick tid hos en fysioterapeut som är specialiserad på förlossningsskador och idag var jag där för första gången. Det tog henne lite drygt 1,5 minut att konstatera att jag är sned. Nästan allting på vänster sida är vridet.

Först vred hon ankeln tillbaka på plats. Sedan tryckte hon min roterade höft lite rakare och lättade upp alla krampiga lås kring blygdbenet. Och när hon sedan gav sig på svanskotan kunde hon konstatera att det inte var särskilt märkligt att jag hade ont eftersom svanskotan är helt sned. Den är böjd. Det ska den inte vara.

Även om jag förstås är lite glad över att det i princip betyder att jag har en knorr är jag lite ledsen över hur länge jag gick med det här.

För jag har haft ont sedan Gabriel föddes. Fysioterapeuten funderade på om svanskotan kunde ha gått av vid förlossningen. Möjligen är det bara den vansinniga foglossningen som liksom har läkt ihop fel. Gabriel är nu tre år gammal.

Hon kunde också se att flera av musklerna i bäckenbotten, inklusive de långa som går ner i benet, hade tagit skada av hur episiotomin hade gjorts och sytts ihop, så att musklerna inte längre satt ihop utan var stela och felläkta. Episotomin gjordes när Vilho föddes. Han fyllde just 15 år.

Jag känner mig lite mör. Dels fysiskt för härrimingud så det gjorde ont när hon lade saker till rätta. Dels mentalt. I flera år har jag gått och skuldbelagt mig själv för smärtan. Tänkt att ”om jag bara…” så går det säkert över. Jag är förvisso ganska handlingskraftig, men jag kan inte lägga min sneda svanskota till rätta. Är just nu så oerhört glad över att det fanns någon annan som kunde göra det.

För våra synders skull

Jag fick en fråga från Blixa. Den lyder som följer:

”Hej!

Har en historiefråga som jag vore extremt tacksam om du ville ta dig an. Skrev ett inlägg om hur kvinnors förlossningsskador osynliggörs eftersom det anses vara ”normala”. Många ffa män (BARA män hittills faktiskt) har kontaktat mig och vill diskutera detta ur ett evolutionärt och historiskt perspektiv. Många av dessa har en teori om att kvinnorna förr inte drabbades av förlossningsskador som framfall, rectocele, inkontinens osv eftersom de ”var byggda av ett tåligare material”. Man menar alltså att dagens välfärdskvinnor blivit svaga av våra stillasittande liv och att det är därför detta drabbar oss nu.

Finns det några uppgifter på hur kvinnor har drabbats genom tiderna och några belägg för att detta är ”välfärdsproblem”?”

Att vårt stillasittande liv och påföljande exempelvis dålig bäckenbottenmuskulator påverkar hur man återhämtar sig efter en förlossning råder det knappast något tvivel om. Det är med all rätt som kvinnor som just fött barn uppmanas att göra knipövningar till exempel. Men jag kan inte vara nog tydlig med det här: de förlossningsskador som drabbar kvinnor i dag är i allmänhet peanuts jämfört med hur kvinnor hade det innan den moderna läkarvården. Det finns inga som helst tecken på att kvinnor förr i tiden var byggda av något sorts tåligare material än dagens kvinnor och därför liksom var bättre på att föda barn.

Det här bottnar snarast i myterna kring barnafödande som fortfarande florerar. Om män tenderar till att anlägga ett evolutionär-historiskt-perspektiv så finns det många kvinnor som håller fast vid uppfattningen om den fantastiska kvinnokroppen på vad som ibland nästan liknar religiösa grunder. Visst, kvinnokroppen är fantastisk, men att föda barn är helt sjukt farligt och långt ifrån alla kvinnor är skapade för smidiga födslar. Näringsriktig mat, hälsa, andningsövningar och allt det där påverkar förstås, men bara till en viss gräns. Går man tillbaka lite i tiden, till den där tiden då kvinnorna var gjorda av det virke som födde barn utan smärtlindring, råder det inga tvivel om att gravida kvinnor förstod allvaret och det hot mot deras och barnets liv som födseln skulle innebära. Det finns otaliga böner och dagboksanteckningar och liknande där gravida kvinnor förbereder sig inför förlossningen som inför stundande död. Den här dikten skrev Anne Bradstreet (1612-1672) i slutet av en av sina graviditeter, som ett farväl till sin man:

”All things within this fading world hath end
Adversity doth still our joys attend;
No ties so strong, no friends so dear and sweet,
But with death’s parting blow is sure to meet.
The sentence past is most irrevocable,
A common thing, yet oh, inevitable.”

– efter Westerkramp 1999

Så om det är så att kvinnor förr i tiden hade det värre, är det då så att kvinnor i dag bara helt enkelt är av den sorten som klagar på krämpor? Nej. Dagens kvinnor vet att ställa krav på normalt välmående, krav som hade varit helt otänkbara innan kvinnoemancipationen. Tidigare århundradens kvinnor (och kvinnor i andra kulturer, även i dag) tar till vad som står dem till buds och det mesta handlar om folktro. Om man följer sjukvårdens utveckling i ett par hundra år står det klart att kunskap om kvinnor och kvinnors krämpor har varit ytterst bristfällig fram till ungefär nu. Fortfarande ligger det ett slags tabu över de skador som många kvinnor som fött barn dras med, och precis som Blixa skriver i sitt inlägg får de flesta av oss höra att skadorna är helt normala. Och jo. Klart att det är helt normalt att det blir skador när man föder barn för man klämmer ut en typ 3 kilos klump genom ett hål som avgjort inte alltid är tillräckligt stort. Det säger sig själv att det är lätt att det blir skador. Så har det ju alltid varit. Grejen är bara den att vi vet förhållandevis lite om hur skadorna uppstår och framförallt hur vi ska kunna undvika dem, eller åtgärda dem. Vi talar inte så mycket om det, och den forskning som bedrivs är ur ett längre tidsperspektiv relativt ny. Dessutom misstänker jag att det finns ett betydande glapp mellan forskning och det som kvinnor får höra. Att tillgängliggöra medicinsk forskning vore guld värt.

Någonstans måste man förstås fråga sig vad som är sådant man måste räkna med om man föder barn. När man opererar bort blindtarmen får man ett ärr. Kanske man måste räkna med ärr av att föda barn också? Själv har jag till exempel randig mage efter stretch marks, och det kommer med största sannolikhet aldrig att läka. Men det är skillnad på att ha ärr och att ha men. Skillnaden ligger i livskvalité, och man behöver inte tala med särskilt många kvinnor för att inse att många kvinnor som fött barn i dag upplever försämrad livskvalité på grund av skador från förlossningen – trots att dessa skador kanske klassas som normala av sjukvården. Så borde det inte vara. För medeltidens kvinnor rekommenderades böner till Gud. Som den här:

”How long shall my bowels thus sound like an harpe, my bones and sinews be racked asunder, and my inward parts be thus greevioulsie tormented for my sins? Consider, O Lord, how I am troubled, how my wombe is disquieted, and my hart wambleth within me for anguish.”

– efter Hellwarth 2002

När kvinnor i dag får höra att det är deras fel att de får problem av att föda barn för att de inte är av det rätta virket är det inte nytänkande evolutionära fakta, utan en modern version av den gudsfruktan och tuktan med vilken forna tiders kvinnor förväntades uthärda smärtor och skador. I dag borde vi ha kommit tillräckligt långt för att fysiskt välmående inte ska bottna i mysticism. Problemet är inte dagens kvinnor, utan att det fortfarande kan vara svårt att få adekvat eftervård.