Marcus och Dennis gav sig in i diskussionen om ordet hen, och jag skulle vilja kommentera det. Som ni som har hängt här länge vet har jag en hel del problem med det ordet. Eller kanske inte med ordet som sådant – rent lingvistiskt är det ju ett fantastiskt smidigt litet ord – utan snarare med politiseringen och ideologiseringen. Det är ibland svårt att använda ordet hen utan att hamna i ett fack och att förväntas ha köpt ett helt åsiktspaket. (Å andra sidan blir ju ordet, i takt med att det används, avpolitiserat och normaliserat och så har vi om några årtionden, när uppståndelsen lagt sig, ytterligare ett pronomen.)
Nej, problemet som jag ser det är att ordet hen alltför ofta används som ideologiskt slagträ, inte minst av dem som i samma andetag menar att den som motsätter sig ordet är antifeministisk kvinnohatare och då rör vi oss långt bortom lingvistiska smidigheter och mot diskussioner om sexualitet och heteronormativitet. Lika mycket som jag tycker att man ska respektera dem som vill bli benämnda som hen, ska man respektera dem som inte vill det – de som känner sig bekväma i någon av de två traditionella könskategorierna. Om man vet att man pratar med eller om en man ska man använda han, inte hen, annars förstör man ju också ordens själva betydelse: att gynna kommunikation och förståelse av den andres budskap. Att det finns bakåtsträvande muppar som alltid kommer att lägga armarna i kors och säga ”fy faen vad fruntimren hittar på sedan den där feminismen kom och förstörde all markservice” är ett vedertaget faktum. Att dessa typer är emot hen och anser ordets enda användning vara som nedlåtande tillmäle mot feminister och homosexuella är knappast förvånande. Det som är mer förvånande är hur många av dem som menar sig stå för öppenhet, alternativ och variation som svarar med samma mynt och använder hen som tillmäle, för att visa att man inte vill ta andra människor (främst män) på allvar.
Och ju mer jag läser av sådana som använder hen för att liksom ogiltigförklara andras tankar och åsikter, desto tröttare blir jag, för varje sådan användning förtar de lovande möjligheterna till ett nytt smidigt ord. Det gör det liksom lite svårare för folk som mig, som skulle kunna tänka sig att använda ordet som ett tillskott till språket men inte som ett politiskt ställningstagande, att ta det i naturligt bruk.
Det för oss osökt in på att övernaturligt, precis som Markus och Dennis skriver, förmodligen är världens dummaste ord (inte ”hen”). Däremot kan jag förstås se varifrån det kommer, nämligen en tid då världen var indelat i ”naturligt” – sådant man kunde se runt omkring, som gick att mäta – och ”övernaturligt” – som var den andliga världen och sådant som människan inte riktigt kunde förstå. Men den indelningen känns ju rätt 1800-tal numer, med tanke på att vi släpper de snäva ramarna för vad som skulle klassas som naturligt.
Ja, och så var det Kung Percival, Vilhos gigantiska hankatt som har sitt absolut bästa sovställe i Tildas prinsessäng. En dag kallade jag honom prinsessan Percy och Tilda hävdade bestämt att så kunde man visst inte säga för det är en pojke. Jag menade att om Percy är kung (vilket han tvivelsutan är i det här huset), så får väl han bestämma själv om han vill vara prinsessa en dag istället. Bara för att man är pojke kan man väl få vara prinsessa om man vill, liksom. Det höll Tilda med om. Man måste få bestämma själv.
Prinsessan Percy. Redo för sin tummy rub.
Hit och dit och tillbaka igen 
Men har du något konkret exempel på dessa som kräver att alla ska kalla sig ”hen” och tycker att den som vill bli benämnd som ”han” eller ”hon” är antifeministisk kvinnohatare? Jag har nämligen bara stött på den sortens människor på ett ställe, och det är i ”hen-motståndarnas” debattinlägg. Så jag har alltid tänkt att det måste handla om fantasifoster, en slags inbillad fiende som man skapar bara för att kunna argumentera effektivt mot ett harmlöst och användbart ord.
Själv är jag ”hen-förespråkare” i den meningen att det faktiskt är ett väldigt smidigt litet ord, att det dessutom är ett pronomen som skulle kunna användas för att arbeta bort ”han-normen” (dvs att man säger ”han” om folk man inte vet könet på mycket oftare än man säger ”hon”) och att de som inte är bekväma med att benämnas som vare sig han eller hon kan få slippa det.
Och visst kan jag se det som en form av politiskt ställningstagande eller åsiktspaket – t ex att jag tycker att man ska respektera folks könsidentiteter genom att inte pådyvla dem ett kön de inte identifierar sig med. Men att motsätta sig ordet hen känns för mig som en större politisk markering.
Jag kan leta fram konkreta exempel om du vill. Jag vill så ogärna länka till sådana på ”feministsidan”, kanske för att jag vet vad för sorts trafik det drar till deras sidor. Jag har exempelvis sett Pär Ström bli benämnd som hen, liksom flera andra män som skrivit antifeministiska (eller vad man nu vill kalla det) debattartiklar och inlägg.
I resten av vad du skriver håller jag helt med dig. Ingen som känner sig obekväm med ett pronomen ska behöva kallas vid det (men det ska förstås också gälla män som inte vill bli kallade hen). Och du har en viktig poäng i att det är en större politisk markering att motsätta sig ordet. Jag vet inte om jag egentligen motsätter mig det så mycket som jag vrider mig av olust inför hur problematiskt det är. För även om man skulle önska att det var självklart och ”naturligt” att använda ordet är jag inte övertygad om det, så länge det används som skällsord (av förespråkarna alltså).
Asch du behöver inte lägga massa tid på att leta. Jag tror dig! 🙂 Jag blev mest lite förvånad för att jag har inte stött på det själv. Eller jo, vid närmare eftertanke har jag faktiskt stött på några få som använder ”hen” över hela linjen, dvs som generellt pronomen till alla. Dock inga som kräver att andra ska göra likadant, eller använder sig av hen specifikt mot ”antifeminister” i något slags provokationssyfte.
Jag tycker inte heller att man ska referera till folk som ”hen” om de blir obekväma av det. Däremot måste jag påpeka att det är i teorin inte är mer kränkande än vilket annat könlöst pronomen som helst (t ex ordet ”du” som inte heller är könsspecifikt). I praktiken är det förstås lite annorlunda eftersom hen har blivit en sådan stark symbolfråga, och precis som du skriver, ett åsiktspaket snarare än ett pronomen.
Och nu kan jag ändå inte låta bli att länka: http://ladydahmer.nu/katrin-z-tanker-till-det-gar-ett-obehag-genom-hela-min-kropp-nar-jag-tanker-pa-splittade-notor/ men inte för att någon feminist skulle ha uttryckt sig illa eller så, utan för att det här finns ett urklipp på en imponerande radda av de mest bisarra argument mot användandet av hen som jag någonsin stött på. Man ska inte använda hen för det är en bitter feminist som kommit på ordet för att skaffa sig mediautrymme, och hur skulle man då kunna veta vem som ska betala notan på en dejt. Alltså. Va? Däremot tycker jag Lady Dahmers argument för ordet är jättebra. Problemet är alltså bara att det inte alltid efterlevs, ens av dem som står för det.
Jag håller med Miss Mary. Vad är ”feministsidan”? Själv förstår jag inte den stora oron över hen. Finskan har ju motsvarande ”hän” och det verkar ju ha fungerat bra och smidigt i åratal.
Fanny Åström använder till exempel ganska konsekvent ordet hen även när man vet personens kön. Hon har ju heller inget emot att framstå som provocerande, men jag kan se hur folk kan uppfatta henne så när hon använder ordet på det viset. Det var väl bland andra henne jag menade när jag skrev ”feministsidan”; uttalade feminister som använder ordet hen just på ett sådant sätt som många menar att det inte alls är till för att användas. Alltså, när man menar att hen inte ska ersätta utan komplettera så motbevisar man det samtidigt genom att använda det ersättande. Om du förstår vad jag menar.
Men nej, jag förstår inte heller hur man kan vara orolig över att ordet skulle bidra till någon sorts förändring av samhället och göra alla könslösa eller så. Det är bara befängt.
Jag tänkte faktiskt just också på Fanny, men hennes syn på hen har inte varit likadan under hela tiden som debatten funnits. Såhär skrev hon t ex 2011:
”Jag säger aldrig ”hen” om namngivna personer, då säger jag alltid hon eller han. Men när man inte vet eller vill ange så lite information om en person som möjligt så är ju hen skitbra och praktiskt”
Även hos andra feminister är det först det senaste halvåret eller så jag har börjat se en dragning åt att använda hen som ersättning istället för komplement. Motståndet och argumenten mot ”hen” har funnits bra mycket längre och just därför känns dessa argument ofta mer som hjärnspöken än något annat.
Att en del (feminister) nu faktiskt börjat ersätta han och hon med hen kan man ju då tycka är lite märkligt och motsägelsefullt. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det, men jag tolkar det nog ändå på något sätt som att ordet hen faktiskt blivit lite mindre kontroversiellt än det var för bara ett eller två år sedan, och lite mer allmänt accepterat. Eller?
Jag förstår vad du menar.Det är synd att det ska bli så polariserat. Motargumenten har inte varit så konstruktiva alla gånger och då väcker det nog endel irritation och ilska.Tycker feministen Peppe Öhman också har skrivit bra om användandet av ordet hen i sin blogg.
Det är precis så som jag tycker Charlotte. Det är bara det att du fick fram det bättre än vad jag fick 🙂 Jag tycker illa om ordet hen och kommer aldrig någonsin i mitt liv att använda mig av det men om andra vill det då ska ju jag skita i det, precis som de ska skita i att jag inte vill använda det. Så enkelt är det 🙂 Det handlar nog även lite om folk man umgås med. Personligen känner jag inte en enda som tycker om ordet och då blir det ju än naturligare att ta avstånd från det.
Det handlar som du säger om att respektera varandra. Jag känner exempelvis kvinnor som tycker ordet käring är ett sött uttryck på kvinnor medan andra tycker det är förnedrande. Det handlar om hur man säger det och varför man säger det. Framförallt till vem man säger det. Min farbror exempelvis har i hela sitt liv kallat kvinnor för fruntimmer men alla som känner honom vet att det inte är i förnedrande syfte utan precis tvärtom. Allt precis allt handlar om respekt för varandra.
Min man och jag har tysta och förvånade noterat hur vår åttaåring i flera månader nu använt ordet hen i sammanhang där hon tex pratat om ett barn vilket som helst eller en person som hon inte vetat könet på. Detta är något hon lärt i skolan o hon använder ordet utan minsta tillstymmelse till tvekan o utan att lägga minsta värdering i det. För henne o gissningsvis även hennes klasskamrater är det bara ett ord bland andra. Fast jag kan inte låta bli att undra om inte en o annan föräldrar sagt något – positivt eller negativt – när de hört sitt barn säga gen.
Min mobil vill tvunget ändra hen till gen … 😉
Jag håller delvis med dig, men jag tror nog att det kommer att lösa sig bara vi vänjer oss vid det där lilla ordet. Det är ju faktiskt ganska praktiskt. Bara en sådan sak som att slippa ta ställning varje gång det faktiskt inte spelar någon roll: ska jag skriva han eller hon, eller kanske hon eller han? Bara hon? eller han? osv. Men behöver ju inte sluta använda ”hon” och ”han” för att få god nytta av ”hen”.
Personligen har jag betydligt mer problem med trenden att ersätta ”man” med ”en”. Att göra det fyller inte någon extrafunktion på samma sätt som hen gör. Tvärtom bildas ibland en liten språklig förvirring, eftersom ”en” redan används, fast i andra sammanhang. Den ersättningen blir därför enbart en principsak, det känns lite tjurigt. Är det verkligen användningen av ordet ”man” som håller patriarkatet under armarna? Är det detta vi ska lägga energi på? Jag tvivlar på det.
Å andra sidan: kanske ändrar jag mig om ett par år när jag har vant mig.
Kul att ha hittat till din blogg, jag kommer tillbaka! 🙂
/Liv