Etikettarkiv | Ordet hen

Om ordet hen och andra övernaturliga grejer

Jan13

Marcus och Dennis gav sig in i diskussionen om ordet hen, och jag skulle vilja kommentera det. Som ni som har hängt här länge vet har jag en hel del problem med det ordet. Eller kanske inte med ordet som sådant – rent lingvistiskt är det ju ett fantastiskt smidigt litet ord – utan snarare med politiseringen och ideologiseringen. Det är ibland svårt att använda ordet hen utan att hamna i ett fack och att förväntas ha köpt ett helt åsiktspaket. (Å andra sidan blir ju ordet, i takt med att det används, avpolitiserat och normaliserat och så har vi om några årtionden, när uppståndelsen lagt sig, ytterligare ett pronomen.)

Nej, problemet som jag ser det är att ordet hen alltför ofta används som ideologiskt slagträ, inte minst av dem som i samma andetag menar att den som motsätter sig ordet är antifeministisk kvinnohatare och då rör vi oss långt bortom lingvistiska smidigheter och mot diskussioner om sexualitet och heteronormativitet. Lika mycket som jag tycker att man ska respektera dem som vill bli benämnda som hen, ska man respektera dem som inte vill det – de som känner sig bekväma i någon av de två traditionella könskategorierna. Om man vet att man pratar med eller om en man ska man använda han, inte hen, annars förstör man ju också ordens själva betydelse: att gynna kommunikation och förståelse av den andres budskap. Att det finns bakåtsträvande muppar som alltid kommer att lägga armarna i kors och säga ”fy faen vad fruntimren hittar på sedan den där feminismen kom och förstörde all markservice” är ett vedertaget faktum. Att dessa typer är emot hen och anser ordets enda användning vara som nedlåtande tillmäle mot feminister och homosexuella är knappast förvånande. Det som är mer förvånande är hur många av dem som menar sig stå för öppenhet, alternativ och variation som svarar med samma mynt och använder hen som tillmäle, för att visa att man inte vill ta andra människor (främst män) på allvar.

Och ju mer jag läser av sådana som använder hen för att liksom ogiltigförklara andras tankar och åsikter, desto tröttare blir jag, för varje sådan användning förtar de lovande möjligheterna till ett nytt smidigt ord. Det gör det liksom lite svårare för folk som mig, som skulle kunna tänka sig att använda ordet som ett tillskott till språket men inte som ett politiskt ställningstagande, att ta det i naturligt bruk.

Det för oss osökt in på att övernaturligt, precis som Markus och Dennis skriver, förmodligen är världens dummaste ord (inte ”hen”). Däremot kan jag förstås se varifrån det kommer, nämligen en tid då världen var indelat i ”naturligt” – sådant man kunde se runt omkring, som gick att mäta – och ”övernaturligt” – som var den andliga världen och sådant som människan inte riktigt kunde förstå. Men den indelningen känns ju rätt 1800-tal numer, med tanke på att vi släpper de snäva ramarna för vad som skulle klassas som naturligt.

Ja, och så var det Kung Percival, Vilhos gigantiska hankatt som har sitt absolut bästa sovställe i Tildas prinsessäng. En dag kallade jag honom prinsessan Percy och Tilda hävdade bestämt att så kunde man visst inte säga för det är en pojke. Jag menade att om Percy är kung (vilket han tvivelsutan är i det här huset), så får väl han bestämma själv om han vill vara prinsessa en dag istället. Bara för att man är pojke kan man väl få vara prinsessa om man vill, liksom. Det höll Tilda med om. Man måste få bestämma själv.

IMG_9285-20140113Prinsessan Percy. Redo för sin tummy rub.

Varför jag tycker att genus är viktigt

Dec2

I dag var det en journalist från Borgåbladet här för att intervjua mig (för att jag tydligen är en ”intressant person”, även om jag kanske inte känner mig helt övertygad om just den detaljen). Hon ställde massor med oerhört intressanta frågor som verkligen fick mig att tänka på varför jag gör vad jag gör. Och framförallt på varför jag tycker att genus är viktigt. Det är inte för att jag vill försöka sudda ut några biologiska skillnader och förvandla alla till henar som heter Kim och har röd-blå-randiga kläder och blåser i genustrumpeter, utan för att lite genustänk, lite större medvetenhet om hur vi behandlar varandra och varför, ger fler människor chansen att vara sig själva.

För varje liten pojke som får sina tårar tröstade av ett ”inte ska du väl gråta heller”.

För varje liten flicka som får all sin bekräftelse genom sitt utseende.

För varje litet barn som får höra att de där leksakerna ju bara är för andra.

För varje kvinna som får kämpa dubbelt så hårt för att få sin kompetens erkänd.

För varje man som måste svälja sin ensamhet.

För varje mamma som känner väggarna krympa men som inte vill vara en av de där dåliga mammorna som sätter barnet i dagis för tidigt.

För varje pappa som får all information om sitt eget barn i varianten ”kan du berätta för mamman att…”.

För varje människa som känner att könsidentiteten inte är avgörande för vem man är.

För alla dem önskar jag att stereotyperna skulle lätta. Därför tycker jag att genus är viktigt.

En en har en väl

Jan18

I Sverige ska man nu börja härja om att man (shoot me now) ska säga ”en” istället för ”man” när man (whack) ska uttrycka sig neutralt om saker man (WTF fru Genushistoriker!) har gjort. En är det nya hen.

Jag har redan sett många som gör det, och jag tycker det funkar helt bra. Jag vet också flera som använder hen, och ingen av dem har hittills rapporterat att de därför blivit varken lesbiska eller känt ett behov av att kastrera män. Men varför i hela helvete måste man göra allt detta till ideologiska ställningstaganden, till en kamp för jämställdhet – till något det inte är.

Jag kommer inte att använda ”en” istället för ”man”. Inte heller kommer jag att bli en sådan som skriver med bara versaler eller bara gemener, trots att jag läser en hel del bloggar skrivna helt utan versaler. Och all respekt åt dem som har en annan sorts skriven svenska än mig, men somliga saker känner jag mig inte bekväm med som uttryck för allt som rör sig i mitt eget huvud. De passar inte mig. Däremot kan jag börja en mening med ”och”, skriva ofullständiga satser och ibland rent av sluta mitt i en…

Jag tycker folk får skriva hur de vill, och jag kommer aldrig att böja mig för hur jag som fri och emanciperad genusvetarkvinna förväntas anpassa mitt språk för att vara en bra människa. Aldrig. Språket är levande och formas efter oss som använder det. Det är det som är det fantastiska med språk, som är styrkan med språk och som gör språket till ett oerhört mäktigt sätt att förändra världen, men språket blir dött om det inte är användarna som formar det utan generaliserande idéer om vad som är rätt och fel skrivsätt för den som har en viss åsikt. Istället för att bli inspirerad och intresserad när jag läser andras texter med henar och enar blir jag misstänksam och trött. Det är synd. Inspiration och intresse är så mycket trevligare.

Genushistorikern som inte använde ”hen”

Okt5

Hela den här debatten om ett litet pronomen är ganska absurd. Att ett så litet ord kan ha blivit så politiserat, missförstått och utnyttjat. Och att lägren kan ha blivit så låsta.  Jag sysslar med genusfrågor och ser mig själv som ganska öppen inför nya saker (utom att införa exotiska maträtter på julbordet som min högt vördade make försöker få igenom, men någonstans måste man ju dra gränsen liksom). Jag ger mig ofta in i debatter om genusvetenskapens berättigande och jag tror på ett jämställt samhälle. Däremot vill jag inte använda ”hen”.

Den allra främsta anledningen är att jag personligen aldrig känt något skriande behov av fler pronomen i den svenska språket. I allmänhet tycker jag neutrala omskrivningar funkar helt bra. Men minst lika viktigt är att hela debatten har blivit så in i helvete bisarr och att man förväntas välja sida. Antingen är man emot hen och då är man automatiskt för lägre lön för kvinnor, skuldbeläggning av våldtäktsoffer och mannens naturliga rätt att prygla sin hustru, eller så är man för hen och då är man en lite bättre människa – öppen och förstående.

Och det finns en helt ofattbart stor mängd av dessa öppna och förstående människor som vill använda hen och som lever i villfarelsen att ett könsneutralt pronomen skulle lösa jämställdhetsproblemen. Alla dessa skulle jag vilja bjuda på studieresa till Finland, som bara har det könsneutrala ”hän”, så att de med egna ögon kan få se att världen inte är så enkel. Och jo, det finns jättemånga som suckar och tänker att nämen inte finns det ju på allvar någon som tror att hen skulle lösa annat än litterära problem och det är ett bara ett litet, smidigt ord som man kan få använda när och om man vill. Ett ord som kommer av att vi som jobbar med skrivande och som älskar ord har upptäckt en brist och sedan introducerat en lösning. Men om man ger sig in i bloggarnas värld, där ordet hen har sitt starkaste fäste, är det sannerligen inte en bild av en naturlig valfrihet som målas upp.

Tydligast blir det när en del hen-motståndare slår näven i bordet och menar att de minsann inte vill bli något neutrum. Till svar får de höra, med en sån där ton som att de måste vara konspiratoriska homohatare som ens tänkte tanken, att det väl för fan är självklart att ingen försöker göra dem till neutrum. Men i bloggarnas verklighet används hen inte alls som ett komplement när man inte vet ifall den man talar om är han eller hon. Istället utnyttjar man chansen att benämna folk hen för att man inte tycker att det har betydelse om det är en han eller hon – för att markera att könstillhörighet är av underordnad betydelse – och vips så har det som skulle vara ett praktiskt komplement blivit ett ideologiskt substitut. Att bli kallad hen förvandlas till ett straff, lite som att alla de som använder hen beskylls för att vara feminister.  Därför tycker jag också att DN gör helt rätt som inte använder hen. Det har funnits fullt fungerande omskrivningar innan tanken på ett könsneutralt pronomen föddes, det finns inga belägg för att införandet skulle påverka jämställdheten och sättet som ordet för tillfället används på är så ideologiskt färgat att det får Putin att framstå som mjäkigt neutral.

Ord får den innebörd användarna ger dem och just nu är det där med att använda hen att köpa ett ideologiskt paket, både ur den synvinkeln att många läsare ser en hen-användare som manshatande och orakad radikal och ur den synvinkeln att andra som använder hen tycks tro att man anslutit sig till deras sak. Jag har inget emot att folk använder hen och jag vet flera som får det att låta flytande och passande, men de är i numerärt underläge. Kanske kommer det en dag då tillräckligt många använder ordet hen som det smidiga tillägg det skulle kunna vara, och kanske jag då kommer att ändra mig, men så länge hen är ett ideologiskt slagträ tänker jag fortsätta med neutrala omskrivningar.

(Och jo, jag vet att jag genom att använda hen skulle kunna bidra till att göra det mer mainstream och accepterat, men när jag personligen ännu inte känt ett behov av det så…)