Etikettarkiv | Rosa fluff

Genusmedvetenheten och föräldraskapet

Jag tycker att genus är intressant och viktigt. Dels för att det är mitt jobb (doh!), och dels för att jag har en son och en dotter som jag försöker hålla alla dörrar öppna för. Och det är just det där med öppna dörrar som gör att jag tycker att genus är så viktigt – för att det fortfarande i länder som Sverige och Finland i dag har en grundläggande betydelse om man är flicka eller pojke. Inte för att det måste ha det för att flickor och pojkar är så biologiskt olika, utan för att genus alltjämt är ett sätt att sortera människor, att pådyvla dem preferenser och karaktäristika som de kanske inte nödvändigtvis är bekväma med.

Jag vill vara en genusmedveten förälder. Jag är en genusmedveten förälder. Att vara genusmedveten betyder, åtminstone för mig, att vara just medveten om hur stereotypa föreställningar om pojkar och flickor, män och kvinnor, påverkar oss. Hur förväntningar på hur en flicka ska bete sig kan fösa in min dotter på en väg som mycket väl kan leda till utseendefixering, dåligt självförtroende och undervärdering av sig själv. Hur förväntningar på hur en pojke ska bete sig kan fösa in min son på en lika bekymmersam väg av initiationsriter, egoism och bristande respekt. Genom att vara medveten om de här sakerna hoppas jag kunna ge båda barnen verktyg för att på sitt eget sätt hitta en lagom balans i sitt varande; att våga göra saker de drömmer om och att våga låta bli saker de inte trivs med.

Men ibland så känns det som om det som brukar kallas för genusmedvetenhet egentligen inte alls är medvetenhet utan något annat. På diskussionsforum och bloggar läser jag om andra genusmedvetna föräldrar där det nästan blir en tävling i normbrytande. Den vars barn bryter mest mot normerna har liksom lyckats bäst. En pojke i klänning. En flicka som vill ha Spidermantårta på kalaset. Hundra tummar upp på det! Men att presentera sin dotter i en prinsessklänning, det är ett faux pas. En stolt liten pojke vid Spidermantårtan får inga tummar upp. Medvetenheten är inte en medvetenhet om begränsningar och möjligheter utan har utvecklats till ett intrikat nät av nya könsrelaterade begränsningar och kringskurna möjligheter. Det är plötsligt okej att racka ner på Hello Kitty som en symbol för den passiva, söta flickan om det inte är en kille det gäller. Det är okej att inte bara rynka på näsan åt utan att faktiskt öppet ifrågasätta andra föräldrars val då dessa inte bryter mot normerna. Man får inte säga till barn att de är fina och särskilt inte om det är någon annans barn för det är närmast att betrakta som en dödssynd. Man ska vara så normbrytande att man skapat någon sorts subkultur med egna strikta normer.

Som den trogna läsaren vet älskar min dotter allt som har med rosa fluff att göra. Hon struttar runt i högklackat, byter prinsessklänning förtitolv gånger per dag, vill prova smink och vill höra att hon är fin när hon klätt upp sig. Och jag ger henne det. Jag låter henne ha högklackat, prinsessklänning och smink och jag säger till henne att hon är fin – precis som jag hade gjort med hennes bror om han hade sökt det. Jag säger också till henne att hon är fin när hon kommer in rosig om kinderna, med rufsigt hår och trasiga kläder efter att ha klättrat i träd eller sprungit på åkern. Jag säger till henne att hon är fin när hon är sjuk och ligger med feberglansiga ögon slak i min famn. Jag säger till henne att hon är fin för att hon är den hon är; för allt det som gör henne till henne. Hennes styrka, hennes fantastiska fantasi, hennes stora hjärta. Och jag behandlar hennes bror precis likadant. För mig är det att vara en genusmedveten förälder – att inte låta det faktum att min dotter gillar stereotypt flickiga saker ligga henne till last. Att hålla alla dörrar öppna, men också acceptera att barnet sedan faktiskt väljer. Att finnas där och styra in på öppnare vägar, att inte låta en sak ta över, att hitta nya funktioner för traditionella leksaker.

För mig innebär det genusmedvetna föräldraskapet bland annat att jag försvarar min dotters rätt att klä sig i prinsessklänningar, sjunga sånger om söta djur och njuta av vackra saker (inklusive sin spegelbild) för att det just nu gör henne lycklig. Skitsamma om det inte bryter mot några förtryckande normer. Det är inte hennes uppgift att göra det. Hon är ett barn. Och den dagen hon behöver det så är jag där och bryter normerna med henne för jag är medveten om att de finns.

Tilda sjungerTilda för drygt 4 år sedan. Söt som socker och med ett hiskeligt temperament.

IMG_9090Tilda nu. Söt som en leråker och fortfarande med temperament.

Om ordet hen och andra övernaturliga grejer

Marcus och Dennis gav sig in i diskussionen om ordet hen, och jag skulle vilja kommentera det. Som ni som har hängt här länge vet har jag en hel del problem med det ordet. Eller kanske inte med ordet som sådant – rent lingvistiskt är det ju ett fantastiskt smidigt litet ord – utan snarare med politiseringen och ideologiseringen. Det är ibland svårt att använda ordet hen utan att hamna i ett fack och att förväntas ha köpt ett helt åsiktspaket. (Å andra sidan blir ju ordet, i takt med att det används, avpolitiserat och normaliserat och så har vi om några årtionden, när uppståndelsen lagt sig, ytterligare ett pronomen.)

Nej, problemet som jag ser det är att ordet hen alltför ofta används som ideologiskt slagträ, inte minst av dem som i samma andetag menar att den som motsätter sig ordet är antifeministisk kvinnohatare och då rör vi oss långt bortom lingvistiska smidigheter och mot diskussioner om sexualitet och heteronormativitet. Lika mycket som jag tycker att man ska respektera dem som vill bli benämnda som hen, ska man respektera dem som inte vill det – de som känner sig bekväma i någon av de två traditionella könskategorierna. Om man vet att man pratar med eller om en man ska man använda han, inte hen, annars förstör man ju också ordens själva betydelse: att gynna kommunikation och förståelse av den andres budskap. Att det finns bakåtsträvande muppar som alltid kommer att lägga armarna i kors och säga ”fy faen vad fruntimren hittar på sedan den där feminismen kom och förstörde all markservice” är ett vedertaget faktum. Att dessa typer är emot hen och anser ordets enda användning vara som nedlåtande tillmäle mot feminister och homosexuella är knappast förvånande. Det som är mer förvånande är hur många av dem som menar sig stå för öppenhet, alternativ och variation som svarar med samma mynt och använder hen som tillmäle, för att visa att man inte vill ta andra människor (främst män) på allvar.

Och ju mer jag läser av sådana som använder hen för att liksom ogiltigförklara andras tankar och åsikter, desto tröttare blir jag, för varje sådan användning förtar de lovande möjligheterna till ett nytt smidigt ord. Det gör det liksom lite svårare för folk som mig, som skulle kunna tänka sig att använda ordet som ett tillskott till språket men inte som ett politiskt ställningstagande, att ta det i naturligt bruk.

Det för oss osökt in på att övernaturligt, precis som Markus och Dennis skriver, förmodligen är världens dummaste ord (inte ”hen”). Däremot kan jag förstås se varifrån det kommer, nämligen en tid då världen var indelat i ”naturligt” – sådant man kunde se runt omkring, som gick att mäta – och ”övernaturligt” – som var den andliga världen och sådant som människan inte riktigt kunde förstå. Men den indelningen känns ju rätt 1800-tal numer, med tanke på att vi släpper de snäva ramarna för vad som skulle klassas som naturligt.

Ja, och så var det Kung Percival, Vilhos gigantiska hankatt som har sitt absolut bästa sovställe i Tildas prinsessäng. En dag kallade jag honom prinsessan Percy och Tilda hävdade bestämt att så kunde man visst inte säga för det är en pojke. Jag menade att om Percy är kung (vilket han tvivelsutan är i det här huset), så får väl han bestämma själv om han vill vara prinsessa en dag istället. Bara för att man är pojke kan man väl få vara prinsessa om man vill, liksom. Det höll Tilda med om. Man måste få bestämma själv.

IMG_9285-20140113Prinsessan Percy. Redo för sin tummy rub.

I trädgården nu

Vi jobbar för fullt med att försöka beskära träden i trädgården. Exakt hur många det är vet jag inte riktigt. Senast idag hittade jag ett äppelträd maskerat som risig buske (som släppte ett äpple i huvudet på mig när jag började bena upp grenarna). Gissar på att det rör sig om typ 15 stycken plommon-och äppelträd. Och jag har beskurit en ansenlig mängd träd i mina dagar, men de här träden, de är banne mig i en klass för sig. Beskäringstipset att utgå från stammen, ta bort vattenskott och sedan lufta upp kronan är minst sagt problematiskt att applicera på de här träden. Vi börjar med lien för att ta oss fram genom gräset och så jobbar vi vidare därifrån.

20130911-125508.jpg

Utanför verandan fanns det tidigare planterat enorma humlerankor som under sommaren fick växa upp och täcka fönstren. Som ett sorts levande gardiner. Jag vill inte ha levande gardiner så, som den trogna läsaren vet, rök humlen omedelbums. Istället har jag planterat klätterrosen Schneewalzer, som nu blommar om med decimeterstora gräddviterosa (jo, det är ett ord) ljuvligt doftande blommor. Nu hoppas jag bara på att den ska klara vintern, vilket olyckligtvis inte är självklart på de här breddgraderna.

20130911-125514.jpg

Den rosenskimrande bloggen

Ibland känns det som att jag inte vet riktigt vad jag skriva för att det inte ska låta som oförblommerat skryt. Inte för att jag är emot att skryta, men lite finess får det ju gärna vara med skrytet. Men grejen är den här, att fast att jag med ömmande muskler, blåsor på händerna och en rygg så stel att min gamla mormor skulle ha framstått som gymnast i jämförelse kraschar i säng varje kväll och fast att jag tamefan inte hittar nånting jag letar efter i detta hus, så har allt hittills gått över förväntan.

Barnen har blivit vänner med grannungarna som är i samma ålder och jättetrevliga och har superschyssta föräldrar. Skolstarten har funkat fint och Vilho trivs både i skolan och med alla sina nya vänner. Dagisåterstarten har också funkat fint och redan första dagen ville Tilda att jag lämnade henne en heldag. Alla de närmaste grannarna har varit över med någon liten ätbar gåva (hemlagad saft, egenodlade grönsaker…) och på riktigt verkat glada över att vi flyttat in. Det har varit fler av våra vänner på besök här de första veckorna än under de första åren på förra stället. Vi har bakat, saftat, syltat, ätit finmiddag i stora salen med tända ljus och vacker bordsduk. Katterna är lyckligare än vad de någonsin varit. Till och med rosorna som jag planterade direkt eftersom jag levt många år i trädgård som inte hade en enda hörna med full sol och rosförutsättningar har nu gett sig på att fkn blomma om! BLOMMA OM! Trädgården badar i ett sorts skirt lantljus och små puffar av rosendoft följer en. Över fälten blir solnedgången spektakulär och nattstjärnorna miljontals och tystnaden när barnen somnat är som jävla silke.

Jo. Vi har mycket att göra. Jo. Taket på lillstugan läcker och vi har inga pengar till att fixa det. Jo. Duschen är konstruktivt byggd i en låda av spånskivor och måste göras om. Och jo. Det är skitigt och lådor och kaos. Men det gör inget. Inget alls. För här finns ändå bara rosenskimrande blåögd lycka och guldkanter.

PS: Den som nu kände att ”härrimingud vad jag skulle vilja fixa det där taket på lillstugan utan att få betalt i mer än kärlek (platonsk, men jag kan höra med min man om det är en dealbreaker), cupcakes och vin” kan höra av sig!

20130819-105031.jpg

En annan tröja och några Skottlands-måsten

Det finns en del saker jag aldrig vill missa när jag är i Skottland. Som att besöka Whittard (retard, som min humoristiske make säger) och köpa underbart vackra rullburkar med ljuvligt goda shortbread.

20130507-111157.jpg

Införskaffa random tingeltangel i vackra färger.

20130507-111212.jpg

Spendera ett par timmar på Pepperberry och prova igenom den senaste kollektionen. En del provar jag för att kunna kasta mig över när rean öppnar i näthandeln, andra är för bra för att inte omedelbart ta med sig. Som den här tröjan med black boudoir lace i ryggen.

20130507-111231.jpg

Äta bakverk med clotted cream. Här tillsammans med nybakad scones och hemlagad hallonsylt på en helt otrolig liten gårdsbutik 10 minuters promenad utanför St. Andrews, Balgove Larder.

20130507-111301.jpg

Njuta av utsikten. Är den dessutom målad av solnedgången blir det ju inte direkt sämre. Ibland när jag är utomlands får jag för mig att allt jag ser existerar bara för mig och kommer att upphöra så snart jag åker hem igen. Det här var ett av de tillfällena.
Awww… En solnedgång bara för mig! You shouldn’t have!

20130507-111331.jpg

Den dåliga feministen

Tilda har fått en My Little Pony-film. Alla ponysar skrattar hela tiden och så flyger de genom regnbågen för att träffa nya vänner och så sprider de glitter överallt och så bygger de ett glasslass som räcker upp till himlen och flyger i sina luftballonger och pratar med fjärilarna och så skrattar de lite till.

Jag ryser. Inte av obehag utan för att jag bara med hela mitt hjärta älskar glada skratt, glitter, glasslass och rosa fluff för att det är sånt som gör världen lite bättre.

Jag blir nog ingen bra rabiat feministtoka ändå.