Etikettarkiv | Percival

Att vårda en mycket sjuk kanin

Mot all förmodan så fick ju med oss Maggie hem, levande, från veterinären. Hon blev ordinerad magmedicin, smärtstillande, antibiotika, gräsgröt, hödiet, vila  och boende inomhus i en vecka. En del saker har gått bättre än andra. Till exempel har jag aldrig varit med om ett djur som varit duktigare på att ta medicin. Man håller fram pipetten och hon slurpar glatt i sig. Sedan biter hon och tag i pipetten och försöker få mera. Himla junkie. Även gräsgröten har hon glatt smackat i sig. Först var hon så svag att hon bara låg i buren bredvid Tildas säng och vi matade henne med sked varannan timme. Tilda hjälpte andäktigt till. IMG_1646-20141023 IMG_1651-20141023Maggie blev sakta men säkert starkare. Men hö, det ville hon inte ha. Och grejen är att kaniner måste äta hö. De måste äta hö inte bara för att det är bra mat utan för att det är en av de där grejerna som de tuggar länge på och som håller de bakre tuggtänderna i skick. Förmodligen var det brist på hö som gjorde att Maggie blev sjuk från början, när  hennes tand blev inflammerad. Nu är Maggie fullkomligt utmärglad. Sabla, envisa kaninjävel.

IMG_1727-20141023Och jag vill inte falla till föga och ge henne något annat för då kanske hon aldrig fattar vinken och börjar äta det livsviktiga höet. Förutom det livsviktiga höet äter dock Maggie precis allt. I går morse satt det till exempel en extra, osedvanligt långörad katt tillsammans med de andra katterna och knaprade kattmat, trots att vi var säkra på att vi låst in henne i buren på kvällen.IMG_1721-20141023 Och Maggie är verkligen den smalaste kanin jag någonsin sett. Extra tydligt syns det förstås nu när hon är inne och inte fluffar upp pälsen mot kylan. Vi måste få henne att äta nyttig och bra kost. Så fick jag tipset att man köpa hö i pelletsform. Den vanliga pelletsen man köper från matbutiken är bara skit. När jag i dag läste innehållsförteckningen för att se hur mycket hö den innehöll insåg jag att den inte bara innehöll mindre hö än vad lenkkimakkara innehåller kött utan också innehåller tillsatt socker. Vi åkte med Tilda till djuraffären och införskaffade det dyraste gräs jag någonsin sett och det är värt det, för vet ni vad? Maggie älskar det! Det prasslade så inbjudande om påsen att katterna kom för att kontrollera vad det bjöds på.

IMG_1731-20141023 IMG_1732-20141023 IMG_1736-20141023Katterna går det annars ingen direkt nöd på, och inte på barnen heller. Vi lagade pannkakstårta för om man har fyra katter och katter har tre födelsedagar om året så finns det säkert anledning. Percy kastade allt vad värdighet heter åt skogen och slickade gräddbunken. Och medan kaninen matades med gräsgröt lapade katten grädde. Alla djur är jämlika, men sedan är några katter.

IMG_1670-20141023 IMG_1688-20141023 IMG_1692-20141023 IMG_1702-20141023 IMG_1711-20141023

Byteshandel

En sak man lätt glömmer när man är van att leka med ulliga, gulliga kattungar är hur starka katter är när de kommit från jaga-papperstussar-stadiet och spelar i dödar-byten-i-storlek-ko-divisionen. Percival påminde mig om det i dag när han lite på skoj så där busade med min toffel som olyckligtvis satt på min fot. Köpte loss foten med hjälp av lite leverpastej.

20140204-193152.jpg

Om ordet hen och andra övernaturliga grejer

Marcus och Dennis gav sig in i diskussionen om ordet hen, och jag skulle vilja kommentera det. Som ni som har hängt här länge vet har jag en hel del problem med det ordet. Eller kanske inte med ordet som sådant – rent lingvistiskt är det ju ett fantastiskt smidigt litet ord – utan snarare med politiseringen och ideologiseringen. Det är ibland svårt att använda ordet hen utan att hamna i ett fack och att förväntas ha köpt ett helt åsiktspaket. (Å andra sidan blir ju ordet, i takt med att det används, avpolitiserat och normaliserat och så har vi om några årtionden, när uppståndelsen lagt sig, ytterligare ett pronomen.)

Nej, problemet som jag ser det är att ordet hen alltför ofta används som ideologiskt slagträ, inte minst av dem som i samma andetag menar att den som motsätter sig ordet är antifeministisk kvinnohatare och då rör vi oss långt bortom lingvistiska smidigheter och mot diskussioner om sexualitet och heteronormativitet. Lika mycket som jag tycker att man ska respektera dem som vill bli benämnda som hen, ska man respektera dem som inte vill det – de som känner sig bekväma i någon av de två traditionella könskategorierna. Om man vet att man pratar med eller om en man ska man använda han, inte hen, annars förstör man ju också ordens själva betydelse: att gynna kommunikation och förståelse av den andres budskap. Att det finns bakåtsträvande muppar som alltid kommer att lägga armarna i kors och säga ”fy faen vad fruntimren hittar på sedan den där feminismen kom och förstörde all markservice” är ett vedertaget faktum. Att dessa typer är emot hen och anser ordets enda användning vara som nedlåtande tillmäle mot feminister och homosexuella är knappast förvånande. Det som är mer förvånande är hur många av dem som menar sig stå för öppenhet, alternativ och variation som svarar med samma mynt och använder hen som tillmäle, för att visa att man inte vill ta andra människor (främst män) på allvar.

Och ju mer jag läser av sådana som använder hen för att liksom ogiltigförklara andras tankar och åsikter, desto tröttare blir jag, för varje sådan användning förtar de lovande möjligheterna till ett nytt smidigt ord. Det gör det liksom lite svårare för folk som mig, som skulle kunna tänka sig att använda ordet som ett tillskott till språket men inte som ett politiskt ställningstagande, att ta det i naturligt bruk.

Det för oss osökt in på att övernaturligt, precis som Markus och Dennis skriver, förmodligen är världens dummaste ord (inte ”hen”). Däremot kan jag förstås se varifrån det kommer, nämligen en tid då världen var indelat i ”naturligt” – sådant man kunde se runt omkring, som gick att mäta – och ”övernaturligt” – som var den andliga världen och sådant som människan inte riktigt kunde förstå. Men den indelningen känns ju rätt 1800-tal numer, med tanke på att vi släpper de snäva ramarna för vad som skulle klassas som naturligt.

Ja, och så var det Kung Percival, Vilhos gigantiska hankatt som har sitt absolut bästa sovställe i Tildas prinsessäng. En dag kallade jag honom prinsessan Percy och Tilda hävdade bestämt att så kunde man visst inte säga för det är en pojke. Jag menade att om Percy är kung (vilket han tvivelsutan är i det här huset), så får väl han bestämma själv om han vill vara prinsessa en dag istället. Bara för att man är pojke kan man väl få vara prinsessa om man vill, liksom. Det höll Tilda med om. Man måste få bestämma själv.

IMG_9285-20140113Prinsessan Percy. Redo för sin tummy rub.

Människor som inte förstår sig på katter

20130628-135847.jpg

20130628-135902.jpg

Det här ser väldigt mycket ut som en heligt förbannad ekorre i ett träd och som en tålmodigt väntande katt under samma träd. Det är det förstås inte. Det är bara oförstående människor som jag själv som skulle anklaga katterna för något sorts samband mellan den heligt förbannade ekorren och det totalt oskyldiga sammanträffandet att Percival råkar sitta under ekorrens träd. Katterna skulle aldrig störa ekorren.

OCH HUR SOM HELST SÅ VAR DET FAKTISKT EKORREN SOM BÖRJADE!

Solkatten

Percival är så lycklig över gräset och solen att han faller ihop en förnöjt mullrande guldhög om man rör honom. Jag går runt och njuter av kommande krokusar och ser med spänning på vad som klarat vintern och vad som inte gjort det. Och så är jag förstås nyfiken på hur det gått med allt jag planterade förra året. Det där som jag i mitt högmod tänkte att jag förstås skulle komma ihåg vad det var och vart det planterades. Jag känner igen rosorna, det gör jag, men resten..? Spirar gör det i alla fall, och efter 7 månader av snö räcket det rätt bra!

20130420-123710.jpg

20130420-123717.jpg

20130420-123725.jpg

20130420-123744.jpg

20130420-123817.jpg