Oftast är jag jättestolt över mina barn. Andra gånger inte lika mycket.
Tilda, 4 år, fick ett trevånings smyckesskrin som jag släpade med mig hem från en specialiserad dansbutik i Victoria Quarters i Leeds. När man öppnar det spegelförsedda locket spelar skrinet musik och en liten ballerina dansar runt. Tilda grät i 28 minuter (shit you not) när hon insåg att alla hennes smycken och allt hennes smink inte fick plats i skrinet. Större delen av den tiden spenderade hon med att titta på sig själv gråtande i spegeln.
Vilho, 6 år, fick igår den mobiltelefon vi lovat honom inför förskolestarten. Idag fick han 2 euro veckopeng för att han två gånger (shit you not nu heller) städat undan sina egna leksaker från golvet under den senaste veckan. Sedan fick han ytterligare 1 euro för att han kört några sniglar till skogen. Och så rullar han med ögonen och frågar varför han inte får mer pengar. Och jag uppbringar all min pedagogiska kompetens för att utesluta svärorden ur ”för att du inte gör annat än sitter på din rumpa hela dagen”.
Den uppenbara lösningen är att låta Vilho tjäna extra pengar genom att kränga det krimskrams som Tilda inte får plats med.
Hit och dit och tillbaka igen 
Ibland är det jobbigt 🙂