Etikettarkiv | Om jag vore president

Att vara helt blind för genus är ett privilegium

På väg till jobbet lyssnade jag på en jätteintressant diskussion om Iran med (hör och häpna!) faktiska iranier. Två män och en kvinna av vilka jag kommer ihåg namnet på ingen alls talade om revolutioner, sanktioner och framtidsvisioner. Som avslutning fick de allihop frågan om de ansåg att Iran nu var ett stabilt land, som hade vad det skulle ta att växa och frodas de närmaste säg 40 åren. Männen var överens om att det var ett stabilt land, även om den ena var lite mer återhållsam i sin beskrivning av landets kvaliteter, och de tyckte att invånarna var fria och kunde säga sin åsikt.

Där någonstans tappade den annars mycket sansade kvinnan alla sina getter och, på brittiskt manér, meddelade att med ”all due respect” så är situationen för kvinnor i Iran verkligen inte en dans på rosor. Männen menade att kvinnor ju till och med är fler till antalet på iranska universitet så nog har kvinnor det riktigt bra.

Och det slår mig hur lätt det är att sitta och tycka att andra har det bra när man inte behöver leva deras liv. Det är samma argument, samma överlåtande ton, samma cherry pickande anekdoter, som möter kvinnor över hela världen, även om man förstås med rätta kan säga att det finns grader i helvetet.

Jo, kvinnor är i majoritet vid iranska universitet. Så pass att man från det styrande hållet har börjat lägga fram förslag på att begränsa kvinnors tillgång till utbildningsplatser. Argumentet är att kvinnor ändå inte utnyttjar sin universitetsutbildning till att arbeta, eftersom de stängs ute från arbetsmarknaden när de gifter sig och får barn.

Förutom då att forskning visar att utbildade kvinnor är direkt avgörande för nästa generations utbildning och för produktionen av human capital, så måste man ju inte vara rabiat feminazi för att se en viss orättvisa i de planerna. Anledningen till att kvinnor inte får jobb är att de a) har sin huvudsakligen utbildning inom humaniora där det inte finns jobb i Iran, och b) diskrimineras hej vilt på arbetsmarknaden, samt c) inte förväntas förvärvsarbeta.

Iran har fortfarande hijabtvång för kvinnor. Brott mot det kan bestraffas med böter, piskrapp och/eller fängelse eftersom det ses som ett brott mot själva staten. Bara det är nog för att påstå att Iran inte är ett fritt samhälle och att den som påstår det är en man. Universitetsutbildningen förresten, den måste kvinnan ha mannens tillstånd för att få skaffa sig. Männen på radio talar om att iranier är fria att säga sin åsikt. De är verkligen helt blinda för genus. Mer om den saken på My Stealthy Freedom, ett nätverk av iranska kvinnor som med risk för sina egna liv tar kampen för att få klä sig som de vill. Den dagen män måste skyla sig kanske de inser vad frihet är.


Kvinnor får inte gå och titta på fotboll, så en grupp fotbollsälskande aktivister klär, i bästa Monty Python-anda, ut sig till män och smyger in på matcherna. Den högsta rätten i landet har fastslagit, men viss rätt får man väl medge, att halvnakna, svettiga män leder kvinnor till syndiga tankar. Så mycket för frihet.

Om suvakkis och diskussioner som alltid blir rasistiska

Emellanåt känns det som om jag lever i ett parallellt universum. I går var det någon som publicerade en länk till en artikel på Facebooksidan för folk boende i kommunen. Artikeln (som jag i ärlighetens namn inte brydde mig att läsa) handlade kortfattat om hur en finländsk politiker med rötter i Somalia har varit runt och pratat på skolor.

Det uppstod genast en diskussion om huruvida politiker ska få komma till skolor, och bara det är ju fullkomligt bisarrt. Klart att politiker (alltså aktiva politiker, inte bara politiskt aktiva – om ni förstår vad jag menar) ska få komma ut i skolorna och prata med eleverna! Hur ska vi annars fostra en generation som är intresserad av politik? På samma sätt ska representanter för trossamfund få komma till skolorna, inte för att predika men för att ge exempel på olika sätt att betrakta världen. Jag ser det som en av skolans absolut viktigaste uppgifter, att visa eleverna att allt inte är så svartvitt, att man får tänka som man vill och tro vad man vill men också att olika tanke- och trossätt omvandlat i politik har konsekvenser för hur samhället ser ut.

På tal om svartvitt.

Jag vet inte om ni brukar få en sån där känsla varje gång någonting rör en typ som inte är kritvit och kan följa sina anfäder 500 år bakåt i tiden och ändå hamna i samma by, en lätt obehagskänsla av att om man läser kommentarerna så kommer man tappa hoppet om mänskligheten? Att även en artikel som egentligen handlar om att rädda kattungar ändå kommer att bli en diskussion om invandring? Den känslan hade jag när jag först såg trådstarten, men eftersom det är folk härifrån trakten som skriver så ville jag ändå läsa.

Relaterad bild

Det tog ingen tid alls innan det blivit en tråd om hur det säkert vore bättre om han åkte till Somalia och talade på skolor där och även de som inte är öppet rasistiska as håller med om att ”sånt där” inte hör hemma i skolan. ”Sånt där” är vad som på finska kallas suvaitsevaisuus och direkt översatt till svenska betyder ”tolerans”. Folk går alltså bananas över att skolan bjuder in någon som förespråkar tolerans eftersom det är indoktrinering av barnen som då inte får växa upp fria.

Jo, i Finland har suvaitsevaisuus börjat användas som något negativt. Kvinnor som till exempel är feminister, hjälper invandrare eller bara förespråkar sin egen rätt att yttra sig kallas ofta suvakkis. Det är ett skällsord, att vara tolerant. Hur i hela helvete blev det så?

Det är ganska komplicerat och har analyserats fram och tillbaka åtskilligt redan, men suvakkis är ofta vänner av invandring och eftersom det finns partier som mycket tydligt tar avstånd från invandring (i Finland Sannfinländarna) så tar suvakkis automatiskt också avstånd från Sannfinländarna vilket betyder att de är emot ett politiskt part som är demokratiskt valt. Det, i en synnerligen märklig förlängning, betyder att suvakkis ingalunda kan vara toleranta och öppna för olika åsikter utan i grund och botten är politiskt drivna och dessutom svartmålar ett regeringsparti.

Den som är politiskt driven, ute i syfte att svartmåla motståndare, är förstås inte lämplig att tala på skolan.

Alltså det finns så många felslut här, och folk köper det. Vill vara lite edgy, är trötta på feminism och tycker att det räcker med invandrare nu när det finns tillräckligt för att förse oss med städare och pizza.

Här står jag sedan i mitt parallella universum och kan bara inte förstå hur folk inte kan vakna upp och bah hey, kanske det ÄR bra med tolerans ändå? Kanske tolerans är vad hela vårat samhälle behöver? Tolerans för de över 100.000 finländska barn som lever i fattigdom? Tolerans för de drygt 6500 som är bostadslösa? Tolerans för att mota ökade hotbilder mot politiker och journalister? Hur kan man INTE tycka det och ändå värdesätta ett fritt samhälle?

 

Fotbollstjejer

Jag är och tittar på när Tilda spelar match. Det var flera månader sedan jag senast hade chansen. Och vilken förändring! Det är inte alls längre en hög töser, alla vilt sparkande i en surrande massa kring bollen. Det är passar, stenhårda sparkar, tjong mitt i krysset. Det är klacksparkar, hejarop, rödflåsigt och målmedvetet kämpande. På lek förstås, men också på dödligt allvar.

Och jag undrar i mitt stilla sinne om vi som samhälle ska ha kommit tillräckligt långt för att inte bräcka dem. Om de ska kunna få spela utan att behöva höra att tjejer inte kan, få springa sig röda och svettiga utan att behöva tänka på hur de ser ut, få sparka hårt och missa utan att tro att missar är typiskt tjejer. Och jag undrar om de kommer att få drömma om fotbollskarriärer, att bli sportstjärnor, ha idoler och bli bra nog att leva på att göra något de älskar.

Jag hoppas innerligt att vi har kommit så långt.

Kul grej: Tog med Tilda på landskamp i herrfotboll. Hon jämförde hela tiden med sitt eget lag och när man ”spelar på riktigt”.

Finland har gjort familjeåterföreningar omöjliga

I dag var jag och A hemma hos en vän från Syrien. Han har bott i Finland i 1,5 år nu och håller som bäst på att lära sig finska. Det är svårt säger han, inte på grund av själva språket utan för att han inte kan koncentrera sig. Han tänker bara på sin familj – sin hustru och sina barn som finns kvar i Syrien.

Han hade, i likhet med många andra, hoppats på att kunna återförenas med sin familj när han fått alla papper i ordning. Han var den som fick riskera livet för att hitta en trygg plats där familjen kunde slå sig ner. Han var den som hade bäst chanser att överleva resan ut ur Syrien och in i Europa.

Han sparar varje cent för att kunna skicka till sin familj. Återföreningsprocessen är bisarrt dyr. Dels kostar byråkratin i Finland. Dels kostar den på alla andra ställen som familjen måste få dokument i från.

Men nu har han gett upp. Det finns inget ljus i tunneln, säger han. Han undrar om han gjorde fel som tog sig hit, längtar tillbaka och längtar efter de barn som inte fått se sin far på 1,5 år.

Tre gånger har familjen fått en tid bokad vid finska ambassaden i Ankara i Turkiet – den enda ambassad som Finland godkänner att familjeåterföreningarnas intervjuer görs vid. Men för att resa in i Turkiet behöver familjen visum och Turkiet har beslutat att inte längre utfärda visum till syrier. Tre gånger har de missat sin inbokade tid.

Jag trodde först inte det var sant när han berättade, men det finns alltså ingen möjlighet för hans familj att lagligt utnyttja de rättigheter som de i teorin har. Det finns ingen annan ambassad, inget annat sätt in i Turkiet, inga dokument med stämplar som hjälper. De är bara fast. Och denna fantastiska man som skulle kunna vara en tillgång i sitt nya hemland är bara en spillra av sig själv. Trasig. Hellre död bredvid dem än levande död här.

Men det behöver förstås inte vara så här. Allt som skulle krävas är att Finland skulle tillåta att intervjuerna kunde hållas vid någon annan ambassad, lämpligen i Beirut eller i Saudi-Arabien – länder som fortfarande beviljar visum till syrier – och vips skulle dessa splittrade familjer faktiskt ha en chans att återförenas. Dyrt är det fortfarande. Smärtsamt och långsamt. Men åtminstone möjligt.

Hur kan Finlands regering inte godkänna det här? Hur kan Finlands regering inte vidta de små och enkla åtgärder som behövs för att barn ska få tillbaka sina föräldrar?

Det är bråttom nu. De människor som flytt hit undan krig måste få börja sina liv. Det orkar de inte göra utan sina familjer. Vi måste protestera, uppmärksamma och skaka fram förändringar. Nu.

 

Vi måste lära oss mer om religion

I dag läser jag Lotta Lundbergs lysande krönika om religion. Hon skriver bland annat

”Religionsfrihet kan vi bara försvara om vi vet vad religion är.”

Påven är, som ni kanske hört, på besök i Lund med anledning av att det är 500 år sedan reformationen. För en medeltidshistoriker finns det förstås helt sanslös massa spännande information i bara den meningen, men jag undrar (i likhet med Lundberg) hur många det är i dagens Sverige som egentligen förstår vidden. Som förstår hur viktigt det är för vårt samhälle.

”Samma kväll som nyheten släpps om hans medverkan vid högtidlighållandet av reformationen i Lund i oktober ber han om ”förlåtelse och barmhärtighet för det icke evangeliska förhållningssättet från katolikernas sida gentemot de övriga kristna samfunden”.”

Runt om i världen blir det en stor nyhet, i Sverige rycker man på axlarna. Trots att det här är jätteviktigt! Viktigt, eftersom vi ska minnas vår historia, men viktigt kanske framförallt för att vi ska kunna upprätthålla vad vi har strävat efter: ett samhälle med religionsfrihet. För ett samhälle med religionsfrihet är inte samma sak som ett samhälle fritt från religion.

Jag har tänkt att skriva om det länge men inte vetat hur jag ska börja, men så här: min stora kärlek (vi kan kalla honom A) är muslim. Inte bara så där lite grann, utan fullt ut, ber-fem-gånger-om-dagen-muslim. Hur trött han än är och hur hårt han än jobbar så ställer han klockan på natten för att gå upp och be.

Och jag är så sanslöst imponerad av hans hängivenhet, hans tro på att det finns någonting större, att hur åt helsicke allt verkar gå så kan man inte göra mer än sitt bästa och försöka ta lärdom av vad som händer för det har en mening. Hans beredskap att vara väldigt obekväm, trött och hungrig för någonting viktigare än honom själv. För det här är någonting som jag har tappat i mig själv, något som jag hade men som försvann med barn och jobb och stress och som jag saknar. Att stå upp för vad man tror på.

Jag räknar mig inte som kristen av den enkla anledningen att jag inte tror på varken Bibelns Gud eller på Jesus som hans son. Inte heller kommer jag att bli muslim, för jag tror inte på Koranens version av Gud heller. Men det religiösa perspektivet har jag gärna och jag märker hur lätt och skönt det är för mig att hålla med A när han säger att Gud har en plan och att allt kommer att lösa sig – inte för att jag egentligen tror att det finns en Gud med en plan utan för att tillförsikt ibland är det enda rätta sättet att komma vidare i en svår situation.

När jag för ett drygt år sedan stod utanför polisstationen i Böle och delade ut varmt te till frysande människor på flykt frågade jag lite om arabiska. När de berättade att svaret på ”hur mår du?” är ”ära till Gud” (al-ḥamdu lillāh) efterfrågade jag en icke-religiös variant. Alltså, det kändes ju lite fel att jag skulle svara så när jag inte tror på Gud – inte för min skull egentligen men för att det verkar respektlöst att slänga sig med gudshälsningar. Men jag fick förklarat för mig att alla kan säga så, för alla kan vara tacksamma inför vad vi har fått.

Och här någonstans ser jag mig omkring på alla dessa trötta, smutsiga, frusna människor som har flytt från sina hemland, vandrat genom hela Europa, som förlorat vänner och älskade längs vägen och jag tycker att den milt leende lille mannen framför mig är en tölp. Men de andra håller med honom. De är tacksamma. De är tacksamma över att de kommit fram och över prövningarna som Gud har givit dem, så att de kan få bli bättre människor med större förståelse och ödmjukhet i framtiden.

Man kan ju tycka vad man vill om Guds inblandning i det hela, men fatta vilken fantastisk inställning till motgångar av storleksordningen inbördeskrig! ”Nu får jag lära mig ödmjukhet och tacksamhet.”Joråsatteh.

Kuvahaun tulos haulle say what again gif

Jag mötte inte Gud, som en del gör när deras liv förändras, men jag mötte så många människor som har förlorat allt utom sin tro och jag lärde mig så viktiga saker – inte om det gudomliga utan om det mänskliga. För det här handlar helt och hållet om hur man väljer att se på världen. Om man väljer att se på vad man faktiskt har och att vara tacksam över det, eller om man tycker att man alltid är värd mer. Viktigt att notera är förstås att det där med att vara tacksam över vad man har inte på något vis är det samma som att alltid finna sig i vad som helst eller att stagnera och inte se framåt. Det är bara ett sätt att finna ro i en svår situation och göra det bästa man kan där och då.

Det behöver jag nu.

Därför tycker jag också att Lundbergs krönika är så bra och viktig, för att alltför många tror att religionsfriheten är till för att skydda dem mot all religiös inblandning i deras vardag i ett världens rikaste och tryggaste länder. A säger att han aldrig skulle ha överlevt utan religionen, att tron på Gud är det enda som håller en människa någorlunda uppe när bomberna faller och grannarnas livlösa barn grävs fram ur ruinerna av deras hus och jag förstår. Religionsfriheten är lika mycket till för honom, för att han ska få fortsätta att praktisera sin religion, som den är till för att jag ska kunna låta bli.

 

Rädda Syrien! (Och ett par saker jag är sjukt nöjd med)

Kanske ni redan visste det, men min Kärlek är från Syrien. Han kom till Finland för snart två år sedan och har tack och lov uppehållstillstånd. När det var en stor manifestation i Helsingfors för att uppmärksamma den humanitära katastrof som Syriens krig har orsakat var det alltså fullkomligt självklart att vi fanns på plats. Han, jag, barnen och ett par tusen andra stod och betraktade hur människor med lyktor i händerna formade ett mänskligt fredsmärke och krävde ett slut på kriget i Syrien.

peace-church

Någon dag ska jag försöka sätta ord på hur det är att leva tillsammans med en som kommer från kriget, men ikväll klarar jag det inte. Det var tungt att se honom stå där, förvisso omgiven av tusentals människors öppenhjärtliga stöd och en liten familj som älskar honom, men ändå förkrossande ensam. Trygg, ja, men så medveten om alla som fortfarande är kvar i Syrien, som förtvinar i flyktingläger eller som fått ge sina liv för vansinnet. Jag håller hans hand, för jag vet inte vad jag ska säga.

Hur som helst. Skänk en slant till någon av hjälporganisationerna, ok? Ok.

Ja, och sedan kom det fram en mediamänniska av något slag. ”Ursäkta, men talar ni finska eller engelska” frågade han. ”Både och”, svarade vi. ”Och svenska och arabiska och ryska. Kan vi hjälpa till?” Så vände han sig till min son och sa ”Jag undrar om den här unga fröken skulle vilja vara med på en kort liten filmsnutt” och jag fick ÄNTLIGEN valuta för hattköpet när jag kunde svara att det vill han säkert men det är inte en liten fröken för ”det är ju en Pikachu”.

Sanslöst nöjd över detta.

pokebarn

Sedan åkte vi hem och lagade mat och skrattade så vi höll på att kikna åt saker som kanske inte hade varit lika roliga om vi inte alla varit så trötta. Nu ska jag strax gå och lägga mig bredvid Honom, och försöka att vara mer tacksam över att han är här och trygg med mig än att så många av hans nära och kära sover med hjärtat i halsgropen till ljudet av bomber.

Det bästa som sagts om presidentvalet

hillary

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Så här ser det ut, det manliga privilegiet. Alla som någonsin har sagt att kompetens ska avgöra, inte kön, så här ser det ut i verkligheten. Trump anses av oroväckande många miljoner människor vara mer kompetent än Clinton, trots att Trump helt bevisligen inte har en susning om vad i hela helvete han snackar om.

Förutom att han avbryter henne imponerande 27 gånger under de första 26 minuterna av debatten och konsekvent berättar för henne vad hennes åsikter är (”And I don’t think, I really don’t think you disagree with me on this, if you want to know the truth. I think maybe there’s a political reason why you can’t say it, but I really don’t believe.”) säger han så här som svar på hur man ska laga klyftan mellan svarta och vita i USA:

”Well, first of all Secretary Clinton doesn’t want to use a couple of words and that’s law and order. And we need law and order. If we don’t have it, we’re not going to have a country. And when I look at what’s going on in Charlotte, the city I love, the city where I have investments, when I look at what’s going on throughout various parts of our country, whether it’s…I can keep naming them all day long — we need law and order in our country.”

Och det här säger han om ISIS:

”So she talks about taking them out. She’s been doing it a long time. She’s been trying to take them out for a long time. But they wouldn’t have even been formed if they left some troops behind, like ten thousand or maybe something more than that. And then you wouldn’t have had them. Or, as I’ve been saying for a long time, and I think you’ll agree because I said it to you once— had we taken the oil — and we should have taken the oil, ISIS would not have been able to form either because the oil was their primary source of income. And now they have the oil all over the place including the oil, a lot of the oil in Libya, which was another one of her disasters.”

Jag fetstilade två av mina favoritdelar, även jag är väldigt förtjust i att han ger Clinton skulden för oljan i Libyen. ”Jag tror du håller med för jag har sagt det till dig en gång”. ”Vi skulle ha tagit oljan”. DET VAR INTE ER OLJA ATT TA!

Jag orkar inte ens. Hur kan hon tvingas stå ut med en sådan pajas som hennes konkurrent till den post som är öppen? Huh? Och om det kan hända så där, mitt i det öppna, gissa hur många gånger det händer på andra arbetsplatser…