Nyhetsplock

Jämnbördiga sidor

Lite snabbt bara, för jag har jättemycket att göra idag, men alltså nyhetsrapporteringen om den eskalerade Israel/Palestina-konflikten. Jag bryter ihop.

Överallt så rapporteras det som om det vore två hyggligt jämnbördiga sidor i konflikten. Det framhålls att det från Gaza har avfyrats över 1000 raketer mot Israel. Jo, det är helt sant, men 200 av dem har för i hela friden inte ens tagit sig över gränsen utan landat i Gaza. Vad säger det om den militära förmågan? Och från de 850 raketer som slagit ner i Israel eller förstörts av deras sjukt avancerade försvarssystem har det inte rapporterats några personskador. Vad säger DET om den militära förmågan? Sex israeliska medborgare har dött (jag antar att flera av dem är araber, i Lod), medan minst 43 palestinier i Gaza har fått sätta livet till. 13 av dem var barn. Oavsett hur man räknar har det alltså dött flera än dubbelt så många barn i Gaza som det dött israeler. Vad säger det egentligen om den här konflikten?

Det är inte två jämnbördiga sidor. Det är en av världens mest välutrustade arméer mot ett folk som är instängt, avstängt och som levt utan medborgerliga rättigheter, fri tillgång till mat, vatten och sjukvård i flera decennier redan. När man då skriver att ”båda sidor trappar upp våldet” eller ens talar om det som en konflikt mellan Israel och Palestina framstår det som om upptrappat våld från palestiniernas sida skulle ha liknande potential som upptrappat våld från israelernas sida. Så är det förstås inte.

Lite som att ta en geting i sin hand och sedan slå ihjäl den när den sticker en. Självförsvar, liksom.

Nyhetsplock

Några proportioner och perspektiv beträffande corona

I coronadebatterna här i Finland finns det gott om självutnämna experter och moralpoliser men väldigt lite proportioner och perspektiv. Jag är fullt medveten om att covid är en mycket farlig sjukdom, att det absolut inte rör sig om någon vanlig liten flunsa. Jag är också fullt medveten om att covid inte bara skördar liv utan även förstör liv för dem som blir kvar. Så behöver ingen tvivla på de grundförutsättningarna.

I Finland tenderar man till att rapportera dagligen om nya bekräftade smittofall. Preliminärt är dagens siffra 770. 770 bekräftade nya fall. I hela Finland. Och det basuneras ut, både i media och på sociala plattformar, som att Finland nu är rakt på väg in i helvetet och att kurvan pekar brant uppåt. Från och med måndag kommer man därför att stänga ner samhället, med distansundervisning för högstadiet och uppåt. Utegångsförbud har diskuterats.

Om man istället tittar på andel positiva av genomförda test finns det inga större förändringar sedan november förra året. Den kurvan har legat ganska konstant på någonstans mellan 2,5 och 2,8 procent.

Proportioner alltså.

Samtidigt rapporteras om barn och ungas snabbt avtagande välmående, med barnskyddsanmälningar och berättelser om både våld i hemmet, fattigdom och isolering. ”Det är ändå värre att någon dör”, hävdas det och det är väl klart. Men är det verkligen de två sakerna som det står mellan? Finland har förövrigt, i skrivande stund, 759 döda i covid. Jag förstår att det är 759 för många, men det är i jämförelse en väldigt, väldigt låg siffra.

Min vän och kollega Fredrik Charpentier Ljungkvist har forskat i pandemisk historia, och dessutom beräknat överdödligheten under corona. I Finland ligger den under 3%. Det är den minsta kategorin, innan man istället i likhet med Norge får underdödlighet – det vill säga att färre har dött än under ett normalt år. Fredrik har också räknat på jämförelser mellan de nordiska länderna under tidigare pandemier, och kunnat konstatera att dödligheten i Sverige under de senaste stora sjukdomsutbrotten (Asiaten (1957), Hongkonginfluensan (1968) och en mycket svår influensa år 1976) varit betydligt högre än i Finland, Norge och Island. Varför vet man inte riktigt, men eftersom även Danmark har drabbats hårdare tänker man sig att det har att göra med folktäthet, urbana centrum och kontakter till kontinenten. Det samma är säkert sant i dag. Sveriges överdödlighet under corona har förresten varit 7,6%, vilket är bland de lägre i Europa.

Perspektiv, hörrni.

Och jag förstår att man i Finland bara kan ta ställning till de finländska barnens skolgång, och jag tänker mig att de digitala lösningar som har gjorts inte kommer att på sikt medföra någon större utbildningsmässig katastrof, men globalt finns det 168 miljoner barn som under det senaste året inte har fått gå i skola. Oroliga sakkunniga varnar för att många av de barnen heller inte kommer att komma tillbaka till skolan när det öppnar upp igen, för det hade varit en sådan jättelång process att få dem till skolan från första början. Det här kommer att få enorma konsekvenser för framtiden, och inte minst öka klyftorna mellan de rikare länderna som har haft möjlighet att arrangera distansundervisning och de fattigare länderna där skolgången helt enkelt har uteblivit. Sånna saker tänker jag på när folk hojtar om att pandemin nu skenar iväg och att allt måste stängas ner.

Ja, och så tänker jag på hur vetenskap rapporteras. I en av de mer lokala tidningarna hade man skrivit om en forskningsgrupp som kallar sig NoCoRoNa. Under rubriken ”Censur skördar offer” får sedan en lungläkare uttala sig och hävda följande:

”Okunskap om smittspridningen via aerosol (inte aeorosol) gör att folk i Finland och i hela världen smittas. Censur hindrar informationen att gå fram. Över 111 miljoner människor i världen har insjuknat i covid19 för att de inte har fått den information som kunde ha räddat dem. Nästan 2,5 miljoner har dött.”

Ursäkta det möjligen grova språket men under vilken jävla sten har man bott om man har lyckats missa att corona sprids via aerosol? På WHO:s sida står det, sedan åtminstone juli 2020:

”Aerosol transmission can occur in specific settings, particularly in indoor, crowded and inadequately ventilated spaces, where infected person(s) spend long periods of time with others, such as restaurants, choir practices, fitness classes, nightclubs, offices and/or places of worship.”

Det gör mig lite granna irriterad att han påstår att det är avsaknaden av information om virusets spridning som är orsaken till att 2,5 miljoner människor har dött, och det provocerar mig en liten smula att han får göra ett sådant påstående utan att bli ifrågasatt. Lite alltså. Men jag kan hantera det.

Exakt vad är det då som har censurerats? Jo, den intervjuade lungläkaren hade försökt få en artikel publicerad i Lancet, och den hade inte antagits. Det är inte censur. Det är en indikation på undermålig vetenskap. I det här fallet skulle det dessutom lika gärna kunna vara att han inte har något nytt att komma med. Alla känner till spridningsvägarna. Han hävdar också att de allra flesta blir smittade inom familjen, vilket knappast heller kan komma som en överraskning för någon.

So. Fucking. What?

Sedan påstås det att man i Finland inte har vidtagit politiska åtgärder baserat på de här forskningsresultaten och jag bara tappar det. Med de siffrorna Finland har och den kommande nedstängningen har man i Finland dessutom munskydd inom alla kommunala och statliga instanser, inkluderat personalen på dagis och elever från årskurs 6 och uppåt. Nästan alla på bussar, tåg och i affärer har dessutom munskydd, precis som personalen på restauranger. Offentliga sammankomster med fler än tio personer är förbjudna. Gym och hobbyverksamhet är nedkörd.

Lungläkaren efterlyser ”tystnadsplikt” även i hemmen. Som om det vore ett jävla problem i det här landet att folk pratade för mycket.

Någon påpekar att det länge varit aktuellt med att uppmuntra folk att avstå från pratande i metron i Tokyo. Tokyos metro har drygt 6,8 miljoner resande varje dag. På två veckor har lika många människor åkt i Tokyos metro som åker i Helsingfors metro varje år. Det är en viss skillnad. Dessutom kommer jag inte ifrån känslan av att många av dem som vill ha starkare åtgärder typ tystnadsplikt och munskyddstvång främst vill ha det för att kunna polisa andra. Kunna säga till den där tjejen på metron att hon inte får prata i telefon. Få se han som kommer utan munskydd till affären bli nekad. Kanske handlar det om att vilja få mer cred för att man själv håller käften stängd bakom munskyddet, kanske handlar det om något sorts märkligt behov av att kunna peka ut dem som inte bryr sig, syndabockarna, de där som är ansvariga för allt. Som om avsaknaden av munskydd eller prat på offentliga platser skulle vara definitionen.

För min del skulle gärna de som tycker att det ska vara tyst gärna få vara tysta.

Proportioner och perspektiv.

Vardagslivet

Tvilling

Var på sonens utvecklingssamtal på skolan, tillsammans med exet. Insåg till min förfäran att vi färgmatchade varandra. Inte lite, utan på fucking nyansnivå. Senapsgul tröja, kombinerat med rostrött och svart på byxor och jacka.

Vi måste börja ringa varandra och kontrollera sånt här innan vi dyker upp på samma ställe som några Olsen-tvillingar.

Nyhetsplock

Människors lika värde vann

Nej, det är ju inte med odelad förtjusning man möts av dagens valresultat. Män dömda för hets mot folkgrupp, misshandel och sexuellt ofredande väljs med tusentals rösters marginal in i landets styrande organ. Att det ens är möjligt är skrämmande.

Och när man först ser på fördelningen av röster och Sannfinländarna står som näst största parti med en väldigt liten marginal till Socialdemokraterna (som är störst) sjunker hjärtat. Men nu är det verkligen inte så illa som det verkar. Under förra valet fick Sannfinländarna 17,7 % av rösterna och det gav dem 38 mandat. Under mandatperioden splittrades så partiet, i typ Blå Framtid (eller whatever, ingen framtid alls tydligen) och Sannfinländarna. Den delen som fortsatte att vara partiet Sannfinländarna ser alltså ut att ha gått framåt i det här valet, men det här valet fick de 17,5 % och har alltså BACKAT 0,2 %. Det gav dem ändå 39 mandat.

De verkliga vinnarna det här valet är rödgröna, unga kvinnor. Miljö, nytänkande och människors lika värde har vunnit det här valet. Vänsterförbundet går från 7,1 % till 8,2 %. Socialdemokraterna från 16,5 % till 17,8 %. De Gröna från 8,5 % till 11,5 %.

De högljudda, rasistiska, sexistiska, brottsdömda männen ska inte regera.

Kulturkrockar · Uncategorized

Att vara helt blind för genus är ett privilegium

På väg till jobbet lyssnade jag på en jätteintressant diskussion om Iran med (hör och häpna!) faktiska iranier. Två män och en kvinna av vilka jag kommer ihåg namnet på ingen alls talade om revolutioner, sanktioner och framtidsvisioner. Som avslutning fick de allihop frågan om de ansåg att Iran nu var ett stabilt land, som hade vad det skulle ta att växa och frodas de närmaste säg 40 åren. Männen var överens om att det var ett stabilt land, även om den ena var lite mer återhållsam i sin beskrivning av landets kvaliteter, och de tyckte att invånarna var fria och kunde säga sin åsikt.

Där någonstans tappade den annars mycket sansade kvinnan alla sina getter och, på brittiskt manér, meddelade att med ”all due respect” så är situationen för kvinnor i Iran verkligen inte en dans på rosor. Männen menade att kvinnor ju till och med är fler till antalet på iranska universitet så nog har kvinnor det riktigt bra.

Och det slår mig hur lätt det är att sitta och tycka att andra har det bra när man inte behöver leva deras liv. Det är samma argument, samma överlåtande ton, samma cherry pickande anekdoter, som möter kvinnor över hela världen, även om man förstås med rätta kan säga att det finns grader i helvetet.

Jo, kvinnor är i majoritet vid iranska universitet. Så pass att man från det styrande hållet har börjat lägga fram förslag på att begränsa kvinnors tillgång till utbildningsplatser. Argumentet är att kvinnor ändå inte utnyttjar sin universitetsutbildning till att arbeta, eftersom de stängs ute från arbetsmarknaden när de gifter sig och får barn.

Förutom då att forskning visar att utbildade kvinnor är direkt avgörande för nästa generations utbildning och för produktionen av human capital, så måste man ju inte vara rabiat feminazi för att se en viss orättvisa i de planerna. Anledningen till att kvinnor inte får jobb är att de a) har sin huvudsakligen utbildning inom humaniora där det inte finns jobb i Iran, och b) diskrimineras hej vilt på arbetsmarknaden, samt c) inte förväntas förvärvsarbeta.

Iran har fortfarande hijabtvång för kvinnor. Brott mot det kan bestraffas med böter, piskrapp och/eller fängelse eftersom det ses som ett brott mot själva staten. Bara det är nog för att påstå att Iran inte är ett fritt samhälle och att den som påstår det är en man. Universitetsutbildningen förresten, den måste kvinnan ha mannens tillstånd för att få skaffa sig. Männen på radio talar om att iranier är fria att säga sin åsikt. De är verkligen helt blinda för genus. Mer om den saken på My Stealthy Freedom, ett nätverk av iranska kvinnor som med risk för sina egna liv tar kampen för att få klä sig som de vill. Den dagen män måste skyla sig kanske de inser vad frihet är.


Kvinnor får inte gå och titta på fotboll, så en grupp fotbollsälskande aktivister klär, i bästa Monty Python-anda, ut sig till män och smyger in på matcherna. Den högsta rätten i landet har fastslagit, men viss rätt får man väl medge, att halvnakna, svettiga män leder kvinnor till syndiga tankar. Så mycket för frihet.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om suvakkis och diskussioner som alltid blir rasistiska

Emellanåt känns det som om jag lever i ett parallellt universum. I går var det någon som publicerade en länk till en artikel på Facebooksidan för folk boende i kommunen. Artikeln (som jag i ärlighetens namn inte brydde mig att läsa) handlade kortfattat om hur en finländsk politiker med rötter i Somalia har varit runt och pratat på skolor.

Det uppstod genast en diskussion om huruvida politiker ska få komma till skolor, och bara det är ju fullkomligt bisarrt. Klart att politiker (alltså aktiva politiker, inte bara politiskt aktiva – om ni förstår vad jag menar) ska få komma ut i skolorna och prata med eleverna! Hur ska vi annars fostra en generation som är intresserad av politik? På samma sätt ska representanter för trossamfund få komma till skolorna, inte för att predika men för att ge exempel på olika sätt att betrakta världen. Jag ser det som en av skolans absolut viktigaste uppgifter, att visa eleverna att allt inte är så svartvitt, att man får tänka som man vill och tro vad man vill men också att olika tanke- och trossätt omvandlat i politik har konsekvenser för hur samhället ser ut.

På tal om svartvitt.

Jag vet inte om ni brukar få en sån där känsla varje gång någonting rör en typ som inte är kritvit och kan följa sina anfäder 500 år bakåt i tiden och ändå hamna i samma by, en lätt obehagskänsla av att om man läser kommentarerna så kommer man tappa hoppet om mänskligheten? Att även en artikel som egentligen handlar om att rädda kattungar ändå kommer att bli en diskussion om invandring? Den känslan hade jag när jag först såg trådstarten, men eftersom det är folk härifrån trakten som skriver så ville jag ändå läsa.

Relaterad bild

Det tog ingen tid alls innan det blivit en tråd om hur det säkert vore bättre om han åkte till Somalia och talade på skolor där och även de som inte är öppet rasistiska as håller med om att ”sånt där” inte hör hemma i skolan. ”Sånt där” är vad som på finska kallas suvaitsevaisuus och direkt översatt till svenska betyder ”tolerans”. Folk går alltså bananas över att skolan bjuder in någon som förespråkar tolerans eftersom det är indoktrinering av barnen som då inte får växa upp fria.

Jo, i Finland har suvaitsevaisuus börjat användas som något negativt. Kvinnor som till exempel är feminister, hjälper invandrare eller bara förespråkar sin egen rätt att yttra sig kallas ofta suvakkis. Det är ett skällsord, att vara tolerant. Hur i hela helvete blev det så?

Det är ganska komplicerat och har analyserats fram och tillbaka åtskilligt redan, men suvakkis är ofta vänner av invandring och eftersom det finns partier som mycket tydligt tar avstånd från invandring (i Finland Sannfinländarna) så tar suvakkis automatiskt också avstånd från Sannfinländarna vilket betyder att de är emot ett politiskt part som är demokratiskt valt. Det, i en synnerligen märklig förlängning, betyder att suvakkis ingalunda kan vara toleranta och öppna för olika åsikter utan i grund och botten är politiskt drivna och dessutom svartmålar ett regeringsparti.

Den som är politiskt driven, ute i syfte att svartmåla motståndare, är förstås inte lämplig att tala på skolan.

Alltså det finns så många felslut här, och folk köper det. Vill vara lite edgy, är trötta på feminism och tycker att det räcker med invandrare nu när det finns tillräckligt för att förse oss med städare och pizza.

Här står jag sedan i mitt parallella universum och kan bara inte förstå hur folk inte kan vakna upp och bah hey, kanske det ÄR bra med tolerans ändå? Kanske tolerans är vad hela vårat samhälle behöver? Tolerans för de över 100.000 finländska barn som lever i fattigdom? Tolerans för de drygt 6500 som är bostadslösa? Tolerans för att mota ökade hotbilder mot politiker och journalister? Hur kan man INTE tycka det och ändå värdesätta ett fritt samhälle?

 

Vardagslivet

Fotbollstjejer

Jag är och tittar på när Tilda spelar match. Det var flera månader sedan jag senast hade chansen. Och vilken förändring! Det är inte alls längre en hög töser, alla vilt sparkande i en surrande massa kring bollen. Det är passar, stenhårda sparkar, tjong mitt i krysset. Det är klacksparkar, hejarop, rödflåsigt och målmedvetet kämpande. På lek förstås, men också på dödligt allvar.

Och jag undrar i mitt stilla sinne om vi som samhälle ska ha kommit tillräckligt långt för att inte bräcka dem. Om de ska kunna få spela utan att behöva höra att tjejer inte kan, få springa sig röda och svettiga utan att behöva tänka på hur de ser ut, få sparka hårt och missa utan att tro att missar är typiskt tjejer. Och jag undrar om de kommer att få drömma om fotbollskarriärer, att bli sportstjärnor, ha idoler och bli bra nog att leva på att göra något de älskar.

Jag hoppas innerligt att vi har kommit så långt.

Kul grej: Tog med Tilda på landskamp i herrfotboll. Hon jämförde hela tiden med sitt eget lag och när man ”spelar på riktigt”.

Uncategorized

Finland har gjort familjeåterföreningar omöjliga

I dag var jag och A hemma hos en vän från Syrien. Han har bott i Finland i 1,5 år nu och håller som bäst på att lära sig finska. Det är svårt säger han, inte på grund av själva språket utan för att han inte kan koncentrera sig. Han tänker bara på sin familj – sin hustru och sina barn som finns kvar i Syrien.

Han hade, i likhet med många andra, hoppats på att kunna återförenas med sin familj när han fått alla papper i ordning. Han var den som fick riskera livet för att hitta en trygg plats där familjen kunde slå sig ner. Han var den som hade bäst chanser att överleva resan ut ur Syrien och in i Europa.

Han sparar varje cent för att kunna skicka till sin familj. Återföreningsprocessen är bisarrt dyr. Dels kostar byråkratin i Finland. Dels kostar den på alla andra ställen som familjen måste få dokument i från.

Men nu har han gett upp. Det finns inget ljus i tunneln, säger han. Han undrar om han gjorde fel som tog sig hit, längtar tillbaka och längtar efter de barn som inte fått se sin far på 1,5 år.

Tre gånger har familjen fått en tid bokad vid finska ambassaden i Ankara i Turkiet – den enda ambassad som Finland godkänner att familjeåterföreningarnas intervjuer görs vid. Men för att resa in i Turkiet behöver familjen visum och Turkiet har beslutat att inte längre utfärda visum till syrier. Tre gånger har de missat sin inbokade tid.

Jag trodde först inte det var sant när han berättade, men det finns alltså ingen möjlighet för hans familj att lagligt utnyttja de rättigheter som de i teorin har. Det finns ingen annan ambassad, inget annat sätt in i Turkiet, inga dokument med stämplar som hjälper. De är bara fast. Och denna fantastiska man som skulle kunna vara en tillgång i sitt nya hemland är bara en spillra av sig själv. Trasig. Hellre död bredvid dem än levande död här.

Men det behöver förstås inte vara så här. Allt som skulle krävas är att Finland skulle tillåta att intervjuerna kunde hållas vid någon annan ambassad, lämpligen i Beirut eller i Saudi-Arabien – länder som fortfarande beviljar visum till syrier – och vips skulle dessa splittrade familjer faktiskt ha en chans att återförenas. Dyrt är det fortfarande. Smärtsamt och långsamt. Men åtminstone möjligt.

Hur kan Finlands regering inte godkänna det här? Hur kan Finlands regering inte vidta de små och enkla åtgärder som behövs för att barn ska få tillbaka sina föräldrar?

Det är bråttom nu. De människor som flytt hit undan krig måste få börja sina liv. Det orkar de inte göra utan sina familjer. Vi måste protestera, uppmärksamma och skaka fram förändringar. Nu.

 

Kulturkrockar · Vardagslivet

Vi måste lära oss mer om religion

I dag läser jag Lotta Lundbergs lysande krönika om religion. Hon skriver bland annat

”Religionsfrihet kan vi bara försvara om vi vet vad religion är.”

Påven är, som ni kanske hört, på besök i Lund med anledning av att det är 500 år sedan reformationen. För en medeltidshistoriker finns det förstås helt sanslös massa spännande information i bara den meningen, men jag undrar (i likhet med Lundberg) hur många det är i dagens Sverige som egentligen förstår vidden. Som förstår hur viktigt det är för vårt samhälle.

”Samma kväll som nyheten släpps om hans medverkan vid högtidlighållandet av reformationen i Lund i oktober ber han om ”förlåtelse och barmhärtighet för det icke evangeliska förhållningssättet från katolikernas sida gentemot de övriga kristna samfunden”.”

Runt om i världen blir det en stor nyhet, i Sverige rycker man på axlarna. Trots att det här är jätteviktigt! Viktigt, eftersom vi ska minnas vår historia, men viktigt kanske framförallt för att vi ska kunna upprätthålla vad vi har strävat efter: ett samhälle med religionsfrihet. För ett samhälle med religionsfrihet är inte samma sak som ett samhälle fritt från religion.

Jag har tänkt att skriva om det länge men inte vetat hur jag ska börja, men så här: min stora kärlek (vi kan kalla honom A) är muslim. Inte bara så där lite grann, utan fullt ut, ber-fem-gånger-om-dagen-muslim. Hur trött han än är och hur hårt han än jobbar så ställer han klockan på natten för att gå upp och be.

Och jag är så sanslöst imponerad av hans hängivenhet, hans tro på att det finns någonting större, att hur åt helsicke allt verkar gå så kan man inte göra mer än sitt bästa och försöka ta lärdom av vad som händer för det har en mening. Hans beredskap att vara väldigt obekväm, trött och hungrig för någonting viktigare än honom själv. För det här är någonting som jag har tappat i mig själv, något som jag hade men som försvann med barn och jobb och stress och som jag saknar. Att stå upp för vad man tror på.

Jag räknar mig inte som kristen av den enkla anledningen att jag inte tror på varken Bibelns Gud eller på Jesus som hans son. Inte heller kommer jag att bli muslim, för jag tror inte på Koranens version av Gud heller. Men det religiösa perspektivet har jag gärna och jag märker hur lätt och skönt det är för mig att hålla med A när han säger att Gud har en plan och att allt kommer att lösa sig – inte för att jag egentligen tror att det finns en Gud med en plan utan för att tillförsikt ibland är det enda rätta sättet att komma vidare i en svår situation.

När jag för ett drygt år sedan stod utanför polisstationen i Böle och delade ut varmt te till frysande människor på flykt frågade jag lite om arabiska. När de berättade att svaret på ”hur mår du?” är ”ära till Gud” (al-ḥamdu lillāh) efterfrågade jag en icke-religiös variant. Alltså, det kändes ju lite fel att jag skulle svara så när jag inte tror på Gud – inte för min skull egentligen men för att det verkar respektlöst att slänga sig med gudshälsningar. Men jag fick förklarat för mig att alla kan säga så, för alla kan vara tacksamma inför vad vi har fått.

Och här någonstans ser jag mig omkring på alla dessa trötta, smutsiga, frusna människor som har flytt från sina hemland, vandrat genom hela Europa, som förlorat vänner och älskade längs vägen och jag tycker att den milt leende lille mannen framför mig är en tölp. Men de andra håller med honom. De är tacksamma. De är tacksamma över att de kommit fram och över prövningarna som Gud har givit dem, så att de kan få bli bättre människor med större förståelse och ödmjukhet i framtiden.

Man kan ju tycka vad man vill om Guds inblandning i det hela, men fatta vilken fantastisk inställning till motgångar av storleksordningen inbördeskrig! ”Nu får jag lära mig ödmjukhet och tacksamhet.”Joråsatteh.

Kuvahaun tulos haulle say what again gif

Jag mötte inte Gud, som en del gör när deras liv förändras, men jag mötte så många människor som har förlorat allt utom sin tro och jag lärde mig så viktiga saker – inte om det gudomliga utan om det mänskliga. För det här handlar helt och hållet om hur man väljer att se på världen. Om man väljer att se på vad man faktiskt har och att vara tacksam över det, eller om man tycker att man alltid är värd mer. Viktigt att notera är förstås att det där med att vara tacksam över vad man har inte på något vis är det samma som att alltid finna sig i vad som helst eller att stagnera och inte se framåt. Det är bara ett sätt att finna ro i en svår situation och göra det bästa man kan där och då.

Det behöver jag nu.

Därför tycker jag också att Lundbergs krönika är så bra och viktig, för att alltför många tror att religionsfriheten är till för att skydda dem mot all religiös inblandning i deras vardag i ett världens rikaste och tryggaste länder. A säger att han aldrig skulle ha överlevt utan religionen, att tron på Gud är det enda som håller en människa någorlunda uppe när bomberna faller och grannarnas livlösa barn grävs fram ur ruinerna av deras hus och jag förstår. Religionsfriheten är lika mycket till för honom, för att han ska få fortsätta att praktisera sin religion, som den är till för att jag ska kunna låta bli.

 

Vardagslivet

Rädda Syrien! (Och ett par saker jag är sjukt nöjd med)

Kanske ni redan visste det, men min Kärlek är från Syrien. Han kom till Finland för snart två år sedan och har tack och lov uppehållstillstånd. När det var en stor manifestation i Helsingfors för att uppmärksamma den humanitära katastrof som Syriens krig har orsakat var det alltså fullkomligt självklart att vi fanns på plats. Han, jag, barnen och ett par tusen andra stod och betraktade hur människor med lyktor i händerna formade ett mänskligt fredsmärke och krävde ett slut på kriget i Syrien.

peace-church

Någon dag ska jag försöka sätta ord på hur det är att leva tillsammans med en som kommer från kriget, men ikväll klarar jag det inte. Det var tungt att se honom stå där, förvisso omgiven av tusentals människors öppenhjärtliga stöd och en liten familj som älskar honom, men ändå förkrossande ensam. Trygg, ja, men så medveten om alla som fortfarande är kvar i Syrien, som förtvinar i flyktingläger eller som fått ge sina liv för vansinnet. Jag håller hans hand, för jag vet inte vad jag ska säga.

Hur som helst. Skänk en slant till någon av hjälporganisationerna, ok? Ok.

Ja, och sedan kom det fram en mediamänniska av något slag. ”Ursäkta, men talar ni finska eller engelska” frågade han. ”Både och”, svarade vi. ”Och svenska och arabiska och ryska. Kan vi hjälpa till?” Så vände han sig till min son och sa ”Jag undrar om den här unga fröken skulle vilja vara med på en kort liten filmsnutt” och jag fick ÄNTLIGEN valuta för hattköpet när jag kunde svara att det vill han säkert men det är inte en liten fröken för ”det är ju en Pikachu”.

Sanslöst nöjd över detta.

pokebarn

Sedan åkte vi hem och lagade mat och skrattade så vi höll på att kikna åt saker som kanske inte hade varit lika roliga om vi inte alla varit så trötta. Nu ska jag strax gå och lägga mig bredvid Honom, och försöka att vara mer tacksam över att han är här och trygg med mig än att så många av hans nära och kära sover med hjärtat i halsgropen till ljudet av bomber.