Etikett: Om jag vore president

Nyhetsplock

Det är skillnad på folk och folk

CharlotteLämna en kommentar

Jag skulle ha en hel del saker att säga om kriget i Ukraina. Eller. Kanske egentligen främst om flyktingar från kriget i Ukraina. Här i Finland har en del lite försynt påpekat att det tydligen är skillnad på folk och folk. När Ryssland invaderade Ukraina och miljoner människor tvingades på flykt så ställde sig västvärlden upp som en enad front med ”Välkomna till oss”-skyltar. Subventionerade flygresor till Finland. Gratis transport inom landet. Förkortad behandlingstid av ansökan om skydd, löfte om att inga ukrainare ska avvisas på grund av situationen i landet och möjlighet att ansöka om internationellt skydd istället för att behöva gå igenom den tunga processen med asyl.

Precis så som det borde vara.

Det finns en del som tycker att det kanske inte känns alldeles… rättvist. Och det är förstås ett väldigt känsligt ämne med typ tusen dimensioner, men jag ville ändå dela mina tankar.

Först och främst så ser jag inte egentligen något större fel med att man har avtal och fördrag med en del länder som gör att det är lättare för de ländernas invånare att komma till ens land om det blir krig. Det finns politiiska kopplingar mellan Finland (och övriga väst) och Ukraina som inte finns med till exempelvis Irak, Syrien, Afghanistan, Somalien osv. Sådana band har kunnat upprätthållas eftersom det nu är ett demokratiskt land som har blivit invaderat av ett annat land. (Här kunde man förstås gräva ner sig i kolonialismen och att områden som Irak, Syrien Afghanistan osv är syntetiskt skapade nymodigheter (fast Ukraina förstås heller inte haft självständighet särskilt länge) men vi gör inte det just nu.)

Hur som helst. Jag förstår att politiska överenskommelser man har kunnat bygga upp demokratiska länder emellan skapar flyktmöjligheter. Fine.

Jag ser inte heller något omedelbart problem med finländarnas engagemang för ukrainarna på basis av att det är just Ryssland som attackerar. Tvärtom har jag mycket stor förståelse för det, eftersom Ukraina har invaderats på samma grunder som man också skulle kunna invadera Finland. Det samma kan förstås inte sägas om Irak eller Afghanistan eller något av de länderna. Jag fattar.

Nej, problemet är inte att vi tar emot ukrainska flyktingar för bra (det finns dessutom fortfarande enorma systemfel i mottagandet) utan hur fruktansvärt genomruttet inhumant vi behandlar alla andra. När vi nu försöker skapa möjligheter att hjälpa dem som behöver det så gjorde man det år 2015 svårare för folk. Man införde inkomstgränser för den lagstadgade familjeåterföreningen. Man hittade på anledningar att ge negativa asylbeslut och andelen positiva beslut fullkomligt störtdök (från 77 % till 13 %). Man ändrade i lagar och förordningar för att kunna stänga dörren och slutade bevilja asyl av humanitära skäl. Mänsklighet stängd. Och de som tidigare hade beviljats uppehållstillstånd av humanitära skäl fick veta att de inte kunde få tillståndet förlängt.

Att det dessutom, trots de strängare reglerna, förekom lagvidrigheter för att hålla människor ute är ett faktum. I början av år 2017 gjordes det en kampanj där man på teatrar runt om i landet läste upp helt äkta beslut från migrationsverket och det var så fruktansvärt att jag tappar ordern. Migrationsverket tror inte på folk som säger att de är homosexuella eller kristna. Man skapar test som ingen kan klara. Människor som har kunnat bevisa att deras familj har mördats, att de lider av svår posttraumatisk stress, som har kunnat bevisa att de står på IS listor över personer som ska dö får veta att jo, ni har kunnat bevisa er sak men migrationsverket bedömer att ni kan flytta inom landet. En mamma och barn i Mosul vars pappa dödats av IS kan ju bara flytta till Bagdad istället. Som om kvinnor kan få jobb och försörja sig bara så där. Helt. Jävla. Sjukt.

Det finns människor som har flytt krig och ansökt om asyl år 2015 och som fortfarande inte har fått sina ärenden hörda. De talar språket, barnen går i skola och de har hela sina liv här eftersom kriget förstört deras tidigare liv, men de vet ändå inte om de får stanna. Har inte samma rättigheter som finländare. (Pingar här lite för kampanjen #lupaelää (lov att leva) som samlar in namn för att ge dem som väntat sedan innan 2017 uppehållstillstånd och en möjlighet att leva. Är du finsk medborgare kan du skriva på! Gör det och sprid!)

Och visst fylldes media av bilder från Aleppo, när staden totalförstördes 2016. Kanske någon också kommer ihåg att städerna Homs och Raqqa gick samma öde till mötes. Urskildringslöst bombande. Civila mål och nästan omöjligt att upprätta humanitära korridorer. Att det liknar Mariupol är knappast förvånande eftersom det är Ryssland som är ansvarigt nu också. Samma person som gett order. Samma taktik. Snarlik medierapportering. Men vart ska folk ta vägen? Barnen i Aleppo hade redan levt i krig i fyra år. Många av dem hade aldrig sett något annat. Men de hade ingenstans att ta vägen. Europa var stängt för dem. Nu tänker vi inte mer på dem trots att den enda förbättringen som egentligen skett är att staden inte längre aktivt bombas.

Så var det språkbruket. Någonstans där vid 2015 började man tala om migranter istället för flyktingar. Människor som rör på sig av någon sorts frivillighet – inte människor som flyr från krig. Nu är det återigen flyktingar vi talar om, men bara om de kommer från Ukraina. Flyktingar från mellanöstern är fortfarande migranter. Språkbruk har betydelse och påverkar vår syn på människor.

Vi ska fortsätta att hjälpa flyktingar. Vi ska till och med bli bättre på det. Men jag kan förstå om det sticker lite i ögonen på fembarnsmamman som förlorade ett barn i Medelhavet, var på flykt i flera månader innan hon kom fram till taggtråden här och nu fortfarande fem år senare väntar på uppehållstillstånd att höra diskussionerna om ukrainarna. Det kan jag.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Positiva formuleringar

Charlotte3 kommentarer

Ni vet hur man ibland ramlar på en bild och bah

Nu senast var det den här.

via Rhia Rave Fae.

Jag kämpar med det där hela tiden, så himla mycket. Och gudarna ska veta att finländarna inte hjälper till. Särskilt inte den här tiden på året. Eller egentligen någon annan tid på året heller. Till viss del handlar det om språkförbistring. Exempelvis använder finlandssvenskar ordet ”nog” som en bekräftelse medan vi svenskar använder det för att antyda tveksamheter. ”Det går nog bra” betyder på finlandssvenska att det säkert kommer att gå bra och på svenska att det kanske funkar. Min hjärna vet om den här skillnaden men mitt hjärta sjunker varje gång.

Istället för att svara ”ja, tack” eller ”nej, tack” säger man ”nåjo” eller ”nånej”. Möjligen bekräftar man att gärna skulle vilja ha en kopp kaffe med ett ”ok”. Och jag tvekar. Hjärnan kämpar för att läsa situationen som vardagligt positiv, så som jag har fått lära mig, men hjärtat ger upp omedelbart. ”Hen vill inte egentligen ha kaffe utan tvingar sig till det här” gråter jag inombords medan jag häller upp och ler.

Jag är så mycket på min vakt hela tiden och förväntar mig att bli lämnad utanför, straffad för fel jag gör när jag ju aldrig kan lära mig, att jag tolkar sådant som framförs i neutrala termer som negativt. Sedan blir jag arg på mig själv för att jag övertolkar andras signaler, letar efter tecken på att jag gjort dem ledsna eller arga eller på annat sätt inte har varit tillräcklig. Men det är min förmåga att tolka de där signalerna som var den enda garanten för min och barnens trygghet under flera år. Det är så satans inpräntat i mig att leta efter tecken på att allt inte är så rosenrött som det verkar, för bara om jag hinner se tecknen i tid kan jag parera.

En kompis delade den där bilden och uppmanade folk att, om det bara är möjligt, tänka igenom hur man formulerar sig eftersom det kan göra en himmelsvid skillnad för dem som har orsak att tolka saker negativt, oavsett vad den orsaken är. Det träffade rakt i hjärtat. En del kanske tycker att andra inte har tillräckligt bra orsak att automatiskt tolka neutrala saker som negativa, men man skulle ju faktiskt liksom helt oberoende av någons orsaker ändå kunna fundera över hur man formulerar sig. Knappast skadar det att genom en annan formulering försäkra sig om att andra känner sig välkomna och uppskattade.

Nyhetsplock

Jämnbördiga sidor

CharlotteLämna en kommentar

Lite snabbt bara, för jag har jättemycket att göra idag, men alltså nyhetsrapporteringen om den eskalerade Israel/Palestina-konflikten. Jag bryter ihop.

Överallt så rapporteras det som om det vore två hyggligt jämnbördiga sidor i konflikten. Det framhålls att det från Gaza har avfyrats över 1000 raketer mot Israel. Jo, det är helt sant, men 200 av dem har för i hela friden inte ens tagit sig över gränsen utan landat i Gaza. Vad säger det om den militära förmågan? Och från de 850 raketer som slagit ner i Israel eller förstörts av deras sjukt avancerade försvarssystem har det inte rapporterats några personskador. Vad säger DET om den militära förmågan? Sex israeliska medborgare har dött (jag antar att flera av dem är araber, i Lod), medan minst 43 palestinier i Gaza har fått sätta livet till. 13 av dem var barn. Oavsett hur man räknar har det alltså dött flera än dubbelt så många barn i Gaza som det dött israeler. Vad säger det egentligen om den här konflikten?

Det är inte två jämnbördiga sidor. Det är en av världens mest välutrustade arméer mot ett folk som är instängt, avstängt och som levt utan medborgerliga rättigheter, fri tillgång till mat, vatten och sjukvård i flera decennier redan. När man då skriver att ”båda sidor trappar upp våldet” eller ens talar om det som en konflikt mellan Israel och Palestina framstår det som om upptrappat våld från palestiniernas sida skulle ha liknande potential som upptrappat våld från israelernas sida. Så är det förstås inte.

Lite som att ta en geting i sin hand och sedan slå ihjäl den när den sticker en. Självförsvar, liksom.

Nyhetsplock

Några proportioner och perspektiv beträffande corona

Charlotte1 kommentar

I coronadebatterna här i Finland finns det gott om självutnämna experter och moralpoliser men väldigt lite proportioner och perspektiv. Jag är fullt medveten om att covid är en mycket farlig sjukdom, att det absolut inte rör sig om någon vanlig liten flunsa. Jag är också fullt medveten om att covid inte bara skördar liv utan även förstör liv för dem som blir kvar. Så behöver ingen tvivla på de grundförutsättningarna.

I Finland tenderar man till att rapportera dagligen om nya bekräftade smittofall. Preliminärt är dagens siffra 770. 770 bekräftade nya fall. I hela Finland. Och det basuneras ut, både i media och på sociala plattformar, som att Finland nu är rakt på väg in i helvetet och att kurvan pekar brant uppåt. Från och med måndag kommer man därför att stänga ner samhället, med distansundervisning för högstadiet och uppåt. Utegångsförbud har diskuterats.

Om man istället tittar på andel positiva av genomförda test finns det inga större förändringar sedan november förra året. Den kurvan har legat ganska konstant på någonstans mellan 2,5 och 2,8 procent.

Proportioner alltså.

Samtidigt rapporteras om barn och ungas snabbt avtagande välmående, med barnskyddsanmälningar och berättelser om både våld i hemmet, fattigdom och isolering. ”Det är ändå värre att någon dör”, hävdas det och det är väl klart. Men är det verkligen de två sakerna som det står mellan? Finland har förövrigt, i skrivande stund, 759 döda i covid. Jag förstår att det är 759 för många, men det är i jämförelse en väldigt, väldigt låg siffra.

Min vän och kollega Fredrik Charpentier Ljungkvist har forskat i pandemisk historia, och dessutom beräknat överdödligheten under corona. I Finland ligger den under 3%. Det är den minsta kategorin, innan man istället i likhet med Norge får underdödlighet – det vill säga att färre har dött än under ett normalt år. Fredrik har också räknat på jämförelser mellan de nordiska länderna under tidigare pandemier, och kunnat konstatera att dödligheten i Sverige under de senaste stora sjukdomsutbrotten (Asiaten (1957), Hongkonginfluensan (1968) och en mycket svår influensa år 1976) varit betydligt högre än i Finland, Norge och Island. Varför vet man inte riktigt, men eftersom även Danmark har drabbats hårdare tänker man sig att det har att göra med folktäthet, urbana centrum och kontakter till kontinenten. Det samma är säkert sant i dag. Sveriges överdödlighet under corona har förresten varit 7,6%, vilket är bland de lägre i Europa.

Perspektiv, hörrni.

Och jag förstår att man i Finland bara kan ta ställning till de finländska barnens skolgång, och jag tänker mig att de digitala lösningar som har gjorts inte kommer att på sikt medföra någon större utbildningsmässig katastrof, men globalt finns det 168 miljoner barn som under det senaste året inte har fått gå i skola. Oroliga sakkunniga varnar för att många av de barnen heller inte kommer att komma tillbaka till skolan när det öppnar upp igen, för det hade varit en sådan jättelång process att få dem till skolan från första början. Det här kommer att få enorma konsekvenser för framtiden, och inte minst öka klyftorna mellan de rikare länderna som har haft möjlighet att arrangera distansundervisning och de fattigare länderna där skolgången helt enkelt har uteblivit. Sånna saker tänker jag på när folk hojtar om att pandemin nu skenar iväg och att allt måste stängas ner.

Ja, och så tänker jag på hur vetenskap rapporteras. I en av de mer lokala tidningarna hade man skrivit om en forskningsgrupp som kallar sig NoCoRoNa. Under rubriken ”Censur skördar offer” får sedan en lungläkare uttala sig och hävda följande:

”Okunskap om smittspridningen via aerosol (inte aeorosol) gör att folk i Finland och i hela världen smittas. Censur hindrar informationen att gå fram. Över 111 miljoner människor i världen har insjuknat i covid19 för att de inte har fått den information som kunde ha räddat dem. Nästan 2,5 miljoner har dött.”

Ursäkta det möjligen grova språket men under vilken jävla sten har man bott om man har lyckats missa att corona sprids via aerosol? På WHO:s sida står det, sedan åtminstone juli 2020:

”Aerosol transmission can occur in specific settings, particularly in indoor, crowded and inadequately ventilated spaces, where infected person(s) spend long periods of time with others, such as restaurants, choir practices, fitness classes, nightclubs, offices and/or places of worship.”

Det gör mig lite granna irriterad att han påstår att det är avsaknaden av information om virusets spridning som är orsaken till att 2,5 miljoner människor har dött, och det provocerar mig en liten smula att han får göra ett sådant påstående utan att bli ifrågasatt. Lite alltså. Men jag kan hantera det.

Exakt vad är det då som har censurerats? Jo, den intervjuade lungläkaren hade försökt få en artikel publicerad i Lancet, och den hade inte antagits. Det är inte censur. Det är en indikation på undermålig vetenskap. I det här fallet skulle det dessutom lika gärna kunna vara att han inte har något nytt att komma med. Alla känner till spridningsvägarna. Han hävdar också att de allra flesta blir smittade inom familjen, vilket knappast heller kan komma som en överraskning för någon.

So. Fucking. What?

Sedan påstås det att man i Finland inte har vidtagit politiska åtgärder baserat på de här forskningsresultaten och jag bara tappar det. Med de siffrorna Finland har och den kommande nedstängningen har man i Finland dessutom munskydd inom alla kommunala och statliga instanser, inkluderat personalen på dagis och elever från årskurs 6 och uppåt. Nästan alla på bussar, tåg och i affärer har dessutom munskydd, precis som personalen på restauranger. Offentliga sammankomster med fler än tio personer är förbjudna. Gym och hobbyverksamhet är nedkörd.

Lungläkaren efterlyser ”tystnadsplikt” även i hemmen. Som om det vore ett jävla problem i det här landet att folk pratade för mycket.

Någon påpekar att det länge varit aktuellt med att uppmuntra folk att avstå från pratande i metron i Tokyo. Tokyos metro har drygt 6,8 miljoner resande varje dag. På två veckor har lika många människor åkt i Tokyos metro som åker i Helsingfors metro varje år. Det är en viss skillnad. Dessutom kommer jag inte ifrån känslan av att många av dem som vill ha starkare åtgärder typ tystnadsplikt och munskyddstvång främst vill ha det för att kunna polisa andra. Kunna säga till den där tjejen på metron att hon inte får prata i telefon. Få se han som kommer utan munskydd till affären bli nekad. Kanske handlar det om att vilja få mer cred för att man själv håller käften stängd bakom munskyddet, kanske handlar det om något sorts märkligt behov av att kunna peka ut dem som inte bryr sig, syndabockarna, de där som är ansvariga för allt. Som om avsaknaden av munskydd eller prat på offentliga platser skulle vara definitionen.

För min del skulle gärna de som tycker att det ska vara tyst gärna få vara tysta.

Proportioner och perspektiv.

Vardagslivet

Tvilling

CharlotteLämna en kommentar

Var på sonens utvecklingssamtal på skolan, tillsammans med exet. Insåg till min förfäran att vi färgmatchade varandra. Inte lite, utan på fucking nyansnivå. Senapsgul tröja, kombinerat med rostrött och svart på byxor och jacka.

Vi måste börja ringa varandra och kontrollera sånt här innan vi dyker upp på samma ställe som några Olsen-tvillingar.

Nyhetsplock

Människors lika värde vann

Charlotte4 kommentarer

Nej, det är ju inte med odelad förtjusning man möts av dagens valresultat. Män dömda för hets mot folkgrupp, misshandel och sexuellt ofredande väljs med tusentals rösters marginal in i landets styrande organ. Att det ens är möjligt är skrämmande.

Och när man först ser på fördelningen av röster och Sannfinländarna står som näst största parti med en väldigt liten marginal till Socialdemokraterna (som är störst) sjunker hjärtat. Men nu är det verkligen inte så illa som det verkar. Under förra valet fick Sannfinländarna 17,7 % av rösterna och det gav dem 38 mandat. Under mandatperioden splittrades så partiet, i typ Blå Framtid (eller whatever, ingen framtid alls tydligen) och Sannfinländarna. Den delen som fortsatte att vara partiet Sannfinländarna ser alltså ut att ha gått framåt i det här valet, men det här valet fick de 17,5 % och har alltså BACKAT 0,2 %. Det gav dem ändå 39 mandat.

De verkliga vinnarna det här valet är rödgröna, unga kvinnor. Miljö, nytänkande och människors lika värde har vunnit det här valet. Vänsterförbundet går från 7,1 % till 8,2 %. Socialdemokraterna från 16,5 % till 17,8 %. De Gröna från 8,5 % till 11,5 %.

De högljudda, rasistiska, sexistiska, brottsdömda männen ska inte regera.

Kulturkrockar · Uncategorized

Att vara helt blind för genus är ett privilegium

CharlotteLämna en kommentar

På väg till jobbet lyssnade jag på en jätteintressant diskussion om Iran med (hör och häpna!) faktiska iranier. Två män och en kvinna av vilka jag kommer ihåg namnet på ingen alls talade om revolutioner, sanktioner och framtidsvisioner. Som avslutning fick de allihop frågan om de ansåg att Iran nu var ett stabilt land, som hade vad det skulle ta att växa och frodas de närmaste säg 40 åren. Männen var överens om att det var ett stabilt land, även om den ena var lite mer återhållsam i sin beskrivning av landets kvaliteter, och de tyckte att invånarna var fria och kunde säga sin åsikt.

Där någonstans tappade den annars mycket sansade kvinnan alla sina getter och, på brittiskt manér, meddelade att med ”all due respect” så är situationen för kvinnor i Iran verkligen inte en dans på rosor. Männen menade att kvinnor ju till och med är fler till antalet på iranska universitet så nog har kvinnor det riktigt bra.

Och det slår mig hur lätt det är att sitta och tycka att andra har det bra när man inte behöver leva deras liv. Det är samma argument, samma överlåtande ton, samma cherry pickande anekdoter, som möter kvinnor över hela världen, även om man förstås med rätta kan säga att det finns grader i helvetet.

Jo, kvinnor är i majoritet vid iranska universitet. Så pass att man från det styrande hållet har börjat lägga fram förslag på att begränsa kvinnors tillgång till utbildningsplatser. Argumentet är att kvinnor ändå inte utnyttjar sin universitetsutbildning till att arbeta, eftersom de stängs ute från arbetsmarknaden när de gifter sig och får barn.

Förutom då att forskning visar att utbildade kvinnor är direkt avgörande för nästa generations utbildning och för produktionen av human capital, så måste man ju inte vara rabiat feminazi för att se en viss orättvisa i de planerna. Anledningen till att kvinnor inte får jobb är att de a) har sin huvudsakligen utbildning inom humaniora där det inte finns jobb i Iran, och b) diskrimineras hej vilt på arbetsmarknaden, samt c) inte förväntas förvärvsarbeta.

Iran har fortfarande hijabtvång för kvinnor. Brott mot det kan bestraffas med böter, piskrapp och/eller fängelse eftersom det ses som ett brott mot själva staten. Bara det är nog för att påstå att Iran inte är ett fritt samhälle och att den som påstår det är en man. Universitetsutbildningen förresten, den måste kvinnan ha mannens tillstånd för att få skaffa sig. Männen på radio talar om att iranier är fria att säga sin åsikt. De är verkligen helt blinda för genus. Mer om den saken på My Stealthy Freedom, ett nätverk av iranska kvinnor som med risk för sina egna liv tar kampen för att få klä sig som de vill. Den dagen män måste skyla sig kanske de inser vad frihet är.


Kvinnor får inte gå och titta på fotboll, så en grupp fotbollsälskande aktivister klär, i bästa Monty Python-anda, ut sig till män och smyger in på matcherna. Den högsta rätten i landet har fastslagit, men viss rätt får man väl medge, att halvnakna, svettiga män leder kvinnor till syndiga tankar. Så mycket för frihet.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om suvakkis och diskussioner som alltid blir rasistiska

CharlotteLämna en kommentar

Emellanåt känns det som om jag lever i ett parallellt universum. I går var det någon som publicerade en länk till en artikel på Facebooksidan för folk boende i kommunen. Artikeln (som jag i ärlighetens namn inte brydde mig att läsa) handlade kortfattat om hur en finländsk politiker med rötter i Somalia har varit runt och pratat på skolor.

Det uppstod genast en diskussion om huruvida politiker ska få komma till skolor, och bara det är ju fullkomligt bisarrt. Klart att politiker (alltså aktiva politiker, inte bara politiskt aktiva – om ni förstår vad jag menar) ska få komma ut i skolorna och prata med eleverna! Hur ska vi annars fostra en generation som är intresserad av politik? På samma sätt ska representanter för trossamfund få komma till skolorna, inte för att predika men för att ge exempel på olika sätt att betrakta världen. Jag ser det som en av skolans absolut viktigaste uppgifter, att visa eleverna att allt inte är så svartvitt, att man får tänka som man vill och tro vad man vill men också att olika tanke- och trossätt omvandlat i politik har konsekvenser för hur samhället ser ut.

På tal om svartvitt.

Jag vet inte om ni brukar få en sån där känsla varje gång någonting rör en typ som inte är kritvit och kan följa sina anfäder 500 år bakåt i tiden och ändå hamna i samma by, en lätt obehagskänsla av att om man läser kommentarerna så kommer man tappa hoppet om mänskligheten? Att även en artikel som egentligen handlar om att rädda kattungar ändå kommer att bli en diskussion om invandring? Den känslan hade jag när jag först såg trådstarten, men eftersom det är folk härifrån trakten som skriver så ville jag ändå läsa.

Relaterad bild

Det tog ingen tid alls innan det blivit en tråd om hur det säkert vore bättre om han åkte till Somalia och talade på skolor där och även de som inte är öppet rasistiska as håller med om att ”sånt där” inte hör hemma i skolan. ”Sånt där” är vad som på finska kallas suvaitsevaisuus och direkt översatt till svenska betyder ”tolerans”. Folk går alltså bananas över att skolan bjuder in någon som förespråkar tolerans eftersom det är indoktrinering av barnen som då inte får växa upp fria.

Jo, i Finland har suvaitsevaisuus börjat användas som något negativt. Kvinnor som till exempel är feminister, hjälper invandrare eller bara förespråkar sin egen rätt att yttra sig kallas ofta suvakkis. Det är ett skällsord, att vara tolerant. Hur i hela helvete blev det så?

Det är ganska komplicerat och har analyserats fram och tillbaka åtskilligt redan, men suvakkis är ofta vänner av invandring och eftersom det finns partier som mycket tydligt tar avstånd från invandring (i Finland Sannfinländarna) så tar suvakkis automatiskt också avstånd från Sannfinländarna vilket betyder att de är emot ett politiskt part som är demokratiskt valt. Det, i en synnerligen märklig förlängning, betyder att suvakkis ingalunda kan vara toleranta och öppna för olika åsikter utan i grund och botten är politiskt drivna och dessutom svartmålar ett regeringsparti.

Den som är politiskt driven, ute i syfte att svartmåla motståndare, är förstås inte lämplig att tala på skolan.

Alltså det finns så många felslut här, och folk köper det. Vill vara lite edgy, är trötta på feminism och tycker att det räcker med invandrare nu när det finns tillräckligt för att förse oss med städare och pizza.

Här står jag sedan i mitt parallella universum och kan bara inte förstå hur folk inte kan vakna upp och bah hey, kanske det ÄR bra med tolerans ändå? Kanske tolerans är vad hela vårat samhälle behöver? Tolerans för de över 100.000 finländska barn som lever i fattigdom? Tolerans för de drygt 6500 som är bostadslösa? Tolerans för att mota ökade hotbilder mot politiker och journalister? Hur kan man INTE tycka det och ändå värdesätta ett fritt samhälle?

 

Vardagslivet

Fotbollstjejer

CharlotteLämna en kommentar

Jag är och tittar på när Tilda spelar match. Det var flera månader sedan jag senast hade chansen. Och vilken förändring! Det är inte alls längre en hög töser, alla vilt sparkande i en surrande massa kring bollen. Det är passar, stenhårda sparkar, tjong mitt i krysset. Det är klacksparkar, hejarop, rödflåsigt och målmedvetet kämpande. På lek förstås, men också på dödligt allvar.

Och jag undrar i mitt stilla sinne om vi som samhälle ska ha kommit tillräckligt långt för att inte bräcka dem. Om de ska kunna få spela utan att behöva höra att tjejer inte kan, få springa sig röda och svettiga utan att behöva tänka på hur de ser ut, få sparka hårt och missa utan att tro att missar är typiskt tjejer. Och jag undrar om de kommer att få drömma om fotbollskarriärer, att bli sportstjärnor, ha idoler och bli bra nog att leva på att göra något de älskar.

Jag hoppas innerligt att vi har kommit så långt.

Kul grej: Tog med Tilda på landskamp i herrfotboll. Hon jämförde hela tiden med sitt eget lag och när man ”spelar på riktigt”.

Uncategorized

Finland har gjort familjeåterföreningar omöjliga

Charlotte7 kommentarer

I dag var jag och A hemma hos en vän från Syrien. Han har bott i Finland i 1,5 år nu och håller som bäst på att lära sig finska. Det är svårt säger han, inte på grund av själva språket utan för att han inte kan koncentrera sig. Han tänker bara på sin familj – sin hustru och sina barn som finns kvar i Syrien.

Han hade, i likhet med många andra, hoppats på att kunna återförenas med sin familj när han fått alla papper i ordning. Han var den som fick riskera livet för att hitta en trygg plats där familjen kunde slå sig ner. Han var den som hade bäst chanser att överleva resan ut ur Syrien och in i Europa.

Han sparar varje cent för att kunna skicka till sin familj. Återföreningsprocessen är bisarrt dyr. Dels kostar byråkratin i Finland. Dels kostar den på alla andra ställen som familjen måste få dokument i från.

Men nu har han gett upp. Det finns inget ljus i tunneln, säger han. Han undrar om han gjorde fel som tog sig hit, längtar tillbaka och längtar efter de barn som inte fått se sin far på 1,5 år.

Tre gånger har familjen fått en tid bokad vid finska ambassaden i Ankara i Turkiet – den enda ambassad som Finland godkänner att familjeåterföreningarnas intervjuer görs vid. Men för att resa in i Turkiet behöver familjen visum och Turkiet har beslutat att inte längre utfärda visum till syrier. Tre gånger har de missat sin inbokade tid.

Jag trodde först inte det var sant när han berättade, men det finns alltså ingen möjlighet för hans familj att lagligt utnyttja de rättigheter som de i teorin har. Det finns ingen annan ambassad, inget annat sätt in i Turkiet, inga dokument med stämplar som hjälper. De är bara fast. Och denna fantastiska man som skulle kunna vara en tillgång i sitt nya hemland är bara en spillra av sig själv. Trasig. Hellre död bredvid dem än levande död här.

Men det behöver förstås inte vara så här. Allt som skulle krävas är att Finland skulle tillåta att intervjuerna kunde hållas vid någon annan ambassad, lämpligen i Beirut eller i Saudi-Arabien – länder som fortfarande beviljar visum till syrier – och vips skulle dessa splittrade familjer faktiskt ha en chans att återförenas. Dyrt är det fortfarande. Smärtsamt och långsamt. Men åtminstone möjligt.

Hur kan Finlands regering inte godkänna det här? Hur kan Finlands regering inte vidta de små och enkla åtgärder som behövs för att barn ska få tillbaka sina föräldrar?

Det är bråttom nu. De människor som flytt hit undan krig måste få börja sina liv. Det orkar de inte göra utan sina familjer. Vi måste protestera, uppmärksamma och skaka fram förändringar. Nu.