Etikettarkiv | Om jag vore president

Fotbollstjejer

Jag är och tittar på när Tilda spelar match. Det var flera månader sedan jag senast hade chansen. Och vilken förändring! Det är inte alls längre en hög töser, alla vilt sparkande i en surrande massa kring bollen. Det är passar, stenhårda sparkar, tjong mitt i krysset. Det är klacksparkar, hejarop, rödflåsigt och målmedvetet kämpande. På lek förstås, men också på dödligt allvar.

Och jag undrar i mitt stilla sinne om vi som samhälle ska ha kommit tillräckligt långt för att inte bräcka dem. Om de ska kunna få spela utan att behöva höra att tjejer inte kan, få springa sig röda och svettiga utan att behöva tänka på hur de ser ut, få sparka hårt och missa utan att tro att missar är typiskt tjejer. Och jag undrar om de kommer att få drömma om fotbollskarriärer, att bli sportstjärnor, ha idoler och bli bra nog att leva på att göra något de älskar.

Jag hoppas innerligt att vi har kommit så långt.

Kul grej: Tog med Tilda på landskamp i herrfotboll. Hon jämförde hela tiden med sitt eget lag och när man ”spelar på riktigt”.

Finland har gjort familjeåterföreningar omöjliga

I dag var jag och A hemma hos en vän från Syrien. Han har bott i Finland i 1,5 år nu och håller som bäst på att lära sig finska. Det är svårt säger han, inte på grund av själva språket utan för att han inte kan koncentrera sig. Han tänker bara på sin familj – sin hustru och sina barn som finns kvar i Syrien.

Han hade, i likhet med många andra, hoppats på att kunna återförenas med sin familj när han fått alla papper i ordning. Han var den som fick riskera livet för att hitta en trygg plats där familjen kunde slå sig ner. Han var den som hade bäst chanser att överleva resan ut ur Syrien och in i Europa.

Han sparar varje cent för att kunna skicka till sin familj. Återföreningsprocessen är bisarrt dyr. Dels kostar byråkratin i Finland. Dels kostar den på alla andra ställen som familjen måste få dokument i från.

Men nu har han gett upp. Det finns inget ljus i tunneln, säger han. Han undrar om han gjorde fel som tog sig hit, längtar tillbaka och längtar efter de barn som inte fått se sin far på 1,5 år.

Tre gånger har familjen fått en tid bokad vid finska ambassaden i Ankara i Turkiet – den enda ambassad som Finland godkänner att familjeåterföreningarnas intervjuer görs vid. Men för att resa in i Turkiet behöver familjen visum och Turkiet har beslutat att inte längre utfärda visum till syrier. Tre gånger har de missat sin inbokade tid.

Jag trodde först inte det var sant när han berättade, men det finns alltså ingen möjlighet för hans familj att lagligt utnyttja de rättigheter som de i teorin har. Det finns ingen annan ambassad, inget annat sätt in i Turkiet, inga dokument med stämplar som hjälper. De är bara fast. Och denna fantastiska man som skulle kunna vara en tillgång i sitt nya hemland är bara en spillra av sig själv. Trasig. Hellre död bredvid dem än levande död här.

Men det behöver förstås inte vara så här. Allt som skulle krävas är att Finland skulle tillåta att intervjuerna kunde hållas vid någon annan ambassad, lämpligen i Beirut eller i Saudi-Arabien – länder som fortfarande beviljar visum till syrier – och vips skulle dessa splittrade familjer faktiskt ha en chans att återförenas. Dyrt är det fortfarande. Smärtsamt och långsamt. Men åtminstone möjligt.

Hur kan Finlands regering inte godkänna det här? Hur kan Finlands regering inte vidta de små och enkla åtgärder som behövs för att barn ska få tillbaka sina föräldrar?

Det är bråttom nu. De människor som flytt hit undan krig måste få börja sina liv. Det orkar de inte göra utan sina familjer. Vi måste protestera, uppmärksamma och skaka fram förändringar. Nu.

 

Vi måste lära oss mer om religion

I dag läser jag Lotta Lundbergs lysande krönika om religion. Hon skriver bland annat

”Religionsfrihet kan vi bara försvara om vi vet vad religion är.”

Påven är, som ni kanske hört, på besök i Lund med anledning av att det är 500 år sedan reformationen. För en medeltidshistoriker finns det förstås helt sanslös massa spännande information i bara den meningen, men jag undrar (i likhet med Lundberg) hur många det är i dagens Sverige som egentligen förstår vidden. Som förstår hur viktigt det är för vårt samhälle.

”Samma kväll som nyheten släpps om hans medverkan vid högtidlighållandet av reformationen i Lund i oktober ber han om ”förlåtelse och barmhärtighet för det icke evangeliska förhållningssättet från katolikernas sida gentemot de övriga kristna samfunden”.”

Runt om i världen blir det en stor nyhet, i Sverige rycker man på axlarna. Trots att det här är jätteviktigt! Viktigt, eftersom vi ska minnas vår historia, men viktigt kanske framförallt för att vi ska kunna upprätthålla vad vi har strävat efter: ett samhälle med religionsfrihet. För ett samhälle med religionsfrihet är inte samma sak som ett samhälle fritt från religion.

Jag har tänkt att skriva om det länge men inte vetat hur jag ska börja, men så här: min stora kärlek (vi kan kalla honom A) är muslim. Inte bara så där lite grann, utan fullt ut, ber-fem-gånger-om-dagen-muslim. Hur trött han än är och hur hårt han än jobbar så ställer han klockan på natten för att gå upp och be.

Och jag är så sanslöst imponerad av hans hängivenhet, hans tro på att det finns någonting större, att hur åt helsicke allt verkar gå så kan man inte göra mer än sitt bästa och försöka ta lärdom av vad som händer för det har en mening. Hans beredskap att vara väldigt obekväm, trött och hungrig för någonting viktigare än honom själv. För det här är någonting som jag har tappat i mig själv, något som jag hade men som försvann med barn och jobb och stress och som jag saknar. Att stå upp för vad man tror på.

Jag räknar mig inte som kristen av den enkla anledningen att jag inte tror på varken Bibelns Gud eller på Jesus som hans son. Inte heller kommer jag att bli muslim, för jag tror inte på Koranens version av Gud heller. Men det religiösa perspektivet har jag gärna och jag märker hur lätt och skönt det är för mig att hålla med A när han säger att Gud har en plan och att allt kommer att lösa sig – inte för att jag egentligen tror att det finns en Gud med en plan utan för att tillförsikt ibland är det enda rätta sättet att komma vidare i en svår situation.

När jag för ett drygt år sedan stod utanför polisstationen i Böle och delade ut varmt te till frysande människor på flykt frågade jag lite om arabiska. När de berättade att svaret på ”hur mår du?” är ”ära till Gud” (al-ḥamdu lillāh) efterfrågade jag en icke-religiös variant. Alltså, det kändes ju lite fel att jag skulle svara så när jag inte tror på Gud – inte för min skull egentligen men för att det verkar respektlöst att slänga sig med gudshälsningar. Men jag fick förklarat för mig att alla kan säga så, för alla kan vara tacksamma inför vad vi har fått.

Och här någonstans ser jag mig omkring på alla dessa trötta, smutsiga, frusna människor som har flytt från sina hemland, vandrat genom hela Europa, som förlorat vänner och älskade längs vägen och jag tycker att den milt leende lille mannen framför mig är en tölp. Men de andra håller med honom. De är tacksamma. De är tacksamma över att de kommit fram och över prövningarna som Gud har givit dem, så att de kan få bli bättre människor med större förståelse och ödmjukhet i framtiden.

Man kan ju tycka vad man vill om Guds inblandning i det hela, men fatta vilken fantastisk inställning till motgångar av storleksordningen inbördeskrig! ”Nu får jag lära mig ödmjukhet och tacksamhet.”Joråsatteh.

Kuvahaun tulos haulle say what again gif

Jag mötte inte Gud, som en del gör när deras liv förändras, men jag mötte så många människor som har förlorat allt utom sin tro och jag lärde mig så viktiga saker – inte om det gudomliga utan om det mänskliga. För det här handlar helt och hållet om hur man väljer att se på världen. Om man väljer att se på vad man faktiskt har och att vara tacksam över det, eller om man tycker att man alltid är värd mer. Viktigt att notera är förstås att det där med att vara tacksam över vad man har inte på något vis är det samma som att alltid finna sig i vad som helst eller att stagnera och inte se framåt. Det är bara ett sätt att finna ro i en svår situation och göra det bästa man kan där och då.

Det behöver jag nu.

Därför tycker jag också att Lundbergs krönika är så bra och viktig, för att alltför många tror att religionsfriheten är till för att skydda dem mot all religiös inblandning i deras vardag i ett världens rikaste och tryggaste länder. A säger att han aldrig skulle ha överlevt utan religionen, att tron på Gud är det enda som håller en människa någorlunda uppe när bomberna faller och grannarnas livlösa barn grävs fram ur ruinerna av deras hus och jag förstår. Religionsfriheten är lika mycket till för honom, för att han ska få fortsätta att praktisera sin religion, som den är till för att jag ska kunna låta bli.

 

Rädda Syrien! (Och ett par saker jag är sjukt nöjd med)

Kanske ni redan visste det, men min Kärlek är från Syrien. Han kom till Finland för snart två år sedan och har tack och lov uppehållstillstånd. När det var en stor manifestation i Helsingfors för att uppmärksamma den humanitära katastrof som Syriens krig har orsakat var det alltså fullkomligt självklart att vi fanns på plats. Han, jag, barnen och ett par tusen andra stod och betraktade hur människor med lyktor i händerna formade ett mänskligt fredsmärke och krävde ett slut på kriget i Syrien.

peace-church

Någon dag ska jag försöka sätta ord på hur det är att leva tillsammans med en som kommer från kriget, men ikväll klarar jag det inte. Det var tungt att se honom stå där, förvisso omgiven av tusentals människors öppenhjärtliga stöd och en liten familj som älskar honom, men ändå förkrossande ensam. Trygg, ja, men så medveten om alla som fortfarande är kvar i Syrien, som förtvinar i flyktingläger eller som fått ge sina liv för vansinnet. Jag håller hans hand, för jag vet inte vad jag ska säga.

Hur som helst. Skänk en slant till någon av hjälporganisationerna, ok? Ok.

Ja, och sedan kom det fram en mediamänniska av något slag. ”Ursäkta, men talar ni finska eller engelska” frågade han. ”Både och”, svarade vi. ”Och svenska och arabiska och ryska. Kan vi hjälpa till?” Så vände han sig till min son och sa ”Jag undrar om den här unga fröken skulle vilja vara med på en kort liten filmsnutt” och jag fick ÄNTLIGEN valuta för hattköpet när jag kunde svara att det vill han säkert men det är inte en liten fröken för ”det är ju en Pikachu”.

Sanslöst nöjd över detta.

pokebarn

Sedan åkte vi hem och lagade mat och skrattade så vi höll på att kikna åt saker som kanske inte hade varit lika roliga om vi inte alla varit så trötta. Nu ska jag strax gå och lägga mig bredvid Honom, och försöka att vara mer tacksam över att han är här och trygg med mig än att så många av hans nära och kära sover med hjärtat i halsgropen till ljudet av bomber.

Det bästa som sagts om presidentvalet

hillary

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Så här ser det ut, det manliga privilegiet. Alla som någonsin har sagt att kompetens ska avgöra, inte kön, så här ser det ut i verkligheten. Trump anses av oroväckande många miljoner människor vara mer kompetent än Clinton, trots att Trump helt bevisligen inte har en susning om vad i hela helvete han snackar om.

Förutom att han avbryter henne imponerande 27 gånger under de första 26 minuterna av debatten och konsekvent berättar för henne vad hennes åsikter är (”And I don’t think, I really don’t think you disagree with me on this, if you want to know the truth. I think maybe there’s a political reason why you can’t say it, but I really don’t believe.”) säger han så här som svar på hur man ska laga klyftan mellan svarta och vita i USA:

”Well, first of all Secretary Clinton doesn’t want to use a couple of words and that’s law and order. And we need law and order. If we don’t have it, we’re not going to have a country. And when I look at what’s going on in Charlotte, the city I love, the city where I have investments, when I look at what’s going on throughout various parts of our country, whether it’s…I can keep naming them all day long — we need law and order in our country.”

Och det här säger han om ISIS:

”So she talks about taking them out. She’s been doing it a long time. She’s been trying to take them out for a long time. But they wouldn’t have even been formed if they left some troops behind, like ten thousand or maybe something more than that. And then you wouldn’t have had them. Or, as I’ve been saying for a long time, and I think you’ll agree because I said it to you once— had we taken the oil — and we should have taken the oil, ISIS would not have been able to form either because the oil was their primary source of income. And now they have the oil all over the place including the oil, a lot of the oil in Libya, which was another one of her disasters.”

Jag fetstilade två av mina favoritdelar, även jag är väldigt förtjust i att han ger Clinton skulden för oljan i Libyen. ”Jag tror du håller med för jag har sagt det till dig en gång”. ”Vi skulle ha tagit oljan”. DET VAR INTE ER OLJA ATT TA!

Jag orkar inte ens. Hur kan hon tvingas stå ut med en sådan pajas som hennes konkurrent till den post som är öppen? Huh? Och om det kan hända så där, mitt i det öppna, gissa hur många gånger det händer på andra arbetsplatser…

Sverigedemokraterna är inte ett parti bland andra

Oftast så känner jag knappt att jag orkar kommentera politiska nyheter längre. Det mesta känns bara så urbota korkat, särskilt när det handlar om flyktingpolitiken. Som historiker kan man inte gärna göra annat än sitta och skaka på huvudet åt vad som händer. Vi har sett det här förut. Vi vet vartåt det är på väg. I varenda i historiebok i skolan står det skrivet om den här tiden i kapitlen som brukar heta någonting i stil med ”Mellankrigstiden” eller ”Nazisterna kommer till makten”.

Både när jag själv gick i skolan och nu när jag är gammal nog att ha undervisat nya elever om de här sakerna så ställs alltid samma fråga från förundrade elever: ”varför gjorde ingen något?”.

Varför gjorde ingen något?

För några årtionden sedan brukade man lite vagt svara att man inte riktigt visste vad som hände bakom höga murar och i slutna rum. I dag vet vi att det inte är riktigt sant. Det är bara lättare att säga att man inte visste.

I framtiden kommer eleverna läsa om vår tid och ställa sig samma fråga. Varför gjorde ingen något? Och jag vet inte hur vi ska kunna svara på det. För att vi inte ville? För att vi inte riktigt orkade? För att vi tyckte att det fanns viktigare saker att göra?

Och jag menar nu inte på individbasis. Tvärtom har den senare tidens humanitära kris visat att det finns oerhört stark vilja att hjälpa. Problemet ligger på politisk nivå, helt och hållet. Det skulle finnas politiska vägar att hjälpa och att upprätthålla de ideal det moderna Europa bygger på, i form av alla människors lika värde.

För vi kan tamefan inte komma och säga att vi inte visste. Inte nog med att det dagligen kommer rapporter från stränder där döda barn på flykt spolas upp, från städer fulla med civila som bombas skoningslöst och där vägarna är kantade av regeringens krypskyttar, från gränser av taggtråd menade att hålla svältande människor borta från vårt välstånd – vi har för i helvete handböcker i vad som kommer sedan.

Och även vad som borde vara helt normala, mainstream-politiker tävlar i historielös kvasidiplomati.

Ursäkta min franska, men vad i hela helvete? Jan Björklund faller i den populära gropen att man ska likställa Stalin och Hitler. Fine, jag kan vara okej med det. Vi talar massmord i båda fallen och vi får absolut inte glömma hemskheterna under Stalins välde och bara skrika Hitler.

Men nu är det så att om man vill komma och hävda att det svenska vänsterpartiet under de senaste decennierna skulle ha så passa starka kopplingar till stalinism att det på något vis skulle äventyra det demokratiska systemet eller folks allmänna säkerhet så är man ute och cyklar. Pajasar kan man hitta, och ytterligheter, precis som i alla partier. Men det finns ingenting i vänsterpartiets partiprogram som drar åt stalinism, tvångsförflyttningar, massavrättningar, auktoritariansim, faktaförvrängning, en misstro mot demokrati eller att ge avkall på grundlagar eller mänskliga rättigheter. Ingenting.

De rötter Jan Björklund vill tillskriva Vänsterpartiet kan man gräva fram för såväl moderater som socialdemokrater och centerpartister och annat också. Om man skulle vilja.

När man använder Vänsterpartiet för att utgöra en sorts röd motvikt till bajsbruna Sverigedemokraterna har man överhuvudtaget inte förstått någonting om historia eller vad som är faror mot politiska system. Skit samma att Sverigedemokraterna har en ren och skär nazistbakgrund som inte låter sig jämföras med något av de andra partierna, poängen är att de sitt städade yttre till trots fortfarande i dag drar i de farliga trådar som är nazismens genombrott i ett demokratiskt system. Precis exakt det samma vi kan läsa om i historieböckerna i Tyskland på 1930-talet. Hur det börjar med bra saker, för folkets väl, men hur vem som är en del av folket sedan begränsas. Hur politiken i praktiken börjar genomföras.

Det största hotet är att deras partiprogram innehåller en lång rad grundläggande felaktigheter. Till exempel att ”[d]en gemensamma svenska kulturen är betydligt äldre än mångkulturen”. Så långt tillbaka i tiden vi kan följa kulturen i Sverige har den varit en blandning, inte minst under senare delen av medeltiden med Kalmarunionen (vi talar alltså 1400-tal). De äldsta arabiska mynten som hittats i vad som nu är Sverige härstammar från 800-talet. Ja, och en av de absolut viktigaste uttrycken för svensk kultur – kungahuset – är direktimporterat från Frankrike.

Sverigedemokraternas mål med sin kulturpolitik är att ”[s]tärk[a] den nationella identiteten” och ”[s]kapa en kulturkanon”. Hur ska man skapa en kulturkanon som är grundad på felaktiga antaganden om hur kultur ser ut och fungerar? En ny historia som inte vilar på faktagrund? Svaret finns i nationalsocialisternas partiprogram från 1921 där man kan läsa att ”[v]i kräver rättsväsendets kamp mot konst och litteratur som slår in sprängkilar i vår folkgemenskap, och stängandet av institutioner som motarbetar allmänintresset på nu sagt sätt”. Hur ska ett Sverige styrt av Sverigedemokraterna kunna tillåta att universiteten, delvis med hjälp av skattepengar, bedriver forskning som motarbetar deras tanke om den nationella identiteten?

I riksdagen har de redan en ledamot som inte tror på evolutionen och hälften av dem som röstar på SD tror att människor kan indelas i raser. På deras egen propagandasida väljer man rubrik som talar emot fakta för att legitimera resultatet.

friatiderklipp

Man skriver att de ”erkänner” raskillnader, som om det skulle vara frågan om att de flesta andra inte vågar säga att de finns istället för att forskning faktiskt har bevisat att det inte finns olika människoraser. Alltså I don’t even.

Angående den akademiska friheten sade Carina Herrstedt år 2014 att

”[v]ad gäller frihet för forskning så är det också så att forskning som drivs med skattepengar inte kan bli helt fri. Skattebetalarna måste ju ha ett intresse av att forskningen är någorlunda vettig och åtminstone har en chans att på sikt ge återbäring.”.

För skojs skull kan vi jämföra det med vad vänsterpartiets Johannes Kindstedt sa:

”Vänsterpartiet värnar den akademiska friheten. Högskolor och forskning ska ha stabila, långsiktiga ekonomiska villkor och skyddas från politisk styrning. ”

Här finns en så sanslöst viktig skillnad i hur man ser på vetenskap och i förlängningen på förutsättningarna för demokrati. En nationalsocialistisk styrning gentemot fri forskning och fria tankar.

Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra, och vi ska inte inbilla oss att de är det. De har hittat på en egen värld, befriad från fakta. Bevare oss alla den dagen de kommer till makten och vi ska börja rätt oss efter den. Och skämmes, Björklund, för den liknelsen!

En liten antirasistisk rättning på väg mot systemkollapsen

Den här bilden dök upp i mitt flöde:

Och som vän av ordning vill jag förstås vara behjälplig och rätta till några beklagliga missförstånd. Det ska tilläggas att jag inte är riktigt säker på vem ”vi” är, så brasklapp på det.

1: Disney klippte bort figurer ur Kalle Anka, på ungefär samma sätt som Disney klippte in figurer i Kalle Anka. Varje år blir det ju nya (reklam)hälsningar från den senaste filmen. (Om ”vi” är bolaget Disney kan man bortse från den här rättningen!) Tilltaget var globalt och någonting som Disney själva initierade, och ingenting som kränkta PK-svenskar eller ens feminazister startat.

2: Tintin plockades inte bort från Kulturhusets hyllor – böckerna flyttades från ett av Kulturhusets bibliotek (Tiotretton) och fanns hela tiden kvar i Kulturhuset.

3: Tja, alltså. Kyrkan firar ju jul. Det är ju, den hedniska grunden till trots, en ganska viktig högtid för kristenheten på grund av Jesus och det där. Och i vanlig ordning är alla förstås välkomna till kyrkan för att fira julen där. Julottan är och förblir en av de mässor som drar mest folk.

4: Kanske är jag gammal. Kanske jag inte riktigt förstår vad som menas med ”de senaste åren”. Men när JAG var barn så fanns det banne mig inga pepparkaksgubbar i lussetågen. Det gör det däremot nu för tiden. Vänners ungar var pepparkaksgubbar så sent som förra julen. Igen alltså, brasklapp för vem ”vi” är.

5: ”Bannlysa” är ju ett ganska starkt ord och jag är inte säker på exakt vad ”vi” menar med ordet i den här kontexten. Om ”vi” menar att nationalsången är ”bannlyst” i bemärkelsen ”fullt tillåten” är det korrekt.

6: Angående Nogger Black, Fazers lakrits och chokladbollar hörrni. Det står ju fritt fram för vem som helst att låta bli att äta dem – att bojkotta företagen som produktutvecklar. Gör det om ni vill. Personligen är jag mest kränkt över att priset på Piggelin har stigit helt överjävligt.

4 spänn för en Piggelin. Det var tider det!

Däremot vet jag inte vilka ”vi” är som har låtit Nogger orsaka hysteri. Jag kommer liksom inte ifrån känslan att det är samma ”vi” som var mest hysteriska då, som de ”vi” som nu beklagar sig över uppståndelsen. Dessutom har jag väldigt svårt att se hur detta ”vi” samtidigt är produktutvecklare på det finländska företaget Fazer. Lakritsen är förresten inte det enda omslaget som förnyats. Se bara på hur det över 100-åriga varumärket Pihlaja formligen förstörts!

pihlaja

Men ärligt, jag kan förstå om folk känner sig kränkta när företag byter förpackning och produktutvecklar. Jag, liksom ”vi”, är i princip för att allting ska förbli som det alltid har varit. Problemet är mest att verkligheten inte fungerar på det viset. Världen förändras och priset på Piggelin fortsätter att stiga.

Genom att sammanställa en lista som den ovan försöker skaparen och alla som glatt sprider den ge sken av att ”de senaste åren” på något vis skulle utmärka sig. Att vi blivit känsligare. Mer PK. Att åsiktskorridoren krymper. Genom att sammanställa en lista med av varandra oberoende, mer eller mindre fabricerade påståenden som svenskar i allmänhet inte har varit med och orsakat försöker man ge bilden att det har gått för långt. Det enda man kan hoppas på är ju att fler av dem som gillar den listan satsar på att fira jul i kyrkan och där får ta till sig Svenska kyrkans julevangelium.

äldre