Vi diskuterade det länge, du och jag. Vände ut och in på vartenda argument tills det inte fanns något mer att säga.
Men det är som att tala med en vägg. Du lyssnar inte alls, har ingen respekt för min åsikt och vägrar lita på att jag vet vad jag talar om. Du vill bara lyssna på dig själv, egoistisk och cynisk.
Ibland vet jag inte varför jag ens bryr mig om att försöka, för det kvittar hur mycket jag försöker förklara, berättar att jag vet – för jag har varit där – och att jag visst förstår din längtan.
Hade du bara lyssnat på mig istället för att ge dig av.
Men näe.
Så vem hade rätt? Vem?
Vavavava! Vad säger du då, kattskrälle? Jag sa ju att det snöade!
Hit och dit och tillbaka igen 