Det händer en massa här hemma. Så mycket att jag knappt hinner med.

Den lilla kycklingen som var skadad somnade stilla in i går kväll, vilket säkert var helt i sin ordning. Hen blev bättre ett tag, piggnade till, satt upp och pep förnärmat och sånt, men började aldrig äta ordentligt. Vi gjorde vad vi kunde, men den här gången gick det inte. I hönshuset finns det en liten nykläckt kyckling kvar som vaktas av två griniga hönor så vi håller tummarna för att hen klarar sig. Av de kycklingarna som kläcktes för över en månad sedan har vi fyra kvar; tre tuppar och en höna (Dash, som blir kvar hos oss). De andra har redan hittat nya hem. Även Berit och Fluttershy har flyttat (Berit pickade på barns ben, och Fluttershy på kycklingar).

Ja, och så bestämde sig Valio-tuppen för att utföra någon sorts kupp och höll på att ta livet av Enna, tidigare ledartupp. Jag har aldrig sett liknande koncentrerad målmedvetenhet hos fjäderfäna som när Valio tvingade Enna att abdikera. Det fanns ingenting i världen som kunde få dem att tänka på annat än att försöka ta livet av varandra. Hur i hela helvete folk kan arrangera tuppfighter för skojs skulle begriper jag inte, för det fanns ingenting spännande eller sportsligt i det. Bara blod, utmattning och sorg. Hur som helst, Enna klarade sig (med viss hjälp av yours truly) men får inte längre vara med flocken, utan spatserar runt i fritt i trädgården och försöker sortera in alla sorters människor och kaniner och sånt i sin nya flock. I dag höll han på att komma med in i bilen.

Och småttingarna har vuxit alldeles sanslöst mycket! Hur stora de har blivit blev extra tydligt när det kläcktes nya supersmåttingar.

Dash är den svartaste i mitten, den som ser oroväckande mycket ut som någonting från Jurassic Park.

Rabarbern som täcker nästan hela baksidan av trädgården har blivit många liter saft och sylt. Min högt vördade make har slitit med att omvandla den mindre av jordkällarna (jo, det finns två) till ett ställe för förvaring av sylt, saft och framför allt vin, snarare än långsamt möglande skräp. Med vitkalkade väggar och hyllor snickrade av bråte kommer man väldigt långt.

Och i trädgården blommar det så sanslöst vackert. Den pion jag grävde fram ur kirskålen förra året tackar för ljus och gödsel. Midsommarrosen har förtiolv tusen knoppar. Det är nog en av de bästa sakerna med en gammal trädgård tror jag, att när man rensar hittar man allt möjligt spännande som får nytt liv av det arbete man lägger ner. Jämna rader ogräsfri prydnad blir det ju aldrig, men det har aldrig varit min grej ändå. Ja, och så har jag förstås sått lite nytt. Akvilejor är en storfavorit och när jag hittade en sort som heter Petticoat Pink var jag givetvis tvungen att prova. Supersnygg är den!