– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Det är redan fullt i min säng när jag kommer dit för att sova. Katter och barn, så tätt intill varandra att jag kan lyfta dem som en enda hög när jag makar dem åt sidan. Stjäl ett par decimeter av sängkanten åt mig själv.
God natt. Kan man ju hoppas.
I ett av de stora fönstren på min underbara veranda saknas en liten ruta. Jag har låtit det vara så eftersom katterna använder det som kattglugg. Det, i sin tur, innebär att de otäcka bestarna med sin förkärlek för hemlevererad mat drar med sig byten in på verandan. I ett av hörnen, under bänken och bakom ett litet bord, har de en avrättningsplats som jag förtvivlat svabbar ren från blod så ofta jag hinner.
Just nu är det mycket småfåglar som går åt. Det är bra på det viset att de också gärna äter fåglarna och det därför blir mindre för mig att städa. Det är inte riktigt lika bra på det viset att de inte äter upp de där små allra fluffigaste fjädrarna som sedan likt en skräckversion av Forrest Gump virvlar in i huset av vinddraget när man öppnar dörren.
Igår hade de tagit en råtta. Inte den största sortens, men ändå en råtta. De hade dumpat den vid avrättningsplatsen så att den hade fått fjädrar. Medeltidshistorikern i mig är ändå lite nöjd. Lite tjära på det där bara. Klassiskt.
Jag har möblerat om i salen. Flyttat den superbekväma fåtöljen till precis bredvid kaminen och den sprakande brasan. Fluffiga filtar. Fotpall. Rubbet.
Så när jag äntligen fått Gabriel att sova och får sätta mig ner med en efterlängtad bok är det dit jag längtar. Förgäves, kan tilläggas.
För tillfället är jag i en fas av skrivande. Inte så att jag översköljts av inspiration och sitter och knackar briljant text dagarna i ända, utan mer så att jag borde presentera kapitel 2 av min avhandling på doktorandseminariet om en månad och… eh… kapitel 2 är väl kanske inte alldeles färdigt. Om vi säger så.
Men däremot är kapitel 2 på väldigt god väg. Det beror främst på följande faktorer:
* Jag använder skrivprogrammet Scrivener, som underlättar författandet av långa texter alldeles otroligt. Med Scrivener får jag en betydligt bättre bild av vad jag har skrivit, var jag skrivit det och vad som ännu saknas, eftersom programmet tillåter mig att ha anteckningar framme vid sidan om den verkliga texten hela tiden. När en tanke dyker upp kan jag alltså plita ner den vid sidan av det stycke där den borde inkluderas, även om stycket är ofärdigt eller i princip icke-existerande. Jag har skrivit mer om Scrivener här! Tilläggas bör att det jag störde mig på med noterna då faktiskt har blivit ändrat. Noterna finns numer i en lista bredvid texten (vilket ger en överblick över vilken litteratur man använt som Word helt enkelt inte kan matcha).
* Scrivener låter mig också ha en konstant liten ruta med wordcount – både för hela mitt projekt (avhandlingen) och för dagens session – framme. För varje ord jag skriver fylls stapeln på och så ger jag mig själv delmål. Vid 250 ord får jag blogga och kolla email. Vid 500 ord är jag färdig för dagen. Som ord räknas dessutom bara verklig avhandlingstext, inte noter eller anteckningar. Eller bloggtext, då hade jag ju varit färdig redan. Ju.
* Inspirationen att skriva brukar komma där vid uppnådda 350 ord och de sista 150 tar i allmänhet ungefär lika lång tid att skriva som de första 15. När jag kommit upp på 500 stänger jag dock av, oavsett om jag tror att jag skulle kunna få ihop fler. Så gör jag en anteckning om min sista tanke innan jag slutar och går och gör något annat. En tag tillät jag mig att fortsätta skriva när jag hade inspiration, för det kändes korkat att stänga av då, men det ledde mest till att jag inte kom igång nästa dag. Jag inbillade mig att eftersom jag faktiskt skrivit 650 dagen innan så gjorde det inget om jag inte skrev så många nästa dag och så gick det utför tills jag var tillbaka på att spendera halva dagen med de där första orden. Och det är skönt att kunna bli färdig. Klar för dagen. Särskilt när man jobbar hemifrån är det superviktigt att kunna känna att man gjort det som man borde och sedan med gott samvete kan stänga av.
* Solen skiner men det är minus 20 frkn grader. Det betyder att man kan njuta av solskenet utan att längta ut.
Det är främst fyra faktorer som inte underlättar:
* Percival
* Poppy
* Noppa
* Rasputin
Det är fler katter än vad som behövs för att någon alltid ska sitta vid den tomma (läs: inte överfulla) matskålen och kräva påfyllning, klättra i blommorna, ligga på tangentbordet, på, i och under all forskningslitteratur till specifikt kapitel 2 (katter har en känsla för sånt) eller försöka fånga mina fingrar när jag skriver. Ja, och så var det solskenet. Katterna vill ut. Poppy och Percival, som är de enda som får gå ut, turas om att sitta på fönsterbrädet och kräva att få gå ut, bara för att lägga öronen bakåt och ducka när jag öppnar fönstret och den kalla luften kommer in. När jag lite uppmuntrande buffar på dem för att visa att de nu äntligen får gå ut vänder de sig bara om och blänger på mig som om jag vore århundradets katt-sadist som föreslår att de ska gå ut. Nej. De ville bara att jag skulle komma och öppna. Så att de kan titta ut lite bättre än vad katter kan genom ett vanligt jävla fönster.
Öppna fönstret! Vi ser inte ordentligt!
Om vi sitter så här tillräckligt länge måste hon komma och försöka lista ut varför.
Vi kan ju göra hur vi vill med sammansättningen bland katterna här hemma. Percival är fortfarande den obestridliga kungen.
It’s good to be king.
Vi har alltså för tillfället fem stycken katter i det här huset. Fem. FEM! Och på min diskbänk sitter det likförbannat en groteskt övergödd musjävel och flinar.
Nu har lilla Noppa blivit så fullt ut accepterad en mycket energisk liten vampyrtandad nykomling kan bli. Det här hittade jag i sängen.
Det är ganska nervöst här hemma nu. Om lite drygt en månad tänkte vi att flyttlasset skulle gå från förorten ut på landet. Vi packar så smått och vi städar som tokar. Det är nervigt och spänt och bubbligt och bråkigt. Ibland önskar jag att man kunde ta det lite mer som en katt.
”Ta du dina foton av det välstädade rummet. Låt inte mig störa.”
Ligger på en filt på skrivbordet. Faller handlöst med alla klor frenetiskt vevande och pälsen uppbullad som en automatisk airbag – från filten en knapp centimeter ner på skrivbordet.
Låtsas som om inget hände. Ger mig onda blickar för att mitt skratt insinuerar något annat.
Då blir det där med att katter sätter sig och slöstirrar ut genom ett fönster av ingen annan anledning än att de är katter och kan nästan pinsamt tydligt.
Hit och dit och tillbaka igen 