Etikettarkiv | Hur man vet att det är dags att komma ut bland folk

Vi kommer inte ut så ofta

Igår hade vi för första gången på drygt 7 år barnvakt för att kunna gå ut på tumis, jag och maken. Vi gick till Saslik och åt klassisk rysk mat tills vi knappt kunde stå. Inte spektakulärt fantastiskt gott, men mycket på tallriken (vilket är långt ifrån självklart i dagens restaurangkultur) och vällagat. Efterrätten var enorm. Den första efterrätt som vunnit över mig, om jag ska vara ärlig.
20150412-161550.jpgSedan gjorde vi huvudbonader av servetterna, så där som man gör när man inte är van vid att äta mat bland vuxna, innan vi åkte hem vid klockan 22 och somnade av utmattning.

20150412-162241.jpg

20150412-162312.jpg

Inte för att jag har suttit inne för länge eller så…

… men jag läste just ett dokument från år 1401 och ser ni vad det står?

snopptorp

Ser ni?

 

Ok. Spoilervarning!

 

 

Det står Snwppatorp. SNOPPTORP! Alltså, jag vågar inte ens berätta hur länge jag har skrattat åt det här nu.

 

Det ska tilläggas också att bilden är härifrån!

Och så kommer vi inte ut så ofta.

Jag inser ju att man blir lite knäpp av att sitta och läsa tusentals medeltida dokument, men jag tycker fortfarande att det är hysteriskt roligt varje gång jag läser om Peter Rumpa. Dessutom finns Vilken Nagel och nu stötte jag just på en Ingeld Knula.

Säga vad man vill om medeltidshistoriker men vi är ganska lättroade.

Ytterligare en stor upptäckt (om avhandlingsskrivande)

Ja, och så insåg jag till min egen stora förtjusning att Coldplays The Scientist egentligen handlar om en avhandling.

Come up to meet you, tell you I’m sorry
You don’t know how lovely you are
I had to find you, tell you I need you
Tell you I set you apart

Tell me your secrets and ask me your questions
Oh, let’s go back to the start
Running in circles, coming up tails
Heads on a science apart

Nobody said it was easy
It’s such a shame for us to part
Nobody said it was easy
No one ever said it would be this hard
Oh, take me back to the start

I was just guessing at numbers and figures
I was pulling the puzzles apart
Questions of science, science and progress
Do not speak as loud as my heart

And tell me you love me, come back and haunt me
Oh when I rush to the start
Running in circles, chasing tails
Coming back as we are

Nobody said it was easy
Oh, it’s such a shame for us to part
Nobody said it was easy
No one ever said it would be so hard
I’m going back to the start

Jag måste lära mig att bildgoogla folk

Så jag var och lyssnade på en fantastiskt intressant föreläsning av professor Helmholz, som jag ska berätta mer om senare. Efter föreläsningen hamnade jag bredvid en synnerligen trevlig äldre herre som jag hört tala svenska och som tydligen hade något att göra med ett projekt jag vet drivs i Helsingfors.

Jag: Så, är du i Helsingfors eller?
Han: Nej. Jag är i Sverige.
Jag (glatt leende): Jaha! Vad kul! Var någonstans?
Han: Lund.
Jag (fortfarande glatt leende): Jasså. Lund. Kul! Vad gör du där då?
Han (tittar på mig): Jo, jag har varit professor där i 35 år nu…
Jag (ganska stelt leende): Hörk. Åhå. Så där länge att det är ganska pinsamt att jag frågade.

Bildgoogla, gott folk. Bildgoogla. Att just ha frågat Sveriges tveklöst mest namnkunnige inom ens eget ämne vad han sysslar med, alltså. *doh*

Det är inte som att jag är historienörd eller så men…

Det finns något oerhört tillfredsställande i när folk formaliserar sina brev med 1600-talsfranska och kallar sig ödmjuk och tillgiven tjänare.

Oh yeees. Det funkar.

Och en sån som satt sig i yoghurt

Ni vet hur det är. Man drar på sig ett par byxor och så ser man en fläck stor som en kuststad på rumpan men så tänker man att ”äh vafn dä ä ba typ nå yoghurt” och så låter man livet gå vidare. Det väljer jag att inte tolka som en småbarnsförälders uppgivenhet inför naturkrafterna utan som att jag är en sån sorts person som inte hänger upp mig på petitesser, som är tolerant och fördomsfri. En sån som funnit inre frid.

20120901-130947.jpg

Skylanders; ett spel för barn

Vilho har i många månader redan önskat sig Skylanders. Vi lovade honom att han skulle få det på pappas födelsedag, igår alltså, och som han har väntat! Skylanders handlar om den lilla draken Spyro (huvudsakligen) och alla Spyros kompisar. De har i alla tider skyddat Skylands med sina magiska krafter och men sedan Lord Kaos ankomst har allt förändrats. Skylanders har blivit frysta, förtrollade till små leksaker och transporterade till vår värld. Med hjälp av en Portal of Power kan man skicka dem tillbaka till Skylands för att försöka rädda det ur klorna på den onde Lord Kaos.

Skylanders är ett spel som finns till praktiskt taget alla plattformar. Jag har den som app i min iPhone och måste erkänna att jag fastnar där oftare än jag borde, och sedan igår har vi det också till xBox 360. Appen är dock en liten rip off, inte en del av det egentliga spelet, men det är kul. De högre banorna (om vi talar över bana 40) är sjukt svåra, men de första är så pass lätta att även barn kan ha stor glädje av det. Om barnen får spela på mammans telefon när mamma vill spela vill säga.

Det som är både underbart och ett av de värsta exemplen på kommersialistiskt geni samtidigt är figurerna. Enligt storyn har de alltså blivit leksaker i vår värld. Därför borde vi också köpa dessa leksaker (till det facila priset av 12.95 per stycke) för att kunna sätta dem på spelets Portal of Power och rädda världen. Jag vet inte exakt hur många figurer och andra tillbehör det finns, men det är inte två-tre utan mer i ordningen tjugo-trettio; och fler lär det komma. Till speltillverkarnas försvar ska sägas att även de figurer vi har till vårt xBox 360 går att sätta på grannens Play Station. Dessutom kan man med den kod som följer med låsa upp samma figurer i appen till iPhone. Har man en figur kan man alltså använda den i vilken som helst av spelets varianter. Har man bara en figur är man olyckligtvis också en tönt, har jag fått lära mig.

Jag gillar Skylanders. Jag gillar storyn, jag gillar hur barnens ögon lyser av lycka när de sätter en figur på Power of Portal och ser den komma in i TV:n och jag gillar att spelet kan spelas på så många olika svårighetsgrader att även Tilda kan spela. Observera dock att det är rekommenderad från 10 år och uppåt på grund av ”Cartoon Violence”. Jag brukar vara rätt hård på sånt, men har inte haft några problem med Skylanders än så länge. Jag gillar också att storyn som berättas i spelet är på finska (eller svenska) och inte bara tillgänglig på engelska. Faktum är att det inte är mycket med spelet som jag inte gillar. Men det beror högst sannolikt på att jag inte kan räkna tillräckligt bra för att förstå hur mycket det kostar.

Den här fick barnens pappa i födelsedagspresent.

Den ångestfyllda perioden

Just nu sitter jag mitt upp i den ångestfyllda perioden som alltid slår till någon vecka innan man ska presentera ett paper. Då när man inte har skrivit så lite att det är rimligt att ge upp men inte tillräckligt mycket för att man ska vara i närheten av inom tidsramen. Den där ångestfyllda perioden när allt det man studerat, vet och kan plötsligt löses upp och man inser att man inte kan någonting om sitt ämne. Och att man snart ska presentera ett resultat som av hänsyn till både publik och finansiärer borde vara något mer substantiellt än ”asså, ja fatta in hela grejen märendära lagen asså. Så ja åt choklad.”