Etikett: Sånt där jag förmodligen kommer att få skit för

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Mörka parker och rätten att bli trodd

Charlotte2 kommentarer

En av de där sakerna som kommer upp rätt ofta när man talar om varför feminism behövs eller varför det är så åt helvete med patriarkat är att kvinnor ska kunna röra sig fritt, var de vill och i vilka sorts kläder (eller för den delen utan) som de vill utan att vara rädda. Som kvinna ska man kunna gå igenom en mörk park på väg hem från en sen fest utan att behöva krama nycklarna hårt i handen som ett eventuellt vapen, ständigt titta sig om över axeln, känna hjärtat rusa. Det är väl inget man kan argumentera emot. Kvinnor ska inte behöva vara rädda.

Men det ska inte män heller. Och när vi pratar om våldsdåd sena kvällar är män minst lika utsatta som kvinnor, även män vet att undvika vissa platser vissa tider och särskild klädda i vissa sorters kläder, och även män känner rädsla inför den överhängande risken att råka ut för våld. Därför är det något i mig som gör att jag liksom skruvar på mig, och inte känner mig riktigt bekväm när det kommer (huvudsakligen) kvinnor och kräver att kvinnor inte ska behöva känna sig rädda på väg hem sena kvällar. Statistiskt sett är det nämligen minst lika farligt att vara man. Att bara tala om kvinnors rättigheter att inte känna sig rädda blir därför lätt att falla i den traditionella tonen där män inte kan få vara rädda, inte få vara offer – eller det minst lika olyckliga att låta det faktum att de flesta förövarna är män återspeglas i synen på det manliga offret.

Nej, när det gäller att vara trygg i mörka parker och gränder finns det ingen anledning att tala om bara kvinnors rättigheter.

Den stora skillnaden kommer först efter att någonting har hänt. Visst, de flesta offer anklagar säkert sig själva vare sig de är män eller kvinnor, men när det gäller våldtäktsbrott (som är vad kvinnor oftast utsätts för) finns det en tendens att anklaga offret även från samhällets sida – från dem som borde ta offret i försvar. Om risken för män att bli misshandlade är minst stor som för kvinnor att bli våldtagna finns det knappast någon polis som skulle ifrågasätta mannens berättelse, anteckna vad för kläder offret hade i stället för hur förövaren var klädd eller ta i beaktande hur tydligt mannen visade att han inte ville bli nedslagen just då trots att han på skoj knuffat till en kompis tidigare. Och visst kan man försöka argumentera för att trovärdigheten inte beror på om det är en man eller kvinna utan snarare är beroende av brottets karaktär, och möjligen ligger det något i det, men när brotten är så tydligt könskodade utvecklas det till misstro mot kvinnors berättelser om våld. Däri ligger problemet, enligt mig: i misstron mot kvinnors berättelser om det våld de har blivit utsatta för. Rädslan för att bli utsatt är allmänmänsklig. Risken att inte bli trodd är könsspecifik.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Identitet, motgångar och könsmarkörer

Charlotte31 kommentarer

Jag tror att den allra största skillnaden mellan dem som brukar kallas för feminister och dem som tar väldigt starkt avstånd från termen (och här räknar jag in mig själv i den förra gruppen) är synen på hur könsidentitet skapas och om genus finns. Det är härifrån som de största konflikterna verkar härstamma. Och jag har läst psykologi på universitetet (bland annat utvecklingspsykologi) och tycker att det är riktigt, riktigt spännande. Jag är alltså inte principiellt motståndare till sådan forskning på något vis. Absolut inte.

Men jag tror också att det här, precis som i de flesta forskningsgrenar, finns ett oroväckande stort glapp mellan forskning och samhälle. För att kunna tolka forskningsresultat krävs det helt enkelt utbildning i ämnet, det krävs förståelse för kontexter och att tolkaren är insatt i forskningsfältet bortom enskilda artiklar. Det här är förstås inte specifikt för den naturvetenskapliga forskningen utan gäller all forskning. Kanske beror det på de allt högre kraven på snabb publicering inom media och kanske handlar det också om att fler forskar och fler utanför akademien är intresserade av att ta del av resultaten, men det där glappet är väldigt stort i dag. Forskning gör sig helt enkelt inte särskilt bra i snippet-format, eftersom forskningsresultaten alltid är en del av något större, ett sammanhang, orsaker och konsekvenser.

Det är sånt här jag brukar tänka på när jag diskuterar genus  med de där som tycker att skillnader på män och kvinnor nästan alltid har sin grund i biologi. Som en av de senaste kommentarerna på ett gammalt inlägg om kvinnosyn och hotness, där Ninni skriver om att det är illa om könsmarkörerna (typ klänning, slips och så vidare) försvinner eftersom vi är biologiskt virade för att känna igen och uttrycka könsmarkörer. Och visst är könstillhörighet en av de allra första grupptillhörigheter som barn uppfattar, men det är långt ifrån klarlagt att könstillhörighet endast är biologiskt betingat. Det vill säga, det kan finnas en biologisk komponent men den måste inte vara den avgörande faktorn. Tittar man på olika kulturer över olika tidsepoker blir det ganska klart.

Under medeltiden var sexuell avhållsamhet och ett slags neutralt genus (det kallas ibland för ett tredje genus) idealet. Att så många människor skulle ha en biologiskt betingad drift till detta neutrala genus är synnerligen osannolikt, dels eftersom det inte finns kvar i dag och dels eftersom det inte fanns ens i samtida kulturer. En (anti)könsidentitet skapad av samhället, uttryckt genom ceremonier och särskilda kläder.

Beträffande könsidentitet är det svårt att komma bort ifrån att den är nära kopplad till sexuell identitet. Många verkar dessutom tycka att den största könsmarkören är sexuell identitet – män gillar kvinnor, kvinnor gillar män. Så enkelt är det dock aldrig, och har aldrig heller varit. I det som i dag ofta ses som supermanliga Sparta, där krigaridealet överskuggade allt annat och alla män tillbringade större delen av sina liv i baracker för att härdas, var homosexualitet helt normalt. Det var nämligen bättre att soldaterna roade sig med varandra än gick runt och var sexuellt frustrerade. I dagens armé är homosexualitet långt ifrån accepterat. Hur ska man kunna förklara spartanernas sexuella identitet med endast biologiska förklaringar? Hur påverkar den sexuella identiteten könsidentiteten?

Ninni, och många med henne, menar att det är jämställdhetens baksida att man inte längre ska använda lika tydliga könsmarkörer trots att kön är ”den kanske viktigaste personliga identiteten”. Men kön är en viktig identitet bara för att vi förbinder kön med en massa förbehåll, förbehåll som blir viktiga när identitet, självuppfattning och samhälle krockar. Så länge man föds som den som samhället är skapat för och man passar in i kontexten förstår jag om det känns om en biologiskt betingad identitet, som att man födde sån, men för alla dem som inte passar in i de förutbestämda sociala mallarna är uppluckrade könsmarkörer förmodligen av enorm betydelse. För spartanerna var homosexuell inte en identitet. För många av dagens homosexuella är det en av de viktigaste aspekterna av deras identitet. Ett närliggande exempel är hudfärg. Jag tänker aldrig på att jag är vit. Min vithet är inte identitet för mig för min vithet är norm i min kontext. Hade jag däremot varit född i Nigeria hade min vithet garanterat varit en mycket betydelsefull beståndsdel i min identitet. Och jo, hudfärgen är biologiskt betingad – men hudfärgen som identitetsskapare är det inte. Det samma gäller kön och sexuell läggning. De är bestämda av biologi, men deras identitetsskapande funktion är etsad i samhället.

Det är här som forskningsglappet kan bli stort. Det finns inga tvivel om att vi påverkas av vår biologi, men det finns inga klara bevis för i vilken utsträckning, eller ens att människor med liknande genetisk uppsättning påverkas lika mycket av sina gener. De undersökningar som gjorts har en bra dag underlag i tusental, men oftast i hundratal, och vi är flera miljarder människor på jorden. Att tala om vikten av könsmarkörer som ett biologiskt faktum för att människan är ett gruppdjur i behov av identitet funkar bara till en viss gräns, särskilt om man beaktar de enorma skillnaderna i uttryck för kön som funnits över tid, och det faktum att uppdelningen i bara två kön (eller genus) inte går att applicera på ett enda samhälle. Diskussioner måste vara generaliserande och det måste finnas förståelse för att forskningsresultat indikerar, inte bevisar.

Ninni, och igen många med henne, menar också att ”[e]tt misstag jag upplever man gör i dagens genusfråge-iver är att glömma bort att ‘vi lär oss av det svåra i livet’. Jag skulle inte vilja vara utan det sätt intolerans påverkat mig och format mig till den jag är. Ju allvarligare socialt brott ens normbrott/avvikelse anses vara i den kultur man lever i, ju mer skinn på näsan får man. Inget är bara av ondo.” Jag håller helt med om att motgångar hjälper en. Jag hörde till och med någon argumentera för att utan motgångar hade det aldrig funnits några genier. Men det är en himmelsvid skillnad på motgångar och motgångar. De motgångar jag möter som vit, hetero kvinna i Norden är förvisso satans tunga ibland, men ändå knappast jämförbara med motgångar den som på riktigt bryter mot normer stöter på. Som när den sexuella identiteten tillåts agera könsmarkör och heteronormativiteten får sätta gränser för människors identitet. Självmordsstatistiken för unga hbtq-personer (och framförallt unga hbtq-män) talar sitt tydliga språk.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Att spela patriarkatets spel

Charlotte47 kommentarer

Medan jag var sjuk och låg och slösurfade hamnade jag på en artikel av Samanta Brick som om möjligt gjorde mig ännu mer illamående än vad jag redan var. Den handlar om hur kvinnor ska banta varje dag, hela livet, eftersom alla  kvinnor som respekterar sig själva vill vara smala och för att vara smal måste man gå på diet. Alltså, visst finns det all anledning i världen att se över vad man äter, lära sig lyssna på kroppen och sluta äta när man är mätt, vara försiktig med halvfabrikat, äta mer vegetariskt och sånt. Det gör det. Absolut.

Men utgångspunkten i den här artikeln är att alla kvinnor ska vara smala av utseendeskäl. ”Övervikt är aldrig någonsin vackert”. Det här knyts sedan samman med någon sorts snedvriden kvinnor-kan-attityd eftersom Joan Collins som har bantat hela sitt liv och nu är 79 år minsann har varit attraktiv på arbetsmarknaden även på äldre dar. De manliga cheferna kommer att ge toppjobben till de snygga kvinnorna snarare än till dem som ser ut som säckar. Så länge man håller sig snygg har man ett jobb och en pojkvän. Kopplingen till Blondinbellas slutsats att kvinnor inte lyckas för att kvinnor inte tar för sig är tydlig. Samma idé har Henry Laasanen när han menar att kvinnor som tatuerar sig sänker sitt marknadsvärde, och samma tankar genomsyrar många av kommentarerna på den här bloggen. Kvinnor måste anpassa sig till Verkligheten och till Kraven på arbetsmarknaden för att berättiga sin plats där.

Och här är det något i mitt historikerhjärta som skriker av vanmakt. Samantha Brick verkar tro att det rör sig om en modern tidsanda när kvinnor förväntas se ut på ett visst sätt och borde anpassa sig till det för då lyckas kvinnor med både jobb och män. Blondinbella verkar tro att världen nu är jämställd och har öppnats för kvinnor så att det bara är att ta för sig. Och jag ser hur de kan komma till den slutsatsen. Den kvinna som bantar hela livet och som vet att ta för sig på rätt sätt har en god chans att lyckas. Det vill säga, hon kommer att vara smal och klassas som attraktiv. Men det finns något så tidslöst och samtidigt så oerhört sjukt i hela tanken på att kvinnan ska anpassa sig till Kraven, att den Verkligheten som presenteras skulle vara den enda riktiga. Att tillväxt och affärslivet och skönhetsideal är vad som ska få styra. Att acceptans från män är att ha lyckats. Det här är inte nymodigheter utan en röd tråd genom århundradena.

Jag vet. Det sitter många nu och tänker att det är så typiskt jävla feminister att sitta och tro att världen ska anpassa sig efter kvinnor istället för att kvinnor ska arbeta sig uppåt precis som alla andra (det vill säga som männen). Men samhället är i sin tur anpassat efter vad som ses som manliga kvaliteter: framåtanda, kreativitet, vinnarskalle. Manligt kodade ideal. Så när Samantha Brick och Blondinbella och andra smala, snygga blonda kvinnor talar om att det är kvinnors eget fel om de inte anpassar sig är det långt ifrån moderna och jämställda åsikter de står för. Det är nämligen precis samma åsiktsvärld som hållit kvinnor nere under de senaste typ 500 åren. Det är exakt samma mönster som jag ser i mina källor från medeltiden, och som ibland kallas för ”the patriarchal bargain”. Så länge kvinnor går med på att anpassa sig kan de genom att spela med i patriarkatets spel klara sig riktigt bra. Men kvinnorna kommer inte att sätta upp reglerna och så fort de bryter mot reglerna och hotar ordningen – så fort de inte rättar sig efter Verkligheten och Kraven – plockas de ner. Att ha jämställdhet handlar om att kvinnor och män har likvärdiga möjligheter att sätta upp och följa samhällets regler, både skrivna och oskrivna. Så länge det som är traditionellt manligt värderas högre än det som är traditionellt kvinnligt kommer det inte att hända. Och så länge kvinnor (0ch män för den delen) tror att bristande jämställdhet är kvinnors fel för att kvinnor inte anpassar sig rör vi oss i samma mentala komplex som stängde ute kvinnor från utbildning, från politisk medverkan och från äganderätt. För kvinnor kunde få utbildning, politiskt inflytande (det är ett ämne jag själv håller på med för tillfället, fast i senmedeltida kontext) och de kunde ha äganderätt även innan det blev samhälleligt sanktionerat om de bara anpassade sig tillräckligt mycket. Om de spelade efter patriarkatets regler.

Det kan låta stort och abstrakt, men tack och lov har vi Samantha Brick som kan visa oss hur det ser ut på individnivå. Hon hyllar nämligen sin man som håller koll på hennes figur och därmed hjälper henne att hålla sig smal. Han skulle aldrig tolerera en fet fru, och har förklarat att han skulle lämna henne om hon gick upp i vikt. ”Vad mer motivation kan man behöva?” Ska vi för tillfället lämna hälsoaspekten åt sidan (det är inte hälsosamt att kontinuerligt äta under 1000 kcal/dag och om man fyra gånger per år äter så lite att bieffekten är att man inte klarar av att arbeta har man problem) och tänka lite längre. Att hennes man vaktar på hennes vikt är inte en hjälpande hand från en helylle-kille som bara vill hennes bästa, utan ett sätt för honom att utöva makt över henne. Att hota med skilsmässa om hon inte lever upp till hans krav på hur hon ska se ut för att passa vid hans sida är inte motivation utan utpressning. Det är inte girlpower att hon klarar av att leva efter det. Det är ett bakslag för hela 2000-talet att hon låter det vara meningen med sitt liv.

Och det är vansinnigt sorgligt att utgångspunkten fortfarande är att kvinnor ska anpassa sig, utan att få vara med och sätta standarden.

Lästips: HanaPees kommentar till Blondinbella och självklart Ugglans inlägg om hur kvinnor lär sig att anpassa sig.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Nämen, jag tycker att vi börjar kalla alla människor för bara iskor istället.

Charlotte54 kommentarer

Genom min underbara Facebook-feed ramlade jag återigen in på Hanna Kjellbergs fantastiska blogg och ett inlägg om vad feminism är. Läs det. Det är bra.

Som ni vet är jag ju väldigt tveksam till att kalla mig själv för feminist (även om jag ramlar närmare och närmare varenda gång någon kommer in på den här bloggen och skriker ”typiskt jävla feministmiffon)”. Men förutom mina genomgripande aversioner mot kategoriseringar, som alltså inte specifikt rör feminismen, är det en sak med själva ordet feminism som jag bara inte förstår mig på: kritiken om att man hör på ordet att det inte är riktig jämställdhet, att det bara rör kvinnor. Hela det där feminin – kvinna – feminist – antimän – rantet. Om det nu inte är så att de som protesterar mot ordet feminism faktiskt är emot ord som exkluderar det ena könet, för då skulle det ha lite mer trovärdighet och då skulle jag förstå kritiken.

Men (och rätta mig om jag har fel här nu) det är inte direkt samma personer som tycker att man inte kan vara feminist och tro på riktig jämställdhet för att ordet feminism bara inkluderar kvinnor som också vill ställa sig på barrikaderna och protestera mot ordet människa för att det bara inkluderar män (jämför med franskans ‘homme’, engelskan ‘man’). Ska vi tala historiskt bagage och språklig förändring? Feminismen startade som en rörelse för kvinnors emancipation och utvecklades till en rörelse för jämställdhet. Definitionen av människan utvecklades (även ur ett rent medicin- och biologihistoriskt hänseende) från att ha sett mannen som ursprunget och kvinnan antingen skapad av Gud genom mannen eller som en biologisk avvikelse med inverterade organ till att ses som skapad av samma evolution.

Så upp på barrikaderna bara! Genom en annan ism kan alla iskor få lika rättigheter!

Ja, eller så kan vi bara acceptera att ord lever i språket och samhället och kan omdefinieras.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

På feministfronten intet nytt

Charlotte17 kommentarer

När man diskuterar genus så är det av någon outgrundlig anledning väldigt många som går in med inställningen att debatt bäst förs genom att man väljer sida, gräver ner sig i en skyttegrav av retoriskt klatschiga men innehållsmässigt ihåliga argument och kastar floskler tills motståndarna ger upp. Det här gäller förstås inte bara dem som aktivt är emot feminism, utan det gäller minst lika mycket för somliga feminister. Att den här uppdelningen finns och är könsbaserad blir extra tydlig i mitt fall. När jag började blogga var jag nämligen övertygad om att jag var emot feminismen så som den blivit. Jag tyckte att debatten var för ensidig och att man inte tog mäns problem på tillräckligt stort allvar, exempelvis vad gäller partnervåld.

Första gången jag kommenterade på någonting som Pär Ström skrivit blev det tydligt att jag överhuvudtaget inte förstått hur debatten förs. Jag hade inte grävt mig en skyttegrav eller förberett ett försvar. Jag visste inte ens att det behövdes. Därför blev jag fullkomligt uppäten. ”Feminister är nazister”. ”Du är feminist”. ”Du godkänner mansförtryck”. Från nästintill alla andra i kommentarsfältet. Jag kan inte ens med ord beskriva hur förvånad jag blev. Första gången någon argumenterade för att kvinnor i Sverige är makteliten som klär sig offerkoftor och förväntar sig kanderade rosenblad och livslång service medan det är män som är underordnade och förtryckta var jag övertygad om att det var ett dåligt skämt. Inte för att jag tycker att kvinnor i dagens Sverige är förtryckta, utan för att argumentet grundar sig på att kvinnor bara underskattar sin egen makt och tror att de är förtryckta och därför ska betraktas som våp medan män på riktigt är förtryckta. Kvinnor bara tjatar om hur synd det är om dem. Det är egentligen männen som har det sämst.

Mäh. Vänta här nu…

Att försöka lyfta fram problem som är specifikt kvinnliga är omöjligt. Det finns nämligen inga kvinnligt könskodade problem. Inte näthat riktat specifikt mot kvinnor, ingen skillnad i lön, inget glastak, inget särskilt våld mot kvinnor. Det är bara männen som har könsspecifika problem. Misär, fattigdom och psykisk ohälsa. När kvinnor är extra utsatta för trakasserier är det för att kvinnor är så känsliga att de inte kan ta lite skit, när kvinnor tjänar mindre än män så är det för att kvinnor inte förtjänar att få lika mycket pengar, glastaket beror egentligen på kvinnors ovilja att klättra på karriärstegen och våldet mot kvinnor är inte lika betydande som det mot män. Nej, istället är det männen som är mest utsatta för trakasserier men tiger om det för att det tillhör den manliga kulturen, män kanske tjänar mer på pappret men jobbar fler timmar och får alltså egentligen mindre lön, män stängs ute från höga positioner för att dessa öronmärks för kvinnor och män löper högre risk än kvinnor att misshandlas.

Mäh. Du kan ju inte på riktigt mena…

Och där sitter man sedan i sin skyttegrav och kommer ingen vart. Istället för att diskutera verkliga problem, orsaker och konsekvenser, lösningar och möjligheter, så går man tillbaka till att tvingas försvara saker som är fullkomligt grundläggande och väl belagda med forskning och parera argument som att forskning bara bevisar det för att forskningen styrs av den feministiska makteliten och att den enda anledningen till att forskning inte bevisar motsatsen är att ingen ens forskat om det.

Mäh vad i…

Så man måste välja sida. Är man kvinna och dessutom en sådan som forskar i genushistoria är man självklart på feministernas sida. Står man på den sidan ska man också stå till svars för allt som feminister säger eller har sagt. Eller allt som någon som blivit anklagad för att vara feminist har sagt. Eller allt som någon som blivit anklagad för att vara feminist kanske skulle ha sagt om den inte sagt vad den faktiskt sagt. ”Ha. Du använder cirkelargument och vet inte ens själv vad du säger. Typiskt feminister.”

Say whaaat?

Varför ska det vara så svårt att se samband? Om vi för enkelhetens skull tar värnplikten. Jag har fått höra att kvinnor inte förtjänar rösträtt eftersom de inte omfattas av värnplikten. Då jag försiktigt påpekade att det lär bli väldigt få med rösträtt om man ska tänka så eftersom värnplikten avskaffats gled vi ganska snabbt över på hur feminister är nazister istället. Men om vi lyfter oss från det absoluta bottenskrapet av argument finns det många som menar att på den tiden det fortfarande var värnplikt så var det värst för männen eftersom de var tvingade till värnplikt. På andra sidan står upprörda människor i sin skyttegrav och skriker att det är kvinnoförnedrande att kvinnor inte ska få göra lumpen. Och båda sidor gör det utan att se kopplingen. Att det som slår mot det ena könet kommer att slå mot det andra också. Det samma gäller att det är flest kvinnor som är hemma med barnen. Det slår både mot kvinnor som hamnar efter i karriären, blir förstaföräldrar och bär allt ansvar själva och mot män som inte får bli delaktiga, som alltid förblir andraklassens föräldrar och som måste jobba extra för att försörja familjen. Det hänger ihop, allt det där.

Men trots att det hänger ihop så måste man få utrymme att diskutera könsspecifikt. Alltså, att kvinnor blir überföräldrar hänger ihop med att män blir nummer två, men är inte beroende av samma strukturella faktorer. Kvinnor som sköter sina barn uppfyller en könsroll på samma sätt som män som förvärvsarbetar. Dessutom är det möjligt att se vad vissa kallar för fördelar som lika mycket nackdelar. Som kvotering. Kvotering ses som att det gynnar kvinnor, att det är idel fördel och att det är förtryckande mot män. Jag skulle absolut inte vilja bli kvoterad in någonstans. Jag skulle aldrig vilja att någon kan säga att det som jag har uppnått inte är för att jag har jobbat för det, att jag förtjänat det. Kvotering kan alltså lika gärna ses som nedlåtande mot kvinnor som mot män, och båda synsätten kan vara lika rätt. Det samma gäller att kvinnan är den som automatiskt blir förälder när ett barn föds medan en man måste tillerkännas faderskap. Många män anser att det är förnedrande att inte få bli förälder på samma premisser som kvinnan, men att som kvinna behöva förklara att man inte har legat runt är inte direkt kul det heller. Lika gärna skulle det dock kunna ses som ett skydd för männen; de kan inte bli förklarade pappor med livslånga skyldigheter utan att gå med på det.

Ingen tjänar på att man delar in världen i män och kvinnor med olika färdigbestämda roller. Ingen tjänar på att sitta i sin skyttegrav och tro att man är förfördelad och att ingen förstår det. Ingen tjänar på att tvingas välja sida i en debatt som bör föras genom att olika röster och olika erfarenheter ges utrymme att skapa förståelse för andras verklighet. Hur många gånger har jag inte stött på argument i stil med att det jag säger låter bra men att feminister som jag ”inte tycker så på riktigt” och så är man tillbaka vid att försöka försvara sig istället för att föra diskussionen framåt. Folk måste sluta använda ”feminist” och ”vit, kränkt man” som skällsord och istället lyssna på vad andra säger. Samtidigt måste retoriken i argumenten förändras och begrepp som ”härskarteknik” och ”patriarkaliskt förtyck” sluta vara sköldar för att inte behöva medge att någon från motståndarsidan har en poäng. Det måste vara möjligt att hålla med varandra, om inte i allt så åtminstone i lite. Så att det finns en grund att stå på. Några första trevande steg i Ingenmansland.

Kulturkrockar

Att vara borta från barnen

CharlotteLämna en kommentar

I dag ingår ett oroligt meddelande om att vara borta från sitt barn i rapporten från Nickby. Själv sitter jag på ett hotellrum i Stockholm, så det där med att vara borta från barnen känns kanske lite extra relevant. Och här talar vi inte hur jobbigt det är för barnen; på gott och ont verkar de små liven klara frånvaro i några dagar riktigt bra. Nej, vi talar här om mammahjärtat som vill gå sönder bara vid tanken på att åka bort.

Michaela skriver om horrorn i att vara borta två nätter från barnet och en liten del av mig fnyser åt det. Två nätter liksom. Det är ju ingenting. Men egentligen minns jag ju hur hysterisk jag var över bara enstaka nätter i början (läs: de första fyra åren) och konstaterar att två nätter kan vara en evighet i bland. Själv trodde jag ju att jag skulle dö i somras när jag åkte till Durham och Leeds och omständigheterna gjorde att det blev totalt sju nätter borta. Jag var övertygad om att barnen knappt skulle komma ihåg vem jag var när jag kom hem, och att jag skulle ligga vaken och gråta hela nätterna, men jag sov som en stock utmattad av långa arbetsdagar och barnen kallade mig fortfarande mamma när vi sågs på flygplatsen.

Visst har det säkert lite med barnens ålder att göra också, det där med hur lätt eller svårt det är att åka bort ett tag utan dem, men jag tror också att det har att göra med hur van man som förälder är att lämna dem. Just där – i den där vanan – skulle jag vilja påstå att det finns en mycket stor och väldigt betydelsefull skillnad mellan pappor och mammor. Så länge det är mammorna som är hemma med barnen ens bara när papporna är på jobbet kommer papporna att få en vana att lämna barnen som mammorna saknar. Den vanan (som jag alltså tycker är väldigt nyttig i en lagom dos) gör sedan att pappan tycker att mamman är en tråkig tönt som inte ens vill lämna barnet för en romantisk hotellhelg, att mamman tycker att pappan inte älskar sina barn så mycket som hon gör, att pappan tycker att mamman går för långt i daltandet med barnen och inte bryr sig om honom och så stannar hon hemma och han åker bort och så blir det bara värre.

För jag tror inte att det skulle vara jobbigare för mamman att åka någonstans bara för att hon är mamma utan för att hon statistiskt sett inte har vanan inne. Därför tycker jag att det är oerhört hälsosamt att göra som Micaela i Nickby och säga att barnet inte mår dåligt av att man åker bort – it’s not you it’s me – och sedan bara göra det. Åka bort ett litet tag. Lära sig att förstå att man kan vara en bra förälder fast man inte är hemma alltid. Och sedan komma hem igen förstås.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Om det livsviktiga hushållet

Charlotte14 kommentarer

Ganska nära relaterat till vad vi har pratat om de senaste dagarna, alltså kvinnor som aktivt arbetar för att förbättra vad de ser som orättvisor och det där med att saker som kvinnor gör tenderar till att klassas som trivialiteter är betydelsen av hushållet. Visst finns det en vits i att fler kvinnor gör sina egna val, oavsett vad de väljer att göra, och inte bara följer med strömmen och tar den lätta vägen ut. Det är ett faktum som man inte kommer ifrån. Samtidigt är det beklagligt att vår västerländska kultur inte förstår vikten av hushållet – det som traditionellt har varit (och statistiskt fortfarande är) kvinnornas domän.

Sett ur ett historiskt perspektiv är det ett nytt fenomen, rimligtvis kopplat till industrialiseringen och introduktionen av förvärvsarbete på 1800-talet, det här med att hushållet inte räknas. Historiker ur en mängd olika discipliner har under det senaste halvseklet betraktat hushållet och/eller familjen som en grundläggande enhet för nästintill alla samhällsfunktioner, även om det inte råder konsensus kring vad framförallt en familj egentligen var. Generellt brukar man säga att hushållet bestod av husfadern och husmodern vilka var gifta med varandra. Därtill fanns deras barn, men det var långt ifrån säkert att alla var deras biologiska barn. Med en ofta betydande ålderskillnad mellan husfadern och husmodern samt den höga dödligheten var omgiften och styvfamiljer mycket vanliga – men vi kan prata mer om det en annan dag. I hushållet fanns också med största sannolikhet tjänstefolk. Större hushåll hade fler, men även tämligen små bondehushåll kunde ha en piga eller en dräng som hjälp.

Hushållet var den minsta ekonomiska enheten. Det märks exempelvis genom beskattningen, där skatten räknades utgående från hushållet – inte den enskilda individen. Hushållet var också den minsta juridiska enheten. Det var en husmoders uppgift att hålla ordning på barn och tjänstefolk, och enligt lagen fick hon ta till fysiska straff om det behövdes. Huvudansvaret hade dock husfadern, som också hade rätt att fysiskt tillrättavisa sin hustru när det behövdes och som representerade hushållet vid exempelvis tvister eller röstningar. Men hushållet var också en viktig produktionsenhet där kvinnorna tillverkade kläder, försåg det egna hushållet med mat och förmodligen också tillverkade någon produkt som kunde säljas när det blev marknad. Hushållet var därtill en statussymbol. Ett välskött hushåll reflekterade en god husfar och en lyckad husmor. Många fler exempel skulle kunna ges. Hushållet var helt enkelt livsviktigt, både för den enskilda individen och för samhället i stort.

Så om hushållet var så himla viktigt, vad har hänt?

1: De som skrev historia skrev om politik, krig och kungar. Vi ska inte gå närmare in på varför, även om det är intressant i sig, utan bara konstatera att hushållet var en så självklar konstant att det inte fick plats i en historieskrivning som var besatt av avgörande händelser.

2: Eftersom husfadern var hushållets ansikte utåt och självskrivne ledare doldes hushållets andra aktörer, framförallt kvinnorna, bakom hans auktoritet. Så fort man pusslar med källorna för att återskapa bilden av hushållet framkommer kvinnornas stora betydelse. Från medeltiden och fram till 1736 stod det i lagen att kvinnan skulle giftas bort med med orden ”jag giver dig min dotter, till heders och till husfru, […] till lås och nycklar”. Ett hushåll utan en kvinna fungerade inte.

3: Ekonomihistoriker har till exempel visat att andelen timmar lagt på obetalt hushållsarbete har varit lika stor som andelen timmar lagt på förvärvsarbete, något som inte tas i beaktande när man beräknar BNP. Rodney Edvinsson menar att det där med att ”exkludera halva ekonomin, i arbetstimmar räknat, från analysen om ekonomisk tillväxt måste betraktas som minst sagt problematiskt”. Hushållet är alltså fortfarande en viktig ekonomisk enhet – det tas bara inte i beaktande.

Visst ser inte samhället likadant ut nu, och visst har hushållet som enhet förändrats radikalt de senaste hundra åren, men hushållet är fortfarande livsviktigt för samhällsutvecklingen. Hushållet är fortfarande en statussymbol – det kommer man inte ifrån. Men hushållet – hemmet – spelar också en betydande roll beträffande barns utveckling och ett dysfunktionellt hushåll är en avgörande faktor för alltifrån inlärningssvårigheter, anpassningsmöjligheter, drogmissbruk och så vidare. Hushållet, som tidigare var en produktionsenhet, är numer kanske viktigare som konsumtionsenhet – vilket ur ett ekonomiskt perspektiv fortfarande är oerhört viktigt.

Så jag fortsätter att vidhålla att även om det är fint att kvinnor uppmuntras att delta i samhällslivet även utanför hushållet är det en beklagansvärd effekt av vår tids sjukliga fascination av pengar, produktion och tillväxt som gör att så många inte verkar förstå att hushållet fortfarande är livsviktigt, att det obetalda arbetet är en grundpelare i samhällsekonomin och att ett tryggt hushåll föder trygga individer. När kvinnor konstant uppmanas att ta mer plats i samhället, att göra en större insats, är det en direkt reflektion av att man ser ner på det som kvinnor gjort för samhällsutvecklingen i hundratals år och fortfarande inte inser betydelsen av kvinnors insats bara för den felaktiga uppfattningen att den traditionellt kvinnliga domänen är mindre värd.

Det är inte jämställt att förringa kvinnors insatser genom århundradena men det är ett stort steg på vägen att erkänna kvinnors traditionella sysslors betydelse. Det är inte jämställt att tro att fler kvinnor i männens traditionella domän förändrar något om vi inte samtidigt får fler män som sköter hushållssysslor.