Att spela patriarkatets spel

Medan jag var sjuk och låg och slösurfade hamnade jag på en artikel av Samanta Brick som om möjligt gjorde mig ännu mer illamående än vad jag redan var. Den handlar om hur kvinnor ska banta varje dag, hela livet, eftersom alla  kvinnor som respekterar sig själva vill vara smala och för att vara smal måste man gå på diet. Alltså, visst finns det all anledning i världen att se över vad man äter, lära sig lyssna på kroppen och sluta äta när man är mätt, vara försiktig med halvfabrikat, äta mer vegetariskt och sånt. Det gör det. Absolut.

Men utgångspunkten i den här artikeln är att alla kvinnor ska vara smala av utseendeskäl. ”Övervikt är aldrig någonsin vackert”. Det här knyts sedan samman med någon sorts snedvriden kvinnor-kan-attityd eftersom Joan Collins som har bantat hela sitt liv och nu är 79 år minsann har varit attraktiv på arbetsmarknaden även på äldre dar. De manliga cheferna kommer att ge toppjobben till de snygga kvinnorna snarare än till dem som ser ut som säckar. Så länge man håller sig snygg har man ett jobb och en pojkvän. Kopplingen till Blondinbellas slutsats att kvinnor inte lyckas för att kvinnor inte tar för sig är tydlig. Samma idé har Henry Laasanen när han menar att kvinnor som tatuerar sig sänker sitt marknadsvärde, och samma tankar genomsyrar många av kommentarerna på den här bloggen. Kvinnor måste anpassa sig till Verkligheten och till Kraven på arbetsmarknaden för att berättiga sin plats där.

Och här är det något i mitt historikerhjärta som skriker av vanmakt. Samantha Brick verkar tro att det rör sig om en modern tidsanda när kvinnor förväntas se ut på ett visst sätt och borde anpassa sig till det för då lyckas kvinnor med både jobb och män. Blondinbella verkar tro att världen nu är jämställd och har öppnats för kvinnor så att det bara är att ta för sig. Och jag ser hur de kan komma till den slutsatsen. Den kvinna som bantar hela livet och som vet att ta för sig på rätt sätt har en god chans att lyckas. Det vill säga, hon kommer att vara smal och klassas som attraktiv. Men det finns något så tidslöst och samtidigt så oerhört sjukt i hela tanken på att kvinnan ska anpassa sig till Kraven, att den Verkligheten som presenteras skulle vara den enda riktiga. Att tillväxt och affärslivet och skönhetsideal är vad som ska få styra. Att acceptans från män är att ha lyckats. Det här är inte nymodigheter utan en röd tråd genom århundradena.

Jag vet. Det sitter många nu och tänker att det är så typiskt jävla feminister att sitta och tro att världen ska anpassa sig efter kvinnor istället för att kvinnor ska arbeta sig uppåt precis som alla andra (det vill säga som männen). Men samhället är i sin tur anpassat efter vad som ses som manliga kvaliteter: framåtanda, kreativitet, vinnarskalle. Manligt kodade ideal. Så när Samantha Brick och Blondinbella och andra smala, snygga blonda kvinnor talar om att det är kvinnors eget fel om de inte anpassar sig är det långt ifrån moderna och jämställda åsikter de står för. Det är nämligen precis samma åsiktsvärld som hållit kvinnor nere under de senaste typ 500 åren. Det är exakt samma mönster som jag ser i mina källor från medeltiden, och som ibland kallas för ”the patriarchal bargain”. Så länge kvinnor går med på att anpassa sig kan de genom att spela med i patriarkatets spel klara sig riktigt bra. Men kvinnorna kommer inte att sätta upp reglerna och så fort de bryter mot reglerna och hotar ordningen – så fort de inte rättar sig efter Verkligheten och Kraven – plockas de ner. Att ha jämställdhet handlar om att kvinnor och män har likvärdiga möjligheter att sätta upp och följa samhällets regler, både skrivna och oskrivna. Så länge det som är traditionellt manligt värderas högre än det som är traditionellt kvinnligt kommer det inte att hända. Och så länge kvinnor (0ch män för den delen) tror att bristande jämställdhet är kvinnors fel för att kvinnor inte anpassar sig rör vi oss i samma mentala komplex som stängde ute kvinnor från utbildning, från politisk medverkan och från äganderätt. För kvinnor kunde få utbildning, politiskt inflytande (det är ett ämne jag själv håller på med för tillfället, fast i senmedeltida kontext) och de kunde ha äganderätt även innan det blev samhälleligt sanktionerat om de bara anpassade sig tillräckligt mycket. Om de spelade efter patriarkatets regler.

Det kan låta stort och abstrakt, men tack och lov har vi Samantha Brick som kan visa oss hur det ser ut på individnivå. Hon hyllar nämligen sin man som håller koll på hennes figur och därmed hjälper henne att hålla sig smal. Han skulle aldrig tolerera en fet fru, och har förklarat att han skulle lämna henne om hon gick upp i vikt. ”Vad mer motivation kan man behöva?” Ska vi för tillfället lämna hälsoaspekten åt sidan (det är inte hälsosamt att kontinuerligt äta under 1000 kcal/dag och om man fyra gånger per år äter så lite att bieffekten är att man inte klarar av att arbeta har man problem) och tänka lite längre. Att hennes man vaktar på hennes vikt är inte en hjälpande hand från en helylle-kille som bara vill hennes bästa, utan ett sätt för honom att utöva makt över henne. Att hota med skilsmässa om hon inte lever upp till hans krav på hur hon ska se ut för att passa vid hans sida är inte motivation utan utpressning. Det är inte girlpower att hon klarar av att leva efter det. Det är ett bakslag för hela 2000-talet att hon låter det vara meningen med sitt liv.

Och det är vansinnigt sorgligt att utgångspunkten fortfarande är att kvinnor ska anpassa sig, utan att få vara med och sätta standarden.

Lästips: HanaPees kommentar till Blondinbella och självklart Ugglans inlägg om hur kvinnor lär sig att anpassa sig.

47 tankar om “Att spela patriarkatets spel

  1. Det finns en annan sida av det här som även kan vara bra att fundera över och det är hur Kraven och Verkligheten som vi lever med i dagsläget fungerar för oss vita, (snart) medelålders, heteromän.

    Det är ganska svårt att beskriva för någon som själv inte upplevt det hur extremt mycket gratis man har genom att passa in i den normen. Hur det kan räcka med rätt kläder och koll på rätt begrepp för att alla och envar ska vända sig ut och in för att ta allt man säger på största allvar i alla tänkbara sammanhang. Minns fortfarande hur min fru tappade hakan i början när vi träffades över hur mycket lättare det var att få tillbaka pengar, prata med försäljare, ställa krav på myndigheter eller bara inte bli behandlad som osynlig i valfri butik för kapitalvaror osv när det var jag som gjorde det. Och just det, som person är jag mesig, har telefonskräck och är dålig på förhandla. Men det är inte jag som person som ger mig alla fördelar, det är de uppfattningar som alla mina motparter har om mitt kön, min hudfärg, min längd, mitt sätt att klä mig osv som lever sitt eget liv.

    Ett litet ”roligt” test för alla män där ute som tycker att det här låter som rappakalja är att lyssna lite extra på nästa möte, fikarast, föräldramötet osv efter ett förslag från en kvinna som dissas av resten av mötet. Vänta till slutet av mötet och ta upp samma sak igen med dina egna ord, använd djupa rösten och peka med handflatan…then watch the magic. Alla kvinnor rekommenderas att någon gång i livet testa att registrera sig med ett mansnamn (valfritt svensktklingande som inte slutar på y) på ett debattforum. Det kan också ge ett ganska häpnadsväckande resultat.

  2. Jag hänger inte riktigt med i ditt resonemang? Om du vill hävda att kvinnor måste vara smala, på gränsen till anorektiska för att lyckas i livet, varför då använda Isabella Lövengrip som exempel? Hon är väl snarare ett levande bevis på att påståendet inte stämmer?

    Och när du talar om patriarkatet, vilka menar du är dess aktörer? Sofie Fahrman och Amelia Adamo?

    • Att Isabella Löwengrip är ett bra exempel på en kvinna som tvingas disciplinera sitt utseende och sin fysik för att få plats i offentligheten hänger knappast bara på om hon är anorektisk eller inte. Bara att antyda att hon kanske skulle vara för tjock för att passa in i ett patriarkalt utseendeideal säger en del.

      Det jag uppfattar att Charlotte menar är väl i korthet att det är när vi börjar få samma omfattning av Göran Perssons, Bill Gates, Robins (programledaren), Filip och Fredrikar, Kalle Moreausar osv även bland kvinnor som vi kan börja snacka om att patriarkatet börjar luckras upp.

      Alla som lever inom en patriarkal struktur är aktörer inom den. Jag är det, Sofi Fahrman är det, Amelia Adamo, Isabella Löwengrip, Mikael Persbrandt, och Carl Bildt likaså. Sen kan man jobba olika mycket med eller mot den.

      • Vem säger att Löwengrip inte lever upp till något ‘patriarkalt’ utseendeideal menar du? Hon är lite mulligare än den genomsnittliga omslagsflickan, men det har ju inte hindrat henne på något sätt. Varför överhuvudtaget kalla något för patriarkalt, när det mestadels intresserar kvinnor?

        Kvinnliga politiker, TV-programledare och artister finns det väl gott om, där kan jag inte se att det skulle ha varit nåt underskott under min livstid åtminstone.

        Intressantare är väl frågan varför det inte finns någon kvinnlig Bill Gates? Så gott som alla världsledande entreprenörer är män. Det går inte att skylla på barnafödande, eftersom många av dessa entreprenörer nått global stjärnstatus redan innan de fyllt 30?

        • Jag ska låta bli att påpeka det absurda i att tala om Blondinbella som mullig och istället fråga dig vad DITT svar på varför det inte finns någon kvinnlig Bill Gates är.

          • De som kallar Bella för mullig eller rentav tjock är väl främst en massa andra tjejer som kommenterar på hennes blogg. (Jag försöker länka till ett sånt inlägg hos henne men får det inte att funka i WordPress-appen på mobilen). Vad det skulle ha med något ‘patriarkat’ att göra kopplar jag inte riktigt? Vilseledande ord i så fall, att kalla kvinnors inbördes mobbing för patriarkat.

            Framgång för entreprenörer F = X*Y*Z*…

            Där X, Y och Z o.s.v. kan vara normalfördelade biologiska egenskaper som IQ, riskbenägenhet m.m. eller sociala faktorer som att ignorera de sociala bestraffningar som drabbar nördar som Gates och Zuckerberg. Där torde även ingå politiska faktorer som skatteregler, och turen ‘att ligga rätt i tiden’.

            • Jag säger inte att det inte är mängder av kvinnor som varit jävliga mot Blondinbella också, men jag vill ändå påminna dig om att du själv just lyfte fram henne som ett exempel på att man inte måste vara smal för att lyckas som kvinna (och jag kan säga att hon säkert är ett par storlekar mindre än mig i alla fall). Vad det har att göra med patriarkatet? Att kvinnor bedöms efter sitt utseende snarare än efter sina kunskaper. Det har att göra med vem som bedöms, inte vem som bedömer.

              Personligen får jag inte ut någonting alls av din förklaring till varför det inte finns kvinnliga Bill Gates. Men det kanske är för att jag har förutfattade meningar om vad du tänker för du har förstås en poäng med att man ska ligga rätt i tiden. Genom århundradena har det varit nästintill liktydigt med att vara man.

              • När jag säger att Bella är mullig menar jag hennes midjemått jämfört med andra omslagsflickor, samt det omdöme som många andra kvinnor offentligt ger henne. Själv skulle jag ‘hit it’ om jag vore ung och singel, jag tycker inte det är särskilt sexigt med benrangel.

                Huruvida kvinnor bedöms efter utseende eller kunskaper beror väl helt på sammanhanget? En snygg kvinna utan kunskaper brukar kallas bimbo och kommer inte särskilt långt yrkeslivet. Sen finns ju många yrken där det är en fördel att vara snygg och proper oavsett kön, framför allt där man ska agera socialt på nära håll, eller framträda i TV. Men jag ser fortfarande inte varför det kallas patriarkat. En social struktur definieras av sina aktörer, så om aktörerna inte är i huvudsak män borde strukturen kallas något annat, tycker du inte? Namnet patriarkat leder tankarna till några gråhåriga män som sitter runt ett bord och beslutar hur kvinnor ska se ut.

                Angående entreprenörskap så räcker det inte med att ligga rätt i tiden, det är bara en av de många förutsättningar som måste falla på plats för att nå global stjärnstatus. Den som ligger rätt i tiden men inte vill ta några risker kommer bara att bli lokal småföretagare. Jag hinner inte utveckla mer just nu, men läs gärna toppfliken ‘Normalfördelningskurvan’ på min blogg om ni är osäkra på vad jag menar med biologiska faktorer. Jag skrev även ett inlägg med titeln ‘Nördar & Genier’ för ett tag sen.

                Skriv gärna dina egna tankar om entreprenörskap också Charlotte. Varför tror du själv att det inte finns någon kvinnlig motsvarighet till Facebook, Google, Apple m.m? Kvinnor älskar ju onekligen att använda produkterna, så förklaringen ligger inte där.

              • Var ju inte länge sedan jag såg dig skriva att det inte finns ett patriarkat i Sverige… när ändrades det?

                Att bashflak uppmärksammar Blondinbellas utseende utifrån att DU skriver om det kan väl inte han skyllas för. Du kan ju inte säga att ”om ingen säger något bevisar det att har jag rätt – om någon säger något så bevisar det att jag har rätt”. Han följde ju bara med i samtalet.

                Blondinbellas vikt är relevant på vilket sätt? Att kvinnor bedöms mer efter utseende än andra egenskaper – säger du. Ja det har du väl rätt i. Minns jag studien korrekt var det mindre sannolikt att få jobb om du såg bra ut än om du inte såg bra ut. Men om jag förstår din text korrekt så menar du tvärt om. Länka gärna till studien du förlitar dig på för att göra ett sådant påstående istället för att misstänkliggöra bashflak. Han ifrågasatte logiken i det du sa och du kör härskarteknik som svar – höj nivån.

        • ”Varför överhuvudtaget kalla något för patriarkalt, när det mestadels intresserar kvinnor?”

          Det är inte vem det intresserar som är den springande punkten utan hur kraven ser ut på män respektive kvinnor. Isabella har själv inte uppfunnit de utseendenormer hon har att förhålla sig till och det har ingen annan betydelse för henne än de har för exempelvis Emilia Clarke (Game of thrones, som sannolikt intresserar fler män än kvinnor). Sen ska man inte heller förledas att tro att hela hennes liv går att reducera till den lilla del som du kan läsa på hennes blogg eller i hennes tidning. Hon har sannolikt precis som Emilia Clarke och Charlotte hela sitt liv behövt förhålla sig till patriarkala strukturer och anpassat sitt liv efter vad som ger fördelar och vad som leder till social bestraffning. Och social bestraffning i vissa lägen kan tvärtemot vad man i första läget kan tro fungera stärkande om det kombineras med positiv uppmärksamhet från högre upp i hierarkin. Andras avundsjuka ses helt enkelt som ett tecken på att man lyckats i sitt uppsåt. Så länge de här kraven ser olika ut för män och kvinnor är det relativt ointressant vem som är grindvakt.

          ”Kvinnliga politiker, TV-programledare och artister finns det väl gott om, där kan jag inte se att det skulle ha varit nåt underskott under min livstid åtminstone.”

          Det här är inte en diskussion om underskott utan om de olika villkoren för att ta sig dit för män och för kvinnor. Den dag tv-rutorna fylls av kvinnliga Christer Ulfbågar i sportsammanhang och kvinnliga Thomas Östrosar i politiska sammanhang så börjar vi snacka framsteg.

          Varför det finns så få kvinnliga Bill Gates kommer att bli en intressant diskussion den dagen män och kvinnor får möjlighet att utvecklas från samma individuella utgångsläge. Förhoppningsvis innebär det inte att alla män i framtiden krävs på samma disciplinering av sitt utseende som kvinnor gör idag utan tvärtom att det i framtiden kommer att bli möjligt för kvinnor att slå sig fram uteslutande på grundval av sin intellektuella kompetens. Att barnafödandet inte spelar in är dock inte helt sant. Kvinnor bedöms som ”framtida mödrar” av arbetsgivare och investerare långt innan de faktiskt får barn och de allra flesta kvinnor tar dessutom själva höjd för barnansvar när de väljer jobb. Även där, den dag framtidens manliga Bill Gates redan på idéstadiet där i garaget börjar reflektera över ”hur ska det här lösas den dag jag får barn och går ner på halvtid?”, då kan vi börja jämföra.

  3. Och hon har ju rätt, Samantha Brick. Hon beskriver ganska träffsäkert de normer som finns och hur dietande och skönhetsfix kan fullkomligt dominera kvinnors liv. Det enda som saknas i hennes text är nästa nivå i resonemanget, där detta problematiseras och fördöms. Jag tror att ganska få kvinnor skulle formulera acceptansen av det hela så rakt på sak som hon gör, men jag tror ändå att de flesta har känt hur idealen påverkat dem.

    Löwengrip är för övrigt ett utmärkt exempel på framgångsrika kvinnor som anpassat sig på liknande sätt (åtminstone baserat på den bild man får om man följer hennes blogg). Hon är kanske inte modellsmal längre men får regelbundet kritik för just det (vilket i sig säger en hel del). Följer man hennes blogg så är det ganska mycket manikyrer, hårförlängningar, hudprodukter, sminktips, kläder och så vidare. Dessa saker fungerar på samma sätt som dietandet. Både en smal figur och skönhetsfixandet signalerar såväl kön som klass, och är viktigt för hur kvinnor som gör karriär uppfattas och vad de därmed ges för möjligheter. Är det möjligt att som kvinna göra karriär i businesskretsar utan att sminka sig, utan att ha välfönat långt hår, utan att fixa naglarna? Det finns säkert exempel på kvinnor som lyckats med det, men jag har inte sett några. Däremot får det inte ‘slå över’ och blir för mycket, utan det ska vara ‘lagom’ och ‘smakfullt’. Att förhålla sig till dessa förväntningar och hur man belönas när man följer dem och bestraffas när man inte gör det tar otrolig kraft och tid. Självfallet har män som gör anspråk på den sortens positioner också krav på sig, men där skulle jag hävda att man kommer ganska långt på att vara välklippt och med en kostym som sitter bra.

    Jag tror inte att det är så konstigt att kvinnor på de positioner som vi pratar om här ofta framhåller de feminina idealen hellre än att revoltera mot dem. Gjorde de inte det så finns risken att karriären skulle stagnera.

  4. En fråga till Bashflak: jag vet inte om jag missförstår det du skriver om patriarkat här ovanför, men menar du alltså att eftersom (även) kvinnor (snarare än ‘några gråhåriga män runt ett bord’) upprätthåller normen som innebär att de förväntas ‘fixa sig’ på olika sätt, så blir det fel att kalla det för en del av ett ‘patriarkat’?

    Och om det är så du menar – upplever du att detta är en definition av patriarkat som delas generellt av andra som kritiserar feministisk teoribildning? (Jag antar att du har bättre koll på hur de resonemangen oftast går än vad jag har, så det är därför jag frågar.)

    • Nej, jag menar att det är kvinnor, snarare än män, som ställer dessa skönhetkraven på kvinnor. Samantha Bricks man är nog ett ganska ovanligt undantag, det är bara s.k. alfa-män förunnat att kunna ställa den typen av krav på sin partner. Vanliga män har att gilla sin fru som hon är eller säga hej till Fröken Höger. Det finns en motsägelse i Charlottes slutkläm: ” Och det är vansinnigt sorgligt att utgångspunkten fortfarande är att kvinnor ska anpassa sig, utan att få vara med och sätta standarden.” Det är ju i första hand kvinnor som delar ut sociala bestraffningar till kvinnor som bryter skönhetsidealen. Då ÄR det ju kvinnor som sätter standarden, vilket gör ordet ”patriarkat” totalt förvirrande i sammanhanget. ”Virginikat” vore ett mer passande uttryck. Jag filar på ett eget blogginlägg med den titeln just nu, för att följa upp den diskussion vi haft här.

      Om du vill se hur feministkritiker förhåller sig till ordet patriarkat, så kan jag rekommendera en diskussion som inträffade på Genusdebatten tidigare i veckan.

      http://genusdebatten.se/feministisk-retorik-vid-torontoprotesterna-what-is-a-majority/comment-page-1/#comments

      Jag ser förresten att den debatten fortfarande pågår i skrivande stund, så känn dig fri att hoppa in!

      • Okej, tack för klargörandet! Men i så fall: tycker du inte att man kan se det som en del av patriarkala strukturer (givet att man tycker att det finns sådana då) även om kvinnor skulle göra typ allt fotarbete med att aktivt upprätthålla gränserna kring utseende? Måste man se mäns aktiva del på ett tydligt sätt för att man ska kunna prata om patriarkat?

        Angående slutklämmen som du citerar så förstår jag varför du läser det så. Men jag tänker att det ligger djupare än att säga att kvinnor ‘styr’ varann in på den vägen och att de därför sitter på den normativa makten att ‘sätta standarden’. Man kan också förstå det som att de normer vi pratar om här är så starka att det är svårt att värja sig, både som kvinna och som man. Hur fria är vi då att ‘sätta standarden’?

        • Måste man se mäns aktiva del på ett tydligt sätt för att man ska kunna prata om patriarkat?

          Ja, det måste man. En social struktur definieras av sina aktörer, i detta fallet huvudsakligen unga kvinnor, om vi pratar viktmobbingen mot Löwengrip. Ordet patriarkat associerat på intet sätt till unga kvinnor och hör inte alls hemma i sammanhanget.

          http://bashflak.wordpress.com/2013/04/19/virginatet/

          • Det här är ju en slutsats som du bara kan dra om du reducerar hela Löwengrips liv till hennes bloggskrivande och de kommentarer som där uppstår. Löwengrip, precis som alla kvinnor, har nog lärt sig genom livet vilken effekt hennes utseende har i olika sammanhang. Strävan som det innebär med hår, leende, hy mm mm kommer sig inte bara av den mobbning som hon ibland utsätts för i sin blogg. Behovet av att disciplinera sitt utseende kommer inte som en blixt i vuxen ålder. Man behöver inte spendera särskilt mycket tid med en fyraåring för att ruttna på hur mycket omgivningen tjatar om ”hur fin hon är”. Isabella och merparten av alla andra kvinnor disciplinerar sin kropp på grund av de positiva sociala konsekvenser som det ger dem i en patriarkal värld. Den respons som hon får i arbetsmöten med män, på krogen från män, på gatan från män osv osv, påverkar sannolikt minst lika mycket som de reaktioner hon får på sin blogg.

            Social disciplinering fungerar enkelt sagt genom uteblivna förmåner ovanifrån från maktskiktet och med aktiva försök att hålla avvikare i fållan nerifrån och från sidan. Där har du exempelvis förklaringen för varför i extrema patriarkala strukturer så är oskuld ett krav för att äganderätten över en kvinna ska flyttas från en far till en ny man medan oskuldskontroller och omskärelser genomförs av andra kvinnor. Att påstå att exempelvis Afghanistan inte skulle vara ett patriarkalt samhälle har jag inte ens hört från de mest hårdföra antifeministerna men vi får väl se vad det står i den där länken. Virginatet, bara namnet utlovar ju mycket…

            • Vikthets är inget unikt för kvinnor. Har du någonsin sett en skyltdocka med kulmage, för att sälja herrkläder? Som jag skrivit redan, att vara snygg och proper ger en fördel i sociala yrken, oavsett kön. En man åker inte på kundbesök med skitiga jeans och rufsigt hår, lika lite som en kvinna gör det i mysdräkt och utan smink.

              Och menar du att vi ska sluta ge komplimanger till varandra? Inte ens till våra barn? Skulle inte ett sånt samhälle bli kallt och tråkigt?

              Patriarkala samhällen betyder bl.a. att fäderna bestämmer. Om Sverige varit ett patriarkat hade det inte funnits några vårdnadstvister, eftersom pappan då alltid tilldelats enskild vårdnad.

              • Patria har med fader att göra, men ett patriarkat betyder inte att fäderna bestämmer så det argumentet du använde här blir väldigt krystat. Patria och patriark och följaktligen patriarkat har istället att göra med äldre män (jämfört med yngre män av lägre status) och män i allmänhet (jämfört med kvinnor). I all korthet.

              • Jag får känslan att du vill använda ordet som en sån där postmodern floskel som kan betyda allt eller inget.
                Du menar alltså att ett patriarkalt system innebär att unga kvinnor mobbar varandra, men INTE att fäderna bestämmer? Vad kallas i så fall det system vi hade förr, det du skriver om i din forskning?

                Om du har rätt, så står det fel i svenska Wikipedia. Du kanske borde gå in där och rätta till texten så att den stämmer?

              • Jag skrev fort och slarvigt. Patriarkat hänger förstås också ihop med begrepp som patria potestas (faderns makt), men vad du gör när du vill knyta hela det komplicerade patriarkatet till frågan om vem som har lättast att få vårdnaden över barnen är galet.

              • Jag läste Ugglans inlägg om ordet, och hon jämför det med ordet ‘demokrati’, som också har flytande gränser och varierande definitioner beroende på vem man frågar. Men man brukar använda ett antal indikatorer som säger om systemet kan anses råda eller inte.

                En stark indikator på ett patriarkat torde vara just att fäderna bestämmer över barnen vid separation. Och eftersom så inte är fallet i Sverige.

                Din indikator på att vi HAR ett patriarkat tycks vara att kvinnor gör sig till för att konkurrera om alfahannarnas åtrå. Hur skulle du vilja ha det i stället?

              • Jag har aldrig sagt att vi har ett patriarkat i Sverige i dag. Ju. Jag har sagt att det finns patriarkala strukturer (jämför med vad Ugglan skriver).

              • Ja, och den patriarkala strukturen är alltså att kvinnorna gör sig till för att konkurrera om alfamännen (de män som har chans att bli ‘patriarker’ på äldre dar).

                Hur skulle du vilja ha det i stället?

      • Jag är inte säker, men eftersom skönhetskravet för kvinnor upprätthålls av kvinnor i större grad av män visar just detta på kvinnans patriarkalitet. Det avgörande för detta är att kvinnors skönhetskrav måste ses i relation till män och manlighet. Bejakar kvinnorna skönheten för sin egen skull eller för männen skull? Jag skulle påstå att de gör det mera för männen än för sig själva. Jag förstår hur du menar Bakflash, och håller med om man utesluter skönhetskravets relation till män och manlighet, men jag anser att det inte fungerar så. Alltså, det jag vill föreslå är att kvinnors utseendehets till stor grad upprättshålls av kvinnors egna patriarkala preferenser.

        • Kvinnans strävan att vilja para sig med alfahannen. Så som Samantha Brick lyckats göra.

          Tips: Om ni inte trivs med skönhetshetsen, skit i alfamännen och dejta vanliga män

          • Intressant, bara det lite lustiga i att om bara ”vanliga män” (denna ständigt förtryckta grupp) fick lite mer att säga till om så skulle inga kvinnor någonsin behöva lägga tid på att disciplinera sitt yttre. Nyckeln till befrielsen alltså. Men utöver det så har jag hela tiden jag läst den här bloggen och kommentarerna till den funderat över vilka de här ”alfamännen” som så ofta refereras till egentligen är. Men här får man ju en liten ledtråd. Alfamännen är männen som driver skönhetshetsen, Dom här alltså: Slitzläsarna, killen som raggar modeller utanför anorexiakliniker, snubbarna som skrek sig högröda över den där tjejen som hade mage att gå och titta på melodifestivalen utan att raka sig under armarna och en och annan man som inte ens när man diskuterar Isabella Löwengrips karriär kan undanhålla sig en kommentar om hennes utseende utan skulle ”‘hit it’ om jag vore ung och singel, jag tycker inte det är särskilt sexigt med benrangel.”. Alltid skönt att få klarhet även när ens egna vilda gissningar visar sig vara tvärfel.

            • Nej, alfamännen hittar du bland de som intervjuas i Slitz, inte bland läsarna. Och modellerna som raggas utanför anorexiakliniken kommer aldrig att synas på bild i Slitz, däremot dyker de upp titt som tätt i de många tjejtidningar som vänder sig till ‘virginatet’.

              Du tycks tro att tjejer hoppar på skönhetståget för att de vill dejta Slitzläsare och Flashbacktroll, du vet de där killarna som hånfullt brukar benämnas ‘sexuellt frustterade’ och ‘svendom vid 30’. Ser du motsägelsen?

              Valeri Solanas talade om ‘social kastrering’. Du tycks se det som en väg framåt, om jag förstår dig rätt. Vi ska alla bli asexuella munkar och nunnor.

              • Jag är något osäker på hur du tolkar in Solanas i det här men fortsättningen av stycket verkar peka mot det gamla vanliga att feminister vill sudda ut gränserna mellan könen och därigenom ta bort all attraktionskraft där i mellan. Skulle inte oroa mig särskilt mycket för det om jag var du. Att sluta dreggla över Slitz eller kommentera kvinnors kroppar offentligt gör ingen asexuell. Det enda som skulle hända om du i framtiden gav dig ut på partnerjakt med en mer individuell inställning är att du kanske skulle attraheras mer av personlighet än huruvida någon är ett ”benrangel” eller inte, och möjligen ligga med fler män än du gjort hittills. Ingen större skada skedd alltså.

              • Man kan alltid tolka in Solanas. Särskilt om man vill framhäva något som är typiskt och representativt för alla feministers syn på världen.

              • Jag tolkar Max kommentarer som att alla offentliga uttryck för manlig sexualitet är något ont som måste kväsas. ‘Social kastrering’ är ett begrepp som passar in i sammanhanget och som är hämtat från Solanas.

              • Men vad är ett uttryck för manlig sexualitet? Att män fritt får kommentera kvinnor? Nypa i rumpan? Blotta sig? Våldta?

                Du tolkar helt som du själv tycker, men den här diskussionen slutar nu och här (om inte Max vill svara på din kommentar eller du på vad uttryck för manlig sexualitet är).

        • Nu vet jag inte om jag helt är med på vad du menar med ‘kvinnors patriarkala preferenser’ – typ att kvinnor verkar inom ramen för de patriarkala strukturerna och att deras preferenser också anpassas till vad som värderas där? Det tycker i alla fall jag är en ganska bra beskrivning. Det intressanta är inte så mycket vem som säger en sak, utan vad det som sägs gör (vad effekterna blir). Att det till stor del är andra tjejer som uttryckligen bevakar gränserna för de feminina uttrycken är inte alls konstigt, det är ju en del av hur strukturer funkar. Det är klart att tjejer upprätthåller de patriarkala strukturerna, och det gör ju inte strukturerna mindre patriarkala för det.

          Diskussionen om ‘för vems skull’ tjejer målar naglarna, rakar benen eller bantar sig ner till storlek trettiosex tycker jag är intressant. Det brukar ju antas att det är för männens skull, och att tjejers hetsande av varandras skönhetsfixande är en del av tävlingen om männens uppmärksamhet och uppskattning (det är väl den förklaringen du beskriver, om jag läser dig rätt?). Och jag tycker absolut att det är en rimlig förklaring, men jag har liksom aldrig känt det så själv, och jag undrar om det har att göra med hur man uttrycker den relationen. Om jag analyserar mitt eget beteende så är jag mer intresserad av andra kvinnors uppskattning (på ett icke-sexuellt sätt, kan påpekas). Sen kan man så klart dra det till att tjejers uppskattning är ett mått på hur väl jag passar in i kvinnorollen såsom den definieras i vårt samhälle, och att detta i förlängningen ger utslag i att attrahera män, så att jag kanske inte medvetet önskar detta, men att detta blir effekten, tillsammans med en rad andra ‘belöningar’. Men man kan också formulera det lite annorlunda. Jag tänker att det handlar om att ses som ‘normal’. Orakade kvinnoben eller armhålor beskrivs ofta som äckligt eller ‘onormalt’, till exempel. Att fixa sig ingår i bilden av vad en kvinna är, och gör man det inte så finns risken att man inte ses som en ‘riktig kvinna’. Andra kvinnors omdömen blir därför extra viktiga eftersom det handlar om huruvida man passerar som tillhörande den gruppen eller ej. Make sense?

  5. Om vi kvinnor bantar ordentligt, slipper vi lågavlönade deltidsjobb i vården då ? Visst är det så att deltidsträsket som gör oss ekonomiskt beroende av en man, bara finns för att vi ser ut som feta hösäckar och har taskig självkänsla. ( OBS IRONI )

  6. Ping: Virginatet | Bashflak

  7. ”Kvinnor måste anpassa sig till Verkligheten och till Kraven på arbetsmarknaden för att berättiga sin plats där”

    Japp, det måste vi män också, så där är det jämställt……

    @Max:

    Angående din teori om olika bemötanden så har jag aldrig noterat att det skulle vara könsbundet, hänga på längd eller etnicitet, det hänger på personligheten.

    Jag kan göra jämförelsen från min tid i skolan;
    Vissa lärare, oavsett kön, kunde plötsligt höras från katedern ropandes ”Nu får ni vara tysta!”. Anledningen till detta var att ingen knappt ens hade noterat personen i fråga när den kom in i klassrummet och skulle börja lektionen…..

    Vi hade två andra lärare som utmärkte sig, en kvinnlig och en manlig.
    De var för övrigt de mest omtyckta av oss elever.
    De var hårda men rättvisa.
    De hade pondus.
    De behövde inte ens säga något, det räckte med att de öppnade dörren och klev in i klassrummet så blev det knäpptyst, utan att ett ord ens yttrats från dem. Detta spräcker omedelbart er tes om ett ”patriarkat” som styr. Det handlar om kroppsspråket och den utstrålning som individer har, oavsett kön.
    Den kvinnliga läraren var väldigt kort, kanske runt 1:55, hennes kön och längd hade uppenbarligen inget med det hela att göra.

    Jag är helt säker på att ni också upplevt detta någon eller några gånger i livet; i skolan, på en föreläsning eller på ett möte i arbetslivet.
    Individer som kommer in i rummet och helt enkelt dominerar, som direkt tar kommando och får respekt, utan att ett enda ord yttrats, utan att ni ens träffat varann tidigare. Man som kvinna.

    ”Men det är inte jag som person som ger mig alla fördelar”

    Jo, det är det…

    ”använd djupa rösten och peka med handflatan…then watch the magic.”

    Japp, ett tips som fungerar, oavsett kön.
    Återigen handlar det om personlighet och kroppsspråk, inte kön, etnicitet eller andra oväsentligheter.
    En person som är säker i sig själv har en tendens att göra så. Fast det räcker liksom inte bara att peka med hela handen som du skriver, och tro att det skall fungera i längden.
    Men det är en bra början.

    Man måste nämligen verkligen mena det också i längden, då pekar man nämligen med hela kroppen, kroppsspråket, inte bara handen, då har man den utstrålningen, oavsett kön.

    Då blir eleverna tysta när man öppnar dörren.

    Då får man pengarna tillbaka.

    Då äger man försäljaren.

    Du bedöms nämligen som person, oavsett kön, hudfärg, längd och andra oväsentligheter….

    Där har du helt rätt Max, men det gäller oss alla, oavsett.
    Börja med ”djupa rösten och peka med handflatan” som Max skriver. Ni kommer att märka att ni får mer respons.
    Då kommer så småningom er självsäkerhet och självkänsla att stärkas, och resten av kroppsspråket kommer att därmed också att stärkas. Ni kommer att stå raka i ryggen och utstråla styrka.

    Då blir eleverna tysta när ni öppnar dörren.

    Då är det ni som får pengarna tillbaka.

    Då är det ni som äger försäljaren.

    Oavsett etnicitet, kön och annat är oväsentligt, det är din personlighet det hänger på…

    Ett ”roligt” test som jag rekommenderar er alla att göra, dagligen. Alla dagar. Oavsett etnicitet, kön etc.

    Då kommer ni nämligen att inse att det enda ”glastak” ”patriarkat” och andra hinder ni upplever bara funnits inom er själva.

    • Nja. Jag håller med om det mesta du skriver, men det är inte självsäkra personer som pekar med hela handen. Det märkte man i lumpen, det var bara unga stridisfänrikar som höll på med sånt för att dölja sin egen osäkerhet. De äldre befälen hade skaffat sig mer naturlig auktoriet och behövde inte skrika och gapa för att få beväringarna att lyssna.

    • Glastaket finns bara inom er själva, it’s all in your head alltså? Jasenko Selimovic approachen har sannerligen slagit rot snabbare än man kunde ana.

      Tyvärr finns det väl lite för mycket forskning som pekar på motsatsen för att vi ska kunna andas ut av ditt svar, Anders. Det brukar ju vara ett stående inslag redan i grundkurserna i psykologi att visa upp studier av hur utseende, kön, etnicitet osv kopplas till upplevda egenskaper och karaktärsdrag.

      Ett relativt känt exempel från USA använde identiska ansökningsbrev men satte manliga respektive kvinnliga namn på dem och lät sedan chefer med rekryteringsansvar sätta betyg på de olika sökanden. Föga förvånande så fick ansökningar med manliga namn högre ranking än exakt motsvarande ansökningar märkta med kvinnliga namn.

      En liknande studie gjordes på Linnéuniversitetet i Växjö där man undersökte etnicitet. Där var det till och med så att ansökningar med svenska namn men där de uppdiktade karaktärsdragen gjorts ganska obehagliga såväl personligt som proffessionellt fick högre intresseprocent än motsvarande ansökningar med utrikesklingande namn där karaktärsdragen var mycket mer positiva.

      Tänker du dig då exempelvis en ledningsgrupp med 10 medlemmar, varav två kvinnor (jag vet det är en orealistiskt jämställd ledningsgrupp men det här är bara ett hypotetiskt exempel) så kommer sannolikt det sätt som de två kvinnorna bemöts på av resten av gruppen bland annat påverkas av hur de uppfattas av männen och en faktor som styr detta är hur väl man som kvinna disciplinerar sitt yttre (och precis som den kloka Ugglan skriver ovan så handlar det om att ligga på rätt nivå, inte för mycket och inte för lite). De flesta kvinnor är mycket väl medvetna om att de bemöts olika av män om de ser ut som Isabella Löwengrip alternativt om de ser ut som Thomas Östros oavsett hur de själva känner inför sig själva. Män däremot har inga större problem med att se ut som Göran Persson eller Ian Wachtmeister och ändå alltid bli tagna på nästan löjligt stort allvar.

      Men var bara lugn, trots denna nyfunna kunskap! Skulle våra två kvinnor i vår uppdiktade ledningsgrupp börja ta för stor plats och ställa krav så kan grabbarna alltid börja prata om hur det var i lumpen. Det brukar vara ett synnerligen effektivt sätt att berätta för kvinnor att det här inte är deras utrymme.

      • Ett sätt att släppa in kvinnorna vore väl i så fall att under hot om fängelse tvinga dem att göra lumpen, så som min generation var tvungen? Och som Charlottes son men inte dotter fortfarande måste i Finland.

          • Utan den attityden hade Finland varit en av de sovjetrepubliker som blev självständiga först 1990. Så lösningen på problemet är inte att jobba bort attityden hos männen, utan i så fall att även lära in den hos kvinnorna, om man vill förändra något alls.

            Kvinnlig värnplikt. Lika rättigheter och lika skyldigheter. Gudrun Schyman och Pär Ström är överens där, såvitt jag förstått.

  8. Jorå, det stämmer in i bilden, de unga fänrikarna var i ”nybörjarstadiet”, när de håller på att bygga upp auktoriteten och självförtroendet.

    När fänrikarna inser, och låter kroppen tala, behöver de inte längre peka med hela handen, det är ungefär då de blir befodrade.
    När de når nästa stadie behöver de inte längre peka alls. ungefär då blir de återigen befordrade till Majorer. 😉

  9. Läste häromdagen nånstans, minns inte var, om homosexuella män som ser ner på fjollor. Där använde man samma teori som du lyfter fram. Att män som har sex med män är okej och godkänns sålänge de beter sig som andra män. Oavsett om betraktaren är hetero eller homo. Homomän har accepterats och godkänts just för att de ”kan passera” som vanliga heteronormativa män. Går du utanför det så accepteras du inte ens av andra homomän.

  10. Ping: …om patriarkat och patriarkala strukturer | fråga ugglan

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s