Jag är med i en Facebookgrupp för genusmedvetna föräldrar, där många trådar tycks gå ut på att copy/pasta ett inlägg ur en loppisgrupp och ondgöra sig över att vissa säljare och köpare slänger sig med uttryck som ”söker byxor till kille” eller ”säljer klädpaket för flicka”. Jag förstår frustrationen, det gör jag, och en del annonser är rätt märkliga i sina kategoriseringar. Indelningen i pojk-och flickkläder kodar barn till att bli coola killar eller söta tjejer och är i många fall synnerligen problematisk. Så långt håller jag med.
När min son var bebis hade vi i princip bara könsneutrala kläder till honom. Massor av grönt och gult och vitt och beige och en mössa med långa kaninöron för jisses vad söt han var i den. Men nu, när han har fyllt 9 år, är det inte längre jag som bestämmer vad han ska ha på sig – det är han. Min uppgift är bara att stödja honom i hans val och han ser sig själv som en pojke och föredrar kläder som inte klassas som flickiga.
Vi talar inte klänningar, tyllkjolar och skrikrosa nu. Vi talar helt vanliga kläder som av barnets jämnåriga skulle klassas som könsspecifika. Det kan vara en tröja med en söt kattunge som är flickig, eller ett par byxor med dödskallar som är pojkiga. Ibland kan det vara någon detalj. Kanske bara en liten knapp som är en diamant, eller en skärning som är på fel ställe. Det kvittar hur mycket jag tycker att de indelningarna är screwed up och att det inte finns pojk-eller flickkläder, mitt barn måste själv få välja hur långt över den så att säga socialt accepterade gränsen han är villig att gå. Jag måste acceptera att det kanske inte är ens lite.
Att ge barnen vad de skulle se som könsspecifika kläder är inte i sig ett problem utan kan lika gärna vara en del i att hjälpa dem hitta sin identitet. De flesta barn känner sig nämligen som antingen pojkar eller flickor redan när de är i treårsåldern. Könsidentiteten är en av de första identiteterna som barnet söker. Det är inget vi kan ”lösa” genom könsneutrala kläder eller något som vi ens måste förhindra för att uppnå jämställdhet. Jämställdhet är ju inte avsaknad av kön utan att man behandlas lika, oavsett kön.
Det hade varit lika självklart för mig att stödja min son i hans val i fall han hade föredragit tyllkjol och skrikrosa, oavsett om han hade velat ha det för att han tyckte att det var snyggt eller för att han kände sig som en flicka och utåt ville visa det. Men nu, när han identifierar sig som pojke (och det samma gäller förresten hans lillasyster, som identifierar sig som flicka) får han för min del gärna ha könsspecifika kläder – kläder som stärker honom i vem han är. När han känner sig bekväm i sig själv skiter jag nämligen högaktligen i om jag har en pojke i pojkiga kläder så länge han aldrig någonsin ser ner på den som identifierar på ett annat sätt. Därför tycker jag att det känns helt relevant att veta om kläderna jag tittar på är ämnade för pojke eller flicka. För mig kanske det inte alls är lika uppenbart som för barnen – det är ju trots allt arbiträra kontextuella indelningar – och till min pojke vill jag inte köpa för flickiga kläder.
Gör det mig till en sämre genusmamma then so be it.
Hit och dit och tillbaka igen 
Hehhe, mamma säger ofta att hon hade bråttom att klä mig i rosa klänningar som bebis för hon gissade att jag kanske kommer att säga nej i något skede. Och hon hade rätt. Sedan jag var kring ett år har jag vägrat rosa (och klänningar har jag återupptäckt först nu när jag närmar mig 30). Vår 4 månaders son har på sig de flesta färger och mönster men inget som är utpräglat flickigt, som klänning till exempel. Men om han vill ha klänning när han kan utrycka ett sådant önskemål så traskar vi till butiken/loppis och köper en 🙂
Man måste passa på med vad man vill klä dem i så länge man får vara med och bestämma. 🙂
Låter bekant. Så gör vi här också. Jag såg en bra meme här för nån dag sedan – i princip var meddelandet det att det ör okej om flickan (i memet) väljer rosa bara hon får välja det själv och mellan röd, gult och blått. Inte okej om hon får välja mellan rosa, gammelrosa, ljusröd, laxröd osv.
Vi kör med passliga kläder som det går att leka i och röra på sig. Äldsta ser sig själv som pojke och har massor med lego/spindelman kläder som han stortrivs i – o de är grannröda, piggt blåa, klart orangea…. Ljuvligt! Småtöserna vill helst ha rött. Olika nyanser av rött. Och lila. Jag var spyfärdig då det började, men… De klär på sig själva, trivs… Och mellanbarnet har helt tydligt lite socialt trygg att ha viss typ av kläder på sig – hon är inte ens fem – så så länge den koden är röd och lekbar så ok. Om hon trivs. Hon går mot trygget när hon vägrar att ha jeans på dagis, det uppskattar jag. Hon visar att hon bryr sig inte om koden hela tiden.
Viktigt det där du skriver! Praktiskt och lekvänligt ska det vara, och det man erbjuder ska komma från hela spektrat, inte från olika sorters rosa/blå.
Jag tror att poängen här är att barnet får välja. Man kan som förälder ha diskussioner om ”pojkfärger” och ”flickfärger”, man kan uppmuntra barnet att ha på sig vad den vill och inte bry sig om vad andra tycker, men sist och slutligen tror jag att det är bra att barnet kan välja. Inom vissa gränser åtminstone, sen kan du som förälder förstås vägra vissa saker, sådär som min mamma tvärvägrade att köpa vita byxor till mig när de var in bland flickor i tioårsåldern, med argumentet att de blir skitiga på nolltid och hon har annat att göra än att tvätta. Helt rimligt.
Vi för den diskussionen hela tiden och särskilt med dottern som i teorin accepterar att pojkar kan ha ”flickkläder” men som fortfarande tycker att det är ok att fnissa när det händer i verkligheten.
Och inga vita kläder till någon i vår familj.
Jag tror å andra sidan inte att det är så väldigt många genusmedvetna föräldrar som tvingar sina barn klä sig i kläder dom inte vill ha på sig.
Det tror inte jag heller. Däremot finns det beklämmande många genusmedvetna föräldrar som tar sig friheten att beklaga sig över andra föräldrars val, där hånandet av den som säljer ”flickkläder” eller ”pojkkläder” är en del.
Heja du! Jag tycker också att om man lägger den bördan på sina barn att bryta normer och klä sig utanför normen, så är det minsta man kan krav man kan ställa på sig själv att föregå med ”gott” exempel och klä sig könsneutralt själv. Hur många genusföräldrar gör det? Snarare, i synnerhet för kvinnornas del, tycker jag att man ofta ser att de klär sig i kläder som är väldigt typiska för sin sociala grupp (kulturperson, feminist, ingenjör eller vad man nu identifierar sig som).
Fast det gäller väl alla vuxna (och unga),man klär sig enlugt någon stil eller nåt man känner sig fin eller okej i. Eller har råd med.Att feminister som grupp skulle klä sig på ett speciellt sätt har jag nog svårt att se,feminister inbegriper ju både män och kvinnor i alla åldrar.
Håller med om det här! Samtidigt vill jag passa på att ge kudos till de föräldrar som kastar sig över gränsen för vad som är socialt accepterat för sina barns skull. Främst är det förstås fäder som går i klänning eller har nagellack, för det finns helt enkelt inte tillräckligt många typiskt manliga markörer jag som kvinna skulle kunna använda om jag vill göra en poäng.
Kunde jag odla mustasch skulle jag dock göra det.