Först hade jag inte tänkt titta på intervjun med Pär Ström och Kawa Zoleagary (som håller i FB-sidan Vita kränkta män). Pär Ström har inte tidigare imponerat beträffande debattstil, och satiren på Vita kränkta män är så genomgående att det blir för mycket – i mitt tycke. Men så tittade jag på den ändå, och hoppas att fler tar sig tiden till det. För det första måste jag erkänna att jag är oerhört imponerad över Kawa Zoleagary. Så lugn, så trevlig och så smart. För det andra insåg jag var de största problemen med Pär Ströms resonemang ligger.

För Pär Ström verkar tro att strukturer är ett begrepp som feminister har hittat på och som man inte kan mäta. Han står med sin bok och säger att den diskriminering av exempelvis invandrare och andra grupper än just män, som Kawa lyfter fram, inte går att bevisa för att den inte går att mäta, men att den utbredda diskrimineringen av män är inskriven i lagen och därför mätbar. För en rättshistoriker är ett liknande resonemang snudd på absurt. Det är en av rättshistorikens mest grundläggande principer att det som är kodifierat, alltså det som de facto står i lagboken, endast utgör en liten del av rättssystemet. För min egen tidsperiod, medeltiden, är det helt självklart, men ändå är det inte mer än några decennier sedan som många tolkade de medeltida lagtexterna som uttryck för bruket. Faktum är att folk under medeltiden inte verkar ha fäst överdrivet stor vikt vid vad som stod i lagen – man gjorde lite som man tyckte.

Självklart är dagens lagtexter betydligt mer utförliga och rättssystemet sådant att alla medborgare förväntas efterleva lagarna. Men handen på hjärtat: hur många gånger har ni kört lite över hastighetsbegränsningen? Laddat ner en piratkopierad film? Gått mot röd gubbe? Snattat i era unga år? Visst, det är inte särskilt allvarliga försyndelser, men det säger ändå något om hur man kan tolka lagtexter. Den som inte kan något alls om det svenska samhället, som kanske studerar det några hundra år in i framtiden, kommer inte att få en rättvis bild av hur samhället faktiskt fungerar genom att endast betrakta lagtexter.

Så hur ska man då kunna säga något om samhället? Jo, genom att studera de strukturer som Pär Ström och många debattörer med honom kategoriskt underkänner. Strukturer är de mönster i samhället som aktörer agerar i, och är inte ett begrepp som feminister har hittat på. En av de som kommit att starkast påverka synen på strukturer och aktörer var Pierre Bourdieu för ungefär 40 år sedan, men där finns också sociologen Anthony Giddens och rättsfilosofen Roberto Unger. Strukturer skapas och upprätthålls av aktörerna, men kommer också att påverka aktörerna. Strukturer kan vara besvärliga att mäta och vetenskaper som studerar samhällen är aldrig exakta vetenskaper – så som naturvetenskaper. Statistik kan ge betydelsefulla vinkar om mönster och riktningar, men är synnerligen problematisk om den inte tolkas inom en korrekt struktur – en given kontext. Intervjuer och mikrohistoriska studier kan öppna för specifika insikter, men kan inte utan vidare anses representera större strukturer. Samtidigt ger breda översikter generella slutsatser, men kommer obönhörligen att innehålla undantag. Alla dessa faktorer tillsammans ger bilder av strukturer – bilder av hur samhället faktiskt fungerar. Det fungerar inte riktigt likadant för alla, men det är samma tendenser.

Dessa saker är ingenting som forskare är oense om, för de är allmänt vedertagna. Begreppet strukturer kanske inte är relevant för alla forskare, men det betyder inte att forskare förkastar idén om strukturer. Att strukturer och aktörer interagerar – alltså påverkar varandra – är också helt självklart, även om forskare kan vara riktigt oense om vilken påverkan som är störst i ett specifikt fall. Pär Ström är upprörd över exempelvis att pappor måste gå och med sin underskrift bekräfta faderskap över barn och att mammor har vårdnaden om barnet automatiskt. Han ser det som att fäder diskrimineras. Men från en rent rättslig synvinkel är förfarandet helt logiskt. Att vara förälder till ett barn medför livslånga skyldigheter. Det finns (med största sannolikhet) betydligt fler vittnen till vem som är barnets mamma än vem som är dess pappa och det vore en rättsäkerhetskatastrof att förutsätta att mannen som modern bor med eller sällskapar med ska beläggas med de där livslånga skyldigheterna som föräldraskap medför utan att han får bekräfta det. Trots att jag och min man (som då var min sambo) tyckte att det var oerhört märkligt att gå på intervju för att bekräfta att vi båda var närvarande vid skapandet av Vilho förstår jag behovet av ett sådant system. Om man bara tittar på lagen – på de där sakerna Pär Ström tycker att man kan mäta och som inte är sånna där strukturer som galna feminister hittar på – finns det snarare ett skydd för män mot ofrivilligt faderskap än vad det finns diskriminering.

Och det är synd att Pär Ström vägrar gå längre, vägrar att se strukturerna som sorterar mänskligheten i två polariserade grupper, för det är där orättvisorna blir tydliga. Om man tar hänsyn till alla de där delarna – statistik, enskilda berättelser och breda översikter – står det nämligen klart att pappor i allmänhet betraktas som andra klassens föräldrar, att de inte räknas bara för att de är pappor och att mamman (även om mammor oftare kritiseras) har sista ordet. Det är inte rättvist. Men det är en orättvisa som inte syns i lagen. Det är en av många strukturella orättvisor, där män förvisso ibland drar det kortaste strået, men där gruppen män knappast har det värre än någon annan.