Vi har nämligen köpt ett stort gammalt hus ute på landet i dag.
Etikett: Men jag tar gärna en bakelse
Den tunga självkritiken
I dag har jag mottagit den tveklöst värsta feedback jag fått i hela mitt liv. Jag hade skrivit en artikel som skulle på double blind peer review, vilket innebär att två för mig okända forskare läser min anonyma text och ger utlåtande innan publicering. Den ena framförde visserligen kritik, som sig bör, men den andra slaktade texten och menade att min ”lilla undersökning” inte ens är nära vetenskaplig nog för att publiceras. Ja alltså. Det kan inte bli värre än så.
Först blev jag förstås arg, så där som man blir när man blir besviken. Vem fan tror hen att hen är som kommer och klagar på min utmärkta text, va? Jag har förstås inte några felaktiga jävla referenser, det kan hen ha själv! Ok, den här lilla här är fel men det är säkert inte på grund av mig utan på grund av något som Word gjort när jag skickade dokumentet så kom inte här och klaga perkele!
Så jag andades djupt, drack mer groteskt starkt te och läste både min text och utlåtandet på nytt. Och vi kan väl säga som så, att det är tur att akademisk text peer reviewas innan publicering så att texter som min kan stoppas, för om den texten gått till publicering hade jag fått skämmas resten av min (förmodligen väldigt korta) akademiska karriär. Jag har massor med slarvfel i noterna; hänvisningar till lagarna som refererar till fel paragraf och till och med till fel lag. Fel som inte ska få finnas.
Jag skäms inte för den här feedbacken. Den var ungefär vad jag förtjänade. Däremot skäms jag över att jag lämnat in en artikel som var i så dåligt skick. Dessutom är jag långtifrån den enda som fått skitfeedback, den enda som sitter med den där känslan av tomrum, ensamhet, tveksamhet inför hela den akademiska världens bistra verklighet som man får när någon just ratat många veckors hårt arbete, oavsett om det var berättigat eller inte. Därför beslutade jag mig för att skriva det här inlägget, för att när man står där och just fått hård kritik känner man sig ensam och utanför, som om allt är över och karriären åt helvete. Men om alla akademiker som blivit trashade någon gång skulle kastas ut ur vetenskapssamfundet skulle det bli lika tomt som om SD skulle rensas på rasister. Att få skitkritik och bli ratad är en del av det akademiska livet. Därför ville jag skriva om det. För att andra unga, förtvivlade doktorander som jag själv ska kunna läsa det här, i smyg om det känns bättre, och kunna finna styrka i att de inte är så ensamma som det känns när man först läser utlåtandet.
För det händer alla på alla nivåer. En gång diskuterade jag de här sakerna med en synnerligen välkänd professor från Oxford och han berättade om hur en av hans texter blivit bortplockad ur en publikation för att den inte höll måttet, och jag minns vilken lättnad jag kände av att höra att man inte är akademisk avfälling bara för att alla inte älskar vad man skriver. Det händer alla. Alla. Det är bara det att man helst inte talar om det, helst inte erkänner brister eller att någon annan hittat fel med vad man skrivit. Men det är ju egentligen just det här som forskning och vetenskap går ut på. Alltså, inte att skriva skitartiklar och sedan trasha sig själv och andra, men att vara så grundlig och så tydlig i både redovisning av material och i argumentationen att den som läser texten är övertygad, alternativt att gå tillbaka, göra om, förändra, förbättra och finslipa när det inte övertygar. Den färdiga publicerade artikeln representerar ju trots allt bara en liten del av allt arbete och ska fungera som ett inlägg i en dialog mellan forskare – inte som en färdig sanning. Dessutom garanterar det att allt som publicerats med mitt namn på (vilket ändå är mer än det som refuserats) håller en hög kvalité, att den forskning som publiceras går att lita på.
Efter att jag andats djupt och druckit alltför många koppar te till kändes det så otroligt mycket bättre, nästan som ett slags zen. Som om jag insett mängder av saker som är livsviktiga för min forskning och som jag någonstans på vägen förträngt men som jag nu blivit bryskt påmind om.
För min artikel bär drag av just sådana saker som jag själv verkligen avskyr i andras forskning. Ett sorts högmod och en bristande respekt för vad forskning är. Jag har nu arbetat med mitt ämne i två år. Jag kan det här. Jag vet vad jag gör. Det är inte det som är problemet. Problemet är att jag presenterar mina resultat som om de vore självklara, istället för att genom argumentation visa hur jag kommit fram till de slutsatser jag har. Dessutom är jag ibland slarvig med hur jag presenterar vad andra forskare kommit fram till, så att de inte får tillbörlig credit för sina resultat och när jag vänder mig emot deras resultat skriver jag på ett sätt som inte är tillräckligt öppet argumenterande utan kan tolkas som avfärdande. Och jag dubbelkollade inte noterna i den versionen jag skickade till peer review.
Så. Där är det. Jag ska bli bättre av det här. Jag ska inte vara rädd för kritik. Och jag ska alltid, alltid dubbelkolla alla noter.
Det svåra med att ha ett jämställt förhållande – ett inlägg om en klump i halsen
Ugglan skriver som vanligt oerhört intressant om det där med jämställdhet. Trots att undersökningar till exempel visar att kvinnor fortfarande gör betydligt mer av det obetalda hushållsarbetet och har mindre fritid än män, bedömer de allra flesta par att de har ett jämställt förhållande. Hur kommer det sig?
För det första tror jag att det ligger status i att säga att man har ett jämställt förhållande. Väldigt få skulle erkänna att de lever ojämställt, även om de känner så. Att leva ojämställt ses som något fult, något föråldrat och något som mest händer andra. I dagens samhälle är allt så jävla jämställt, liksom.
För det andra är det oerhört svårt att säga vad det är att leva jämställt. Är det en känsla av att båda drar sitt strå till stacken och att stråna är ungefär lika tunga? Är det statistik där timmar fritid versus arbete är jämnt fördelade?
Mitt spontana svar på frågan om vi har ett jämställt förhållande är ”ja”. När jag frågade min man om han tycker att vi lever jämställt svarade han att det beror på och så fick vi först diskutera hur frågan inte är ett sätt för mig att försöka sätt dit honom och därefter konstaterade han att han också anser att vi har ett jämställt förhållande.
Så börjar vi räkna på statistiken. Jag har varit hemma med barnen i totalt nästan fyra år. Han i knappt tre månader. Jag tar kanske 7 av 10 vab-dagar. Han har träning 8 timmar i veckan. Jag har 1 timme. Jag sköter tveklöst mest disk, tvätt och städning trots att vi båda två arbetar heltid.
Och jag funderar på vad i hela friden det är som får mig att svara att vi har ett jämställt förhållande.
Dels tror jag att det är en liten dos status och kärlek med i det hela. Att säga att vi inte lever jämställt reflekterar knappast väl på varken mig eller min man, samtidigt som det är komplicerat att tala om kärlek när man ser på statistiken över vårt förhållande. Det finns nämligen få saker vi bråkar om riktigt lika mycket som det där med tidsanvändning och vem som ska vabba, tvätta, diska och städa. Det finns få saker som kan få mig lika tröstlöst arg som att tvingas ta ytterligare en vab-dag för även om det är omständigheterna som är tvingande går det inte komma ifrån att den enda som kan sätta stopp för de omständigheterna är han. Men att säga det rakt ut känns som att klaga på honom, och det vill jag ju inte. Han är nämligen en alldeles osedvanligt bra man.
Dels så tror jag att vi båda två är ganska nöjda med att vi ändå har lyckats rätt fint. Ekonomin håller ihop (nästan), barnen växer som de ska (men alldeles för fort) och det där berömda livspusslet som alla moderna föräldrar måste lägga får vi oftast att passa. Då känns det inte rätt att säga att vi inte lever jämställt. Vi försöker båda så gott vi kan.
Men samtidigt är det de där omständigheterna som alltför ofta utvecklas till min nackdel. Jag jobbar hemifrån, jag tjänar minst, jag har mest erfarenhet av att sköta barn och hushåll. Därför faller det sig naturligt att han jobbar och jag fixar allt annat. Han har viktiga möten med personer som inte kan vänta. Utan hans inkomst klarar vi oss inte. När barn kräks överallt och snoren rinner i takt med att febern stiger vet jag vad man ska göra, vilka mediciner man kan kombinera, hur man tröstar och vad som hjälper och jag hinner mer, klarar mer, för jag har gjort det så många gånger för.
Och så står vi där igen i dörren och säger hej då. Han går till jobbet och gör skillnaden i inkomst och viktighet lite större för han har möten att vara på och personer att träffa. Jag stänger dörren och gör skillnaden i praktisk erfarenhet av barnaskötande och hushållsarbete lite större och så fortsätter det.
Oftast har jag inget emot det. Oftast är jag ganska nöjd med att sköta barnen, pyssla i hemmet och sitta under sena timmar och nattskriva på min avhandling. Det finns ett sorts zen i det. Ett zen och en känsla av att båda gör sitt bästa som gör att jag svarar att vi lever i ett jämställt förhållande.
Så kommer den dagen då jag ska på konferens, då jag har längtat, planerat och taggat i månader. Och barnen blir sjuka så som barn tenderar att bli. Han har sina möten som han inte kan missa. Ingen saknar mig på konferensen. Jag sitter hemma och baddar febriga pannor och försöker förtvivlat svälja den där klumpen i halsen. Tänker att det kommer fler konferenser, att det blir min tur sen. Bäddar ner barnen i sängen och torkar i smyg tårar över prospektet att det inte blir min tur. Att jag aldrig kommer att komma ifatt i viktighet och lön och på riktigt kunna motivera att det är min tur. Och jag nattskriver avhandling tills det första barnet vaknar och måste tröstas tillbaka i sömn och jag själv inte längre kan hålla mig vaken.
Det där med jämställdhet är så jävla svårt. Det handlar inte om att räkna statistik och orättvisor, men samtidigt handlar det inte heller bara om känslan. För genom att förlita oss på att vi båda gör vårt bästa och det viktiga inte är att vi har lika många hobbytimmar utan att vi båda så ofta det bara är möjligt får göra vad vi vill hamnar vi i den där dörren där han går och blir viktigare och jag blir kvar och blir mindre. Jämställdhet måste vara ett aktivt val att inte alltid ta den lättaste vägen, att inte alltid göra det som för stunden är det vettigaste utan att skapa en grund för båda att utvecklas och få känna sig viktiga. Att leva jämställt är beroende av att man ibland tittar på den där statistiken och säger att det inte behöver vara någons fel att det har blivit helvetes snett men att det måste vara bådas ansvar att räta upp det.
Jämställdhet handlar om att se strukturerna och att arbeta för att inte fastna i dem, om både känsla och statistik. Lika mycket som man ska få ta plats, få vara sin egen lyckas smed och få förverkliga sig själv så är ett jämställt förhållande beroende av att den som tar det där steget tillbaka och bereder utrymmet inte alltid är samma person. Att de där skillnaderna inte får bli så stora att man en dag ser sig själv stå på varsin sida om dem och inte når varandra längre.
Och att man vågar säga att det inte alltid är så jävla jämställt, men att man kan jobba på det. Tillsammans. För om vi på riktigt ska nå jämställdhet får det inte finnas tabu på att säga att man inte alltid klarar det, att man ibland får den där klumpen i halsen och håller på att kvävas av strukturerna. De där lömska omständigheterna som en gång skapades av fria val men blev en rutin och ett tvång, dem kan man inte tysta ihjäl.
Grusade salladsdrömmar
Så det står på paketet att man ska skölja salladen och det gjorde jag. Ändå är den oätlig. Inte så att den har ett par trilskande sandkorn kvar på sig, ni vet så där så det knastrar hemtrevligt när man tuggar. Nej då. Den har fanimig lerklumpar av den storleken att jag börjar misstänka att den här salladen inte blivit plockad utan uppgrävd, och att det finns stora potential att plantera en fikus i min tallrik.
Då är det väl ok om man äter tårta istället, va? Om man liksom tänker sallad medan man gör det.
Ännu om Bloggalan
Jag inser att rapporten från Bloggalan var ytterst bristfällig. Och vi kan väl säga som så, att det märks att jag är nykomling. I ett underbart dekorerat rum fullt med vackra människor i fantasifulla masker är den enda bild jag lyckas få av sällskapet den här:
Och en som gått långt över gränsen för vad som är trendigt snett tagen innan vi åkte. 
För det verkar som att alla riktiga bloggare har lyckats ta snygga bilder på inte bara sig själva, utan också alla sina vänner, vinnarna, dekorationerna och tilltuggen. Eller så är de ihop med någon som gör det. Jag menar, Malenami som vann Årets Blogg, har bilder av sina skor som är betydligt bättre komponerade än något jag lyckades plåta på hela kvällen.
Men jag måste erkänna att det var en underbar upplevelse att stega in på damtoaletten. Området framför spegeln var belamrat på ganska exakt det sätt man hade kunnat förvänta sig när man har samlat gräddan av glada bloggare på en och samma tillställning. Men inte ens en bild via toalettspegeln lyckades jag åstadkomma. Snacka amatör.
I Hufvudstadsbladet var det dock en finfin bild med en text som berättar att jag ”vid sidan av bloggandet” är doktorand.
I Hufvudstadsbladet var det också en bild på den här killen, men jag minns inte att jag såg honom på galan trots rapporter om att han skakat hand med alla.
Min man framförde kritik mot mitt tacktal. Han menade att han visst inte brukade säga ”gender shit” utan att jag var nedvärderande och ”patronizing”. Jag kontrade med att han inte är så lite patetisk som klagar på hur han omnämns i ett tacktal och att han visst säger ”gender shit”. Typ hela tiden. Maken menade att jag överdrev och att termen han brukar använda de facto är ”gender stuff” och att han bara sagt ”shit” ett par gånger. Härmed vill jag därför framföra en offentlig ursäkt för att jag i mitt tacktal kan ha låtit som att jag inte tillräckligt uppskattar min mans stöd för mitt ”gender stuff”, trots att jag förstås skulle falla ihop i en liten hjälplös hög utan det.
Bakom varje framgångsrik kvinna står en maskerad man.
(Bild lånad av Älvan i trollandet)
Om stipendium och om att få vad man förtjänar
De första resultaten från stipendieansökningarna har kommit och hittills är jag utan. Det är inte så lite nedslående, om vi säger så, och arbetsmoralen just i dag är kanske inte riktigt på topp. Men min fina vän, Ensamstående Mamman, fick ett riktigt saftigt stipendium som dessutom har goda chanser till förlängning och det känns riktigt bra!
För i ärlighetens namn förtjänar hon stipendiet mer än vad jag gör. Jag har finansiering till slutet av mars nästa år. Hennes tog slut i november. Jag är i pisset, men hon var djupare. Så att säga.
Och det här är mitt stora problem med det nuvarande systemet med stipendier. Som stipendiat hänger man alltid på en skör tråd, det finns ingen framförhållning och inget planerande för framtiden.Vilken annan yrkesgrupp tvingas sitta på samarbetsförhandlingar minst två gånger om året? Ensamstående Mamman är förstås ensam med sitt barn och har inte ens en andra inkomst att falla tillbaka på om det skulle skita sig, men vi klarar inte heller av att ha kvar exempelvis huset om inte jag också har en inkomst. Jag vågar gissa på att jag inte fick några pengar nu delvis för att jag redan har finansiering. Så har diskussionen nämligen gått ganska många gånger när jag ansökt om något. Som när jag sökte plats på en doktorandskola för tre år men redan hade ett års finansiering. Det är klart att det är fint att det finns någon sorts rättvisa i systemet, att den som behöver pengarna mest just då ska få dem, men varför måste man låta det gå så långt? Hur kan det vara ett argument att man redan har finansiering för några månader till när hela projektet kommer att pågå i ytterligare två år? Varför måste man vänta tills allt hopp är ute, tills man fått ta sin magisterexamen och sina år som doktorand och knata till arbetsförmedlingen innan man kan få mera pengar?
För i dagens ekonomiska klimat är det verkligen ingen lätt sak att få ett jobb, oavsett om man har en bra examen eller inte. Har man ett försörjningsansvar, kanske barn och hus, har man inte råd att vänta tills pengarna är slut med att hitta en ny lösning. De sista månaderna med stipendium måste gå till att söka jobb, att hitta en plan B. Det måste finnas framförhållning och planering, inte bara för stipendiatens mentala hälsas skull utan också för den bistra ekonomiska verkligheten, för att räkningar inte betalar sig själva, för att barn inte ska leva på nudlar.
Jag är så innerligt glad för Ensamstående Mammans skull. Hon har jobbat så hårt, varit så stark och förtjänar det här så mycket. Vad hon inte hade förtjänat var december utan pengar och utanför systemet. En månad utan. Så ska det inte behöva vara.
Kuriosa: Jag har en plan B redan.
När var du snäll senast?
Hannah diskuterar ett inlägg av Genusfotografen med en massa gifar på hur bilder av kändisar retuscheras. Jag har sett de här bilderna förr, och reagerade på dem redan då. Vad gör det egentligen med oss när vi får alla de där retuscherade bilderna serverade istället för att få se världen som den ser ut utan Photoshop?
Jag är en av alla de där kvinnorna som är så medvetna om att alla kändiskroppar retuscheras, som aldrig köper modemagasin och som i ärlighetens namn inte skulle kunna namnge ens hälften av brudarna på de där bilderna och jag tror att vi är ganska många medvetna kvinnor som inte låter sig luras, som inte tänker ta åt sig. Men hur jag än på ett teoretiskt plan kan borsta av mig utseendehysterin och hetsen att förändra kroppen är det betydligt svårare att rent känslomässigt värja sig.
Det insåg jag en dag på väg hem från bussen. Jag såg nämligen en tjej som kom cyklande och hon hade förmodligen den snyggaste rumpa jag någonsin sett. Jag försökte prata med min man om det här när jag kom hem, men han slutade lyssna där när jag sa ”juicy ass” så jag misstänker att min poäng inte gick fram. Poängen är nämligen den att hennes rumpa förmodligen var större än min egen, men min omedelbara reaktion när jag såg henne trampa iväg på cykeln hade varit att jag borde försöka bli lite smalare så att jag också skulle kunna bli så där snygg. Och jag märker att det är min reaktion, innan jag hinner tänka efter, på nästan allt jag tycker är snyggt eller sexigt; om jag bara var lite smalare. Om jag var lite smalare skulle jeansen vara snyggare. Om jag var lite smalare skulle även trevliga killar och inte bara överförfriskade svin tycka att jag var sexig. Om jag var lite smalare skulle det gå snabbare att skriva avhandlingen. Och så vidare.
Det där är inte riktigt hälsosamt. Visst skulle jag säkert inte må dåligt av att gå ner 10 kilo (eller bli 10 cm längre, det verkar mer sannolikt att det skulle hända), men det kommer inte att lösa många av de problem jag genom min inre röst har lärt mig att associera med min vikt. För om vi snackar sexighet och snygghet tittar jag själv hellre på kvinnor i min egen storlek än på sådana som är 10 kilo lättare. Som tjejen på cykeln. Supersexig. Felet är att jag dömer mig själv mycket hårdare än vad jag någonsin dömer någon annan. Det är som om allt det jag tycker ser bra ut på andra tappar sin glans med mig.
Och jag försöker inte fiska komplimanger här. Jag är på det stora hela taget rätt nöjd med mig själv, och om all else fails så har jag åtminstone två skitbra ungar, liksom. Jag vill bara säga att vi måste bli lite snällare, inte bara mot andra utan mot oss själva också. Det var väl egentligen bara det.
Det här är inte jag. Det är en ung kändis som tydligen var för tjock.
Kuriosa: Egentligen har väl Eva den officiellt snyggaste rumpan?
Så ska man inte göra – RA style
Det finns en hel del saker man inte får göra på Riksarkivet. Till exempel får man inte äta glass samtidigt som man bläddrar i 400 år gamla böcker. Sånt där finns det skyltar för, om det är så att man inte själv kommer på att det är dåliga idéer. Så finns det massor med saker som man inte bör göra men som man kanske inte kommer på att man inte borde ha gjort förrän det, så att säga, är för sent. Här är några rent hypotetiska saker jag kan tänka mig att man bör undvika.
* Svänga förbi Åhléns på vägen dit och råka köpa på sig så mycket vackra saker att man behöver en hel nyckelknippa för att hålla ordning på alla förvaringsskåp man belamrat. Och två dagar på sig för att frakta allt till hotellet.
* Ta med sig ett block som man behöver riva blad ur. Ljudet av att riva blad inne i forskarsalen ger ungefär samma ödesdigra effekt som att säga ”det ser ut som en bomb” på en flygplats i Texas, fast utan FBI och utan anal probing.
* Nysa. Särskilt om man säger ”nämen så stod det ju inte nyss” efter.
* Lyssna på Biffy Clyro på sin iPhone och inte ha kopplat i hörlurarna riktigt ordentligt.
* Kalla på ansvarig för databasen för att påpeka att det dokument man sitter med inte finns i databasen och att man minsann just ägnat 20 minuter åt att försöka hitta det men nu gett upp. Särskilt om den ansvariga sedan hittar det ”om man bara söker på rätt datum”.
* Göra ovanstående två gånger.
* Försöka vara lite klämkäck och liksom studsa upp ur stolen för att gå och hämta nya böcker om man inte har tagit ur hörlurarna ur öronen. Det finns helt enkelt inte ett graciöst sätt att bli dunkad tillbaka på plats av att öronen sitter fast.
* Potentiellt höra lite fel om hur länge man kunde sitta kvar på kvällen och sedan bli inlåst.
För övrigt måste jag bara säga att personalen på Riksarkivet är så vansinnigt trevlig och hjälpsam, trots att de måste hantera tusentals dumma frågor dagligen!
Kuriosa: Det finns inga dumma frågor, bara dumma människor.
Smygsnobben
Här sitter jag på mitt underbara hotellrum i Stockholm och är så trött att jag knappt hålls vaken, trots att klockan bara är åtta, men vill ändå dela med mig av en uppenbarelse jag hade i morse.
Ni vet ju redan att jag inte gillar när folk kommer och städar hotellrummet och att jag så fort jag kommer åt gör dealer med städerskorna att de bara ställer in kakor men låter bli att städa och så lovar vi att inte berätta för någon. Jag har hela tiden trott att denna djupa aversion mot att ha en städerska som varje dag städar rummet bottnar i att jag är obekväm med att någon annan ska städa efter mig. Att obehaget som får det att krypa i skinnet på mig kommer av att jag ser städerskor som en rest av ett klassamhälle jag inte vill stödja, ett särskiljande av människor i grupper där den ena tjänar och den andra blir betjänad.
I själva verket är jag en sån jävla snobb att jag inte gillar att någon annan tar i mina grejer.
Min tunga arbetsdag i bilder
Just nu håller jag på och läser en antologi som heter Law and Marriage in Medieval and Early Modern Times och som jag fick i uppdrag att skriva en recension av. Så mitt jobb i dag har bestått av att läsa en synnerligen välskriven och därtill rasande intressant bok.
Först låg jag på soffan framför en sprakande brasa och drack te (Rabarber och grädde) som jag köpt i Sverige.
Ibland kliade jag katten på magen med den handen som inte höll i boken.
Sedan lade jag mig i ett varmt bad och plaskade runt i bubblor som doftar precis så man tänker sig att en bubbelprodukt som heter I love strawberries & milkshake borde dofta.
Där låg jag i ett kapitel, varefter jag duschade slut på allt varmvatten.
Nu är jag rätt trött faktiskt. Det intellektuella livet sure is jättetungt.
Hit och dit och tillbaka igen 