Historikerns historier

Den tunga självkritiken

I dag har jag mottagit den tveklöst värsta feedback jag fått i hela mitt liv. Jag hade skrivit en artikel som skulle på double blind peer review, vilket innebär att två för mig okända forskare läser min anonyma text och ger utlåtande innan publicering. Den ena framförde visserligen kritik, som sig bör, men den andra slaktade texten och menade att min ”lilla undersökning” inte ens är nära vetenskaplig nog för att publiceras. Ja alltså. Det kan inte bli värre än så.

Först blev jag förstås arg, så där som man blir när man blir besviken. Vem fan tror hen att hen är som kommer och klagar på min utmärkta text, va? Jag har förstås inte några felaktiga jävla referenser, det kan hen ha själv! Ok, den här lilla här är fel men det är säkert inte på grund av mig utan på grund av något som Word gjort när jag skickade dokumentet så kom inte här och klaga perkele!

Så jag andades djupt, drack mer groteskt starkt te och läste både min text och utlåtandet på nytt. Och vi kan väl säga som så, att det är tur att akademisk text peer reviewas innan publicering så att texter som min kan stoppas, för om den texten gått till publicering hade jag fått skämmas resten av min (förmodligen väldigt korta) akademiska karriär. Jag har massor med slarvfel i noterna; hänvisningar till lagarna som refererar till fel paragraf och till och med till fel lag. Fel som inte ska få finnas.

Jag skäms inte för den här feedbacken. Den var ungefär vad jag förtjänade. Däremot skäms jag över att jag lämnat in en artikel som var i så dåligt skick. Dessutom är jag långtifrån den enda som fått skitfeedback, den enda som sitter med den där känslan av tomrum, ensamhet, tveksamhet inför hela den akademiska världens bistra verklighet som man får när någon just ratat många veckors hårt arbete, oavsett om det var berättigat eller inte. Därför beslutade jag mig för att skriva det här inlägget, för att när man står där och just fått hård kritik känner man sig ensam och utanför, som om allt är över och karriären åt helvete. Men om alla akademiker som blivit trashade någon gång skulle kastas ut ur vetenskapssamfundet skulle det bli lika tomt som om SD skulle rensas på rasister. Att få skitkritik och bli ratad är en del av det akademiska livet. Därför ville jag skriva om det. För att andra unga, förtvivlade doktorander som jag själv ska kunna läsa det här, i smyg om det känns bättre, och kunna finna styrka i att de inte är så ensamma som det känns när man först läser utlåtandet.

För det händer alla på alla nivåer. En gång diskuterade jag de här sakerna med en synnerligen välkänd professor från Oxford och han berättade om hur en av hans texter blivit bortplockad ur en publikation för att den inte höll måttet, och jag minns vilken lättnad jag kände av att höra att man inte är akademisk avfälling bara för att alla inte älskar vad man skriver. Det händer alla. Alla. Det är bara det att man helst inte talar om det, helst inte erkänner brister eller att någon annan hittat fel med vad man skrivit. Men det är ju egentligen just det här som forskning och vetenskap går ut på. Alltså, inte att skriva skitartiklar och sedan trasha sig själv och andra, men att vara så grundlig och så tydlig i både redovisning av material och i argumentationen att den som läser texten är övertygad, alternativt att gå tillbaka, göra om, förändra, förbättra och finslipa när det inte övertygar. Den färdiga publicerade artikeln representerar ju trots allt bara en liten del av allt arbete och ska fungera som ett inlägg i en dialog mellan forskare – inte som en färdig sanning. Dessutom garanterar det att allt som publicerats med mitt namn på (vilket ändå är mer än det som refuserats) håller en hög kvalité, att den forskning som publiceras går att lita på.

Efter att jag andats djupt och druckit alltför många koppar te till kändes det så otroligt mycket bättre, nästan som ett slags zen. Som om jag insett mängder av saker som är livsviktiga för min forskning och som jag någonstans på vägen förträngt men som jag nu blivit bryskt påmind om.

För min artikel bär drag av just sådana saker som jag själv verkligen avskyr i andras forskning. Ett sorts högmod och en bristande respekt för vad forskning är. Jag har nu arbetat med mitt ämne i två år. Jag kan det här. Jag vet vad jag gör. Det är inte det som är problemet. Problemet är att jag presenterar mina resultat som om de vore självklara, istället för att genom argumentation visa hur jag kommit fram till de slutsatser jag har. Dessutom är jag ibland slarvig med hur jag presenterar vad andra forskare kommit fram till, så att de inte får tillbörlig credit för sina resultat och när jag vänder mig emot deras resultat skriver jag på ett sätt som inte är tillräckligt öppet argumenterande utan kan tolkas som avfärdande. Och jag dubbelkollade inte noterna i den versionen jag skickade till peer review.

Så. Där är det. Jag ska bli bättre av det här. Jag ska inte vara rädd för kritik. Och jag ska alltid, alltid dubbelkolla alla noter.

 

24 kommentarer på “Den tunga självkritiken

  1. Tack för ett generöst blogginlägg! Det är alltid befriande att höra att även andra misslyckas. Det är helt livsviktigt – för känslan av att alla andra är jättebra medan man själv inte har en aning är något av det mest handlingsförlamande som finns.

  2. Heja Charlotte! Precis som du skriver borde allt flera komma ur skåpet och berätta om när de både motiverat och omotiverat blivit uppläxade i peer review, seminarier m.m. Mitt första år som doktorand skickade jag in en artikel som behandlades ungefär som din, ena utlåtandet var okej det andra mördande. Jag kommer speciellt ihåg meningen: ”den här artikeln innehåller gymnasiala banaliteter.” Jag skrattar gott åt det nu men fällde många tårar när det begav sig. En kompis fick följande kommentar: ”Denna artikelförfattare visar prov på akademisk omognad”. Sen kan man ju också diskutera att även anonyma peer review ska kunna hålla god sed och såga med god stil.

  3. Fast jag inte längre sysslar med akademiska texter, istället krassa myndighetsuppgifter, så är jag enormt lättad över att läsa det här. Hur skit har man inte stundvis känt sig, som om alla andra på uni kan skriva akademiskt utom jag och som att jag inte hör hemma där överhuvudtaget. Tack för ditt inlägg. Och btw, fnissade högt till denna mening ”Men om alla akademiker som blivit trashade någon gång skulle kastas ut ur vetenskapssamfundet skulle det bli lika tomt som om SD skulle rensas på rasister. ” Hahaah!

  4. Hoppas du inte tolkar min ‘Like’ som skadeglädje, för det är inte avsikten.

    Mer en gratulation till att du kan ‘ta kritiken som en man’, som det brukar heta. Det som inte dödar gör dig starkare.

  5. Min professor uttryckte en gång i förvånad ton, att alla mina fototer var korrekta. Jag vill minnas att jag (ganska snorkigt) framhöll att om man gör rätt från början minskar arbetsbördan. Tips: jag kollar fotnoter de där dagarna när jag av någon anledning inte får något annat vettigt skrivet: det hjälper mig hålla kontakten med texten även när jag har total skrivkramp.
    Sedan har jag också blivit slaktad, ibland med viss inkompetens från reviewarens sida – det är till exempel en fördel om det som reviewas är vad jag faktiskt skickade in, och inte något annat bara för att de råkar ha en gammal review av något annat jag skrivit liggande – och ibland med stor kompetens. Det händer oss alla.

    1. Inte heller den här reviewaren hade rätt på alla punkter. En del av de fotnoter hen menade var fel var de facto korrekta, men det har kanske inte så stor betydelse när flera fortfarande var fel liksom.

      1. Jag säger bara ‘enda skälet att dessa texter publicerats är att det varit något fel på peer reviewprocessen.’ Just den kommentaren vidarebefordrade jag till min redaktör på Boydell and Brewer, där den som yttrade sig också är publicerad…

  6. Hav tröst syster! Du hade slarvat och mött en riktigt magsur kritiker. Min ännu kortara akademiska karriär avslutades redan på ”gulnäbbsstadiet” Skulle skriva en grj om ”arbetets värde” med en argumentationsanalys (teologiska fak. Uppsala). Argumentationsanalys var och är jag helkass på – bad två filosofidocenter ( båda lagertyngda doktorer från Stockholm och Lund) hjälpa mig med analysen. Fick tillbaka uppsatsen med kommentarerna ”utomordtlig uppsats” argumentationsanalysen svag! Av detta lärde jag mig att i vilken skola man än går i så gäller bara den skolans svar.

    1. Jo, det var nog lite otur med också. Men samtidigt är jag förstås tacksam över att artikeln inte publicerades. Shit att ha det där i tryck med mitt namn på och allt. *gulp*

  7. Jag kommer ibland ihåg med skammens röda kinder mitt första layout-jobb där jag trodde jag skulle lysa, eftersom jag var bra på att rita. Föll på näsan så att det brakade om det, tyckte jag blev onödigt hårt kritiserad men samtidigt… måste jag medge att jag skött jobbet dåligt. Det var bara att damma av sig och gå vidare till nästa jobb och sköta det bättre.

    1. Ajajaj… Jag känner sååå väl igen det där! Jag har ju vunnit en massa priser för min forskning ju! Den kan man väl inte klaga på då! 😉

  8. Nu vet jag ju inte exakt hur kritiken såg ut, men generellt så är det ju så att man får räkna med att få rejections då och då, eller åtminstone rätt ordentlig kritik. Professorn som A jobbar med här i Santa Barbara har publicerat hundratals papers och hon berättade att under hela hennes karriär så har det hänt en (!) gång att hon fått tillbaka en artikel som tagits rakt av. Får man kommentarer överhuvudtaget så betyder det ju dessutom att papperet gått vidare till reviewers – det är bra!!! De flesta papper gör inte det, utan får bara ett formellt ‘reject’ från editorn. Nu senast hade jag lyckats få tre olika reviewers plus kommentarer från editorn. När jag sammanställt alla kommentarer var det dokumentet lika många sidor som artikeln… (typ 25). Det är lite utmattande, men oj vad tacksam man blir. Papperet blev mycket bättre efteråt (jag tror inte att det räcker för att få in det, men en vända till så). Det är bara min andra peer-reviewartikel, men hittills har jag väldigt goda erfarenheter av det systemet. (Framför allt känns det tryggt att gå upp med en avhandling där resultaten redan godkänts av vetenskapssamhället genom publicering i bra tidskrifter.)

    1. Jag hade räknat med att få skriva om delar av artikeln. Så är det ju alltid liksom. Men jag hade inte räknat med att den skulle klassas som så undermålig att den inte gick att publicera alls.

      Och man ska vara tacksam över om någon bemödar sig om att läsa vad man skrivit och kommentera det. Oavsett om det är blogg eller artikel… 😉

  9. Huj. Hög igenkänning. Ungefär den där blinda feedbacken har jag också fått. Skäms när jag tänker på den. Men resultatet blev bra, skärpte artikeln ordentligt och den publicerades.

    Å andra sidan skäms jag också över alla mina artiklar/bokkapitel som publicerats. Oberoende hur de granskats innan. När folk frågar vad de borde läsa som man skrivit, vill jag alltid helst säga inget, vänta på en framtida text.

  10. Jag beundrar dig som ens har kommit så långt att du skickat in en artikel! Själv sitter jag och sliter med min första utan något hopp om att någonsin få en chans att ens bli ratad! Men kämpa på, fint jobbat, nästa gång går det bättre!

    1. Det här är inte första artikeln heller, och borde inte bli sista. Det är bara det att jag hade lyckats börja intala mig själv att jag var rätt bra på det här och så stöter man på någon som inte tycker det.

      Och om du skulle behöva någon helt neutral som läser din artikel kan du skicka den till mig.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s