Historikerns historier

Om stipendium och om att få vad man förtjänar

De första resultaten från stipendieansökningarna har kommit och hittills är jag utan. Det är inte så lite nedslående, om vi säger så, och arbetsmoralen just i dag är kanske inte riktigt på topp. Men min fina vän, Ensamstående Mamman, fick ett riktigt saftigt stipendium som dessutom har goda chanser till förlängning och det känns riktigt bra!

För i ärlighetens namn förtjänar hon stipendiet mer än vad jag gör. Jag har finansiering till slutet av mars nästa år. Hennes tog slut i november. Jag är i pisset, men hon var djupare. Så att säga.

Och det här är mitt stora problem med det nuvarande systemet med stipendier. Som stipendiat hänger man alltid på en skör tråd, det finns ingen framförhållning och inget planerande för framtiden.Vilken annan yrkesgrupp tvingas sitta på samarbetsförhandlingar minst två gånger om året? Ensamstående Mamman är förstås ensam med sitt barn och har inte ens en andra inkomst att falla tillbaka på om det skulle skita sig, men vi klarar inte heller av att ha kvar exempelvis huset om inte jag också har en inkomst. Jag vågar gissa på att jag inte fick några pengar nu delvis för att jag redan har finansiering. Så har diskussionen nämligen gått ganska många gånger när jag ansökt om något. Som när jag sökte plats på en doktorandskola för tre år men redan hade ett års finansiering. Det är klart att det är fint att det finns någon sorts rättvisa i systemet, att den som behöver pengarna mest just då ska få dem, men varför måste man låta det gå så långt? Hur kan det vara ett argument att man redan har finansiering för några månader till när hela projektet kommer att pågå i ytterligare två år? Varför måste man vänta tills allt hopp är ute, tills man fått ta sin magisterexamen och sina år som doktorand och knata till arbetsförmedlingen innan man kan få mera pengar?

För i dagens ekonomiska klimat är det verkligen ingen lätt sak att få ett jobb, oavsett om man har en bra examen eller inte. Har man ett försörjningsansvar, kanske barn och hus, har man inte råd att vänta tills pengarna är slut med att hitta en ny lösning. De sista månaderna med stipendium måste gå till att söka jobb, att hitta en plan B. Det måste finnas framförhållning och planering, inte bara för stipendiatens mentala hälsas skull utan också för den bistra ekonomiska verkligheten, för att räkningar inte betalar sig själva, för att barn inte ska leva på nudlar.

Jag är så innerligt glad för Ensamstående Mammans skull. Hon har jobbat så hårt, varit så stark och förtjänar det här så mycket. Vad hon inte hade förtjänat var december utan pengar och utanför systemet. En månad utan. Så ska det inte behöva vara.

Kuriosa: Jag har en plan B redan.

8 kommentarer på “Om stipendium och om att få vad man förtjänar

  1. Nu tillhör inte jag dom som gråter blod ifall mindre skattemedel går till genusforskning, men det låter ju tämligen absurt att ni behöver söka nya medel mitt i projektet. Det rimliga är väl att kunna söka medel för hela sitt projekt på en gång, sen har man pressen på sig att producera en avhandling innan pengarna är slut.

  2. Det är hemskt för individen som inte kan planera längre än kanske ett halvår i taget, som har svårt att få banklån, och som tvingas leva med den stress det innebär att arbeta under så osäkra förhållanden. Det är också dumt ur ett samhällsperspektiv att så mycket tid och kraft läggs på ansökningar och den ångest de medför, istället för på faktisk forskning.

    1. PRECIS! Det är minst en månad per år, i genomsnitt, som går till ansökningar. Det är helt sjukt. Den tiden borde man ju lägga på att göra vad man får betalt för att göra.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s