Folk hör av sig och undrar hur det går med avhandlingen. Så här ungefär.
Etikett: Men jag tar gärna en bakelse
Att vara hemma med bebis när ettan är på dagis
Så jag såg för förtitolfte gången en diskussion om varför en del väljer att låta sitt äldre barn gå kvar i dagvård när syskonet föds, istället för att man har båda barnen hemma. Och det är så fantastiskt svårt att få till en diskussion om det utan att det omedelbart går till att man som förälder har någon slags skyldighet att vara den enda som tar hand om barnet. Missuppfatta mig inte nu, jag är helt för att föräldrarna tar hand om sina barn – men det finns liksom ingen som helst logik i att hela ansvaret ska ligga på föräldrarna (eller i praktiken mamman). Det är historiskt sett ett helt nytt (de senaste kanske 50 åren) och specifikt västerländskt sätt att se på barnuppfostran och det finns inga bevis för eller ens tecken på att det sättet skulle vara bättre än några andra.
Här i Finland talar man om den subjektiva rätten till dagvård som om det vore en tjänst som samhället gör mamman som har möjlighet att välja hur många av sina barn hon vill ha i hemmet, en sorts oerhörd lyx för lattemammor som inte vet sin plats, och jag går fullkomligt i taket. Först och främst missar man barnets perspektiv. Ett barn som gått ett år eller två på förskolan har fått rutiner, vänner och andra viktiga vuxna som är en del av barnets liv. Att ta allt detta från barnet endast på grund av vår kulturellt rotade föreställning att en mamma alltid är bäst på att sköta sitt eget barn dygnet om är fel. Dagvården är inte och ska inte vara ett ställe där folk dumpar sina ungar för förvaring utan en plats som kompletterar den vård barnet kan få hemma.
Det faller liksom hela tiden tillbaka på den där tanken om att blod är tjockare än vatten, att vi har det invirat i våra gener att vara bäst i världen på att ta hand om andra med liknande genuppsättning. Det är kvalificerat trams. Och det binder kvinnor vid hemmet.
Så varför valde jag att ha sonen kvar på dagis när Tilda föddes?
1: Det var en del av hans dagliga rutin som jag ville behålla när systern föddes för att inte ge honom ytterligare nya saker att förhålla sig till.
2: Jag fick chansen att lära känna Tilda i relativ lugn och ro utan att Vilho behövde känna sig förfördelad.
3: Jag hade möjligheten att skriva och studera vid sidan om babyskötande, vilket inte hade varit möjligt med en treåring också i huset.
4: Sömn. Sömn. Sömn.
5: Nära relaterat till framförallt punkt 3 och 4: jag kunde vara en bättre, helhjärtad mamma till Vilho när han kom hem.
6: Jag är skitdålig på att ta hand om småbarn några längre perioder. Jag tycker inte om att lägga sex-bitars-pussel när någon försöker äta bitarna. Jag tycker inte om att läsa böcker som någon försöker tugga på. Jag tycker inte om att skrapa gröt från bord, stolar, tröjor och hår. Jag klarar av att bita ihop och göra det där grejerna ett tag men jag får krupp om jag ska göra det länge. Att ha andra vuxna att dela det ansvaret med – gärna så många som möjligt – var det enda som gjorde att jag överlevde det.
Och så kommer det alltid någon bah ”meh vaffö skaffar du barn för om du inte vill sköta om dom va?” och har inte fattat ett skit. Barn är liksom det enda som man ska känna skuld för om man inte orkar med dygnet om. Jag köpte ett par nya byxor. Jag ville jättegärna ha ett par nya byxor. Men jag vill inte ha dem på mig varje dag. Och jag vill framförallt inte ha dem på mig halv fyra på morgonen när jag sover.
Jag hade den enorma förmånen att få två fantastiska barn som jag älskar över allt annat. Men jag vill inte ha dem på mig hela tiden. Jag måste få andas, måste få vara något annat än mamma. Bara då kan jag vara en bra mamma till dem. Det tänker jag inte skämmas för.
Jag vet inte om jag är redo
När jag vaknar på morgonen är världen täckt med ett tunt, tunt lager glimrande frost. Jag visste att det skulle gå ner mot nollan på natten och hade satt frostskydd på dahliorna, men på morgonen är det minus fyra och dahliorna är förstås stendöda. Mitt i sitt allra vackraste.
Lite pirrar det i magen. Lite kan jag njuta av att luften är kall och frisk och når hela vägen ut i kroppen när man drar djupa andetag. Jag har alltid gillat hösten. Det känns som om jag kan andas igen och som om allting börjar snarare än slutar, de vissnade dahliorna till trots. Hösten är hårt jobb och välförtjänta koppar med kvällste. Jag vet bara inte om jag är riktigt redo ännu.
Lite samarbete vore inte för mycket att önska
I dag läser jag Julias fina text om hur hon kom att engagera sig i de asylsökande. Hon halkade in på ett liknande bananskal som jag själv kom på en knapp vecka senare. Mycket i Julias text handlar om samarbete. Samarbete mellan oss som redan bor och verkar i det här landet för att göra det så humant som möjligt för de människor som kommer hit och söker hjälp. Och det ska tilläggas att polisen i Böle har jobbat många och långa kvällar för att de asylsökande ska kunna registreras och få sina processer startade så snabbt som möjligt. Det ska de ha all heder för.
Men så är det den här jävla byråkratiska sörjan som gör att det som skulle kunna vara ett relativt smidigt samarbete blir till att vi volontärer känns som en börda för polisen. För let’s face it, polisen och de finländska myndigheterna hade varit så fruktansvärt i pisset om det inte vore för volontärerna. Det är volontärerna, som med egna pengar och på sin egen fritid har stått i ur och skur utanför polishuset och på tågstationerna för att samla upp och hjälpa dem som ska registreras. Vi har sett till att hålla modet uppe på dem som väntat, inte bara i en utan i flera dagar på att ens få komma in på polisstationen för registreringen.
Som den där dagen det var strejk och inga bussar gick. Utanför polishuset fanns det säkert under dagen drygt 100 människor. Jag åkte dit en stund på kvällen. Köpte med mig mat att dela ut. Körde några av dem som hade registrerats vidare till de center de blivit anvisade. Jag skulle egentligen på födelsedagsfest, men jag skickade ett meddelande till mina vänner. ”Jag blir sen. Det här är viktigt.”
Och det är viktigt. Hur ska jag kunna sluta? Hur ska jag kunna säga till nästa familj att jag tyvärr har en fest som väntar. De måste gå. Som polisen sa till de somaliska kvinnor helt utan pengar som de skickade till Lahti (ca 50 km) en sen fredagkväll: ”Har de kunnat gå från Somalia till Böle kan de gå från Böle till Lahti”.
Egentligen är det helt sant. De hade säkert kunnat gå. Den trötta rädda mamman med sin sovande tvååring i famnen hade säkert kunnat gå de tre kilometer som ännu återstod. Den hålögde pappan som stadigt höll sin sjuåring i handen hade säkert kunnat gå. De har ju liksom inte gjort mycket annat de senaste månaderna.
Men det här handlar inte om huruvida de skulle kunna gå, utan om huruvida vi lever i ett sådant samhälle att vi tycker att det är rimligt att trötta människor på flykt ska kunna hitta genom Helsingfors virrvarr med en karta på ett främmande språk som enda vägledning. Om vi tycker att det är rimligt att människor som redan burit sina barn och sig själva i flera månader ska bära mer eller om vi är redo att lätta deras börda.
Det är vad det handlar om.
Så jag kör för det finns inget annat jag kan göra och jag kommer tillbaka dagen efter för hur skulle jag kunna låta bli. Dagen efter känner jag igen flera av människorna, särskilt de unga männen. De hann inte in dagen innan och var tvungna att komma tillbaka nästa dag. De har väntat sedan morgonen för de har inte rätt att göra något annat. De måste registreras. När klockan börjar närma sig 22 har de fortfarande inte fått komma in. De är trötta och kalla och framförallt frustrerade. En grupp på fyra har väntat utanför polishuset i två dagar. Tre av dem skickas till ett center, den fjärde till ett annat och de måste komma tillbaka nästa dag för att registreras men ingen kan garantera att de kommer in.
Så tar han fram sina sovsaker och lägger sig på det kalla golvet utanför polishuset. Jag försöker förklara för honom att han inte kan sova där. Han talar ingen engelska, men jag förstår när han räknar upp alla länder han har sovit i på senaste tiden. Det tionde landet är Finland. Han tittar mig i ögonen och säger ”no problem” och jag förstår honom så väl. För honom är det liksom det minsta problemet att behöva sova ute en natt till. Att inte få registrera sig och börja existera lagligt i landet är värre. Att de vänner han rest med från Bagdad ska skickas någon annanstans är värre.
Men vi får iväg honom och hans vänner till de center de blivit tilldelade och det värsta som händer utanför polishuset den kvällen är att soptunnorna börjar bli fulla. Tänk om vi inte varit där? Tänk om polisen i stället hade haft ett par dussin utsvultna asylsökande unga män som inte förstod vad polisen sa och som inte vill lyssna? Hur skulle en sådan kväll ha sett ut?
Jag förväntar mig ingen medalj. Ingen av oss som är där är på plats av någon annan anledning än att vi helt enkelt inte kan lämna dessa människor vind för våg. Det är inte ett sådant samhälle vi vill ha. Men vad man skulle kunna förvänta sig är lite samarbetsvilja från polisens sida. Lite ”vi uppskattar det arbete ni lägger ner”. Kanske ”vi ser vilken skillnad ni gör”.
De senaste dagarna är det betydligt färre asylsökande eftersom de flesta stoppas i Torneå, men det kommer fortfarande folk. Som det barn som väntat så länge i kylan utan att bli insläppt att hen inte längre gick att få kontakt med eller som de somaliska kvinnor som förväntades gå till Lahti en sen fredagskväll. En finsk kvinna har kört asylsökande från polisstationen till centren halva kvällen för polisen har börjat skicka folk till Vanda och det är glada 30 kilometer. Hon kommer tillbaka till polishuset. Utanför står en man som väntat på att få åka vidare i flera timmar. Kvinnan parkerar sin bil vid vägkanten. En polispatrull åker förbi och ser hennes bil. De backar upp till oss, vevar ner rutan och hojtar ”Är den där er, eller? Ni får inte stå där.” Kvinnan ber om ursäkt, hoppar i bilen och kör över till parkeringsplatserna på andra sidan vägen. Hon kliver ur bilen för att gå och möta den frusne mannen och säga att om han bara kommer med henne ska hon se till att få honom till värme och trygghet. Två poliser som står och röker utanför ingången avbryter. ”De där platserna är bara till för polisbilar, vet du. Du får inte parkera där.”
Här får vi inte parkera när vi plockar upp frusna, trötta människor. Ingen kan komma och säga att det inte skulle vara en principsak för det var knappast fullt.
Det är sådant jävla trams man skulle önska att vi kunde undvika.
Dagen efter lappar någon Röda korsets första-hjälps-buss som vi förvarar mat och varma kläder till de asylsökande i eftersom ett datatekniskt fel gjort ett kort uppehåll i parkeringsbetalning.
Tack för hjälpen.
Den förtitolfte studien som bekräftar stereotypen om vad män tänder på hos kvinnor
För några dagar sedan rapporterade YLE om en evolutionspsykologisk undersökning som, föga överraskande, handlade om vad män tänder på. Det finns, även det föga överraskande, några grejer jag skulle vilja ta upp angående det här.
Allra först vill jag bara åter igen påpeka det ytterst problematiska att evolutionspsykologisk forskning framställs som baserad på biologiska fakta vilket alltså inte stämmer, även om den här undersökningen är en av dem som inte utfördes med enkäter. För undersökningen i fråga har man utsatt män för stress och sedan mätt vad deras ögon tittat på på en kvinnas kropp. Omedvetet tittar män på midjan, varför man dragit slutsatsen att det är för att midjan avslöjar en kvinnas sannolika fruktsamhet. Stressade män föredrar alltså kurvigare kvinnor.
Det finns så sanslöst mycket saker i den här slutledningskedjan som lika gärna skulle kunna tyda på något helt annat och minst lika mycket som bara bekräftar stereotyper. Till exempel att män med ”en maskulin hjärna” föredrar extra kurviga kvinnor. Vad är en maskulin hjärna? Och hur skiljer sig en man med ”feminin hjärna”, vilken föredrar mindre kurviga kvinnor, från en kvinna?
Och grundtanken att ”män alltid har behov av att föröka sig oavsett om de är stressade”. Hur många män är det ens som vill ha sex när de är stressade? Hur många är det som kan ha sex under stress? Och är det relevant att tala om att föröka sig när människor faktiskt i alla tider har haft sex bara för att det är kul, med den specifika intentionen att inte föröka sig? Preventivmedel är inget nytt påfund direkt.
Sedan får vi veta att ”män är mycket simplare” och att ”många olika saker påverkar vilken sorts man en kvinna vill ha” som om män vore styrda av sin dumbstick. Men undersökningar visar att både män och kvinnor främst söker ömsesidig kärlek eller attraktion, pålitlighet och känslomässig stabilitet. Därefter, på fjärde plats av vad män söker hos kvinnor, kommer intelligens och utbildning. Alla dessa saker anser alltså män vara viktigare än utseende hos kvinnor.
Inget av det här betyder förstås att utseende inte skulle vara viktigt eller att kroppsform inte skulle påverka attraktion. Men det kan knappast råda tvivel om att utseende vid partnerval inte är lika viktigt som det tidigare varit samt att det oavsett bara spelar en liten del av vad som avgör attraktion. Vi vet mängder av saker som påverkar, men inte exakt hur de samverkar. Ändå framställs studier som den ovan nämnda som upptäckter av biologiska sanningar om hur vi fungerar.
Eller ”vi”. Hur män fungerar. Det finns nämligen ingen som undersöker vad kvinnor tänder på. Man nöjer sig bara med att konstatera att kvinnor är komplicerade och att de är kräsna i sina val. Å alla ensamma kvinnors vägnar gör det här mig asförbannad.
Ja, och dessutom tas det inte i beaktande de som är kvinnor men födda med manliga könsorgan, män som inte tänder på kvinnor alls utan på andra män eller ens alla de undersökningar som visar hur ålder spelar in. Istället basunerar man ut hur mannen är på ett visst sätt – att alla de förödande stereotyper som råder kring män är sanna.
Hade jag varit man hade det här gjort mig galen.
Jag skulle också, för sannolikt första gången, vilja påpeka att det i just det här fallet möjligen kan vara en fråga om YLEs rapportering. Artikeln lämnar sanslöst mycket att önska (som exempelvis en länk eller hänvisning till forskningen i fråga, som jag inte hittar någonstans) och det är fullt möjligt att det stereotypa, sexistiska fokus som finns i artikeln inte egentligen kommer från själva studien. Rapporteringen är trams, oavsett. Jag är innerligt trött på att läsa om hur män vill ha kvinnor med stor rumpa som om det hade betydelse för någonting alls i hela världen.
Veckans kolumn: Släpp ritualen
Ni som hängt på den här bloggen ett tag har ju redan fått en del om det här ämnet, men här kommer likväl min kolumn från i tisdags. Beklagar om texten är liten.
Let them eat cake!
Kan vi inte bara göra så att vi går på kalas och äter vad vi vill utan att göra en stor grej av det, okej? För om jag måste gå på ett enda kalas till där kvinnor i alla åldrar sitter och ojar sig över att de inte borde och näe de avstår och ajaj bara en bit så får jag spunk.
Spunk.
Vad sänder det för signaler till de unga flickor (och pojkar) som sitter runt ett dignande bord när kvinnor konstant vaktar på sig själva och varandra? Vad sänder det för signal till våra döttrar när kvinnorna runt omkring dem får komma med på kalas men inte njuta av maten utan dåligt samvete? Så om du går på kalas och inte riktigt vet om du förtjänar att äta något av det som värdarna med stor möda tillagat för att fira till exempel sitt barn eller sitt begynnande äktenskap, använd din inre röst för överläggningar. Mmmkay?
Halv-miljon-strecket
Tänkte bara säga att den här bloggen nu har blivit läst fler än 500.000 gånger. Fler än en halv miljon besök.
Helt sjukt, hörrni. Helt sjukt.
Ett stort tack till er alla som orkar läsa och som med era kommentarer gör den här bloggen till en av de bästa delarna av mitt liv!
Lite om doktorandens verklighet och om kärleken till ett arbetsrum
Jag har varit doktorand vid Helsingfors universitet i flera år nu. Under dessa år har jag på heltid arbetat med min avhandling, varit på konferenser både inom och utom landet, arrangerat konferenser, publicerat, undervisat och föreläst. Jag har gjort allt vad som förväntas av en doktorand och lite till.
Men jag var en av de doktorander som började precis när universitetet påbörjade omformningen av doktorandernas status. Jag var en av dem som fastnade i det limbo som uppstod när doktorander inte längre skulle vara en del av forskarna utan en del av studenterna och därför hamnade någonstans mitt emellan. För mig personligen har den största förlusten varit att jag inte ens har rätt att hyra ett arbetsrum från universitetet, trots att jag har finansiering och trots att det står rum tomma. Att arbeta hemifrån när man har två små barn är en bra dag bara en stor utmaning. Under somrar, jular och helger är det stört omöjligt.
Genom en av mina fantastiska vänner fick jag så möjligheten att – helt oberoende av universitetet – hyra ett arbetsrum i stan. Först tvekade jag. Hyran är förvisso mycket förmånlig, men den är likväl en extra utgift. Och skulle det verkligen hjälpa mig att sitta ensam i ett rum i stan istället för ensam i ett rum hemma?
Det här rummet är dock guld värt. Ett rum som är till för arbete, där varken disk, tvätt eller hungriga barn kan störa. Ett rum som inte kvällar och helger fungerar som TV-rum och därför på måndag är täckt av chips. Ett rum med ett bord där de saker jag lägger kvar finns kvar i samma ordning nästa gång jag kommer dit.
Det är ren och skär lycka! Det här är precis vad jag behöver!
Jag kan för mitt liv inte förstå universitetets linje angående arbetsrum, och särskilt inte då man samtidigt försöker stressa oss att bli färdiga snabbare. Egentligen handlar det inte bara om det som jag nu lyckats hyra in mig på själv – ett eget ställe att faktiskt arbeta effektivt på – utan om att doktoranderna stängs ute från de akademiska sammanhang som de borde tränas inför. Avhandlingar kan inte skrivas i vakuum. Avhandlingar måste skrivas i en vetenskaplig kontext. Och visst kan man råda bot på ensamheten till viss del, genom att åka på konferenser, delta i seminarium och hyra sig ett arbetsrum, men bäst vetenskap bedrivs förstås på universiteten – även rent fysiskt.
Att ha kollegor att be om råd. Att ha tillgång till interna nätverk – både socialt och de som innehåller artiklar och tidskrifter man bara kommer åt inom unis nätverk. Att på allvar få känna att det arbete man lägger ner på forskningen faktiskt är viktigt, för vi doktorander bedriver inte (bara) studier – vi producerar ny kunskap.
På tal om ny kunskap: Inser att en kaffebryggare måste införskaffas hit, till mitt nya rum. Så här på eftermiddagen hänger huvudet oroväckande nära tangentbordet.
Och tårta. Tårta behövs. Men så är det ju alltid.
Kära Amanda Björkman!
Jag läste din ledare i DN. Jag håller helt med dig om att Gustav Fridolin och andra politiker inte ska avgöra innehållet i skolans historieböcker. Lite relaterat till det undrar jag vad för sorts kompetens du själv sedan har att avgöra vad som ska ingå. Jag känner inte dig. Kanske du har en utbildning i historia någonstans där Google inte hittar den, vad vet jag. Om du har det verkar den emellertid inte stamma från ett svensk universitet eller de senaste 40 eller så åren.
Du skriver bland annat att kvinnor inte nämns i historieböckerna för att ”[d]et är verkligheten” och att ”historieböcker ska spegla historien, inte hur vi – utifrån dagens moderna genusglasögon – önskar att den hade sett ut.” I vilken verklighet tror du att endast 10% av befolkningen var kvinnor, om jag får fråga?
För den här skevheten som du talar om, där kvinnor inte syns, den beror helt och hållet på vilken sorts historia man tycker att det är viktigt att dagens ungdomar lär sig. Historieböckerna beskriver inte en objektiv sanning, en Verklighet, utan ger eleverna en bild av samtida forsknings historiesyn. Låt mig förklara. Grimbergs böcker fungerade länge som skolböcker, flitigt lästa och mycket uppskattade. I hans Världshistoria, band XIII, finns ett kapitel som heter ”Den vite mannens börda” och som – långt innan feminister myntade uttrycket vita kränkta män – handlar om bördan att härska över världen som det mest lämpade folkslaget och den högsta rasen.
I B. Estlanders Allmänna historien i berättelser – medeltiden (vilken förresten användes av min farfar när han undervisade som läroverksadjunkt) står det på första sidan i första stycket så här:
”Hunnerna voro ett mongoliskt herdefolk från mellersta Asiens stäpper. De voro vederstyggligt fula: korta till växten, med låg panna, utstående kindkotor, platt näsa, små ögon och ful hy […]”
Det finns säker de som skulle vilja argumentera för att det här är beskrivningar av verkligheten, det också. Min farfar ansåg säkert det när han uppmuntrade sina studenter att läsa om Teodorik, Attila, Klodvig och de andra gubbarna. Men vi kan säga så här: det finns inga historiker i dag som skulle uttrycka sig på det här sättet. Det finns inte skolbok som skulle accepteras med den här formuleringen. Och det finns mycket lite relevans i själva innehållet. Redan på de första sidorna räknar jag ihop till fyra direkta sakfel – sådant som dagens forskning har visat de facto inte stämmer.
Hade historien varit ett statiskt tillstånd av forna händelser hade historiker inte haft något att göra. Historia lever. Historieskrivningen lever. Den förändras med samhället, anpassas till viss mån efter den nya tidens strömningar. Det är dock inte alls samma sak som att man tillrättalägger källorna eller förvanskar historien. Vi ställer bara nya frågor till samma material. Och kvinnorna finns där framför oss hela tiden, om vi bara väljer att ställa frågor som är inkluderande istället för exkluderande. Om vi väljer att till exempel se på hur familjerna har sett ut, hur man skötte ett hushåll, hur man uppfostrade sina barn, vad man läste, vad man åt och drack.
Men kvinnorna finns där som fullkomligt naturliga delar även av politiken och av ekonomin, inte bara på vad som populärt kallas ”traditionella kvinnoplatser”. Därför är det lite roligt att du menar att vi inte ska förblindas av dagens modern genusglasögon eftersom vad du förespråkar är en historiesyn nedkörd i 1800-talets patriarkala indelning av privat och offentligt. ”Privat” och ”offentligt” fanns liksom inte innan. Man bedrev politik hemma. Hushållet var den tveklöst viktigaste produktions- och konsumtionsenheten. Äktenskapet den mest betydelsefulla ekonomiska transaktionen. Allt det här är arenor där kvinnor förekom i lika stor utsträckning som män. Allt det här är arenor som bör diskuteras i dagens historieundervisning.
Nej, vi ska inte skriva om skolböckerna för att Gustav Fridolin har fått en idé om en jämställdhet som inte fanns, utan för att skolböckerna i sin nuvarande form inte återspeglar den forskning som bedrivs. Du ställer frågan ”vilka det är – förutom ministern själv – som är intresserade av att peta i skolböckerna”. Jag svarar: ungefär alla historiker. Varför? För att skolböckernas historieskrivning släpar efter universitetens forskning med flera decennier. Därför.
Så, kära Amanda Björkman, gör inte det här till en fråga om att politiker bedriver historierevisionism och framhåll inte din egen syn på historieskrivningen som sanningen. Ursäkta mig nu om jag låter oförskämd men din personliga åsikt om historieskrivningen är precis lika irrelevant som Fridolins dito.
Fråga historikerna istället. Det här med historia är ju trots allt ändå lite vår grej.
Vänliga hälsningar
Charlotte, doktorand i historia
Hit och dit och tillbaka igen 