Lite om doktorandens verklighet och om kärleken till ett arbetsrum

Jag har varit doktorand vid Helsingfors universitet i flera år nu. Under dessa år har jag på heltid arbetat med min avhandling, varit på konferenser både inom och utom landet, arrangerat konferenser, publicerat, undervisat och föreläst. Jag har gjort allt vad som förväntas av en doktorand och lite till.

Men jag var en av de doktorander som började precis när universitetet påbörjade omformningen av doktorandernas status. Jag var en av dem som fastnade i det limbo som uppstod när doktorander inte längre skulle vara en del av forskarna utan en del av studenterna och därför hamnade någonstans mitt emellan. För mig personligen har den största förlusten varit att jag inte ens har rätt att hyra ett arbetsrum från universitetet, trots att jag har finansiering och trots att det står rum tomma. Att arbeta hemifrån när man har två små barn är en bra dag bara en stor utmaning. Under somrar, jular och helger är det stört omöjligt.

Genom en av mina fantastiska vänner fick jag så möjligheten att – helt oberoende av universitetet – hyra ett arbetsrum i stan. Först tvekade jag. Hyran är förvisso mycket förmånlig, men den är likväl en extra utgift. Och skulle det verkligen hjälpa mig att sitta ensam i ett rum i stan istället för ensam i ett rum hemma?

Det här rummet är dock guld värt. Ett rum som är till för arbete, där varken disk, tvätt eller hungriga barn kan störa. Ett rum som inte kvällar och helger fungerar som TV-rum och därför på måndag är täckt av chips. Ett rum med ett bord där de saker jag lägger kvar finns kvar i samma ordning nästa gång jag kommer dit.

Det är ren och skär lycka! Det här är precis vad jag behöver!

Jag kan för mitt liv inte förstå universitetets linje angående arbetsrum, och särskilt inte då man samtidigt försöker stressa oss att bli färdiga snabbare. Egentligen handlar det inte bara om det som jag nu lyckats hyra in mig på själv – ett eget ställe att faktiskt arbeta effektivt på – utan om att doktoranderna stängs ute från de akademiska sammanhang som de borde tränas inför. Avhandlingar kan inte skrivas i vakuum. Avhandlingar måste skrivas i en vetenskaplig kontext. Och visst kan man råda bot på ensamheten till viss del, genom att åka på konferenser, delta i seminarium och hyra sig ett arbetsrum, men bäst vetenskap bedrivs förstås på universiteten – även rent fysiskt.

Att ha kollegor att be om råd. Att ha tillgång till interna nätverk – både socialt och de som innehåller artiklar och tidskrifter man bara kommer åt inom unis nätverk. Att på allvar få känna att det arbete man lägger ner på forskningen faktiskt är viktigt, för vi doktorander bedriver inte (bara) studier – vi producerar ny kunskap.

På tal om ny kunskap: Inser att en kaffebryggare måste införskaffas hit, till mitt nya rum. Så här på eftermiddagen hänger huvudet oroväckande nära tangentbordet.

Och tårta. Tårta behövs. Men så är det ju alltid.

20150213-151319.jpg

4 thoughts on “Lite om doktorandens verklighet och om kärleken till ett arbetsrum

  1. Hej! Så dumt, finns det något fackförbund etc för doktorander hos er? Jag började som doktorand i Göteborg i höstas. Här är nu de flesta tjänster betalda från dag 1 och man har en anställning. Baksidan är att det är extremt då tjänster och få möjligheter till extern finansiering med stipendier, men alla som blir antagna, oavsett finansieringsform har rätt till en arbetsplats och en dator. Jag vet dock ej hur länge det har varit så. Jag är vid humanistisk fakultet. /Anna Ps. Jag följer dina inlägg med stort intresse! 🙂

  2. Grymt med arbetsrum! Att doktorander inte får någon arbetsplats på universitetet är något som inte verkar förekomma på tekniska eller naturvetenskapliga institutioner, där de ibland till och med kan skaka fram skrivbordsplater åt de som skriver sin masteruppsats. Åter känns samhällsvetenskapliga ämnen och humaniora sorgligt underprioriterade.

  3. Bra beslut med arbetsrum, tror jag. Ännu bättre vore förstås ett arbetsutrymme med andra forskare, som du säger. Jag minns att när det ännu fanns som en möjlighet så satt ett helt gäng humanistdoktorander i en liten, ganska rörig men mysig, håla på Berggatan. Jag var där ett par gånger och blev själv inspirerad av stämningen 🙂

    Tyvärr är just utrymmeskostnaderna en av unis största utgiftsposter och den de är mest benägna att spara in på. Jag tror som du, att det i just det här fallet är en dålig idé, eftersom gemenskap är viktig. En av orsakerna till att jag inte kan tänka mig att doktorera är just ensamheten. Bara jag och mina böcker och min hjärna dag ut och dag in? Jag börjar klättra på väggarna rätt snabbt.

    I stan, säger du? Betyder det att vi kunde ta en lucnh nån dag? Vore skoj!

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s