Etikettarkiv | Mähvafan

Ta hem barnen

Egentligen tycker jag inte om att dela in världen i onda och goda människor. Jag är en sån som gärna vill lyssna på andras åsikter, försöka förstå, även om de är motsatta mot mina.

Men diskussionen om IS-barnen visar ondska. 

Ok, jag personligen är för att ta in massor med flyktingar. Jag anser att det är vår förbannade skyldighet att göra, att hjälpa. Som människor, liksom. Men jag inser också att de politiska initiativ och de lagar som finns i lång utsträckning gör det till en åsiktsfråga.

IS-barnen är däremot inte en åsiktsfråga. De är svenska medborgare enligt lag. Den som är född av en svensk mor – oavsett var – är automatiskt svensk medborgare. Svenska medborgare är Sveriges ansvar. Så är det bara. Det samma gäller förstås barnens föräldrar. Ingen vill säkert ha tillbaka folk som frivilligt stuckit till IS för att kriga. Jag vill det i alla fall inte och jag är som sagt ganska öppet inställd annars. För min del kan varenda IS-krigare och medhjälpare få sitta kvar i ett skitigt läger av samma typ som de har tvingat folk att fly till.

Men de som är svenska medborgare är Sveriges ansvar, även om de är brottslingar av värsta sorten. På samma sätt vill jag ha kvar möjligheten att skicka ut utländska medborgare som begår grova brott. Varje land ska ta hand om sina egna. Det är internationell lag. Så fungerar det, vare sig vi vill eller inte.

Men så var det barnen. Barnen som inte har gjort något. Barnen som kanske bara har varit babysar när de har tvingats med sina föräldrar ner i en krigszon eller som har fötts i ett läger. Barn, som redan har fått sin barndom förstörd, som sett vad inga barn borde behöva se, som är övergivna, svälter och lider. Alltså, jag skulle ta emot vilket sånt barn som helst. VILKET SOM HELST. Det är min åsikt. Men de svenska barn som just nu sitter i fångläger är rent juridiskt Sverige jävla ansvar. Det är inte en åsikt. Det är fakta.

De på högerkanten som nu sitter och vrider och vänder på en teoretisk möjlighet att försöka slippa ta ansvar för de här barnen, fy fan för er. Att ni inte skäms.

TA HEM BARNEN. Att vi ens ska behöva fundera.

Dagens panik

Min handledare skickade mig just en 334 sidor lång bok med JÄTTEMYCKET intressanta aspekter jag skulle vilja få med i avhandlingen. Barnen bidrar (till paniken alltså, inte till att avhandlingen går framåt härrigud) bäst de kan. Det ena barnet sitter och lipar så högt hon orkar och anklagar mig för att ljuga när jag sagt att jag alltid kommer att finnas där för dem och trösta vad som än händer eftersom jag inte tyckte att det som hade hänt (hennes bror slog henne med en plastflaska) var riktigt allvarligt nog för ett sammanbrott av den kalibern. Det andra barnet ska hjälpa till att vattna i trädgården men vrider på fel kranar i pannrummet och vattnar således sagda pannrum betydligt mer noggrannt än någon av rabatterna.

Dagens, nej: månadens, enda brutala störtregn inträffar ganska exakt tre minuter och 24 sekunder efter att jag äntligen lockat båda barnen ut med hunden och skateboardar för att gå till parken. Det varar ungefär så lång tid det tar för blöta barn och hund att komma in, avbryta allt jag gör och konstatera att de minsann inte tänker gå ut mer.

Trygg famn

En del dagar händer det att många små bitar, som var för sig inte är några större problem, tillsammans gör att det känns som att jag fullkomligt tappar fotfästet. I dag:

  • Jag hittar en gammal bild på sonen och minns hur det var att sätta honom i dagvård. Jag minns min ensamhet, hur han vantrivdes, hur jag upplevde att jag hade noll stöd från pappan och jag blir arg och ledsen och kvävd av minnena.
  • Den kör jag sjunger i tar på nytt upp Aftonens sång, en fantastiskt vacker visa om avsked. Senast vi sjöng den var när sonen var sjuk och jag inte visste om han skulle överleva.
  • Det visar sig att det finns gelatin i min favoritglass. Vem i helvete kommer på tanken att lägga döda grisar i glass?!?
  • Exet meddelar att jag bara får hem ett barn istället för två imorgon, som jag hade trott. Sonen vill stanna en dag extra hos honom.

Här faller jag. Djupt och snabbt. Famlar efter fotfäste, någonting att hålla i så att jag ska komma ihåg vartåt jag är på väg. Då hjälper det att ha en stark, trygg famn att landa i. Älskade, välsignade A! Som vanligt släpper han allt han har för händer och hjälper mig att samla ihop mina trasiga bitar.

img_9377-2

 

Ta en komplimang då för i helvete kvinna!

Egentligen hade jag tänkt skriva någonting om hur mycket jag tycker om Allhelgona och hur härligt det ska bli att gå till kyrkogården och tända ljus och sånt.

Men så hände Internet.

Det började med att Michael Moore tweetade så här:

… varpå han fick hävt över sig en lista över kvinnor som de facto hjälpt till att bygga atombomber, hjälpte till i koncentrationslägren, sköt i skolor och så vidare. Och jag minns inte längre exakt från vilken sida jag sedan gav mig ner i kommentarsträsket och dunkade huvudet i följande:

feminists

Men jag tycker så mycket om det här klippet för det samlar liksom det absolut mest patriarkala, förminskande och förtryckande i ett så härligt format.

Halvnaken vit kille förklarar för kvinnor varför vi ska vara nöjda och tacksamma mot hans förträffliga sort samt hur kvinnors åsikter och organisering bara är ett sätt för osäkra kvinnor att försöka låtsas att de är bättre än män.

Det här är Internet-för-kvinnor personifierat.

Jag var till och med tvungen att gå tillbaka i kommentarstråden för att se vart komplimangen fanns. Jag tror att det var Michael Moore tweet som klassades som en komplimang. Det är det inte. Det är inte en komplimang, därför att det suddar ut mänskligheten i kvinnor och framställer oss som något vi inte är. Kvinnor föds inte goda. Vi måste välja att inte massmörda eller förstöra Antarktis på precis samma sätt som män.

Och att påstå att vi inte skulle göra de här valen är frånta oss vår fria vilja. Det är fanimej inte något jag tänker säga ”tack” och niga inför.

Nynazisternas första offer

Här i Finland har nynazisterna skördat sitt första dödsoffer efter en lång rad av misshandlingar, knivhuggningar och liknande de senaste åren. Och det här är inte ens ett mediadrev. Det är på riktigt en kille som spottade på marken bredvid nynazister som stod mitt på öppen gata och delade ut flygblad för att värva nya medlemmar och som därefter blev nedsparkad och dog som en direkt följd av sina skador.

Förstår ni allvaret i det här?

Jag kan knappt ens ta in det.

Och jag tänker på alla mina vänner och gamla bekanta som postar halvrasistiskt, superpopulistiskt, ogenomtänkt trams på nätet. Som länkar till dåligt grundade eller rentav osanna påståenden om invandrare och raser och fan och hans moster. De där som tror att nazister ens uppsnoffsade som Sverigedemokrater bara är andra sidan av vänstern. Och jag önskar, önskar, önskar att åtminstone några av dem skulle börja se sambanden.

För här i Finland är det på fullaste allvar en minister (ordförande för regeringspartiet Sannfinländarnas partigrupp) som gått ut och förklarat en ung (finländsk) mans död med att det är tabu att tala om invandringen och att det är därför som det har gått så här långt. Det är väl för i hela helvete inte tabu att prata om invandring? Vi gör ju inget annat nu för tiden! Den där åsiktskorridoren som vi som står upp för alla människors lika värde sägs bejaka, den är inte fylld av oss längre. Åsiktskorridoren är proppfull av typer som talar om invandringens kostnader, som räknar människoliv i pengar, som vill sätta ”våra egna” först, som tror att det är pensionärerna som betalar för moskéer. Det är det här snacket som är det normala nu och vi som fortfarande vill ha öppna gränser är de avvikande.

Ni som tycker att det är långsökt att göra kopplingar till 30-talets Tyskland, god morgon. Vi lever i ett samhälle där polisen och systemet skyddar nazister, som mitt i dagens ljus och mitt på en öppen plats sparkar ihjäl någon, eftersom också nazister ska ha rätt att säga sin åsikt.

Och ni som inte tänker efter innan ni delar, eller som delar för att ni tror att det är tabu att tala om invandring eller att det finns för mycket invandrare (det argumentet används glatt både i Sverige som förra året tog emot 162 877 asylsökande och Finland som nöjde sig med 32 467): ni bidrar till det här. Det är inte någon sorts inbillad tystnad eller förvrängning av fakta kring invandring (all fakta är offentlig och alla siffror finns tillgängliga på nätet) som har skapat den här situationen. Det är ni som har hakat på trenden som gjort det. Ni som ger kraft och stöd åt den där som sedan tar till vapen och våld.

Ni ska inte tro att ni går säkra i nazisternas samhälle. Ingen är säker där.