Min handledare skickade mig just en 334 sidor lång bok med JÄTTEMYCKET intressanta aspekter jag skulle vilja få med i avhandlingen. Barnen bidrar (till paniken alltså, inte till att avhandlingen går framåt härrigud) bäst de kan. Det ena barnet sitter och lipar så högt hon orkar och anklagar mig för att ljuga när jag sagt att jag alltid kommer att finnas där för dem och trösta vad som än händer eftersom jag inte tyckte att det som hade hänt (hennes bror slog henne med en plastflaska) var riktigt allvarligt nog för ett sammanbrott av den kalibern. Det andra barnet ska hjälpa till att vattna i trädgården men vrider på fel kranar i pannrummet och vattnar således sagda pannrum betydligt mer noggrannt än någon av rabatterna.
Dagens, nej: månadens, enda brutala störtregn inträffar ganska exakt tre minuter och 24 sekunder efter att jag äntligen lockat båda barnen ut med hunden och skateboardar för att gå till parken. Det varar ungefär så lång tid det tar för blöta barn och hund att komma in, avbryta allt jag gör och konstatera att de minsann inte tänker gå ut mer.
Hit och dit och tillbaka igen 