Etikett: Kvinnor kan

Vardagslivet

En sedelärande berättelse om varför feministiskt sinnat kvinnfolk icke bör bruka korsett

Charlotte8 kommentarer

Det är ganska många som har hört av sig och undrat hur det gick med korsetten förra fredagen. Jag frågade ju er lite snabbt om ifall det var ok att be grannkillen om hjälp att knäppa korsetten, eller mer socialt accepterat att typ vrida axeln ur led.

Och jag sa det där om axeln egentligen mest som ett skämt och så tänkte jag att jag inte behöver hjälp av någon (så det så!) och så krängde jag på mig korsetthelvetet själv.

Det var först på kvällen dagen efter som jag märkte att armen var lite öm och jag har ju inte tid för sånt vekt trams så jag har kört på som vanligt under veckan. I går konstaterade en läkare, som förövrigt gjorde ett beundransvärt jobb med att hålla god min, att jag har flera ordentliga muskelbristningar i axeln och att den är inflammerad. Ja, och eftersom jag gör saker ordentligt när jag gör dem så är min armbåge också inflammerad. På flera ställen. Och de klämmer på nerverna så att min vänsterhand är fucked up.

Läkaren skrev ut smärtstillande som har ett namn jag inte kan uttala och en biverkningslista ett par sidor längre än min avhandling. Hon sa att jag måste vara i ”total vila” i minst några dagar och därefter sjukskriven i minst en vecka. Och så tittade hon på mig så där som jag brukar titta på mina barn när jag sagt att de inte får äta godis men jag vet att de gömmer en svettig chokladbit i handen och att de kommer att äta den så fort jag vänder ryggen till.

Till ert försvar ska sägas att ni uppmanade mig att knacka på hos grannkillen, vilket så här med facit i trasig hand, kanske ändå hade varit att föredra. Men jädrar vilken fest det var!

IMG_6905
Ett tag trodde jag att jag hade en sån där fin mage med vacker inåt-navel, men det är bara korsetten som samlar ihop min lösa mammamage runt en navel-krater.
Vardagslivet

Bra kvinna reder sig själv

Charlotte9 kommentarer

Jag bytte själv däck på bilen. Med mina egna små händer. Eller alltså, jag hade ju en sån där som man sätter på bultarna och vrider på och en sån där man sätter under bilen och snurrar på. Jag är ju inte Wonderwoman liksom.

Men ändå. Det här kändes som en viktig grej. Som ett litet steg i rätt riktning av att vara fullt kapabel att klara sig själv – att det inte finns aspekter av mitt liv som är beroende av att min man tar av sin tid för att föråldrade och felaktiga könsnormer säger att jag inte kan klara dem själv. Bilen är förresten det första och hittills enda som jag har ett eget lån på. Som jag med min lilla inkomst har blivit beviljad lån för. Inte för att det är kul att vara skuldsatt eller så, men det är grymt skönt att kunna ordna det själv.

För att inte tala om friheten att ha körkort. Det är förvånansvärt många kvinnor som inte har körkort utan är beroende av att männen skjutsar dem, eller som åker kollektivt. Och jag har full respekt för dem som åker kollektivt (vi borde ju åka mer kollektivt egentligen, men det är ett helt annat inlägg) men jag skulle känna mig så trängd om jag inte hade körkort. Instängd. Beroende. Allt det där som jag inte vill vara och som jag är övertygad om är en synnerligen dålig grund för ett givande förhållande. Det är så viktigt att kunna ge sig av, så att man är där man är för att man har valt att stanna.

Undrar om det är sånt som män också brukar tänka på när de byter däck.

20151102-114623.jpg

Vardagslivet

Ångest och vaccin

Charlotte6 kommentarer

Det är någonting visst med att släppa ifrån sig text som ska gå i tryck. I går skickade jag in min kolumn och var ganska nöjd, men nu – dagen innan publicering – kommer ångesten krypande som ett slem på posten. Varenda gång är det likadant.

Och jag tror att det har att göra med att det ligger ett så stort förtroende i det här. Jag har getts utrymme. Jag har blivit tilldelad taltid. Det är en ynnest och en ära och jag vill inte schabbla bort vad som har förunnats mig.

Inte på något vis relaterat till detta ska jag gå och vaccinera mig idag. Polio och stelkramp. Frivilligarbetare som är med flyktingarna bör nämligen ha minst poliovaccinet vilket jag som svensk saknar. Och jag är väl inte direkt stolt över min omedelbara reaktion att vilja stänga alla gränser och kasta ut alla flyktingar när det gick upp för mig att jag måste vaccineras. Rädd för sprutor? Lite kanske.

Nyhetsplock

Livets början, abort, och kvinnors rättigheter

Charlotte3 kommentarer

Inne på bloggens FB-sida blev det diskussion om huruvida abort är mord fullt jämförbart med nazisternas gaskammare. Även om jag inte tänker befatta mig med just den analogin finns det ett par saker angående vetenskap och kvinnors rättigheter som jag skulle vilja ta upp.

Det är ett populärt argument mot abort att liv börjar vid befruktningen och att det är fullt möjligt att vetenskapligt bevisa det. Grejen är bara att det här är en fråga som forskare inte är överens om eftersom det handlar om hur man definierar a) liv och b) mänskligt liv och det inte är många biologer som skulle vilja ge sig på att göra tvärsäkra uttalanden beträffande de definitionerna. Faktum är att de enda som jag hittar som säger att det skulle finnas en tvärsäker definition är kristna pro-lifeare som menar att det inte kan finnas någon som helst tvekan kring att liv uppstår med befruktningen. Men bara för att det finns en del forskare som är tvärsäkra på sin sak betyder det inte att det finns konsensus kring frågan.

Frågan om när mänskligt liv blir till är beroende av socialmoraliska aspekter som i sin tur är beroende av tid och rum. Till exempel slutar 1/3 av alla graviditeter i tidigt missfall, innan vecka 12. Jag har själv haft ett sådan tidigt missfall och jag var förstås oerhört ledsen då, men jag tänker aldrig att jag egentligen har tre barn, eller att det saknas ett barn i vår familj. Jag ser det helt enkelt inte som att det var ett barn och jag skulle verkligen inte uppskatta om någon annan kom och hävdade att det var det – dels för att det inkräktar på min upplevelse men också för att det (för mig) känns sjukt oförskämt mot alla dem som förlorat ett barn sent i graviditeten eller rent av efter födseln. Jag skulle inte kunna klappa den som just begravt sin ettåring på axeln och bah ”jag förstår precis, för jag hade ett missfall i vecka 9”. Det går liksom inte jämföra.

När man säger att frågan om mänskligt liv är enkel eftersom det blir till vid befruktningen punkt och slut så skapar man en diskurs inom vilken en zygote är lika mycket barn som en treåring. Trots att en zygote inte har något medvetande, inte kan känna, inte liknar en människa eller i övrigt uppvisar någon av de egenskaper vi betraktar som mänskliga. Dessutom är befruktningen en process, inte en enskild händelse, och det är heller inte säkert att den leder till en ny unik, individ. Dagar efter att befruktningen har skett kan nämligen zygoten fortfarande dela sig i en eller flera, genetiskt identiska cellklumpar som utvecklas till flerlingar (t.ex. tvillingar). Det kan alltså inte betraktas som en vetenskaplig slutsats att en människa blir till vid befruktningen, utan det är beroende av definitioner som vetenskapen inte är överens om.

Och det är det svåra med vetenskap. Att ibland finns det frågor som det helt enkelt inte finns något riktigt bra och enkelt svar på.

Därifrån till kvinnors rättigheter. Eftersom det inte finns vetenskaplig konsensus kring när en människa blir till kan man inte använda ”en människa blir till vid befruktningen så det så” som argument. Däremot är det tveklöst sant att det förekommer aborter av foster som skulle ha haft mycket stor potential att bli människor om de inte aborterats. Jag skulle också sälla mig till dem som hävdar att det vid vissa sena aborter möjligen skulle vara fråga om att man avslutar ett barnaliv.

Men samtidigt kan det inte finnas något annat alternativ än att tillåta kvinnor abort. Om vi accepterar tanken att liv blir till vid befruktningen skulle ju inga aborter vara tillåtna någonsin. Inte efter våldtäkt. Inte för den kvinna som saknar ekonomiska möjligheter att ta hand om barnet. Inte för den kvinna som inte klarar av att ens sköta sig själv. Och det finns väldigt mycket vetenskap kring vad som händer då, eftersom det är ett faktum att antalet aborter inte sjunker för att det blir olagligt. Så mycket verklig ångest finns det i barnafödande. Så mycket verkligt lidande för den kvinna som inte klarar av att bli mamma. Vi har medicinskt säkra metoder att minska det lidandet, minska mödradödligheten. Jag kan ärligt inte se att det skulle finnas något annat sätt än att ge så många kvinnor som möjligt tillgång till detta.

För det här handlar i grund och botten om kvinnors rättigheter att bestämma över sina egna kroppar och vad som händer med dem. De betydande effekterna av fri abort på kvinnors rättigheter och kvinnors reproduktiva hälsa är, till skillnad från frågan om när mänskligt liv uppstår, inte alls svåra att vetenskapligt klargöra utan har dokumenterats i över 40 år redan. Det minskar antalet döda kvinnor, antalet döda för-tidigt-födda och antalet barn födda utanför äktenskap (om nu det sistnämnda är något att hurra för, vad vet jag) till exempel.

För den som vill läsa mer om olika sätt att tolka livets början finns det här!

Uncategorized

Alla har rätt till sitt samvete men inte att få världen arrangerad därefter

Charlotte16 kommentarer

I Sverige har en barnmorska som på grund av sin religion (kristen) inte vill utföra aborter blivit nekad anställning vid en förlossningsavdelning. Nu stämmer hon landstinget för att de kränker hennes religions-och samvetsfrihet.

Det hela är så bisarrt att jag inte ens vet vart jag ska börja. Egentligen skulle jag inte vilja granska fotnoter i avhandlingen till exempel, men det måste jag för det hör liksom till min arbetsbeskrivning. Har man ett yrke bör man vara beredd att utföra de sysslor som hör till yrket. Visst, kanske man ibland kan hitta specialarrangemang men man kan inte förvänta sig detta.

Inom vården är abort det enda som det ens skulle vara aktuellt för någon att börja bråka om. Tänk den kirurg som inte vill befatta sig med blindtarmar, eller den infektionsläkare som inte vill lyssna på lungor. Det skulle bli ett sjuhelvetes liv. Varför är det kvinnors rätt till vård man vill begränsa? Hur kan kvinnor själva inte stötta andra kvinnors valfrihet, även vad gäller beslut som man själv inte hade tagit på samma sätt? Jag säger inte att det inte skulle finnas folk som använder möjligheten till abort på fel sätt, för det finns det, men det är inte upp till någon annan att avgöra vad som skulle vara ett giltigt skäl. Det är upp till kvinnan (och i ett bra läge även i samråd med mannen) att fatta ett sådant beslut och därefter är det upp till vårdpersonalen att bistå med den vård de behöver. Det kan helt enkelt inte vara på något annat sätt. Vad någon tycker om abort är inte viktigt.

Hur som helst.

Juristorganisationen som representerar barnmorskan menar att vårdpersonal inte ska ”behöva välja mellan sitt samvete och sitt jobb eller behöva förlora jobb bara för att de vill skydda mänskligt liv”. Det låter himla fint. Men faktum är att det är religion, kvinnans tro, som gör att hon inte vill utföra aborter. Det är inte den senaste medicinska vetenskapen, det är inte forskning kring kvinnors reproduktiva hälsa, det är inte studier av effekten av tillgång till säkra aborter. Barnmorskan baserar alltså inte sitt motstånd på någonting av det som vår moderna sjukvård bygger på i form av forskning, utan på sin egen tro. Den vill hon sedan att landstinget ska rätta sig efter.

Samtidigt pekar all forskning på vikten av rätt till abort. Vi ser hur desperata kvinnor i länder där abort inte är tillåtet ”löser” sina situationer själv, och därmed står för så mycket som upp till hälften av mödradödligheten. Vi ser hur kvinnors liv spills till förmån för en tro på att Gud värderar ett ofött, ej livsdugligt barn högre. Vi ser hur abortmotståndare använder en retorik som förminskar kvinnors rätt till sitt eget liv och ger män i allmänhet och staten i synnerhet makt över kvinnors kroppar (”The Metaethical Framework of Anti-Abortion Rhetoric” är förvisso från 1986 men innehåller guldkorn som ”the intransigence of anti-choice forces is the product of a system of metaethical assumptions underlying the right-to-life position that renders compromise unnecessary, unthinkable, and unethical.”)

Men den viktigaste poängen är ändå att det är ett vetenskapligt bevisat faktum att man inte minskar antalet aborter genom att göra dem olagliga. Den totala summan av antalet abort förblir ungefär densamma och tillgång till säker abort är livsviktigt för kvinnor världen över. Vad barnmorskan på grund av sin religion alltså vill underlåta att utföra är ett ingrepp som bevisligen räddar tiotusentals kvinnors liv årligen. Då är hon i fel bransch.

Historikerns historier

Kvinnor och Andra världskriget

Charlotte8 kommentarer

Jag sitter här och filar på en artikel om kvinnor i historieböckerna och funderar över hur enorm inverkan det har vad vi vill berätta om det förflutna. Det brukar heta att historia är kungar och krig och utgående ifrån vad för sorts historia som lärs ut i skolan verkar det fortfarande vara den bistra sanningen. Frågan vi borde ställas oss är: hur kommer det sig att det finns fler namngivna nazister än namngivna kvinnor i kapitlen om 1900-talet? Vad säger det om vilken sorts historia som berättas?

För det som framkommer är förstås att det är krigets historia, men att kriget skildras endast ur det traditionella manliga perspektivet. Det är slag, det är härförare, det är gränsdragningar och freder. Precis som det var på 1600-talet. Men krig är så mycket mer, så mycket större än så.

Den här kvinnan jobbar i en amerikansk vapenfabrik under Andra världskriget.

Lottakåren på marsch, troligtvis på övningsområdet för artilleriregementet A6 i Jönköping på 1940-talet, nu köpcentrum och golfbana. Foto: Gustav Andersson.

Lottakåren marscherar, sannolikt 1940-tal.

USAAF Flight Nurses in WWII

En sjuksköterska ombord på ett evakueringsplan övervakar de skadade.

Och samtiden visste att kvinnorna behövdes.

Det finns så mycket historia här, så mycket ren krigshistoria, som inte blir berättad när man väljer att beskriva Andra världskriget som enkom männens. Det var få kvinnor i skyttegravarna vid fronten, ja (för kvinnor var inte tillåtna där), men beträffande krigets betydelse för historien så spelade kvinnor en lika stor roll som männen. Kvinnornas plats i och inverkan på kriget var lika stor som männens. Och kriget påverkade kvinnorna precis lika mycket som det påverkade männen.

Sånt tänker jag på i dag.

Nyhetsplock

En vetenskaplig artikel om sexism bevisar sig själv

CharlotteLämna en kommentar

Jag är ju inte direkt först på bollen på den här nyheten, (en hundvalp tar rätt mycket uppmärksamhet) men jag kan ändå inte låta bli att kommentera. Ett par kvinnliga forskare skickade in en artikel som rapporterade om sexism i skedet där doktorander blir post docs och får som kommentar från utvärderaren att det behövs en man för att skriva vetenskapligt. Alltså, metaironin är på en så hög nivå här att I don’t even.

Och för sakens skull ska påpekas att jag inte har en aning om huruvida det vetenskapliga förfarande som var basis för artikeln håller måttet. Den kan ha varit skit och det kan ha varit så att den inte fyller standarden för att publiceras och då ska den förstås refuseras. Men argumenten som utvärderaren driver är följande:

“It would probably … be beneficial to find one or two male biologists to work with (or at least obtain internal peer review from, but better yet as active co-authors)” to prevent the manuscript from “drifting too far away from empirical evidence into ideologically biased assumptions.”

Läs det ett par gånger till. Andas djupt.

Vetenskaplighet har inget kön. Kvinnor är inte, i ett enda ämne, mer eller mindre lämpade än män att bedriva forskning. Kvinnor är inte mer lämpade att bedriva forskning ens om kvinnors upplevelser. (För att deraila lite, så är det en av de här sakerna som stör mig mest med många feministiska forum: tanken på att män aldrig kan förstå vad kvinnor går igenom. Finns det forskning som stöder en viss upplevelse (exempelvis sexism inom universitetsvärlden) så borde varje normalt begåvad man också kunna förstå vad det handlar om ifall han bara ville.) Vetenskap följer vissa regler för att betraktas som vetenskap. Man behöver inte vara man för att kunna följa de reglerna. Och ifall reglerna inte har följts – om vetenskaplighet saknas i t.ex. en artikel – så är det inte för att personen som skrivit är kvinna. Om artikeln om sexism som refuserades med hjälp av sexism inte håller måttet finns det inte en man i världen som skulle kunna hjälpa den.

Det finns en del folk som verkar tycka att det är helt rimligt att kräva ett manligt perspektiv men jag vet inte hur jag kan säga det tydligare än så här: ett manligt perspektiv är inte värt ett piss i vetenskapliga sammanhang. Varför? För att vetenskaplighet inte har ett kön. Det rör sig inte om en åsiktsartikel. Det är inte en kolumn i en veckotidning. Det är inte två bat shit crazy feministbrudar som vill in i riksdagen. Det är en vetenskaplig artikel som inte ska skrivas ur varken ett manligt eller ett kvinnligt perspektiv utan ur ett vetenskapligt perspektiv. Den ska rapportera fynd – eller avsaknaden av fynd – samt vägen till dessa och sätta in dem i en bredare kontext. Varken mer eller mindre. Blotta tanken på att män ska sitta och rätta kvinnors forskning för att kvinnor inte är kompetenta nog att bedriva forskning självständigt får mig flyförbannad. Det finns inget försvar för att skriva en sådan review som skrevs. Inget försvar alls. Och jag är glad över att utvärderaren blir av med sitt uppdrag.

Historikerns historier

De manipulativa kvinnorna

Charlotte1 kommentar

Jag läste Kickan Wicksells inlägg om varför kvinnor är manipulativa. Hon skriver bland annat att:

”Kvinnor har inte kunnat bestämma, domdera eller befalla såsom männen alltid gjort, och för att få något som helst inflytande över sina eget liv har kvinnor således behövt hitta andra sätt att påverka – mindre dominanta och tydliga sätt. Att skvallra och manipulera har förmodligen varit två av deras få alternativ.”

Hennes poäng är alltså att det finns sanning i att kvinnor är manipulativa för att det har varit den enda vägen för kvinnor att påverka och jag ser ju förstås logiken i den tanken. Däremot håller jag inte med. Och jag säger alltså inte alls att kvinnor inte kan vara manipulativa, för det kan de förstås, men däremot hävdar jag att kvinnor ingalunda är mer manipulativa än män. Jag är också övertygad om att det finns en dimension av manipulation där det finns ojämna maktförhållanden där den som är underordnad tvingas att övertyga den som är överordnad för att få sin vilja igenom, beroende på hur man väljer att tolka begreppet.

Men att vara manipulativ ses som ett negativt och specifikt kvinnligt karaktärsdrag och förminskar dels den makt kvinnor har och genom tiderna har haft men framförallt kvinnlig agens. En man som påverkar andra män genom att till exempel övertala dem ses som bra på att argumentera för sin sak, rådig och drivande – genom sin förmåga att övertala stärks hans makt. En kvinna ses som manipulativ och lömsk.

Det här går igen genom historien.

Även kvinnor som har haft stor reell makt har fått manipulationsstämpel. Ta Cleopatra, som ses som en listig förförerska som med sin sexualitet och sin manipulativa natur vände mäns huvud. I själva verket var Cleopatra en synnerligen duglig politiker som regerade över Egypten i nästan 20 år. Visst hade hon flera älskare, men det hade alla politiker då (också). I hennes fall framhålls det eftersom hon är kvinna och senare århundradens kristna skrivare såg det som förkastligt. Cleopatra hade bland annat ett förhållande med Markus Antonius som var romersk general, konsul och del av triumviratet och tillsammans hade de tre barn. Tolkningen som ofta görs är att hon låg med honom för att tillförskansa sig mer makt, men faktum är att Markus Antonius tjänade minst lika mycket – om inte mer – på förhållandet genom att han fick tillgång till större och starkare armé. Hon ses som manipulativ. Han inte.

Och samma öde röner de flesta av forna tiders kvinnliga regenter och politiker.

Drottning Elizabeth I av England, en av Englands absolut främsta regenter, beskylls också för att vara manipulativ trots att det knappast fanns någon, varken man eller kvinna, med mer makt än henne. Gång på gång beskrivs det hur hon manipulerade männen i sin närhet för att få sin vilja igenom, hur hon var lömsk, spred ränker och falska rykten och allt det där som kvinnor gör. Här faller Kickans förklaring platt. Elizabeth var fucking drottning. Hon kunde halshugga folk om hon kände för det (vilket hon gjorde också emellanåt). Hon var inte en underordnad kvinna som tvingades manipulera för att få sin vilja igenom. Hon var en av de tusentals historiska kvinnor som beskylls för manipulation för att hon spelade tidens politiska spel.

Jämför med en typ som Richelieu. Richelieu var kardinal i Frankrike på 1600-talet; ni vet han som de tre musketörerna slåss mot. Han var kungens närmaste man och i Allt om Historia beskriver Olle Bergmans Richelies taktik så här:

”Genom kompromisser, intriger och hot klarade han sig undan sina motståndare.”

Richelieu, om någon, var en manipulativ, ränksmidande bitch men han var man och därför beskrivs han inte i de termerna.

Därför kan jag inte hålla med Kickan om att manipulation är något som kvinnor sysslar med på grund av att de inte har andra vägar till att få sin vilja igenom. Manipulation är vad man kallar det när kvinnor kan argumentera för sin sak, när de är skickliga politiker, när de ligger med män med makt, när de är diplomatiska, när de hotar, när de kompromissar, när de utövar någon som helst påverkan. Kvinnor har beskrivits som manipulativa fullkomligt oavsett i vilken maktställning de stått i, i förhållande till dem som de påverkat.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Att vara det svagare könet

Charlotte12 kommentarer

Det har väl knappast undgått någon att vi håller på och renoverar en massa. På många sätt är det riktigt kul, dels för att jag så där i princip tycker om att måla och bygga, dels för att det i ett 100 år gammalt hus är fullkomligt nödvändigt med uppiffning. Det är dock sällan som det blir riktigt lika uppenbart att man är det det svagare könet som när man håller på och renoverar.

Som när jag står redo med kofoten i högsta hugg och långt framskridna planer på att bända loss de järnpiggar som elkablarna satt fast med. Vis av erfarenheten hejdade jag kofotande i sista sekund och gick för att höra med byggaren att det var safe att kofota elkablar. Ingen ska komma och säga att jag inte lärt mig något om elektricitet sedan den gången jag pillade loss ett eluttag med en skruvmejsel. Sagt och gjort, byggaren kom och tittade på kabeln, järnpiggarna, mig och kofoten. Sedan tog han elkabeln mellan pekfingret och tummen och knyckte till så varenda järnpigg for ur väggen med ett lättat plopp.

Och det är inte så att jag inte är glad över att ha en stark karl i huset men det kändes så jäkla orättvist. Jag hade fått ut järnpiggarna – jag är asbra med en kofot – men det hade tagit grovt räknat 23 gånger så lång tid. Renoverandet får mig att tänka på hur mycket jag definierar mig själv – och för den delen hur mycket jag definieras av männen omkring mig – som det fysiskt svagare könet. Jag är ju svagare, så visst ligger det något i det, men det är ändå väldigt problematiskt om man tänker på det ur ett större perspektiv.

Jag kommer ofta på mig själv med att vänta med saker som kräver fysisk styrka tills dess att min man kommer hem och kan fixa dem – inte för att jag inte skulle kunna klara dem själv utan för att det tar honom betydligt kortare tid och mindre bekymmer att göra det. På så vis försätter jag mig själv i ett utstuderat beroendeförhållande till honom. Lever man i ett parförhållande ska man förvisso kunna hjälpas åt och komplettera varandra och sånt, men just det här med den fysiska styrkan blir till ett mönster. Män är fysiskt starkare. Det är ett välkänt faktum. Det leder till att många kvinnor (inklusive yours truly) undviker att göra fysiskt krävande saker trots att de egentligen skulle kunna klara av det vilket i sin tur leder till att kvinnor varken utvecklar sin fysiska styrka eller tror på sin egen förmåga.

Någonstans känns det väl också rätt onödigt att en fysiskt svagare ska lägga dubbla tiden (eller tjugotredubbla) på att göra något bara av principskäl. För att liksom bevisa att kvinnor kan. Samtidigt blir just den här svag-stark-dikotomin en självuppfyllande profetia och någonting som kvinnor anpassar sina liv efter. Låt mig ta ett till exempel. När första barnet var baby var jag oerhört noga med att ta med mig vagnen, fylla den med rätt grejer (inklusive bärsele för man vet ju aldrig), kontrollera att det skulle vara låggolvsbuss/tåg/whatever, exakt hur långt det var att gå, att det skulle finnas depåer att stanna vid och så vidare. Varje sak jag gjorde var planerad i detalj. Maken däremot, han tog bara babyn med sig och var nöjd med det. Allt han behövde kunde han bära på. Han behövde aldrig anpassa sig. Han behövde aldrig planera omsorgsfullt för att klara sig. Han lät sig inte hämmas av eller styras av omständigheterna. Han styrde dem.

När vi skulle ut tillsammans – han, jag och babyn – var det förstås alltid bråk eftersom han tog med typ ingenting och jag ungefär allt. (Och dessutom dubbelkollade att allt var med så att vi i allmänhet blev sena.) Han hade en nästan otillbörligt stor tilltro till sin inneboende förmåga att lösa vadhelst världen och/eller en trilskande unge skulle kunna skicka i form av utmaningar. Jag satte all min tilltro till hjälpmedel i form av leksaker, godsaker, vagnar, bärredskap och så vidare. Han blev starkare. Jag blev svagare och mer beroende. Han lärde sig att han kan klara vad som helst (men att det är bra att ta med extra blöjor). Jag lärde mig att kompensera för saker som jag strikt taget kanske inte ens hade behövt kompensera för.

Till viss del är det förstås något som jag (och andra kvinnor) själva drar på sig. Man låter den starkare ta över för att man är svagare fast att man egentligen kanske är stark nog. Genom att det är ”fakta” att män är starkare känns det som att det är berättigat att be om hjälp, men genom att be om hjälp ska man förstås också vara medveten om att man inte bara vid just det tillfället sätter sig själv i beroende utan också effektivt tränar sig själv i att be om hjälp – man tränar sig själv i beroende. Styrkehjälp är dessutom sådan hjälp man skulle kunna behöva hela tiden. Nästan allting är lättare om man är fysiskt starkare. Med reservation för att det kanske inte är särskilt kul att behöva ställa upp och öppna burkar och bära kassar stup i kvarten lär sig männen betydligt bättre saker. De lär sig att tro på sig själva och på att de är födda med medel att klara av saker. Men de lär sig också att kvinnor är i behov av hjälp, att kvinnor är beroende av dem. Det är i förlängningen klassisk underordning av kvinnor gentemot män.

Så nu ska jag ta spaden och gå ut och vända den där rabatten jag hade tänkt be min make att fixa. För att jag egentligen kan göra det själv, även om det kommer att ta mig en vecka. För att det är bra för min framtida styrka. För att det är bra för min känsla av värde. Och för att jag har köpt jättevackra ringblommor som borde planteras asap.