Det är någonting visst med att släppa ifrån sig text som ska gå i tryck. I går skickade jag in min kolumn och var ganska nöjd, men nu – dagen innan publicering – kommer ångesten krypande som ett slem på posten. Varenda gång är det likadant.
Och jag tror att det har att göra med att det ligger ett så stort förtroende i det här. Jag har getts utrymme. Jag har blivit tilldelad taltid. Det är en ynnest och en ära och jag vill inte schabbla bort vad som har förunnats mig.
Inte på något vis relaterat till detta ska jag gå och vaccinera mig idag. Polio och stelkramp. Frivilligarbetare som är med flyktingarna bör nämligen ha minst poliovaccinet vilket jag som svensk saknar. Och jag är väl inte direkt stolt över min omedelbara reaktion att vilja stänga alla gränser och kasta ut alla flyktingar när det gick upp för mig att jag måste vaccineras. Rädd för sprutor? Lite kanske.
Hit och dit och tillbaka igen 
”poliovaccinet vilket jag som svensk saknar”
När slutade de vaccinera för polio i sverige?
Där lärde jag mig något! Trodde inte att jag fått poliovaccin, men det har jag ju säkert då eftersom det faktiskt ingår i programmet i Sverige. Minns inte vem som sa att vi inte vaccinerade i Sverige längre, men det gör vi tydligen. Fast det har inte direkt någon betydelse, tyvärr, eftersom det var så pass länge sedan jag fick poliovaccin att jag behövde förnya det ändå. Och satans vad ont det gjorde!
Kanske var smittkoppor du tänkte på? Bara de svenskar som är födda före 1976 (tror jag) har fått smittkoppsvaccinet.
Närå. Det var polio jag tänkte på. Jag hade bara, helt enkelt, fel. 🙂
Det gör något mindre ont med Emlakräm, men det använde du väl. Om inte, så är det ett tips.
Vad är Emlakräm? Alla tips tas tacksamt emot, även om jag inte tänker göra om det här på mååånga år.