Etikett: Jasså nu är hon filosof också

Historikerns historier

Tankar om vad historia är

Charlotte1 kommentar

Det seminarium jag just kommit hem från handlade om historiografi, alltså om hur man skriver historia. Det mesta som sades var egentligen ganska självklart, men samtidigt sådana saker som vi som skriver historia kontinuerligt konfronteras med och måste vara medvetna om i allt vi gör.

Bland annat talade Maria Sjöberg om hur historia är politik. Inte så att man får skriva historia med partipolitisk inramning, men att man ska vara medveten om att hur vi skriver historia inte är en slump – historiesynen samverkar med det politiska klimatet. Nationernas historia växte fram med nationalismen, arbetarnas historia med kommunismen, kvinnornas historia med feminismen och queerhistoria med HBTQ-rörelsen. Istället för att försöka inbilla sig själv att man kan knata till arkivet med ett helt fritt sinne och är det viktigt att ta ställning till sin egen samtid. Historia skrivs ju inte för dem så levde då, utan för oss som lever nu.

Jag har alltid sett på historia som något levande, någonting som skapas i mötet mellan historikern, läsarna och det förflutna, snarare än någon sorts konstant som kan beskrivas rätt eller fel. Pertti Haapala satte ord på vad det handlar om; att vi som arbetar med historia sällan ser historia i singularis. För oss är historia alltid i plural, det finns inte en historia utan många. En del historier ses som nära sammankopplade redan av dåtidens människor, andra får sina klara samband först när vi några århundraden senare kan se effekterna, och somliga kan utspela sig i samma land vid samma tid men inte ha fler beröringspunkter än så.

Jorma Kalela talade om publikens (‘audience’) betydelse för hur man skriver historia – det där mötet mellan historikern och läsarna, eller för den delen lyssnarna. Frågan om hur mycket man som historiker vågar säga lyftes fram, och det är verkligen en relevant fråga. Det behöver inte ens vara frågan om nationens historia på beställning av en framväxande diktatur med överhängande risk för allvarliga konsekvenser om man forskar fram ”fel” sorts historia, utan kan tas ned på en betydligt närmare nivå. Som doktorand har man till exempel en hyggligt bra uppfattning om vem som kan tänkas få den tvivelaktiga äran att bedöma ens avhandling när den dagen kommer. Lämnar man då bort de sakerna som går i polemik med vad granskarna anser? Hur mycket kan man anpassa och tillrättalägga? Samtidigt har man förstås en skyldighet att redogöra för vad man ser, och det finns en stor fara i att positionera sig alltför långt ifrån den rådande diskursen. Diskussionen uteblir, och även om resultaten hade kunnat vara viktiga så faller de platt om de inte tillräckligt nära kan relateras till andras resultat.

Liknande tankar ställdes jag inför när jag för någon månad sedan undervisade i Finlands historia för en gymnasieklass. Det är min skyldighet som lärare att förbereda eleverna för kommande studentskrivningar eftersom deras chanser till fortsatta studier till stor del avgörs vid skrivningarna. Samtidigt finns det avgjort ett betydande glapp mellan forskningsresultaten från de senaste år(tiond)en(a) och vilka kunskaper studentexamensnämnden kan tänkas besitta i ämnet Finlands historia. Och där står man som lärare fast i en äldre tradition som är svår att bryta sig loss från om man inte sätter elevernas framtidsutsikter åt sidan.

Ytterligare en mycket intressant tanke som jag tog med mig från seminariet var den om hur man redogör för historiska sanningar. Jag har alltid hävdat att om folk trodde att jorden var platt så var jorden platt (nu var inte det där med att jorden var platt en tillnärmelsevis lika utbredd föreställning som många i dag tänker sig, men ändå). På samma sätt kan man inte studera medeltiden och utgå ifrån att Gud inte finns för då förlorar man kontakten till den tidens tankevärld. Och så fick jag över en kopp kaffe igår höra en av de mest spännande historierna jag någonsin hört. I en dagbok från 1600-talet finns en ögonvittnesskildring av en vampyr. Det var en kvinna som hade dött och därefter, som sig bör, blivit begraven. I flera veckor hade hon sedan plågat staden med att gå igen om nätterna och bita folk. Efter långa diskussioner beslutade man sig för att gräva upp graven. I graven hittade man kroppen och svepningen i perfekt skick (det brukar vara tecken på att något skumt är i görningen. I allmänhet är begravna kroppar helt oskadade om de skyddats av Gud eller av Djävulen) så när som på den lätta slöjan som täckte kvinnans mun. Slöjan var söndertuggad.

Mannen som har skrivit dagboken var med när graven öppnades. Han har alltså förstahandsinformation om vad som faktiskt försiggick. Ändå är det svårt för oss i dag att ta hans historia på fullt allvar, för i dag tror vi inte (eller alltså, jag gör) på vampyrer och gengångare. Vittnet har alltså fel. Men vad har vi för rätt i dag att tillmäta ögonvittnen olika trovärdighet beroende på hur det bevittnade ställer sig till vår syn på världen? Varför tror vi mindre på ögonvittnet som sett en vampyr än ett ögonvittne från exempelvis avrättningen av Marie Antoinette, koncentrationslägren eller något berömt slag? Historien är aldrig objektiv, men vi kan göra vår beskrivning så objektiv som möjligt genom att vara medvetna om vår egen plats i historien och acceptera att andras plats inte är eller har varit densamma.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Vem är ditt barns förebild?

Charlotte22 kommentarer

Just nu går jämställdhetsdiskussionen het, både här och på andra ställen. Och jag har nu genom länkar klickat mig fram till mängder av kvinnor som ställer sig väldigt tveksamma inför det här med jämställdhet och undrar vad det är som är viktigt med det. Deras tankar är symtom på vår tid och vår kultur. Det handlar om idealet att downshifta, att prioritera familjen, odla sina egna grönsaker, äta ekologiskt och vegetariskt. Att ta sig tiden att njuta av varje dag istället för att huvudlöst stressa framåt mot den berömda väggen. Och jag erkänner villigt att jag hör till den skaran som tycker att alla de där sakerna är viktiga. Jag vill inte vakna upp om tio år och inse att jag missade att se mina barn växa upp. Jag vill leva här och nu. Jag vill påta i trädgården (vilket förövrigt är helt jävla omöjligt om inte den här snön smälter snart), laga bra mat, baka bröd tillsammans med kidsen. Det är sådant jag mår bra av och det är sådant jag tror att barnen mår bra av. Sådant jag tror kommer att göra mina barn till starka och glada vuxna.

Men att den här trenden för så många verkar komma med ett underliggande förakt mot jämställdhet är obehagligt. Kärnan till det tycks vara att den som är mest lämpad för att downshifta och prioritera familjen är mamman och tanken om att så länge både mamman och pappan hjälps åt och är nöjda så är allt bra. På ett sätt är det förstås just det där med att både hon och han är nöjda och lyckliga som är det viktigaste. Inga statistiska uppfyllelser i världen kan berättigas av att man går runt med den där känslan av att det man gör är fel, och barn förtjänar lyckliga föräldrar.

Så ponera att man lever sitt lyckliga, ekologiska, vegetariskt-tre-dagar-i-veckan-liv där mamma jobbar halvtid och pysslar med hemmet och barnen och pappan jobbar heltid och hjälper till så mycket han hinner och kan.

Ponera sedan att barnen flyttar hemifrån. Pappan tar chansen att jobba några timmar extra i veckan för han har hunnit bli befordrad till avdelningschef och hans jobb är både kul och utvecklande. Dessutom får han nu chansen att resa i jobbet, något han aldrig har hunnit tidigare. Mamman upptäcker att arbetsmarknaden för den som arbetat halvtid de senaste tjugo åren är ganska begränsad. Visst har hon sin utbildning, men hennes examen är tjugo år gammal och hon har varken velat eller hunnit vidareutbilda sig. Så hon tar jobb där hon kan. Det ger henne åtminstone lite inkomst och hon har tid att ställa upp för barnen så ofta de behöver.

Ponera sedan att han blir VD. Det blir mer resande. Det är som en dröm som går i uppfyllelse och pappan njuter i fulla drag. Luft under vingarna! Ännu högre lön! Det här är livet. Det här är vad han har kämpat för. Mamman äter den ekologiska och vegetariska maten själv om kvällarna. Hennes jobb slutar klockan fem. Han är i Brasilien. Hon är ganska nöjd med att få göra som hon vill. Hon känner sig fri. Kan andas. Visst saknar hon honom ibland, men när han väl är hemma är allt perfekt och hon vet att han inte skulle kunna göra något av allt det han gör utan hennes stöd och kärlek.

Ponera sedan att han en dag upptäcker att han inte bara kan göra det utan hennes stöd och kärlek, utan att han faktiskt också kan göra det bättre så. De träffas ändå inte så mycket. De har glidit ifrån varandra. Hon är inte längre den där intressanta och nytänkande kvinnan hon var. Han ser inte längre vad han får i utbyte för det där med att han drar in alla pengar till hushållet. Så de går skilda vägar. Världen ligger för hans fötter. Hon undrar hur hon ska få sin minimipension att räcka till.

Barnen har alltid fått lära sig att de kan bli vad de vill. Att ingenting står i deras väg. Så de ser på sina älskade föräldrar och lär sig vad man ska göra om man är kvinna och vad man ska göra om man är man och så gör de likadant. Barn gör nämligen aldrig som man säger utan som man gör. Det kvittar hur många gånger man säger till sin dotter att hon kan bli astronaut, kärnfysiker eller VD för ett stort företag så länge hon kan titta sig omkring och se med sina egna ögon att det inte är vad kvinnor förväntas bli. Det kvittar hur många gånger man säger till sin son att han självklart ska få vara hemma med sina barn och odla ekologiska morötter så länge han kan titta sig omkring och se att män inte gör sådant. Så när man tycker att det är ens gudagivna rätt att hålla fast vid könsrollerna för att de passar en så himla bra, men att barnen självklart ska få göra som de vill undrar jag vem som ska vara de barnens förebild. Vem ska lära de barnen att könsrollerna är illusioner man inte måste rätta sig efter?

Den där jämställdheten som så många verkar mätt på, den är inte självklar. Om vi slutar att utnyttja den är den förlorad och jämställdhet är långtifrån bara kvinnlig rösträtt. Jämställdhet är rättigheten att skapa sitt eget liv och till det behövs utbildning och jobb. Har man inte utbildat sig får man inget jobb. Har man inget ordentligt jobb får man ingen ordentlig pension. Inte ens i socialbidragens förlovade Norden. Att upprätthålla de traditionella könsrollerna fungerar jättefint så länge allt går som det ska och kärleken är evig, men ensamstående mammor utgör alltjämt en av världens mest utsatta grupper. Visst kan man luta sig tillbaka och tänka att det aldrig skulle hända en själv. Visst kan man luta sig tillbaka och säga att andra kanske behöver kämpa för jämställdhet men i vår familj räcker det med att vi är lyckliga.

Men tänk om det ändå händer? Tänk om man ändå blir en av de där i statistiken för skilsmässa, fattigdom och utsatthet för att man inte förstod att vårda sina rättigheter?

Eller tänk om det bara är så enkelt som att man har en dotter som vill bli astronaut eller en son som vill bli hemmapappa? På vems ansvar ska det ligga att visa de barnen att de får bli vad de vill?

Kulturkrockar

Till dig, stora vuxen, som tillrättavisade ditt barn.

Charlotte12 kommentarer

Du pappa som satt vid bordet bredvid oss på restaurangen igår, jag tycker att det är jättebra att du håller ordning på din trotsiga pre-teen-son. Inte för att jag vet vad det var han hade gjort, då du med kraftfull stämma bad honom be om ursäkt till dig och sedan vända sig om och be om ursäkt till alla andra. Jag antar att det fanns fog för din ilska. Jag antar också att du var frustrerad över att han inte svarade dig tillräckligt tydligt, att det kändes som om dina ord bara rann av honom och att han inte bryr sig det minsta om vad du säger. Han tror säkert att han är stor nu. Han skiter i dig, skiter i vad du säger, skiter i vad du vet är viktigt.

Jag antar att det var så det var från din plats mitt emot honom. Men vet du vad jag såg från min plats längre bort?

Jag såg en ung pojke som ville sjunka genom jorden av skam för tillrättavisningen han fick av dig, en pojke som önskade sig tusen mil bort för att i fred få sköta om förödmjukelsen och slicka sina sår. Det är möjligt att du genom att tilltala honom tillräckligt tydligt och osedvanligt länge ville visa oss andra att du minsann inte tillåter vad som helst, men vet du vad? Jag märkte ingenting av vad han gjorde. Jag hörde bara dig. Och vet du en sak till? Det gjorde han också. Om du hade suttit där jag satt hade du sett en ung pojke som blev mindre och mindre för varje ord från dig. Hade du suttit där jag satt hade du kanske sett hur han sjönk längre ner på stolen, hur han försökte dölja tårarna genom att snabbt torka bort dem, hur han till slut tog på sig jackan och drog upp luvan trots att ni knappt hade hunnit börja äta. Hur han krympte i takt med att du växte av vad du högt och tydligt menade var för hans växande och mognandes skull.

Du kanske tror att han skiter i dig men om du hade suttit där jag satt hade du sett vilket stort inflytande du har på hans varande. Du kanske tror att hans tystnad betyder han skiter i vad du säger men hade du suttit där jag satt hade du sett att dina ord går rakt in och att han inte kan försvara sig. Du kanske till och med tror att han skiter i vad du vet är viktigt men hade du suttit där jag satt hade du sett att han vill vara dig till lags, att han försöker, att han önskar att du inte hade blivit arg och att vad det nu var som han hade gjort fel aldrig hade hänt. Och hade du suttit där jag satt hade du förhoppningsvis också sett att det snart kommer att ändras, att han i sin tystnad och i sitt krampaktiga krympande febrilt bygger upp sitt försvar, för om du inte kan se honom är hans enda chans att i fortsättningen vara beredd. Att lära sig att skita i vad du säger.

Jag önskar att du hade sett honom från där jag satt för då tror jag att du hade sett att den som skulle behövt säga förlåt, det var du.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Barn som tror på tomten och vuxna som glömt hur det är

Charlotte6 kommentarer

En av de där frågorna som ställs till småbarnsföräldrar i juletid är huruvida barnen tror på tomten. Frågan blir nästan som ett sorts mått på hur långt barnet har kommit i sin mognad. Är barnet förbi det där stadiet när man tror på sagor? Har barnet kommit till den vuxnare sidan som förstår vad som är den Riktiga Verkligheten?

För är det någonting som folk i vårt samhälle är besatta av så är det det där med verkligheten. Många verkar nämligen ha uppfattningen att det bara kan finnas en enda Riktig Verklighet och att alla som ser den på något annat sätt antingen är vilseledda ärthjärnor eller barn. I vår tid av mätande, statistikförande, deduktion och desillusion kan man helt enkelt inte tillåta sig att tro på något som inte kan bevisas av de kvantifierbara naturlagarna i den Riktiga Verkligheten. Tomten kan inte finnas. Så är det bara. Därför är det fullt möjligt att genom att fråga barn om de tror på tomten göra en första granskning av deras mognad och förtrolighet med hur världen är beskaffad.

Men då missar man hela poängen, både med tomten och med barns fantastiska sätt att uppfatta sin omvärld. Barn sätter sig nämligen inte och räknar på hur det skulle gå för materia i storlek med tomtens ansenliga kroppshydda när den färdas snabbare än ljuset för att dela ut julklappar. De funderar inte ens på hur det går till när tomtenissarna håller koll på alla barns önskningar och handlingar. Barn tror för att de är små människor som ännu inte har blivit förstörda av vuxenvärldens besatthet av vad som är rätt tro och fel tro. I höstas konstaterade Vilho att tandfén inte fanns. Av det drog han slutsatsen att påskharen med största sannolikhet bara var båg, och därefter tittade han på mig och sa att den där tomten nog inte finns heller. Jag tog honom i famnen och sa att han får tro precis vad han vill, men om han inte tror att det finns en tomte ska han inte prata med sin lillasyster om det och det gjorde han aldrig.

För när advent kom och julen började närma sig var alla tvivel kring tomtens existens glömda. Vi målade tomtar, pysslade tomtar, såg tomtar som vaktade barnen utanför fönstret. Vi skrev brev till tomten, skickade bilder till tomten, ställde ut mat vid de upphängda julstrumporna till tomten. Och när tomten slutligen kom på julafton hade Vilho förberett ett litet paket till honom.

Att tro på tomten är att tro på det där pirret i magen, att tro på den studsiga lyckan av att det plingar på dörren, att tro på att man får vad man önskar sig. Barn tänker inte i termer av omöjligheter; barn lever i en värld där allting är möjligt, allting kan hända och där man inte behöver gräva ner sig i beräkningar kring hur eller varför. Och så tror vi vuxna att det är barnen som är lurade.

Vardagslivet

Tankar om livet, tacksamheten och julefrid

CharlotteLämna en kommentar

I en mjuk och skön soffa bredvid en doftande julgran, bortom nöjdhet i efterdyningarna av en avslappnad jul i den äkta glädjens tecken, slås jag av den där rädslan för döden som ibland dyker upp sedan jag fått barn. Det finns ett annat sorts värde med livet, någonting större och djupare. Och jag tänker att anledningen till att jag är rädd för döden inte är att jag inte tror att världen skulle kunna fortsätta utan mig utan att jag av hela mitt hjärta vill vara med. Vilken ofattbar lycka att få vara här, att få vara frisk och att få fira jul med sina nära och kära!

20121225-151015.jpg

20121225-151209.jpg

20121225-151231.jpg

Vardagslivet

Bullerbysyndromet

Charlotte7 kommentarer

I dagens samhälle är vi väldigt måna om att ge barn känslomässiga redskap att hantera svåra situationer. De ska kunna ta skilsmässor, uppror mot vuxenvärlden och husdjurs insjuknande och död likaväl som livets alla allmänna besvikelser. För detta har vi böcker och filmer som handlar om förhållandevis tunga ämnen. Barn måste förberedas på att livet är svårt och de måste få socialt acceptabla sätt att utagera frustration, ilska och besvikelse. En del av den här inställningen att barnen för att bli fullt fungerande vuxna samhällsmedborgare måste förberedas redan i unga år är de kritiska röster som höjs mot filmer som Barnen i Bullerbyn, där allt är en enda lång rosaskimrande dröm av klättrande över gärdesgårdar, sjungande på höskullar och gullande med jävla lammungar. I förlängningen är det väl samma sorts kritik som framförs mot vackra bloggar: man måste acceptera och lära sig hantera att livet är svårt.

Ändå har vi i dagens samhälle en aldrig tidigare skådad mängd barn och unga som mår riktigt dåligt. Har de inte blivit utrustade med dessa känslomässiga redskap som ska få dem att samtala om livet istället för att skjuta heroin? Har de inte blivit förberedda på tonårsangsten tillräckligt för att bara bli goth ett tag istället för att skära sig i armarna?

Egentligen har jag inga svar på de där frågorna. Det är så oerhört komplext, det där med vad som får barn och unga i dag att tappa fotfästet. Men om vi säger som så, att jag är ganska övertygad om att vad barn i dag behöver knappast är fler exempel i böcker och filmer på allt det som kan – och som med största säkerhet kommer att – gå åt helvete. Om vi tror att barn förstår vad de ser och vad de läser och därmed skulle kunna tillägna sig lärdomar om livet av det, vilket jag är helt övertygad om att de kan, skulle jag hundra gånger hellre vilja lära barnen om allt det fantastiska som är livet. Om det vackra, om det ljusa och om att finna glädjen även i små saker – just så där som de har det i Bullerbyn. Att alla sedan inte har det så, och att det inte är något som kan vara för evigt kommer barnen själva att märka. Kanske blir de besvikna då, men kanske de också har fått ett mål att jobba mot, någonting att drömma om som de faktiskt skulle kunna nå. Det är vårt samhälles stora tragik att vi är så inställda på att skydda oss själva och våra barn mot den där otäcka känslan av motgång att vi helt glömmer att öppna upp för alla de där sakerna som gör att det är värt att ta sig igenom motgångarna.

118
Att hitta en liten groda. Lycka som varar i flera månader efter att grodan skuttat iväg!

Vardagslivet

Klara sig själv

Charlotte20 kommentarer

Min högt vördade älskade make var i Frankrike förra veckan, så jag skötte hela alltet här hemma själv. Tvättade, lagade mat, körde ungar till dagis och förskola, jobbade, hämtade samma barn och ibland några till, lekte, lagade mat, städade, tvättade, slocknade och började om igen. Och grejen är den att det inte ens var särskilt svårt. Visst hade jag inte direkt något överskott av det där småbarnsföräldrar brukar kalla för egentid och minns som något man hade förut men inte förstod att uppskatta, och visst var jag lika klämkäck och engagerad som en zombie igår, men samtidigt gick det bra.

Och ska jag vara riktigt ärlig är huset renare och snyggare när maken är i Frankrike. Jag kan hålla fortet. Jag kan ordna allt själv. Jag behöver inte honom.

Kanske är det några som blir förfärade nu. Några som tycker att man inte får säga så där. Men det är helt sant. Jag är inte beroende av honom. Och vet ni vad? Det är den bästa känslan i världen att kunna sitta ner på kvällen och ha klarat allting själv, känna min egen styrka och veta att jag kan. För att sköta mina barn, mitt jobb, mitt hus behöver jag i grund och botten bara mig själv. Det är den här känslan jag skulle önska att så många som möjligt fick uppleva, den där att man alldeles helt på riktigt och statistiskt bevisat (barnen klarade sig, huset står kvar) är bra nog.

För i dagens samhälle finns det en obehagligt romantiserad syn på parförhållanden som vi alla får tryckta ner i halsen men som framförallt flickor får lära sig att de måste upprätthålla för att inte världen ska gå under. Tvåsamheten är det vackraste som finns. Ensamheten är farlig. När man hittar mannen i sitt liv blir man hel, man kan inte leva utan honom, han förstår att man är vacker och med honom vill man dela allt. Varför är detta något som så många ser som Målet, som det mest romantiska i världen, och inte som början på ett riktigt stort problem?

Att jag helt glatt skriver att jag kan leva utan min man och att jag inte går sönder om han inte finns vid min sida betyder inte att kärleken är död. Tvärtom. För när jag sitter nöjd på kvällen och njuter av tystnaden när barnen somnat så saknar jag honom när han inte är där. Inte för att jag inte klarar mig utan, inte för att jag inte är hel som jag är, utan för att han tillför något i mitt liv som jag vill ha – något som gör mitt liv lite bättre. Han är inte någon jag är beroende av utan någon jag vill ha. Och jag menar absolut inte att jag inte skulle gråta mig röd och puffig om han lämnade mig för det skulle jag. Inte heller menar jag att man inte ska vara där för varandra, att stötta och hjälpa och ibland bli lite obekväm för det ska man. Men samtidigt måste man kunna klara sig själv för det är en oerhört tung börda att lägga på någon, den där tvåsamheten där man inte kan leva utan den andre. Det är inte romantiskt, det är förödande.

För seriöst, hade vi inte sett Colin Firth för vår inre blick, hört regnet smattra mot paraplyet och svagt uppfattat de ljuva tonerna från en vacker sång hade romantiken i liknande kärleksförklaringar varit stendöd. Tänk er tröttheten när man bär för mycket, den gråa vardagen, snöslask och blekfeta Berra istället. ”Jag kan inte leva utan dig”. Man ba’ nähä. Tough shit.

Kulturkrockar

Alla vackra kvinnor

Charlotte13 kommentarer

I går ramlade jag på den här:

Och så sitter kvinnor och suckar lyckligt och ba’ ”men just så där är det ju tjejer! Vi är alla jättevackra, det bara krävs rätt man för att se det” och jag dunkar förtvivlat huvudet i tangentbordet.

ggytitpyiytfruifrofrdplsdolfrfdrvglopöåolådlöflokf,ö,oklöfpöäbgöftloköbgfpdlfsö
Jag tror på att det bor något vackert i alla, det gör jag, på ungefär samma sätt som jag tror på fred på jorden. Men alla de kvinnor som blir hänförda och inspirerade av det där citatet har ett långt och svårt liv framför sig, för även om de en dag hittar den där mannen som tycker att de är vackra kan de bara bli besvikna. Kvinnor måste sluta sätta värde på att män tycker att de är vackra! Jag menar inte att man inte ska få njuta av uppskattning, ta det om det erbjuds liksom. Men ingen uppskattning kommer att vara nog om man inte förstår att gilla sig själv. Det ska inte krävas en man för att bekräfta skönheten. Skönheten – oavsett hur den ser ut – måste vara grundad i en inre styrka och genuin tro på att man är värd respekt, uppmuntran och uppskattning och att man själv är villig att ge sig detta – och kräva det från andra.

Och sedan är det som vanligt det sjuka i att kvinnor ska värderas utifrån sitt utseende. Det är väl skit samma om det kommer en man som tycker att man är vackrast i världen om han sedan talar till en som om man vore en förståndshandikappad kattunge. Sånt kan man liksom inte bygga hållbara relationer på. Det måste finnas mer. Det måste få vara djupare och viktigare. Bekräftelsen från en partner kan inte i längden vara begränsad till ”oh vad du är vacker” utan frodas och växer i ömsesidigt utbyte av erfarenheter, tankar, känslor och världar. Istället för att fokusera på utseendet borde kvinnor själva lära sig att lägga värde i att de har en röst, att de har något att säga, något att tillföra.

Jovisst. Kanske alla kvinnor är vackra men det ska fan inte vara upp till någon man att avgöra det. Och det ska inte vara kvinnans enda värde.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Genushistorikern som inte använde ”hen”

Charlotte8 kommentarer

Hela den här debatten om ett litet pronomen är ganska absurd. Att ett så litet ord kan ha blivit så politiserat, missförstått och utnyttjat. Och att lägren kan ha blivit så låsta.  Jag sysslar med genusfrågor och ser mig själv som ganska öppen inför nya saker (utom att införa exotiska maträtter på julbordet som min högt vördade make försöker få igenom, men någonstans måste man ju dra gränsen liksom). Jag ger mig ofta in i debatter om genusvetenskapens berättigande och jag tror på ett jämställt samhälle. Däremot vill jag inte använda ”hen”.

Den allra främsta anledningen är att jag personligen aldrig känt något skriande behov av fler pronomen i den svenska språket. I allmänhet tycker jag neutrala omskrivningar funkar helt bra. Men minst lika viktigt är att hela debatten har blivit så in i helvete bisarr och att man förväntas välja sida. Antingen är man emot hen och då är man automatiskt för lägre lön för kvinnor, skuldbeläggning av våldtäktsoffer och mannens naturliga rätt att prygla sin hustru, eller så är man för hen och då är man en lite bättre människa – öppen och förstående.

Och det finns en helt ofattbart stor mängd av dessa öppna och förstående människor som vill använda hen och som lever i villfarelsen att ett könsneutralt pronomen skulle lösa jämställdhetsproblemen. Alla dessa skulle jag vilja bjuda på studieresa till Finland, som bara har det könsneutrala ”hän”, så att de med egna ögon kan få se att världen inte är så enkel. Och jo, det finns jättemånga som suckar och tänker att nämen inte finns det ju på allvar någon som tror att hen skulle lösa annat än litterära problem och det är ett bara ett litet, smidigt ord som man kan få använda när och om man vill. Ett ord som kommer av att vi som jobbar med skrivande och som älskar ord har upptäckt en brist och sedan introducerat en lösning. Men om man ger sig in i bloggarnas värld, där ordet hen har sitt starkaste fäste, är det sannerligen inte en bild av en naturlig valfrihet som målas upp.

Tydligast blir det när en del hen-motståndare slår näven i bordet och menar att de minsann inte vill bli något neutrum. Till svar får de höra, med en sån där ton som att de måste vara konspiratoriska homohatare som ens tänkte tanken, att det väl för fan är självklart att ingen försöker göra dem till neutrum. Men i bloggarnas verklighet används hen inte alls som ett komplement när man inte vet ifall den man talar om är han eller hon. Istället utnyttjar man chansen att benämna folk hen för att man inte tycker att det har betydelse om det är en han eller hon – för att markera att könstillhörighet är av underordnad betydelse – och vips så har det som skulle vara ett praktiskt komplement blivit ett ideologiskt substitut. Att bli kallad hen förvandlas till ett straff, lite som att alla de som använder hen beskylls för att vara feminister.  Därför tycker jag också att DN gör helt rätt som inte använder hen. Det har funnits fullt fungerande omskrivningar innan tanken på ett könsneutralt pronomen föddes, det finns inga belägg för att införandet skulle påverka jämställdheten och sättet som ordet för tillfället används på är så ideologiskt färgat att det får Putin att framstå som mjäkigt neutral.

Ord får den innebörd användarna ger dem och just nu är det där med att använda hen att köpa ett ideologiskt paket, både ur den synvinkeln att många läsare ser en hen-användare som manshatande och orakad radikal och ur den synvinkeln att andra som använder hen tycks tro att man anslutit sig till deras sak. Jag har inget emot att folk använder hen och jag vet flera som får det att låta flytande och passande, men de är i numerärt underläge. Kanske kommer det en dag då tillräckligt många använder ordet hen som det smidiga tillägg det skulle kunna vara, och kanske jag då kommer att ändra mig, men så länge hen är ett ideologiskt slagträ tänker jag fortsätta med neutrala omskrivningar.

(Och jo, jag vet att jag genom att använda hen skulle kunna bidra till att göra det mer mainstream och accepterat, men när jag personligen ännu inte känt ett behov av det så…)

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Snygga bloggar och rätten att säga vad man vill

Charlotte2 kommentarer

Debatten om snygga, välpolerade bloggar går vidare. Många som bloggar får kritik för att de visar upp en förljugen bild av hur livet fungerar. Det borde vara mer smuts, mer tårar, mer verklighet.

Och vi har ju pratat om det förr, det där med vem som har rätten att bestämma vad verkligheten är. För inte fan är det någon krönikör som från sitt glassiga kontor någonstans i Kungliga Hufvudstaden tar sig friheten att klanka ner på kvinnor (för inte är det män som skriver dessa bloggar, inte) som skriver vad de vill, på sin tid, på sin egen blogg som ska få bestämma.

Det finns en underton i yttrandefrihetens tecken som löper genom hela debatten. Men den yttrandefriheten ska tydligen inte innebära att man får skriva som man vill på sin egen blogg, utan att man inte ska vara rädd för att vara kritisk mot sin omvärld, att säga som det verkligen är. Och don’t get me wrong här alltså. Yttrandefrihet är en superbra grej, men det finns knappast någon av våra demokratiska rättigheter som kräver lika mycket aktivt tänkande som rätten att yttra sig. Det är väl främst på den punkten som det skiter sig för många.

Bloggen speglar en liten del av mitt liv. Jag har inga pretentioner att lägga ut hela mitt liv här och tror inte ens att det skulle vara möjligt. Trots att min man verkar tvivla på det, så pågår ju mitt liv utanför bloggen också. Och jag är petig med vad jag skriver. Inte för att jag är rädd för verkligheten eller för att jag vill släta ut personlighetsskavanker och försköna mitt defekta jag. Det har heller inte att göra med att försöka locka läsare genom att publicera bilder på vackert dekorerade muffins istället för saker jag hittat i min näsa.

Det handlar om det där som är yttrandefrihetens själva kärna: man behöver inte säga allt. Yttrandefriheten tolkar många som en form av statligt sanktionerad tourettes där alla goda medborgare helt oberoende av kontext bör häva ur sig precis vad de tycker. I själva verket är yttrandefriheten ett skydd mot diktatur, ett skydd för den lilla människans rätt att göra sin röst hörd. Men: man behöver inte säga allt. Man ska inte säga allt. Och har man något man vill säga ska man välja tid och plats med omsorg. På samma sätt fungerar min blogg, och på samma sätt fungerar väldigt många andra bloggar som skulle kunna anklagas för ett förskönande av verkligheten. På bloggen diskuterar jag vissa saker, ibland personligt, ibland väldigt generellt. Men jag diskuterar inte min släktingar, jag diskuterar inte andras sjukdomar, jag diskuterar inte personliga saker där någon mer än jag är inblandad. På bloggen skulle jag aldrig få för mig att använda samma förfallna språk som jag och min make har när vi i TV-soffan sitter och skrattar åt hur folk ser ut, när vi grälar på varandra eller om jag är arg för något som någon gjort. Det är saker om inte hör hemma här inför allas ögon. Kanske är det just sånt som är att snygghetsblogga, att stänga ute den verkliga världen och i så fall tänker jag fortsätta med det. För jag ser det som mitt bidrag till att begränsa den oerhörda mängd hat, hån och nedlåtande skit som släpps lös när varje pucko med ett tangentbord och internetuppkoppling ska utnyttja sin rätt att uttala sig, istället för att vårda sin rätt att ibland helt enkelt hålla käft.