Etikettarkiv | Jasså nu är hon filosof också

Några tankar kring att våga renovera ett gammalt hus

Hur man ska göra när man renoverar ett gammalt hus är ett ämne som rör upp förvånansvärt stora känslor hos många. Jag antar att det delvis har att göra med att gamla hus på något vis är kulturarv, en del av vår gemensama historia, och därför liksom tillhör alla. Det är därför väldigt många som tar sig friheten att kritisera hur någon väljer att renovera sitt hus. Vilken sorts målarfärg man valt att använda. Vilka material. Vilka färger. Sådant som ingen skulle tänka sig ha rättigheten att kritisera när någon uppdaterar sitt 2000-talshus. Min utgångspunkt när jag renoverar är att försöka hålla en balans mellan att restaurera och att inte bli varken ruinerad eller galen. I det ingår att inte göra någonting som kommer att förstöra huset. Det låter kanske som en självklarhet, men det är ändå en viktig punkt.

Det handlar till exempel om isolering. Ett hus som det här mår inte dåligt av att det kommer in vatten lite här och där, så länge det alltid kan torka upp ordentligt. Ett stort problem när man vill isolera med moderna medel är att man plastar in fukt som sedan förstör huset. Men det handlar också om att bygga på ett sätt som gör att framtida generationer kan ta bort och återställa om de skulle vilja. Den framtida generation som till exempel vill ta fram stockväggarna kan göra det genom att ta bort spännpappen jag har satt upp och kommer i samband med det att genomlida samma jävla helvete jag hade när jag tog bort de två miljarder nubb som höll upp den förra spännpappen.

Balansen mellan att behålla den gamla känslan och min mentala hälsa har till exempel resulterat i att jag målade alla golv med Betolux Akva istället för traditionell linoljefärg. Precis som linoljefärg har Betolux Akva en torktid på ungefär 3, men till skillnad från linoljefärg så handlar det om timmar istället för dagar. Med barn i ett hus man faktiskt bor i finns det helt enkelt inte möjlighet för så lång torktid. Dessutom är det en betydande prisskillnad. Jag valde också att bygga ett kök från Ikea istället för ett platsbyggt specialkök, för det fanns inte pengar. Många skyr Ikeakök, och då särskilt i gamla hus. Jag tycker inte bara att det är supersnyggt, utan kan också intyga att det är väldigt väl fungerande. Mer kan man inte begära!

Det finns också en idé om att man alltid gjorde allt så mycket bättre förr i tiden. Har man försökt sig på att plocka ner ett väggfast skåp i ett sådant här gammalt hus så vet man att det ligger mycket i det påståendet. När jag skarvar med vad det nu är som jag gör får jag alltid dåligt samvete och tänker att så gjorde nog säkert aldrig folk förr i tiden. Spoiler alert: det gjorde de.

Ett prima exempel är fönstren. Först hade jag inte tänkt att jag skulle göra något åt fönstren på baksidan alls, eftersom den fasaden ska vänta på renovering, men så kom jag på den ljusa idéen att jag skulle öppna fönstren och eftersom de då föll i tillräckligt många delar för att inte gå att stänga igen var det inte mycket att välja på. Det första fönstret renoverade jag genom att fylla ut med linoljekitt. Jag gjorde det med mörkt samvete, väl medveten om att det inte är rätt sätt, men jag var tvungen att göra något och pengarna är slut. Det här skulle de aldrig ha accepterat förr i tiden, tänkte jag, men gladde mig ändå åt att slutresultatet blev så pass bra.

Så tog jag mig an det andra fönstret. Det var tejpat i övre kanten eftersom de översta centimetrarna glas saknades (något som blev lite kallt i vintras). Det visade sig dock att problemet inte var att glaset var för litet utan att nedre kanten (dropplisten) var så rutten att glaset sjunkit ner i träet. Hur många år sedan det hände vet jag inte, men jag skulle gissa att det rör sig om flera årtionden. Ungefär samma ställe som jag varsamt lappat med linoljekitt på fönstret bredvid var lappat lite mindre varsamt på det här fönstret. Istället för skruvar hade man dessutom använt spikar.

I takt med att jag tar mig an tidigare lager av användning av det här huset, så försöker jag komma ihåg att vad jag faktiskt gör är bara att lägga till ytterligare ett lager. Att jag ibland tar till kreativa lösningar är inte i opposition mot tidigare traditioner, utan helt i linje med det. Och varje gång jag känner att jag kanske varit lite väl kreativ brukar jag tänka på den där dörrlisten i Vilhos rum, som någon på den gamla goda tiden då de alltid gjorde allting mycket bättre, stabiliserade med hjälp av en gammal skjorta.

Att kasta sig ut

När jag gick i femman brukade jag och några kompisar leka med stenar. Runda, härliga stenar som blev finfina små figurer. I sanden vid en kulle byggde vi komplicerade palats åt stenfigurerna. Det tog förstås inte lång tid förrän de där pojkarna som alltid måste komma och förstöra kom och skulle förstöra. Men jag hade en plan! Jag var nämligen en jävel på att hoppa långt. Sålunda bestämdes det att om en av killarna, Johan, kunde hoppa längre än mig så fick han förstöra allt var jag hade byggt utan protester. Vi skulle hoppa ut från kullen och jag skulle börja. Jag tog sats och fullkomligt flög genom luften. Ett fantastiskt, långt, starkt, girlpowered superhopp. Stolt borstade jag av mig sanden i väntan på Johans hopp. Han kom ett par meter längre, ställde sig upp och började metodiskt och resolut demolera mitt vackra palats.

Eftersom jag faktiskt var skitbra på att hoppa gjorde vi en deal att om jag kunde vinna över honom nästa hopp så skulle han minsann få bygga upp allt igen. Jag gav allt jag hade. Orädd. Oförstörd. Jag kände hur alla mina muskler arbetade, med avstamp, flygning, landning. Ett fenomenalt hopp. Johan bräckte det till synes utan besvär med ett par meter igen. Jag spenderade resten av dagen med att bygga upp mitt totaltförstörda palats.

Men det var mer än bara palatset som raserades den dagen. Någonting i mig brast och har nog aldrig blivit helt igen.

Just när jag lämnade in avhandlingen diskuterade jag med en vän och kollega kring det här med förhandsgranskare. Det är, tycker jag, skrämmande att jag själv ska komma fram med förslag på vilka som granska min avhandling och avgöra min framtid. När vi diskuterat fram och tillbaka ett tag så sa hon

Jag ska vara ärlig – jag får känslan av den här diskussionen att du är orolig för att avhandlingen är svag och att du bara vill bli klar.

Jag vet att jag har gjort mitt bästa med avhandlingen. Jag har inte tagit några genvägar, inga halvdanna citat, inga källor som inte är dubbelkollade. Ingenting sådant. Det jag är orolig för är att det ska vara som i årskurs fem då jag ger allt jag har när jag kastar mig från en kulle och att det där alltet som jag hade inte ska vara tillräckligt.

Ja, jag är dödsorolig över att avhandlingen är svag. Inte för att jag egentligen tror det utan för att jag är livrädd för att jag ska ha överskattat min egen förmåga, med en betydligt högre insats än ett sandpalats. Och visst, även om avhandlingen inte skulle gå igenom granskningen på första försöket så har jag möjligheten att skriva om och försöka på nytt, men jag skulle ha slut på pengar. Få söka ett riktigt jobb och skriva avhandling om nätterna igen. Jag vill inte det. Jag har jobbat så hårt. Jag vill det här så mycket. Tänk om mitt bästa inte är bra nog?

En sån jag knappast blir

Ibland funderar jag över hur det skulle vara att vara en sådan typ som inte prompt måste överanalysera allting hela tiden, som inte dagarna i ända sitter och vrider och vänder på detaljer och som inte alltid måste begrunda allt.

Och så slås jag av ironin i hur länge jag just suttit och funderat över detta.

Lite kort om invandrarpolitiken

Det var en sak som Ingemo Lindroos, utrikeskorrespondent på YLE, sa i går när vi talade om det svenska valet som verkligen fastnade. Hon påpekade att Sverigedemokraterna till skillnad från till exempel Sannfinländarna går till val enbart på invandrarpolitik. Det är inte bara deras hjärtefråga utan i princip den enda fråga som de driver. Om man som väljare tycker att antalet invandrare i Sverige och Sverigedemokraternas idé av den svenska kulturen är det allra viktigaste i hela världen så tycker jag att man ska rösta på SD. Men om man är intresserad av att vara med och påverka till exempel skattepolitik, skolan, arbetsmarknadspolitiken och ekonomin – då är det knappast rätt.

Sedan ska man förstås, tycker jag, vara medveten om att invandrare inte är en homogen grupp. Arbetskraftsinvandringen kostar till exempel ingenting för Sverige. Det är tvärtemot någonting som Sverige mycket direkt tjänar på. Flyktingar däremot kostar pengar, inte minst i början. Och personligen tycker jag inte att vi ska vara rädda för att diskutera flyktingpolitik och pengar, precis som vi inte borde vara rädda för att diskutera åldringsvård och pengar. Men det är också två saker som borde diskuteras på samma grunder, det vill säga: vi kan tala om hur mycket det kostar, hur det ska finansieras och arrangeras men inte huruvida vi ska ha det alls. För samtidigt som frågan hur många invandrare Sverige egentligen klarar har fått lyftas fram som politisk fråga är det få som vill diskutera hur många åldringar Sverige klarar. Alla beräkningar pekar nämligen mot att Sverige klarar av invandrarna riktigt bra men att kostnaderna för åldringarna, och framför allt bristen på personer som kan sköta äldrevården, kommer att bli ett enormt problem. Pengar från flyktingmottagningarna är inte ens i närheten av nog för att täcka kostnaderna och även om man skulle ha pengar finns det inte tillräckligt med personal. Personligen tycker jag inte att det är skäl att börja göra sig av med åldringar, utan skäl att hitta nya vägar till vård och omsorg. Vård och omsorg, det tycker jag nämligen är betydligt viktigare frågor än invandringspolitiken.

Sista radiodagen

I morse krälade jag för sista gången den här våren upp okristligt tidigt för att göra morgonradio. Vi talade om arbetslöshet och dagstidningar. Ted frågade om vi varit arbetslösa någon gång men jag har ju knappt ens haft ett riktigt jobb. Ja, och så frågade han om vi läst dagens tidning. Hmpf. Vad är det för fråga vid den tiden på morgonen? Jag hade inte ens hunnit dricka morgonte innan jag landade i studion.

20140520-112904.jpg

Programmet kan ni lyssna på här!

 

För vem

Internet verkar täckt av annonser som ska få mig att tvivla på mig själv. ”Lider du av celluliter?” frågar en kvinna som klämmer ihop sitt lår så hårt att hon kommer att få blåmärken. ”Är du också i behov av plastikkirurgi?” frågar en annan som genom plastikkirurgi tydligen också lärt sig att tvätta håret, sminka sig och bli fotograferad i ett fördelaktigt ljus. ”Hur många kilo måste du gå ner för att få din drömkropp?” ler en grupp kvinnor som aldrig fött barn. ”Dags att bli av med bilringarna!” menar en kvinna som suckande säckar ihop sin annars platta mage.

Lider du? Mår du dåligt? Vad måste du göra för att se bättre ut när du avgjort måste må dåligt för att du har celluliter, bilringar och flera kilo kvar till drömkroppen. I alla annonser är det kvinnor. Annonserna är inte riktade mot män, de är riktade mot kvinnor. Mot kvinnors självförtroende. Jag brukar inte bry mig, eller åtminstone är det vad jag säger till mig själv. Men någonstans så undrar jag ändå vad det gör med mig och andra kvinnor som mig att konstant, överallt och hela tiden, överbelamras av instruktioner om alla de saker vi måste lida av att vi har och dyrköpta lösningar på problem vi inte förstått var problem. Och allt handlar om vårt utseende. Hur vi ska bli mer attraktiva. För vem då, kan man ju fråga sig? För vem är det vi ska vara så attraktiva att vi inte kan få vara som vi är.

Hen de Guden

Jag var så upptagen av Geo Stenius att jag fullkomligt hade missat debatten om hen i Hbl. Monika Pensar skrev en kolumn där hon nämnde Gud som hen och kristna bokstavstroende är väl inte kanske kända för att vara de mest toleranta så effekterna lät inte vänta på sig. Som vanligt betraktades det som ett hot mot uppdelningen i man och kvinna, vilket i förlängningen förvånansvärt ofta blir ett hot mot manligheten. Eva svarade briljant på de mer språkliga aspekterna av protesterna. Ingen försöker göra allt könsneutralt (att det ens kommer fram som en faktor här i Finland, som på ett av de inhemska språken bara har ett enda könsneutralt pronomen är fascinerande) och ett enda fjuttigt litet pronomen som komplement kommer inte att rubba patriarkala hierarkier.

Men så skriver en man (jo, det har betydelse att han är man, för där andra skriver ett yrke i presentationen av skribenterna har han skrivit just ”man”) i Hbl den 12 januari att vi i så fall måste avskaffa alla namn som slutar på -a, eftersom de indikerar kön. Monika till exempel, kallar han Hen Monik (oh, finessen!). Han påpekar också att man i Spanien kan heta Jesus Maria och att det visar att ”en reform med god vilja är genomförbar”. Kanske har skribenten aldrig varit i Spanien, jag vet inte, men jag har på känn att han inte skulle bli särskilt populär om han reste dit och började hojta om en avmaskulinisering av alla som har ett namn som slutar på -a. Det är inte en spansk feministisk reform som gör att män i Spanien kan ha namn som slutar på a, utan en oerhört lång tradition av hur man ska räkna släktskap och ge namn. Det finns alltså inte en gudagiven, biologisk koppling mellan namn som slutar på -a och kön.

Vidare skriver den här mannen att ”[d]e kristna ‘hen-teologerna’ vill avskaffa Guds (Jehovas) manliga attribut och kalla detta gudomliga väsen ‘Hen de Guden’ ”. Jag har i ärlighetens namn aldrig träffat några kristna hen-teologer, eller någonsin tidigare hört talas om Hen de Guden (men jag gillar namnet, catchigt tycker jag), men kyrkan är inte ett av de ställen som kommer att släppa patriarkatet i första taget, om vi säger så. Mannen kan säkert sova tryggt i att kampen om kvinnliga präster kommer att uppta all reformanda ännu i många år. Men faktum är att tanken på Gud som någonting större och mer omfattande än bara en man inte är ny. På medeltiden omtalades Jesus ibland som modern (särskilt inom cistercienserorden), och delar av bildkonsten plockade tydligt upp temat med Jesus som den ammande modern. Som på den här bilden från 1400-talet, där Jesus ger Katarina av Sienna av hans livgivande blod, ett blod som ansågs bestå av samma sorts vätska som den mjölk som babyn fick när det ammade.

Jesus var också den som födde fram kyrkan. Och kungar, påvar och andra heliga personer. Så här:

Grattis! Det blev en kung!

Och säga vad man vill om medeltiden, men det var inte direkt en era av feministisk väckelse och hen-teologer. Däremot var det teologins guldålder, där man diskuterade och filosoferade över livgivande krafter, relationen mellan människa och Gud och stod öppna inför en tolkning av Jesus som moder. Så när mannen i Hbl skriver att det är ”en svår teologisk nöt” hur i hela friden ”avlandet av Jesus genom Guds Helige Ande” skulle ha gått till om Gud var en hen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Verkligen? En allsmäktig Gud som har skapat världen och sedan via sin Heliga Ande ger Maria Jesusbarnet utan beröring så att den heliga treenigheten ska kunna bildas där Gud är allt men ändå tre och Jesus kan dö på korset för att människorna ska få syndernas förlåtelse. Ursäkta mig alltså, men det är tanken på Gud som inte varande av strikt manligt kön som skulle vara det svåraste att förklara? Har man en allsmäktig Gud som dagligen utför mirakel kan det väl inte vara ett större problem att hen är både man och kvinna i samma gudomliga varelse.

Lästips: Caroline Walker Bynum har skrivit massor med spännande om medeltida teologi.

En sån där morgon

I dag har jag inte direkt tjänat några Mother of the Year-poäng. Dottern är förvisso alltid långsam på morgonen, men i dag var hon alldeles osedvanligt långsam. Så långsam att jag till slut tog sonen – som suttit färdig i tamburen i 10 min redan – och åkte. Utan dottern. När jag kom hem igen och hoppades på att hon skulle ha förstått sin stora synd och begrundat det hemska straffet låg hon väldigt nöjd på mattan på sitt golv och tittade på barnprogram på sin pad. Så jag försökte förklara för henne att det faktiskt var ett straff att hon blivit lämnad själv hemma på morgonen, och inte någon tjänst jag gjorde henne för att hon ville ha ”en lite långsam morgon”. Hon förklarade för mig att det var i misstag att hon varit så långsam. Hon hade vaknat på morgonen för att hon var så kissnödig och så hade gått på toa och sedan hade hon inte riktigt vaknat och så kom hon tillbaka till rummet och där var Vilho och han var vaken och sidu då hade hon också vaknat ordentligt. Och det tyckte hon inte om. Även om jag på alla vis kan relatera till och förstå hennes förklaring (ja, och se varifrån hon lärt sig att morgnar som man inte får spendera i sängen inte är värdiga morgnar) så kommer vi att ha rejäla problem när hon kommer upp i tonåren om det låter så här redan nu.

På vägen hem från att ha kört även nästa barn till skolan (där dagis också ligger) såg jag en så fantastisk stjärna på den rodnande morgonhimmelen. 15 minusgrader, gnistrande snö, båda barnen levererade, lugn och frid. Jag fascinerades över stjärnan och blev så där andlig och mild som man kan bli ibland. Tänkte på att det säkert var just en sån där stjärna som lyste på himlen då när Jesusbarnet föddes. Just en sån stjärna som gett upphov till berättelserna – vare sig man tror på det gudomliga eller inte. Julens evangelium, som man hörde så många gånger som barn, kom tillbaka. Alla de vackra sångerna. Det strålar en stjärna, sannerligen! Ändå tills stjärnan kom närmare och jag såg att det var ett flygplan.

Till papporna

Jag tänkte att vi skulle tala om pappor, för det är ju Fars dag. Och det finns mycket att säga om pappor. Först och främst skulle jag vilja säga att jag personligen tycker att pappornas rättigheter är vår tids främsta jämställdhetsproblem. Mammor som chefsförälder och pappan som hjälpreda är roten till mängder av andra jämställdhetsproblem, och bortom mammans lyckokänsla av att vara viktigast och pappans lättare vägar till egentid är det inte ett system som gynnar föräldrar av något kön. Pappor och mammor måste vara föräldrar på lika villkor. Det är förstås lättare sagt än gjort.

Jag har varit hemma med våra två barn i totalt nästan fyra år. Min man, barnens pappa, har varit hemma i totalt tre månader. Det här leder till:

Förutom de åren åldersskillnaden gör för karriären, ligger jag fyra år efter honom. Totalt blir det åtta år. Om vi skulle gå tillbaka åtta år i hans liv skulle vi tjäna nästan lika mycket. Som det är nu tjänar han fyra gånger mer än mig. Det är en god bit mer än de 500 euro i månaden som skiljer standardkvinnan från standardmannen.

Det är ganska mycket jag som bestämmer hur barnen ska skötas. För hans känsla av likvärdig förälder är det förstås inte helt lyckat, men för vardagen är det nästan nödvändigt. Så länge jag spenderar mer tid med barnen än vad han gör är det jag som måste avgöra flest situationer, jag som måste sätta flest gränser, jag som högre grad måste se till att allt funkar. Självklart försöker jag vara medveten om att han också ska få säga sitt om hur skåpet ska stå (metaforiskt, när det gäller inredning är det han som ställer de bokstavliga skåpen) men det betyder inte att jag inte blir rätt förbannad när jag har spenderat dagar med att förmana barnen och han kommer hem och gör tvärtemot.

Barnen kommer tilll mig med allt. Om han sitter bredvid dem kan de ändå gå och leta reda på mig, oavsett var jag försöker gömma mig (”mamma är häääär, Vilho, jag hittade henne i duschen!”). I de fallen så måste vi båda som föräldrar ta ansvaret för att han ska få fixa vad det nu är som ska fixas. Jag måste skicka barnen till honom, vilket jag gladeligen gör, och han måste vara så uppmärksam på barnen att han börjar fånga in dem redan när de går på jakt efter mig. För det här är en sån grej som blir en ond cirkel; barnen kommer till mig för att jag brukar bestämma och jag brukar bestämma för att barnen kommer till mig.

Jag är inte riktigt så cynisk att jag tror att allt är kört om det mest är den ena föräldern som varit hemma, men jag är ganska övertygad om att det ger en rätt skitig grund för ett jämlikt föräldraskap. Det krävs konstant arbete från båda föräldrarna. Pappan måste våga kräva sin rätta plats och mamman måste våga ge honom den. För att barnen har en bra relation till sin pappa är inte något som gör att barnen älskar mamma mindre, precis som att få ett barn till inte gjorde att jag älskade min förstfödde mindre.

Det är kanske ganska filosofiskt, men jag tror också att det är jätteviktigt att skilja på sina relationer som pappa. Pappan ska ha en egen relation till barnen, där mamman inte är mellanhand eller ens delaktig. En pappa ska inte barnvakta sina barn, inte hjälpa mamman med skötseln, inte vara pappa för att underlätta för henne. Han ska ha en egen relation till sina barn. Ja, och så ska förstås pappan också ha en relation till mamman, men inte bara för att hon är mamman utan för att hon är den där kvinnan han delar sitt liv med och förhoppningsvis fortfarande tycker ganska mycket om. Han måste kunna få hjälpa henne med saker som tynger henne, precis som att hon måste kunna få hjälpa honom, utan att barnen är inblandade. Det kräver förstås att mamman inte bara identifierar sig själv som mamma (vilket är väldigt lätt hänt, jag har massor av folk jag ser på som vänner sorterade under vems mamma de är i telefonen) utan låter sig vara en person som kan relatera sin existens till annat än sina barn.

Så jag hoppas att alla ni pappor där ute har haft en härlig Fars dag, och att fler fäder på riktigt förstår hur viktiga ni är. Ni utgör, trots allt, hälften av föräldrakåren och är det något som nästa generation behöver så är det goda manliga förebilder. Av alla de slag.

Tankar om vad historia är

Det seminarium jag just kommit hem från handlade om historiografi, alltså om hur man skriver historia. Det mesta som sades var egentligen ganska självklart, men samtidigt sådana saker som vi som skriver historia kontinuerligt konfronteras med och måste vara medvetna om i allt vi gör.

Bland annat talade Maria Sjöberg om hur historia är politik. Inte så att man får skriva historia med partipolitisk inramning, men att man ska vara medveten om att hur vi skriver historia inte är en slump – historiesynen samverkar med det politiska klimatet. Nationernas historia växte fram med nationalismen, arbetarnas historia med kommunismen, kvinnornas historia med feminismen och queerhistoria med HBTQ-rörelsen. Istället för att försöka inbilla sig själv att man kan knata till arkivet med ett helt fritt sinne och är det viktigt att ta ställning till sin egen samtid. Historia skrivs ju inte för dem så levde då, utan för oss som lever nu.

Jag har alltid sett på historia som något levande, någonting som skapas i mötet mellan historikern, läsarna och det förflutna, snarare än någon sorts konstant som kan beskrivas rätt eller fel. Pertti Haapala satte ord på vad det handlar om; att vi som arbetar med historia sällan ser historia i singularis. För oss är historia alltid i plural, det finns inte en historia utan många. En del historier ses som nära sammankopplade redan av dåtidens människor, andra får sina klara samband först när vi några århundraden senare kan se effekterna, och somliga kan utspela sig i samma land vid samma tid men inte ha fler beröringspunkter än så.

Jorma Kalela talade om publikens (‘audience’) betydelse för hur man skriver historia – det där mötet mellan historikern och läsarna, eller för den delen lyssnarna. Frågan om hur mycket man som historiker vågar säga lyftes fram, och det är verkligen en relevant fråga. Det behöver inte ens vara frågan om nationens historia på beställning av en framväxande diktatur med överhängande risk för allvarliga konsekvenser om man forskar fram ”fel” sorts historia, utan kan tas ned på en betydligt närmare nivå. Som doktorand har man till exempel en hyggligt bra uppfattning om vem som kan tänkas få den tvivelaktiga äran att bedöma ens avhandling när den dagen kommer. Lämnar man då bort de sakerna som går i polemik med vad granskarna anser? Hur mycket kan man anpassa och tillrättalägga? Samtidigt har man förstås en skyldighet att redogöra för vad man ser, och det finns en stor fara i att positionera sig alltför långt ifrån den rådande diskursen. Diskussionen uteblir, och även om resultaten hade kunnat vara viktiga så faller de platt om de inte tillräckligt nära kan relateras till andras resultat.

Liknande tankar ställdes jag inför när jag för någon månad sedan undervisade i Finlands historia för en gymnasieklass. Det är min skyldighet som lärare att förbereda eleverna för kommande studentskrivningar eftersom deras chanser till fortsatta studier till stor del avgörs vid skrivningarna. Samtidigt finns det avgjort ett betydande glapp mellan forskningsresultaten från de senaste år(tiond)en(a) och vilka kunskaper studentexamensnämnden kan tänkas besitta i ämnet Finlands historia. Och där står man som lärare fast i en äldre tradition som är svår att bryta sig loss från om man inte sätter elevernas framtidsutsikter åt sidan.

Ytterligare en mycket intressant tanke som jag tog med mig från seminariet var den om hur man redogör för historiska sanningar. Jag har alltid hävdat att om folk trodde att jorden var platt så var jorden platt (nu var inte det där med att jorden var platt en tillnärmelsevis lika utbredd föreställning som många i dag tänker sig, men ändå). På samma sätt kan man inte studera medeltiden och utgå ifrån att Gud inte finns för då förlorar man kontakten till den tidens tankevärld. Och så fick jag över en kopp kaffe igår höra en av de mest spännande historierna jag någonsin hört. I en dagbok från 1600-talet finns en ögonvittnesskildring av en vampyr. Det var en kvinna som hade dött och därefter, som sig bör, blivit begraven. I flera veckor hade hon sedan plågat staden med att gå igen om nätterna och bita folk. Efter långa diskussioner beslutade man sig för att gräva upp graven. I graven hittade man kroppen och svepningen i perfekt skick (det brukar vara tecken på att något skumt är i görningen. I allmänhet är begravna kroppar helt oskadade om de skyddats av Gud eller av Djävulen) så när som på den lätta slöjan som täckte kvinnans mun. Slöjan var söndertuggad.

Mannen som har skrivit dagboken var med när graven öppnades. Han har alltså förstahandsinformation om vad som faktiskt försiggick. Ändå är det svårt för oss i dag att ta hans historia på fullt allvar, för i dag tror vi inte (eller alltså, jag gör) på vampyrer och gengångare. Vittnet har alltså fel. Men vad har vi för rätt i dag att tillmäta ögonvittnen olika trovärdighet beroende på hur det bevittnade ställer sig till vår syn på världen? Varför tror vi mindre på ögonvittnet som sett en vampyr än ett ögonvittne från exempelvis avrättningen av Marie Antoinette, koncentrationslägren eller något berömt slag? Historien är aldrig objektiv, men vi kan göra vår beskrivning så objektiv som möjligt genom att vara medvetna om vår egen plats i historien och acceptera att andras plats inte är eller har varit densamma.