Tag Archive | Jasså nu är hon filosof också

Att kasta sig ut

När jag gick i femman brukade jag och några kompisar leka med stenar. Runda, härliga stenar som blev finfina små figurer. I sanden vid en kulle byggde vi komplicerade palats åt stenfigurerna. Det tog förstås inte lång tid förrän de där pojkarna som alltid måste komma och förstöra kom och skulle förstöra. Men jag hade en plan! Jag var nämligen en jävel på att hoppa långt. Sålunda bestämdes det att om en av killarna, Johan, kunde hoppa längre än mig så fick han förstöra allt var jag hade byggt utan protester. Vi skulle hoppa ut från kullen och jag skulle börja. Jag tog sats och fullkomligt flög genom luften. Ett fantastiskt, långt, starkt, girlpowered superhopp. Stolt borstade jag av mig sanden i väntan på Johans hopp. Han kom ett par meter längre, ställde sig upp och började metodiskt och resolut demolera mitt vackra palats.

Eftersom jag faktiskt var skitbra på att hoppa gjorde vi en deal att om jag kunde vinna över honom nästa hopp så skulle han minsann få bygga upp allt igen. Jag gav allt jag hade. Orädd. Oförstörd. Jag kände hur alla mina muskler arbetade, med avstamp, flygning, landning. Ett fenomenalt hopp. Johan bräckte det till synes utan besvär med ett par meter igen. Jag spenderade resten av dagen med att bygga upp mitt totaltförstörda palats.

Men det var mer än bara palatset som raserades den dagen. Någonting i mig brast och har nog aldrig blivit helt igen.

Just när jag lämnade in avhandlingen diskuterade jag med en vän och kollega kring det här med förhandsgranskare. Det är, tycker jag, skrämmande att jag själv ska komma fram med förslag på vilka som granska min avhandling och avgöra min framtid. När vi diskuterat fram och tillbaka ett tag så sa hon

Jag ska vara ärlig – jag får känslan av den här diskussionen att du är orolig för att avhandlingen är svag och att du bara vill bli klar.

Jag vet att jag har gjort mitt bästa med avhandlingen. Jag har inte tagit några genvägar, inga halvdanna citat, inga källor som inte är dubbelkollade. Ingenting sådant. Det jag är orolig för är att det ska vara som i årskurs fem då jag ger allt jag har när jag kastar mig från en kulle och att det där alltet som jag hade inte ska vara tillräckligt.

Ja, jag är dödsorolig över att avhandlingen är svag. Inte för att jag egentligen tror det utan för att jag är livrädd för att jag ska ha överskattat min egen förmåga, med en betydligt högre insats än ett sandpalats. Och visst, även om avhandlingen inte skulle gå igenom granskningen på första försöket så har jag möjligheten att skriva om och försöka på nytt, men jag skulle ha slut på pengar. Få söka ett riktigt jobb och skriva avhandling om nätterna igen. Jag vill inte det. Jag har jobbat så hårt. Jag vill det här så mycket. Tänk om mitt bästa inte är bra nog?

En sån jag knappast blir

Ibland funderar jag över hur det skulle vara att vara en sådan typ som inte prompt måste överanalysera allting hela tiden, som inte dagarna i ända sitter och vrider och vänder på detaljer och som inte alltid måste begrunda allt.

Och så slås jag av ironin i hur länge jag just suttit och funderat över detta.

Lite kort om invandrarpolitiken

Det var en sak som Ingemo Lindroos, utrikeskorrespondent på YLE, sa i går när vi talade om det svenska valet som verkligen fastnade. Hon påpekade att Sverigedemokraterna till skillnad från till exempel Sannfinländarna går till val enbart på invandrarpolitik. Det är inte bara deras hjärtefråga utan i princip den enda fråga som de driver. Om man som väljare tycker att antalet invandrare i Sverige och Sverigedemokraternas idé av den svenska kulturen är det allra viktigaste i hela världen så tycker jag att man ska rösta på SD. Men om man är intresserad av att vara med och påverka till exempel skattepolitik, skolan, arbetsmarknadspolitiken och ekonomin – då är det knappast rätt.

Sedan ska man förstås, tycker jag, vara medveten om att invandrare inte är en homogen grupp. Arbetskraftsinvandringen kostar till exempel ingenting för Sverige. Det är tvärtemot någonting som Sverige mycket direkt tjänar på. Flyktingar däremot kostar pengar, inte minst i början. Och personligen tycker jag inte att vi ska vara rädda för att diskutera flyktingpolitik och pengar, precis som vi inte borde vara rädda för att diskutera åldringsvård och pengar. Men det är också två saker som borde diskuteras på samma grunder, det vill säga: vi kan tala om hur mycket det kostar, hur det ska finansieras och arrangeras men inte huruvida vi ska ha det alls. För samtidigt som frågan hur många invandrare Sverige egentligen klarar har fått lyftas fram som politisk fråga är det få som vill diskutera hur många åldringar Sverige klarar. Alla beräkningar pekar nämligen mot att Sverige klarar av invandrarna riktigt bra men att kostnaderna för åldringarna, och framför allt bristen på personer som kan sköta äldrevården, kommer att bli ett enormt problem. Pengar från flyktingmottagningarna är inte ens i närheten av nog för att täcka kostnaderna och även om man skulle ha pengar finns det inte tillräckligt med personal. Personligen tycker jag inte att det är skäl att börja göra sig av med åldringar, utan skäl att hitta nya vägar till vård och omsorg. Vård och omsorg, det tycker jag nämligen är betydligt viktigare frågor än invandringspolitiken.

Sista radiodagen

I morse krälade jag för sista gången den här våren upp okristligt tidigt för att göra morgonradio. Vi talade om arbetslöshet och dagstidningar. Ted frågade om vi varit arbetslösa någon gång men jag har ju knappt ens haft ett riktigt jobb. Ja, och så frågade han om vi läst dagens tidning. Hmpf. Vad är det för fråga vid den tiden på morgonen? Jag hade inte ens hunnit dricka morgonte innan jag landade i studion.

20140520-112904.jpg

Programmet kan ni lyssna på här!

 

För vem

Internet verkar täckt av annonser som ska få mig att tvivla på mig själv. ”Lider du av celluliter?” frågar en kvinna som klämmer ihop sitt lår så hårt att hon kommer att få blåmärken. ”Är du också i behov av plastikkirurgi?” frågar en annan som genom plastikkirurgi tydligen också lärt sig att tvätta håret, sminka sig och bli fotograferad i ett fördelaktigt ljus. ”Hur många kilo måste du gå ner för att få din drömkropp?” ler en grupp kvinnor som aldrig fött barn. ”Dags att bli av med bilringarna!” menar en kvinna som suckande säckar ihop sin annars platta mage.

Lider du? Mår du dåligt? Vad måste du göra för att se bättre ut när du avgjort måste må dåligt för att du har celluliter, bilringar och flera kilo kvar till drömkroppen. I alla annonser är det kvinnor. Annonserna är inte riktade mot män, de är riktade mot kvinnor. Mot kvinnors självförtroende. Jag brukar inte bry mig, eller åtminstone är det vad jag säger till mig själv. Men någonstans så undrar jag ändå vad det gör med mig och andra kvinnor som mig att konstant, överallt och hela tiden, överbelamras av instruktioner om alla de saker vi måste lida av att vi har och dyrköpta lösningar på problem vi inte förstått var problem. Och allt handlar om vårt utseende. Hur vi ska bli mer attraktiva. För vem då, kan man ju fråga sig? För vem är det vi ska vara så attraktiva att vi inte kan få vara som vi är.

Hen de Guden

Jag var så upptagen av Geo Stenius att jag fullkomligt hade missat debatten om hen i Hbl. Monika Pensar skrev en kolumn där hon nämnde Gud som hen och kristna bokstavstroende är väl inte kanske kända för att vara de mest toleranta så effekterna lät inte vänta på sig. Som vanligt betraktades det som ett hot mot uppdelningen i man och kvinna, vilket i förlängningen förvånansvärt ofta blir ett hot mot manligheten. Eva svarade briljant på de mer språkliga aspekterna av protesterna. Ingen försöker göra allt könsneutralt (att det ens kommer fram som en faktor här i Finland, som på ett av de inhemska språken bara har ett enda könsneutralt pronomen är fascinerande) och ett enda fjuttigt litet pronomen som komplement kommer inte att rubba patriarkala hierarkier.

Men så skriver en man (jo, det har betydelse att han är man, för där andra skriver ett yrke i presentationen av skribenterna har han skrivit just ”man”) i Hbl den 12 januari att vi i så fall måste avskaffa alla namn som slutar på -a, eftersom de indikerar kön. Monika till exempel, kallar han Hen Monik (oh, finessen!). Han påpekar också att man i Spanien kan heta Jesus Maria och att det visar att ”en reform med god vilja är genomförbar”. Kanske har skribenten aldrig varit i Spanien, jag vet inte, men jag har på känn att han inte skulle bli särskilt populär om han reste dit och började hojta om en avmaskulinisering av alla som har ett namn som slutar på -a. Det är inte en spansk feministisk reform som gör att män i Spanien kan ha namn som slutar på a, utan en oerhört lång tradition av hur man ska räkna släktskap och ge namn. Det finns alltså inte en gudagiven, biologisk koppling mellan namn som slutar på -a och kön.

Vidare skriver den här mannen att ”[d]e kristna ‘hen-teologerna’ vill avskaffa Guds (Jehovas) manliga attribut och kalla detta gudomliga väsen ‘Hen de Guden’ ”. Jag har i ärlighetens namn aldrig träffat några kristna hen-teologer, eller någonsin tidigare hört talas om Hen de Guden (men jag gillar namnet, catchigt tycker jag), men kyrkan är inte ett av de ställen som kommer att släppa patriarkatet i första taget, om vi säger så. Mannen kan säkert sova tryggt i att kampen om kvinnliga präster kommer att uppta all reformanda ännu i många år. Men faktum är att tanken på Gud som någonting större och mer omfattande än bara en man inte är ny. På medeltiden omtalades Jesus ibland som modern (särskilt inom cistercienserorden), och delar av bildkonsten plockade tydligt upp temat med Jesus som den ammande modern. Som på den här bilden från 1400-talet, där Jesus ger Katarina av Sienna av hans livgivande blod, ett blod som ansågs bestå av samma sorts vätska som den mjölk som babyn fick när det ammade.

Jesus var också den som födde fram kyrkan. Och kungar, påvar och andra heliga personer. Så här:

Grattis! Det blev en kung!

Och säga vad man vill om medeltiden, men det var inte direkt en era av feministisk väckelse och hen-teologer. Däremot var det teologins guldålder, där man diskuterade och filosoferade över livgivande krafter, relationen mellan människa och Gud och stod öppna inför en tolkning av Jesus som moder. Så när mannen i Hbl skriver att det är ”en svår teologisk nöt” hur i hela friden ”avlandet av Jesus genom Guds Helige Ande” skulle ha gått till om Gud var en hen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Verkligen? En allsmäktig Gud som har skapat världen och sedan via sin Heliga Ande ger Maria Jesusbarnet utan beröring så att den heliga treenigheten ska kunna bildas där Gud är allt men ändå tre och Jesus kan dö på korset för att människorna ska få syndernas förlåtelse. Ursäkta mig alltså, men det är tanken på Gud som inte varande av strikt manligt kön som skulle vara det svåraste att förklara? Har man en allsmäktig Gud som dagligen utför mirakel kan det väl inte vara ett större problem att hen är både man och kvinna i samma gudomliga varelse.

Lästips: Caroline Walker Bynum har skrivit massor med spännande om medeltida teologi.

En sån där morgon

I dag har jag inte direkt tjänat några Mother of the Year-poäng. Dottern är förvisso alltid långsam på morgonen, men i dag var hon alldeles osedvanligt långsam. Så långsam att jag till slut tog sonen – som suttit färdig i tamburen i 10 min redan – och åkte. Utan dottern. När jag kom hem igen och hoppades på att hon skulle ha förstått sin stora synd och begrundat det hemska straffet låg hon väldigt nöjd på mattan på sitt golv och tittade på barnprogram på sin pad. Så jag försökte förklara för henne att det faktiskt var ett straff att hon blivit lämnad själv hemma på morgonen, och inte någon tjänst jag gjorde henne för att hon ville ha ”en lite långsam morgon”. Hon förklarade för mig att det var i misstag att hon varit så långsam. Hon hade vaknat på morgonen för att hon var så kissnödig och så hade gått på toa och sedan hade hon inte riktigt vaknat och så kom hon tillbaka till rummet och där var Vilho och han var vaken och sidu då hade hon också vaknat ordentligt. Och det tyckte hon inte om. Även om jag på alla vis kan relatera till och förstå hennes förklaring (ja, och se varifrån hon lärt sig att morgnar som man inte får spendera i sängen inte är värdiga morgnar) så kommer vi att ha rejäla problem när hon kommer upp i tonåren om det låter så här redan nu.

På vägen hem från att ha kört även nästa barn till skolan (där dagis också ligger) såg jag en så fantastisk stjärna på den rodnande morgonhimmelen. 15 minusgrader, gnistrande snö, båda barnen levererade, lugn och frid. Jag fascinerades över stjärnan och blev så där andlig och mild som man kan bli ibland. Tänkte på att det säkert var just en sån där stjärna som lyste på himlen då när Jesusbarnet föddes. Just en sån stjärna som gett upphov till berättelserna – vare sig man tror på det gudomliga eller inte. Julens evangelium, som man hörde så många gånger som barn, kom tillbaka. Alla de vackra sångerna. Det strålar en stjärna, sannerligen! Ändå tills stjärnan kom närmare och jag såg att det var ett flygplan.