Etikettarkiv | Jag

Klippeti klipp!

Så var det dags att bege sig till frissan igen. Hon fick klippa av mitt långa hår till förmån för en något kortare och betydligt skönare page (medeltidshistorikern i mig fnissar ohämmat när jag skriver så). Har också insett att jag efter alla år av bloggande fortfarande är inkapabel att ta en normal selfie. Men man kan ju inte kunna allt, liksom. 20150818-155248.jpg

20150818-155259.jpg

Den romantiska gränsänkan

Det bästa med att min högt vördade make inte är hemma är att få titta på sliskigt romantiska filmer, med mer hjärta än hjärna och förutsägbart lyckligt slut. Alldeles själv. Utan att någon samtidigt sitter och tittar på mig för att se om jag kommer att börja gråta när de pussas på slutet (klart jag gör, varje gång). I går kväll The Makeover (älskar Julia Stiles, uppskattar gender swap-försöket) och ikväll New in Town (för Réné Zellweger är alltid rätt).

Let the romantik börja!

Trendigaste looken

Så här ser jag ut nästan alla dagar, oftast utan att jag märker det själv. Det blir liksom så när man krafsar runt i pannrummet i tid och otid, bara för att man råkar vara förtjust i det där med plusgrader inomhus och varmvatten. Min högt vördade älskade make tyckte att jag såg ut lite som indian, så jag dansade en vacker indiandans för honom. Men då tyckte han inte längre att jag såg ut som en indian utan mer som en mentalt handikappad kalkon. Han är en sån kritiker.

20140201-203646.jpg

En dålig sorts synd

Jag brukar inte söka pity points. Brukar inte vilja ha tycka synd om. Men jag är sjuk. Feber, huvudvärk, muskelvärk, halsontet från helvetet och imorgon borde jag sitta på en fantastisk konferens om medeltida språk och avslappnat suga i mig av andras kunskaper utan att själv behöva presentera något. Istället kommer jag ligga hemma och hosta och snörvla och kallsvettas.

Det är jättemycket synd om mig och det är helt ok att ni tycker synd om mig också. Bara så ni vet.

Snapshot_20130925_1

Första gången

Idag, för första gången efter 9 år i Finland, har jag varit i Brunnsparken och på Mattolaituri. Det var just så bra som alla säger. Och verkligen ingenting man ska vänta i 9 år på att göra.

20130912-152530.jpg

Om sommarmat och att betala för sina synder

Sommaren är kanske inte direkt den tid då man äter allra nyttigast. Om vi säger så. Sommaren gick i matorgiernas tecken och nu när jag för första gången på några månader måste ha riktiga kläder på mig (istället för den svarta, sketna bomullsklänningen som har tjänat som anständighetens förkämpe kombinerat med handduk och torktrasa hela sommaren) känns det att jag inte direkt är samma form som innan sommaren. Eller. Samma form kanske. Men bredare. Definitivt bredare.

Och så läste jag på den fantastiska Baksidan om att jag inte är den enda. Inte för att jag egentligen trott att jag var den enda, men när man står där och försöker knäppa de helvetes byxorna som satt perfekt för några månader sedan och som nu endast med våld går att få på så känns det ibland så. Som att man är den enda fläskgrisen som inte klarar av att hålla sommarkilona borta.

För det är också så att de där extra kilona egentligen inte utseendemässigt stör mig speciellt. Jag kommer inte att köpa kort på gymmet, anmäla mig till core-mega-burn-fitt-rumpa-gympa eller hoppa på någon diet bara för det. Så snart jag återgår till att äta regelbundet och inte bara tårta så försvinner de där kilona. Det brukar vara ungefär lagom till jul, då jag sedan äter upp dem igen, för att bli av med dem till maj och sedan äta upp mig under sommaren. Mitt eget lilla viktkretslopp som håller mig konstant en bit bort från att göra mig av med alla graviditetskilon – med lika delar syndande och botande men helt fritt från dieter, bantning och hets. Jag tror nämligen att så länge jag känner mig hyggligt nöjd med den jag är, så är dieter bantning och hets betydligt farligare för min hälsa än extrakilon.

Egentligen var det nog bara det jag ville säga. Att jag har gått upp i vikt under sommaren och att jag inte tänker få panik för det. Och att det faktum att det är så svårt att skriva ett sånt här inlägg eftersom det inte innehåller något ”jag misslyckades med ätandet under sommaren och nu är jag så jävla go och pepp och hej och hå till gymmet, häng med alla BRUDAR” gör att det känns viktigt att säga. Det innehåller inget ”jag vet att jag gjorde fel men jag ska tvinga mig tillbaka”. För jag misslyckades inte med ätandet. Jag åt precis allt jag ville och det var väldigt lyckat. Och jag avskyr gym och gympa i alla format med precis samma passion som när jag i fyran vägrade göra cirkelträningen. Och jag tänker inte ha dåligt samvete för det.

Så där. Ett sånt inlägg som jag själv hade behövt läsa för 10 år sedan när jag levde i en konstant känsla av misslyckande med allt som rörde mat och träning. Så där. Misslyckande är en känsla. Inte ett universellt faktum.

20130822-110023.jpg